Idag är det 97 år sedan Titanic sjönk. Funderade på att dagen till ära se på den legendariska filmen med samma namn, men nu är det för sent. Jag har inte sett mästerverket på åratal, köpte den just på dvd. Har köpt tiotals med filmer de senaste månaderna... Försjunkit i fantasiernas värld, dragits med i intriger, romantik och musik. Gråtit och skrattat. Tyckt om, inte tyckt om. Jag har egentligen åsidosatt den riktiga världen under denna första del av året, kapat av nästan all kontakt med yttervärlden, begravt mig i min lägenhet. Grävt ner mig själv. Tills jag förstod hur lågt jag kommit, hur jag nästan fick panikattacker av att telefonen ringde och jag inte klarade av att svara. Inte ens åt mamma. Då vaknade jag upp, började gråta på riktigt, såg mig själv och min situation, steg ut ur drömmarnas värld, där allt är fint, där allt är annorlunda, där allt är allt annat än mitt liv.
Men jag vaknade upp, sparkade upp mig mot ytan. Började andas igen. Började lösa upp knutar. Sakta men säkert.
Våren är en svår tid för mig, det har jag fått lära mig, jag glider sakta in i en flegmatisk dvala, så sakta, att jag inte märker det, innan det är för sent. Samma sak hände ifjol. Jag glider in i en depression.
Men, livet ler allt mer, vardagens nattsvarta mörker har förbytts i de vanliga grå nyanserna med ett inslag av färg ibland. Back to normal.
Jag har en oförmåga att se det fina i mitt eget liv, jämför mig själv med andra, ser allt det jag inte har, det jag skulle vilja ha. Istället för att se på styrkan i mina egna andetag, mina egna möjligheter. Jag har aldrig sällskapat, aldrig upplevt en ömsesidig kärlek, so what. Jag har ett knappt socialt liv här i Lojo, so what. Jag har inga rutiner, so what. Jag slösar bort alla mina pengar, so what.
Problem? Jo. Drömmar? Jo, men jag kommer ingen vart genom att fokusera på allt det som jag inte har. Tvärtom. Jag njuter av att läsa, av att fotografera, av att lyssna på musik, av naturen. Det är det jag skall koncentrera mig på. Försöka duger. Fast jag kan inte låta bli att längta efter nån att hålla om, nån att hålla kär. Nån som håller om mig. Men både mummu och pappa har sagt att jag troligtvis förblir vanhapiika, och det är fullt möjligt... Kan jag nån dag få känna mig älskad...
-------------------------------
Våren är definitivt här, snön försvann fullständigt nångång i början av förra veckan, blåsipporna blommar och lärkan sjunger. Vägarna är sopade och det doftar mull. Det känns underbart, jag önskar att våren kunde stanna för evigt, inte rinna ut i sommarn, försvinna i det överdådiga gröna, se det fräscha försvinna. Att se världen i förändring, det är det som är fantastiskt.
Tiden går så fort nuförtiden, jag hänger inte alls med, och det oroar mig emellanåt. Att tiden rinner iväg. Att jag kunde ha utnyttjat min tid så mycket bättre. I ett större perspektiv: jag slösar bort mitt liv.
De sista veckorna har varit mycket händelserika, ja, mer händelserika än hela mitt liv de senaste två åren. Roligt, hektiskt, människor, skratt. Härligt. Jag har rumlat med arbetskamrater på seminarium, dansat hela natten lång, vaknat upp med sjuka höfter och lår. Jag har träffat vänner jag inte sett på flera år, tagit upp trådarna precis som om det inte fanns någon tid emellan, sett världens sämsta film på bio (Confessions of a shopaholic), gått på snöfyllda, knäpptysta gator mitt i natten, festat tillsammans med lammkött, fått kyssa någon för första gången på fyra år, kännt det där lilla suget i magen, väntat på att telefonen skall pipa, förstått att den inte kommer att göra det. Jag har gråtit av saknad efter pappa, suttit och stirrat på krokusar, skrattat på arbetet så att min mage krampat. Städat för första gången sedan mitten på december. Ätit sushi på restaurang, sett det tillagas, till efterrätt citrus creme brûle och glass med smak av grönt te. Ett grönt fat klätt med hemmagjord sirap och en intensivt röd jorgubb. Gått på Helsingfors gator och än en gång konstaterat att jag inte känner vår huvudstad ett dugg. Att jag behöver ta ut kameran på Hesas gator i vår, fånga det sköna som finns överallt. Stått utanför en r-kioski med mina kusiner och blivit tilltalad av en äldre man: "harvoin näkee noin tyylikkäitä västäräkkejä." Skratt. Känt en otrolig sorg när mamma och moffa körde iväg efter att ha tillbringat några minuter hos mig.
Känt mig mer levande än jag gjort på flera, flera månader.
-
-
-
Visste ni förresten att låten som avslutade sista avsnittet av Sex and the City egentligen är en gospelsång som handlar om Guds kärlek? Inte jag heller, innan jag laddade ner den. Ganska ironiskt egentligen, och opassande, men ack vad den passar musikaliskt, sanoista viis!
-----
You got the love by Candi Staton (New Voyager Mix)
Sometimes I feel like
Throwing my hands up in the air
I know I can count on you
Sometimes I feel like saying
Lord I just don't care
But you've got the love I need
To see me through.
-
Sometimes it seems that
The going is just too rough
And things go wrong
No matter what I do
Now and then I feel
That life is just too much
But you've got the love
I need to see me through.
-
When food is gone
You are my daily meal
When friends are gone I know
My saviour's love is real
Your love is real.
-
Every once in a while
I say Lord I can't go on
Every once in a while
I get to feeling blue
Every once in a while
it seems like I am all alone
But you got the love
I need to see me through.
-
Occasionally
my thoughts are brave and friends are few
Occasionally
I cry out Lord what must I do
Occasionally
I call up Master make me new.
-
You've got the love
I need to see me through
Sometimes I feel like
Throwing my hands up in the air
I know I can count on you
Sometimes I feel like saying
Lord I just don't care
But you've got the love I need
To see me through
