prancing in the twilight zone

Hur få peppar-bloggar att funka!

2011-02-08T14:40:00.002+02:00

Jag skriver detta nu här, eftersom jag inte kan göra det på den gamla peppar-bloggen. Ifall nån skulle råka se detta och få nån hjälp med det.

Alltså peppar-bloggarna flyttades över till wordpress igår och i och med det så fungerar inte länkar mera.

Såhär skall det se ut nu: www.paulina.peppar.fi

INTE så här: www.paulina.peppar.fi/blog >> de flesta länkar har det så här, -blog ändelsen måste bort, sen kommer man igen till bloggarna.

(ingen skillnad om man använder peppar eller papper, båda fungerar)

Det är tungt det här med förändring... Pust.

ett farväl (sort of)

2010-12-12T19:50:00.003+02:00

Hör ni. Hör ni. Hör ni.
Jag hopped sides.

Dissade blogspot.
Flydde fältet.
Langade åt fienden.
Osv.

Jaa, jag for dit pepparn växer.

http://paulina.peppar.fi/blog/

Har funderat på det en längre tid och häromdagen tittade jag på allvar in.

Och liikade det jag såg.

På Peppar kan jag göra allt som jag kan här, plus the handlingen med bilder är enklare och jag får möjlighet att använda understreck och *gasp* genomstreck.
Och så känns det ärligt sagt lite bra att understöda det finlandssvenska, även om jag hatar just det ordet och aldrig, aldrig, ALDRIG, skulle kalla mig själv det.
Nej, svenskspråkig finländare är vad jag är, ifall man är tvungen att definiera det.
I de flesta fall associerar jag mig allra mest med the plain and simple: finne.

Anyway.

Följ länken, följ mig, *slår ut med händerna* följ mig mina lärjungar!

Paulina? Äh, vet ni, det var nåt jag kastade in... vet inte riktigt om jag tycker om det eller ej... Men kanske det är bra att mitt andra namn får sig en bit ära emellanåt, eller hur.

Egentligen borde vi alla göra det emellanåt, lufta våra andra namn en smula.

Reilu meininki, ey.

Nåja, såja.

End of story. End of an era.
Goodbye blogspot.

*tår*

06 My day

2010-12-10T20:03:00.002+02:00

Ladies and Gentlemen, brace yourselves, this is going to knock your socks off.
Idag har varit en absolute bitterfitta dag. All around.
När den närmar sig sitt slut sitter jag här framför datorn i min pyjamas (fortfarande), med svidande ögon och en liten känsla av ångest som får mig att vilja dra ner väggarna omkring mig medan köttet omkring mina ben sakta smälter bort.

Men, let's take it from the top, shall we.

Jag vaknade klockan 13:30 och låg en stund i sängen och stirrade på det vita innertaket.
Sedan steg jag upp, satte på datorn och scrollade igenom nyhetsutbudet, plus alla de där andra sidorna jag metodiskt avverkar varje dag.
Tid? Cirka 1.5 timmar.
Sedan blev jag led internet och stängde av skärmen.

Efter att ha tittat mig omkring i vardagsrummet en liten stund, så bestämde jag mig för att dalla tillbaka i säng.
Så det gjorde jag, kröp ner under täcket och myste av välbehag.
Tog tag i boken jag höll på att läsa (pictured här under) och spenderade ett par timmar med de sista 1/3 av sidorna.
Medan jag läste lyssnade jag på en granne som tydligen renoverar sitt hem. På basen av mängden borrljud så ser väggarna där någonstans ut som en schweizerost vid det här laget.

Sedan grät jag så jag skakade för en stund. Snyftade ända ner från magbottnen.
Ibland blir man arg på böcker för att de spelar så starkt på dina känslor, oftast är man glad över just det. Denna gång var jag bara ledsen, över bokens händelser menar jag.
Dessutom fick boken mig att tänka på mitt eget liv, på mina egna val och efter att ha varit fullständigt nöjd i cirka fyra månader så kände jag plötsligt allting falla ihop omkring mig.
Så till slut grät jag lite av självömkan också.

Sedan lugnande jag ner mig och stirrade på det vita innertaket en liten stund igen.
Tills jag steg upp och satte mig framför datorn, igen. Och poppade lite popcorn för att dämpa den lilla hungern som sakta hade börjat bita i min magsäcks väggar.
En tid senare pratade jag med en god vän i telefon i 57 minuter, i sängen, under täcket, för där är hörbarheten bäst. På riktigt. Det var trevligt. Att prata menar jag.

Sedan steg jag upp, satte på datorn igen, svor för att klockan var 20:14 och Friends hade börjat kl 20.

Resten av kvällen kommer att gå i samma bana, förutom att jag borde få färdigt en fotobok som moffa skall få till julklapp och den ska vara inskickad senast kl 23:59 för att få den hemskickad innan julen.
Dessutom känner jag mig lite febrig igen så det blir väl att ringa arbetet och säga att jag inte syns på arbetsplatsen imorgon.
Det är ett samtal jag inte vill ringa.
Varför ska man känna sig som århundradets bov när man ärligt är sjuk och således borta från 112-trådarna?
Kanske jag istället bara blir frisk under natten.
Vem vet.

the strike is off!

2010-12-09T23:39:00.002+02:00

Flygstrejken är förbi och jag sitter här och gråter.
How sad is that.
Det är något med flygplan som får mig att bli väldigt emotionell.
Så har det alltid varit, ända sen jag var liten och stod bakom stålstaketet på Kronoby flygfält och väntade på att mamma eller pappa skulle stiga ur planet.
Något inom mig flyger med när jag ser ett flygplan, något inom mig soar, vaknar till, sprittar.
Kanske jag behöver terapi.
Eller kanske det bara är en helt vanlig fetisch.
En tycker om fötter, en annan om gummistövlar, jag om flygplan.

Nu svämmar det i varje fall bara över.
Snart glider Finnairs A343:or igen över himlavalven, snart flyger A333:orna igen över Grönland mot New York.
Och jag blir så känslosam.

På bilden ser ni Nordamerikas östkust i skymningen och vingspetsen på en Airbus 330-300, med mig ombord. (Doh.)

*tystnad*

Kanske det faktiskt är dags att fara i säng.
(Jag försökte faktiskt, här tidigare. Men det funkade inte. Sängen var obekväm och sunkig. Istället har jag suttit här och författat tre blogginlägg på lika många timmar. Which is also sad.)

05 My definition of love

2010-12-09T22:11:00.003+02:00

Jag sitter här och försöker plita ner nåt som låter ens lite fiffigt, men det ända som snurrar runt i tomheten som är min hjärna är Haddaway's "What is love". Iofs så gör det inte så farligt mycket, det är en medryckande sång, för en stund i varje fall.

(Jo, vågar säga det högt, erkänna min nördighet.)

Kärlek?
Jag har aldrig gett en personlig definition en enda tanke.
Den har alltid funnits där, som en bärande kraft i livet. Kärleken alltså.
Kärlek är för mig inte ord, det är gärningar, det är närvaro och framför allt trygghet.
Trygghet i att kunna vara 128% sig själv. Mig själv.
Och att ibland känna hjärtat flöda över av värme och glädje.

Kärlek är en kusins kram, en kär väns pöllå påhitt, en brors fyllesamtal, en liten fågels sång, en solstråle. Kärlek är en orolig mamma, att känna sig hemma, en moster som skickar vykort, en bekant doft, en visslande moffa.

Kärlek är ödmjukhet, öppenhet. En förmåga att se godhet. Kärlek är att tro

och att våga.

It's what makes the world go around.

Något sådant. I överlag tycker jag att kärleken får fortsätta att vara något delvis odefinierbart. Något lite mystiskt, något man inte riktigt kan sätta fingret på.

Kärleken är egentligen för stor och för djup för att en människa ska kunna ge den en definition. Och så ska det vara.
För kärleken är större och mäktigare än var och en av oss.

ty-ty-tykyilyä

2010-12-09T19:52:00.007+02:00

Dagen min var riktigt trevlig, även om den började med the night from hell.

Mitt skifte från arbetet hade tyky-päivä och eftersom ingen av oss kom på nåt bättre så for vi och bowla.
Bowling är kul, speciellt då man lyckas få ihop några strike och spares.
Ja, då gör det ingenting fast alla naglarna går av ens.
För det gjorde de. Gick av alltså, naglarna.
Jag var bra på att bowla, och det kändes skönt. Att inte känna sig som en fullkomlig looser.
Och att få tuulettaa fritt och glatt.
(Hur säger man tuulettaa på svenska....? Ordboken säger "lufta, vädra, ventilera", men det går ju liksom inte att använda de orden i det här sammanhanget. "Jag ventilerade glatt" låter ju inte riktigt klokt.)

Sedan åkte vi 100m under markytan, djupt under Lojo körde vi. Till en gruva. En kalkstens sådan. Fick höra om gruvdriftens historia i Lojo (pågått ända sedan 1500-talet) och känna den fuktiga och råa luften där nere. Häftiga saker.

Ingen tyky-päivä är komplett utan en god måltid, eller hur.
Jag tyngde i mig en inrefilébiff.
Bara det dyraste duger när man själv inte behöver betala.
Det var ganska gott.

Sedan rullade vi hem.

Aj natten? Varför den var så hemsk?
Well, jag sov väldigt rastlöst, slängde mig hit och dit konstant, lyckades till och med få underlakanet över mig i nåt skede.
Huller om buller.

Och drömmarna då, såna intensiva drömmar. Som om man satt på en video i snabbläge. Det bara svischade bilder hit och dit.
Sedan fick jag så kallt så jag skakade, för att drypa av svett i nästa stund.

Jag tog fram febertermometern.
Den visade 38.4'C.
Oj.

Jag hoppas att jag överglänste den jäveln, för feber och jag går helt enkelt inte så bra ihop.
Nej du.
Här ska det brottas.

Nu drar jag mig iväg till drömmarnas land. Där solen alltid skiner och blommorna blommar.
(Eller så är den fylld med flygplan och Finnair logon, precis som mina drömmar förra natten. Eller en känsla av att kvävas, av fullständig ångest.
När jag tänker efter så.... tror jag det är nästan bäst att jag bara hålls vaken en stund till.)

******
(jag har ingen inspis med de där 30 dagarna just nu... eller orkar helt enkelt inte fundera på hur jag definierar kärlek, återkommer när jag fått nån slags lightbulbmoment)

springa i dimma

2010-12-08T17:19:00.004+02:00

Idag vill jag bara springa in i dimman, gömma mig för mig själv och andra. Gräva ner mig i snön för en stund. Glömma världen, glömma mig själv.
Stanna tiden en smula.
It's just one of those days. With cramps.

Natten på arbetet var händelserik och intressant. Skottsår, knivsår, bränder, vapenhot, en död kändis, ja allt möjligt hände. Så sitter man där och kollar på kvällstidningarnas internetsidor, när får de veta, hur länge tar det innan blodhundarna sniffat upp saken och löpsidorna skriker ut nyheten med tjocka bokstäver i kattstorlek.
Det hände så mycket på en gång att jag bara väntade på flygkraschen eller ett tåg som kört ut.
It was one of those nights.

När jag steg ut i den riktiga världen igen såg allting ut som från en fantasivärld. Dimman höljde byggnader och träd, överallt var det en vithet, en blåhet. Snön på marken i höga drivor. Tystnad. Och lampornas spöklika sken.

Det känns befriande att fara ut med tripoden och kameran en tidig morgon efter nattarbete. Man renas. Andas ut. Och in.
Lugnar ner sig.
Alla sinnen på sin spets, alla känslor på ytan.
Som en förlängd dröm, en känsla av att långsamt domna bort.
Hyperaktivitet.

04 What I ate today

2010-12-07T21:03:00.004+02:00

Jag har spenderat största delen av denna dag i sängen min, under mjuka täcken, inborrad i madrassen. Ätandet har haft en mindre roll.
Har ändå lyckats stjälpa i mig en skål med kvarg och naturell youghurt, toppad med linfrökross, vetekli och jordgubbssylt.
Innan jag for till arbetet hällde jag i mig ett glas med vatten tillsammans med en b-vitamintablett och två kapslar med fiskleverolja.

På arbetet har maten hittills bestått av några köttbullar, några nypor Raffel-chips och en hel del utsökt goda mandariner.
När morgonen gryr (gryr och gryr, det kommer fortfarande att vara mörkt när jag åker hem), så kommer jag att ha konsumerat ca 2l olika sorters grönt té, plus några fler mandariner.

Dessutom känner jag mig otroligt dum när jag berättar detta för er.

03 My parents

2010-12-06T23:35:00.005+02:00

Jag skriver och skriver, och kommer ingen vart. Det blir för långrandigt, för djupt, för... allting. Så let's just take the short version, okay? För jag slår vad om att allas våra relationer till våra föräldrar emellanåt varit svåra och komplicerade, och kan fortfarande vara det. No need to dig into that ey.

Min mamma heter Seija. Hon lever.
Min pappa heter Pekka. Han är död.

Jag är skilsmässobarn, med allt vad det kan innebära.
(Kommer bl.a. inte ihåg att jag någonsin sett mina föräldrar ens krama varandra och då var jag ändå 16 när de slutgiltigt skilde sig.)

Men världen är full av skilsmässobarn och att min mamma och pappa funkade dåligt tillsammans gör dem långt ifrån någonting unikt.

Men unika är de, på många sätt.
Ta mamma till exempel, hon är knasig, lite pöllå rent ut sagt. Älskar att dansa nätterna igenom när hon får chansen, sjunger för fullt med i fartfyllda låtar (och gör det helt fel), drömmer om att få uppträda med någonting, skulle alltid gå klädd i tyllkjolar och böljande fållar ifall hon kunde, kunde sitta i timtal och gå igenom mina smycken och mitt klädskåp (visst få ja lån dähä, ooh, aah, du ha så myki kiva juttuna, ja vill o ha!), har fruktansvärt låg humor och kiknar av skratt emellanåt, klarar av att prata om precis allting (bravuren brukar vara kvalitén på innehållet i ändtarmen, i matbordet), hon gör fjärtandet till en show och samlar vykort och tavlor, ja och tyger och garn, och kippor och glas, och kristallkronor och böcker, och... hon är en hamster. Dessutom tycker hon inte om att städa och har alltid svårt att komma i tid.

(Okej... ni som känner mig mera än bra, bättre än ni kanske skulle vilja, nu vet ni vem ni kan skylla på för mina mindre... hm... trevliga drag.)

Mamma är alltid där, och vi rings ofta. Hon är inte en mamma som bakar bulla och delar ut hushållsråd blandat med visdomar på livets väg, nej, det har hon aldrig varit. Ibland har jag haft svårt med just det, att hon kan vara så vimsig, så känslosam när det gäller mina problem t.ex. Att när jag gråter så gråter hon, när jag skriker och ropar så skriker och ropar hon. När jag har ångest så har hon. Ibland har jag önskat att hon i de stunderna kunde klara av att vara den vuxna (eller mer vuxna), ruska om mig, kunna ta ett steg åt sidan och se situationen lite mer objektivt.
Men mamma är mamma, och perfekt precis så som hon är. Hon är färggrann, har energi och en lyster.
(Plus hon arbetar på banken, så hon har nog också en helt annan sida än vad jag just målade upp. Men egentligen tycker jag om just den knasiga sidan av mamma allra bäst.)

Pappa då.
Han var den som for till arbetet klädd i skjorta och slips med en svart salkku i högsta hugg. Varenda år skulle bilden bytas ut till en ny och alltid var hemmets skåp fyllda med Goldwell-produkter och Jyväs Hyvä-kex. Pappa var nämligen myyntimies och fick produkter av de andra myyntimiehet.
Han njöt av att köra och var alltid den som kuskade mig och min bror omkring. Dessutom berättade han Pepe-sagor åt oss när vi var små och dansade och sjöng Dirlandaa när han kom från bastun, naken ("on sulla muodot veenuksen, dadirlandirlandaa...."). Jag och min bror tjöt av skratt. Det är en av mina bästa minnen av pappa faktiskt. Egentligen var han väl lite pöllå han också, men det kom bara fram emellanåt.
Pappa var pedant ifråga om städning och kom alltid i tid och det var åt honom jag alltid ringde när det gällde något med bilen. Sällan hade han ett svar (pappa kammade hem noll poäng i händighetsanlagen), men det hörde alltid till. Till och med nu kan min första spontana tanke när det gäller nåt med bilen vara: "ja ringer åt pappa", för att i nästa sekund fatta att det inte går.
Pappa var alltid rakt på sak och tålde inga extra krusiduller och trix. Man visste alltid vilken åsikt han hade. Samtidigt gömde han mycket av det djupaste inom sig.

Jag har svårt att definiera min relation till pappa, på många sätt tyckte jag att vi först höll på att igen bygga upp en närmare, mer naturlig relation, när han tog och dog. Men jag visste alltid att jag och min bror var det allra viktigaste i världen för honom. Och det är det som är det viktigaste. Plus att jag känner att jag har frid med pappa, även om han dog alltför fort och alltför oförberett.

Och jo, detta var den korta versionen i all sin hiskelighet. Ta det lugnt, jag lider lika mycket som ni när/om ni läser detta. Vi får bara lida tillsammans.

Slänger till slut in några bilder. Random saker som fanns inskannade på min dator. Tydligen bara riktigt gamla saker, men so what fnatt.

Mycket lilla jag. Nyfödd. Och jo, det är en tomteluva som sitter på mitt huve. En gång tomte, alltid tomte.

Lillabrors dop.

Min första rinkkareissu i Saaripelto, vaaris hemgård i Vuolle, Kälviä.

Och så vigselfotot förstås.

stadsturen

2010-12-04T21:16:00.003+02:00

Det finns få saker jag ogillar mer än shopping på lördagar. En av dem är att shoppa på decemberlördagar. En annan att shoppa på dagar då Stockmann har special-juttun på gång.
Då kan man ju tycka att det var en aning slött att vi lyckades pricka alla tre sakerna på samma gång.
Människomängden var bekvävande. Även om det ordet väl inte existerar.

Jag hittade delar till två julklappar, vilket ju var bra. Annars var resan mer en fight for survival än produktiv in i det minsta.

När vi kördes ut från Stockmannens butik kl 18 så skallade sydamerikanska toner på Kolmen Sepän aukio. Tre peruanska typer spelade upp smittsam musik med rytmer som fick mina fötter att stampa takten.
Dock förstår jag ej varför de tagit till sig de nordamerikanska stäppindianernas klädsel... Fjäderbonader galore.
Det klaschar liksom lite med panpiporna.
Som om sisilianska folkmusiker plötsligt bestämde sig för att uppträda iförda samernas nationaldräkt. Eller lite ditåt.
Peppande var det ändå.

*****
(Dessutom provade jag ett "nytt" objektiv, en Nikkor AI 105mm f2.5. Produktionsåret är 1980. Fyndade den för 150€ i en Nikon butik på Runebergsgatan. Det är frågan om ett av Nikons mest legendariska objektiv som tidigare fanns i varje trovärdig fotografs väska. Skarp som han där nere är den, t.o.m. vid f2.5. Dig it I do. Nu kan jag sälja min Micro-Nikkor 105mm f2.8, vilket betyder att jag på detta köp vinner ca 450€. Not bad.)

arjen romantiikkaa

2010-12-04T12:23:00.004+02:00

Glamour i frukostbordet.

"Då man har dem så måste de ju användas", sa mor min. Hon har så rätt. Dessutom är det nåt fascinerande med kombinationen hushållspapper och en servettring av kristall.

Nu ska jag fortsätta hålla koll på vad morsan ställer till hemma hos mig, saker flyger och far, det ordnas och fejas. När hon försvunnit kommer jag att spendera följande månad med att lokalisera mina saker. Det är grejt.

(Mina 30 days är på hold tills jag igen har mitt liv för mig själv, hinner helt enkelt inte nu. Återkommer med den topicen senast på måndag.)

02 My first love

2010-12-03T00:08:00.002+02:00

Jaa-a. Jag börjar med att berätta för er att förra natten hade jag Jake Gyllenhaal i min säng. I min dröm alltså. Vi kysstes. Det var trevligt. Mera sådant. Drömmar alltså. Eller varför inte in real life också.

My first love. Vem, var, hur? Kanske jag är lite abnormal, för jag har inga minnen av att ha varit förtjust i en enda människa innan högstadiet. Inga dagis-crush, inga lågstadie "vill du va me mig?"-lekar. Kommer ihåg att jag på lågstadie-discornas snurra flaskan-lekar när man skulle nämna de tre gulligaste/härligaste etc pojkarna, alltid rabblade upp den vanligaste ramsan: Jussi, David, Mikael. Det var the tune på de högre årskurserna i Chydenius skola. Men förtjust var jag inte, inget pirr i magen, inga känslor för nån. Fattade noll då de andra flickorna fnissade och hade sig om pojkar hit och dit.

Som jag sade i mitt tidigare inlägg, så tog jag till mina dagböcker för att luska ut min första tonårsförälskelse. Found it I did.

Så här skriver jag i dagboken:
"Det känns som om jag sprängs i bitar känslomässigt. Jag vet ju att han inte tycker om mig, jag tror att han tycker om ******, men ibland verkar det som om han tittade på mig, men det är inbillning tror jag. Han är så härlig, hans leende lyser upp allt och de vita tänderna är så jämna och fina, för att inte tala om ögonen, vilken färg de har är jag inte säker på, jag har aldrig kunnat komma så nära. Hans klädstil är ju inte världens bästa, men det är ju inte viktigt."

Och:

"Det här är inte någon tonårsförälskelse, utan någonting mer, det vet jag, för t.ex. Pia K har tyckt om ****** ända sedan sjuan, men inte har hon sagt ett ord till honom och inte blir hon alldeles knäsvag när han går förbi eller bara av att se honom."

Och ursäkta mig, men jag finner dessa quotes så "förtjusande":
"Det enda jag gör är att drömma om olika saker som skulle kunna hända, med det menar jag att han t.ex. kommer hit till oss och vill träffa mig och det ena med det andra, men allt är såå verkligt på nåt sätt. Jag vet ju att chansen är, om han nu skulle tycka om mig, mycket liten att vi skulle få växla ringar, men jag skulle får vara glad för ens en liten tid tillsammans. Det där med att man inte har nån aptit då man är kär är faktiskt sant, för jag har ingen aptit, och har inte haft det på ett par dagar heller."

Hur länge denna fas tog? En månad ungefär. Men det kändes ju som en evighet för en högstadie-elev.
Jag måste medge att denna typ hade jag helt glömt bort. Min andra förtjusning var av det grövre slaget och inföll sig på nian. Jag har en hel blå parfymerad dagbok dedikerad till det evinnerliga tjattrandet om han hit och han dit. Den boken vägrar jag fortfarande att öppna, det är helt enkelt för pinsamt. Det är denna andra förtjusning som jag alltid räknat som min första riktiga.

Efter det då? Inte så mycket att berätta. Några lama förtjusningar på gymnasiet, och... tja, låtom oss inte gå in på Pelastusopisto-tiden...

Har fortfarande inte upplevt ett ömsesidigt "tycker-om-dig"-fas, eller en sådan fas där allt varit äkta, tryggt och snyggt. Har varit naiv och blåögd. Är det ej mer.
Numera är det ca 6 år sedan en karl fått mitt hjärta att smäkta. Jag hoppas att jag inte behöver vänta lika länge till.

*säger hon som sitter hemma och väntar på att prinsen på den vita hästen ska galoppera in på gården*

introducing: me, the teenager

2010-12-02T20:33:00.002+02:00

Nu, nu blir det nåt smaskigt. Jag håller på med en del research för mitt följande inlägg i 30-dagars resan, den om "my first love", och gör det genom att läsa mina gamla dagböcker (minnet är vad det är...). Jag kan berätta att det är ganska otrevligt. Något med mitt tonårs-jag och den personens juttuna känns lite... pinsamt. Hur många år ska det gå innan man kan skratta åt precis allting? Kan man någonsin?
Nå, i väntan på dag 02, så får ni här bekanta er med en 14-årig Hannahs betraktelser om sin familj. Jag bjuder på det. (Men, be warned, this is some rough shit.)

"Det är långfredag -98 och imorgon skulle jag vara trulli för sista gången (sic). Men tror nån att jag får det, va?! Knappast. Mamma ids inte söka fram min duk åt mig, och litar och tror inte alls på mig då jag säger att hon hade den sist, utan bara kommer in i mitt rum och börjar rota i mina lådor. Jag får väl ringa åt Johanna och säga att jag inte kan komma. Första gången jag måste svika en vän, och ännu pga en kärring som kallas Seija. Gubben är inte ett dugg bättre. Ropar och gormar dagarna i ända. Inget får man göra.

Nu har han förstört min påsk också. Han bryr sig bara om Johans välbefinnande och skiter i min. Så håller han ännu på med sin evinnerliga hamster-ramsa, som betyder att han går omkring och befaller mig att mata den och sånt. Som om jag inte skulle kunna göra det själv!!

Så mycket som jag glatt mig inför denhär påsken och så är allt förstört. De tvingar mig också att komma med på deras förbannade utflykter nånstans.

Och så är det vara Johan hit och Johan dit, aldrig ett ont ord om honom. Jag är alltid en "murkku" då jag alltid (understreckat två gånger....) ropar och gnäller. Han försöker inte ens förstå mig och t.o.m. Hilve sa att mamma ropar åt mig väldigt mycket.

Allt skall ses i deras perspektiv och aldrig i mitt. De kan inte aldrig ens förstå en enkel sak som tradition. Det känns som om de försöker riva upp mig med rötterna.

Jag är full upp till halsen med deras rop och irritation.

Aldrig en lugn stund.

Mamma vill sätta mig hos en psykolog för att jag ofta sitter i mitt rum med dörren stängd.

Alltid förstår hon bäst för att "hon är äldre". Det skulle vara hög tid för henne att få veta att det nu inte alltid är så. Och hon behöver inte upprepa allt som om jag vore döv. Ibland undrar jag om det finns ett enda ställe i hennes hjärna som inte fallit sönder. Allt är bra så länge jag är dem till lags, men direkt om man lite ens tycker annorlunda och dessutom att hon vet att den andra har rätt, så blir hon fly förbannad.

Ibland blir jag avundsjuk på Johanna och hennes familj. De har det så bra och aldrig som jag hört höjer de rösten. Rena himmelriket jämfört med vår "familj". Ordet "familj" betyder hos oss Seija, Pekka och Johan. Jag är utanför och kommer såklart alltid att vara det.

Hur många är de kvällar jag gråtit mig till sömns och hur många gånger har jag fått höra förskräckliga tilltalsord som fårr självaste Hin Håle att blekna. Det går inte att räkna. Alltid hårda ord.

Jag komemr antagligen aldrig att gifta mig. Efter att ha sett hur familjeliv är under min förbannade uppväxt orkar och vågar jag mig inte in på nåt sånt. Det är alldeles för sent för mig nu.

MITT LIV ÄR ETT ENDA HELVETE!" (understreckat typ fem gånger och skrivet så hårt att pappret nästan gått sönder)

*****

Charmerande eller hur. Martyr much.... Jag njöt speciellt mycket av hur jag fått höra "förskräckliga tilltalsord som fått självaste Hin Håle att blekna" och den fantastiska slutklämmen: "Det är alldeles för sent för mig nu."

*gapflabb*

01 Introduce yourself

2010-12-01T17:44:00.003+02:00

Det är ju fint att ta dag nr 1 den första december, eller hur. Så där passande.

EDITEDITEDIT och RÖDPENNA

Nej vet ni vad, nu gör vi om det här. Hela texten kändes så präktig och ointressant. Fast kanske det är just det som jag är: ointressant alltså. Helt hur man tar det.

Till saken, vem denna fröken som knäpper på tangentborders knappar är. Hannah heter jag, och får därför alltid stava mitt namn för främmande människor. "Hannah, H-A-N-N-A-H". "Siis mitä....?" Och så tar man det igen. Tack mamma. Fyller någonting om precis 22 dagar (tror jag). Är inte säker på om det är 27 eller 28 tavlan kommer att visa. Hoppas på den lägre siffran.
Har alltid varit yngst överallt, men priset tog nog det faktum att jag var yngst i Finland i min yrkeskår när jag började mitt arbete som nödcentralsoperatör. Då kände jag mig teeny tiny.

Är i allmänhet en betraktare, tittar på folk, lyssnar på diskussioner, gillar att stå på sidan om så mycket mer än att tvingas ta en plats i the spotlight. Vill INTE ha uppmärksamhet, nej atte mig, det ska smältas in.

Är en visuell människa som hittar skönhet och allmän gullighet lite överallt. Det är ganska trevligt. Naturen är mer än pop, det är ett ställe där man kan andas.
Har hållit på med mitt yrke i snart nio år, hujedamej, och för tillfället smakar det riktigt bra. Det ger mig pengar att resa, vilket jag lever för. Världens städer lockar, allehanda äventyr. Språk och kulturer i massor. Give it to me and I shall rejoice.
Tillbringar allt för mycket tid hemma och träffar knappt några andra människor än Pjotr. Vem det är? Han är min personliga fésoldat. Tror jag. Åtminstone ser han ut så.
Jag vandrar i olika dimensioner, smakar på känslor och ord, viskar ut i alltet.
Har lätt till skratt och tårar plus en bokhylla överfylld med böcker.

Spontanitet är en dygd som framädlats till finess av mig. Inget tålamod, inga långsiktiga planer här inte. Spara pengar? "Vad betyder det...?" Vänta till nästa månad? "Att som va...?"

*tom frågande blick*

Och så tycker jag inte om spenatsoppa. Nej du. Plus, den som försöker få mig att äta russin och torkade plommon utsätter sig för en rak höger.

(ens lite na liiti bättre...?)

en kvällshälsning

2010-11-30T23:09:00.000+02:00

Och så hade gymcoachen gått och ändrat på mitt gymprogram. Mera kg:n, flera toistona. Tackar, sa hon och gnydde sig igenom programmet. Röven i vad utmattad jag var efter den pärsen. Halsen känns rå och sjuk efter den sista flåsturen på crosstrainern. Men så ska det väl va, he ska kännas så in i norden.

När jag kom hem började jag smått plocka saker här och där. Hänga upp kläder (vad ska man förresten göra när kläderna inte längre ryms i skåpen...?), tömma ur random plastpåsar här och där (som man kan hitta trevliga saker som ruttnade selleristjälkar i) och så plötsligt fann jag mig mitt inne i ett rasande städa-ur-stadie där burkar och buteljer flög överallt omkring. Jag tog mig an mitt badrum.
Slängde bort nästan alltihop som samlats i hyllorna. Gammalt smink, gamla schampoon och hudkrämer. Till slut hade jag två plastpåsar proppfulla. No kidding. Och det gick fort, jag var som ett jehu, lät inget stoppa mig.
Det är ganska hemskt att se hur mycket man samlat på sig under åren, men aldrig använt. Bl.a. Clinics krämer, läppstift av Dior och YSL, inga billiga saker direkt.
Jag hittade ett av de första ögonskuggorna jag köpt, den första sminkgrejen jag köpt på en båt osv. Men stannade inte upp för att bli sentimental, slängde allt.

Jag hade fortfarande kvar alla mina gamla parfymer, det är inte frågan om många (typ fem), men jag har inte tidigare velat slänga bort dem. Too many memories så att säga.
Jag pausade en smula, doftade på dem alla, och alla möjliga minnen flödade plötsligt omkring. Några fina, flera mindre fina.
Sedan slängde jag bort alltihopa.

Jag hittade också alltmöjligt, örhängen, halsband, som jag inte sett på länge, små saker och ting här och där.
Det som fick mig att se rött var att hitta två "rör" med bomullspads. Har precis just köpt ett rör. Nu har jag tre. Nå, det är inte frågan om några dyra saker precis, men vad som verkligen fick mig att vråla för en sekund var att jag hittade alltsomallt 12 oanvända Venus-rakblad. Och, jag har just köpt ett nytt paket. Nå, nu har jag tillräckligt för att klara mig igenom de nästa tio åren.

Nu känner jag mig lätt som en fågel.
Bara att ta mig an de andra rummen näst.
Hiphej.

(Orsaken till min städiver, eller i varje fall en stor bidragande orsak: mamma kommer på besök på torsdag....)

30 days

2010-11-30T18:08:00.003+02:00

Så, detta vill kära A att jag ska ta itu med. So be it then. Jag börjar senare idag, eller kanske imorgon. Känner mig redan nervös inför resan.
För att föra kedjan vidare så utmanar jag härmed Mia, Maja och Jusu. Get on with it, you know you want to.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 - Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

rödhetens lov

2010-11-30T16:31:00.002+02:00

För en stund sedan steppade jag omkring på gården och såg ut så här. Som en blob, en diffus klump bestående av... något. Jag hade just spenderat hela förmiddagen (och en bit av eftermiddagen också) under sköna täcken, inborrad i madrassen, mjukt snarkande, omringad av alla möjliga drömmar och en telefon som snoozade var tionde minut. Himmelriket.
Sen när man äntligen stiger upp så är man virrig som en hög tax i bollen. Allt är suddigt, allt är upp och ner.

Kylan är trist på det sättet att allt som innebär bilen måste planeras.
Bilen måste ju värmas upp innan den kan startas. Dessutom så är stolparna på bara vissa klockslag.
Which is not nice.
Nu brummar värmen ändå på, i väntan på min avresa till gymmet.

Idag är jag stolt över mig själv.
Oh ja. Jag har nämligen agerat rörmokare alldeles på egen hand.
De ni.
Badrummets lavoar har varit stockad en tid, så jag tog tag i metalldelen där under, skruvade lös den och drog ut en stor toppa med hår och sånt.
Ja, det gjorde jag, under våldsamma kväljningsattacker.
Det är nämligen det absolut värsta jag vet.... att plocka upp luktande hårrester ur avloppen.
På riktigt. Jag har en gång kastat upp i samband med ett sådant förvärv.

Kalla mig vek, men I can't help it.

Efteråt steppade jag då på gården en stund, och märkte att min klädsel hade ett visst färgtema.
Rödluvan kanske? Eller nåt. Lyste gjorde jag i varje fall, där jag trippade fram.

Post-processing

2010-11-29T23:23:00.009+02:00

När man fotar med en systemkamera måste man också ha att göra med olika bildredigeringsprogram, speciellt om man fotograferar i RAW-format, som jag gör. Vad är RAW? Det är, som namnet säger, en rå bild. Den andra formen är JPEG. När man öppnar en jpeg bild så ser man en bild som kameran ändrat på, en bild som är kompresserad, och i och med det, så har också en hel del information blivit bortslängt. Bilden är alltså redan till en del processerad och inte mera original. RAW är just det, fullständiga originalet in all its glory, med hela färgfrekvensen kvar, med alla kurvor intakta. Du som fotograf och bildredigerare har fullständig kontroll över vad som händer nu med bilden. Man kan justera ljuset, gräva fram detaljer ur skuggor och highlights, ändra på vitbalansen mm. Du kan göra nästan allt. Which is absolutely wonderful, and necessary. Jag går inte tillbaka till jpeg.
RAW-bilder kräver alltid redigering, en hel del knackande på datorn.

Och det, mina vänner, bryr jag mig inte så mycket om. Jag klarar av att göra basic saker, som kontrast, skärpa osv, men jag orkar inte hålla på o pilla hit och dit med bilderna i all evighet. För mig är ögonblicket när jag tittar genom sökaren det allra heligaste, det som är IT med att fota. Inte att knäppa på datorn i efterhand.
Något som lättar trycket på knäppandet är att det finns en hel del tillfogande som snabbar upp proceduren. Färdiga modeller man kan använda. Till exempel saker som kallas actions. Sådana finns gratis att ladda ner från internet i massor.

Vad jag gjort, är att jag har köpt några färdiga sets som jag ofta använder. De passar inte alla bilder, och slutresultatet kräver en hel del pillande av mig själv innan jag är nöjd. När jag använder en action så är det alltså inte bara att trycka på automaten och bilden är färdig, nej, men jag får en schablon jag kan arbeta med, som jag kan ha som utgångspunkt, och det är det som lättar upp mitt arbete.
Vill ni ha exempel? Det ska ni få. Här ser ni originalbilden och den som jag har redigerat tillsammans med en action. Originalbilden är precis just det, originalet, med låg kontrast, låg skärpa etc. Inte mycket att se på, men det är just så det ska vara.

Original. Ljuset är okej, men kommer inte till sin rätta i färgfotot. Fokuseringen på ögonen är perfekt. Exponeringen är bra. Basic sakerna är alltså som de ska.

Här har ni slutresultatet. Ett av mina favoritporträtt. Actionen heter "BW Mink".

Originalet. Piccadilly Circus i London. En square-crop (gillar sådana) och allt är annars också helt okej.

Men den är ännu bättre såhär. Ett av mina favorit-actions som heter "Waterlily". Gillar tonen den ger bilderna, ljusheten.

Originalet. Min kära kusin och kummityttö Emmi pjasar sig som vanligt.
Grunderna är igen i skick.

Samma bild med en actions som kallas "Heiress". Blir ju lite teko, men det passar ändå in på en del bilder, tycker jag.

Platt, gråaktig, precis som en RAW bild ofta ser ut. Men kompositionen är okej.

Lite crop, lite action med tweak och voila! vi har det här. En action som heter "Mademoiselle".

*******

Så nu vet ni ett av mina bildrecept, eller ett av de sätt jag går tillväga för att få ett slutresultat jag är nöjd med. Alla bilder är olika, vissa kräver mer arbete än andra, vissa är fina med actions vissa bäst så naturliga som möjligt. Det är alltid olika.

De actions som jag använder är från Florabella Collection. Jag har två sets: Luxe och Spring II. Båda innehåller ett tiotal olika actions, men jag använder egentligen bara 3-4 st av dem. http://florabellacollection.com/blog/

Ett annat ställe som jag använt är: http://www.thecoffeeshopblog.com/
Där är allt gratis.

Flera finns, det är bara att googla actions så får man alla möjliga trevliga resultat.

tom hjärna

2010-11-29T15:48:00.003+02:00

Jag har en jobbig vecka bakom mig. Arbete, en kryssning och alldeles för lite sömn. Inte så underligt då att jag igår efter nattskiftet sov till kl 18 eller att jag idag på lediga dagen sov till kl 15. Fy.
Lördagsdygnet var tungt. Uppe tidigt, iväg till Glasdalen, därifrån till Tölö, därifrån tillbaka till Glasdalen, därifrån till Kantvik, därifrån köra via Sjundeå hem till Virkby för att meddetsamma fortsätta till arbetet för att vara på alerten ända till kl 7 på morgonen. Jag kan berätta att det är sällan man känner en sådan trötthet som den som infann sig kl 4 på morgonen. Mådde fysiskt illa, hela kroppen darrade och allt kändes oöverkomligt till största grad. Usch.

Vad jag gjorde i Tölö?
Jag var i Kristuskyrkan på adventsbasar. That's svenska metodiskkyrkans högkvarter i huvudstaden. Sonja, min moster, bad mig baka kakor till kaffet och hjälpa till här och där före, under och efter basaren. Det gjorde jag ju så gärna. Tre glögg-ostkakor bakade jag och glädje mig över de höga minusgraderna, allt ut på balkongen bara. Behändiga saker.
Jag har nu och då varit i Kristuskyrkan, på julfester, på andra happenings, och jag tycker om atmosfären där. Det är en verklig liten gemenskap, där allt görs tillsammans, ända från köksduties till planering av gudstjänster.
Man slinker lätt in bland folket.
Där gick jag och hjälpte till vid kaffebordet, minglade bland gamla Tölö-damer klädda i minkpäls och med fingrarna gnistrande av diamanter (söta tanter) och barn som sprang omkring och lekte bland kyrkbänkar som flyttats åt sidan.
Jag tror att jag aldrig tidigare lyckats prata så grann högsvenska som jag gjorde på lördagen. Är nästan stolt.
De svenskspråkiga i Helsingfors är som ur en annan värld, känner mig alltid en aning avvaktande och nästan smått ängslig i sällskap med dem. Vet inte hur jag ska vara eller säga saker och ting. Det är så formellt, så högtravande på nåt sätt. Uppstyltat. Och jag blir en aning rädd att jag ska säga något fel, eller på fel sätt. Något kokkolanskt som de inte helt enkelt fattar.

Trevliga människor är de, men språket... jag har så svårt med högsvenskan. Det är som ett främmande språk för mig, rytmen, klangen, allting.

På tal om språket, så skrollade jag igår igenom tv-kanaler och kom in på FST5. De visade Colorado Avenue, och blev så in i hjärtat glad att höra hemtraktens dialekt på tv. Det var en nästan religiös upplevelse och jag satt som förstenad framför rutan, sög i mig varenda ord. Skrattade förtjust. Klappade nästan händerna i min iver.
Det är mitt språk. Dialekten.
Fast jag inte själv pratar dialekt (mer Kokkola-talspråk) så är dialekten för mig det allra renaste, det allra finaste, den mest äkta svenskan. Den är lika med hem för mig. Den är hemma.
Den är som en varm, mysig filt, som mammas kram, som moffa och hans juttuna, som en fläkt av barndoms lekar. Som lycka och ro. Och den är lika med jag. Min identitet.

He er he.

Språket, det finaste arvet

2010-11-26T17:27:00.002+02:00

Denna kvinna är den största orsaken till att mitt modersmål idag är svenska. Min Helli-fammo, och mammas. Moffas mamma. En stark kvinna som ensam uppfostrade sina tvillingar och arbetade bl.a. som sömmerska för att få ihop pengar. Jag minns att hon alltid bakade Tant Hannas-kakor och gjorde kalendrar som julklappar åt släkten. Ett förkläde hade hon alltid kring midjan och håret i en tunn fläta. Hon dog när jag var 11 år gammal. Vi barnbarnsbarn (7 st på den tiden) hade egna blommor som vi fick kasta ner på kistan när den sänktes i marken.

Det är faktiskt så, att alla andra släktgrenar är finska. Helli-fammo och hennes släktled är den enda svenska. Pappas sida är helt finsk, mammas mammas sida är helt finsk, moffas pappas sida är, så vitt jag vet, helfinsk.
Tänk vad en enda människa kan åstadkomma, vilket arv hon gett mig. Det svenska språket. Ganska otroligt faktiskt.
En del av äran går nog också till min Ritva-mummu, mammas mamma. Hon kom från en stenfinsk familj, men hade svenskspråkiga kusiner som inte pratade finska, vilket fick till stånd att hon lärde sig svenska. Dessutom rörde hon sig i en grupp som hade svenska som umgängesspråk när hon var ung. På det viset träffade hon moffa min. Ja, Ritva-mummu pratade faktiskt svenska med sina barn, vilket är ganska otroligt, med tanke på att hon egentligen var väldigt finskspråkig. Moffa var inte mycket hemma under tiden min mamma och mina mostrar var små, så ifall mummu pratat finska, kan det bra hända att det starkare språket blivit finska, och hur hade det då gått med mitt svenska språk? Svårt att säga.

Bilden ovan är tagen 1924 då Helli-fammo var 19 år gammal. Folkdräkten hon har på sig hänger hemma i mitt klädskåp för tillfället. Den är grön och röd och så fin så.

Mitt släkte har många starka kvinnor, långlivade kvinnor, och fick för mig att försöka rabbla upp dem ur minnet när jag sitter här på arbetet. Kom ihåg ganska många av dem faktiskt.

* Eeva-mummu (pappas mamma) heter Tervo i flicknamn och är hem från Sievi, hennes mamma igen var en Niskanen (från Savo-hållet). Mer vet jag inte eftersom mummus föräldrar dog när hon var liten och det finns knappt någon information.

* Veikko-vaaris (pappas pappa) mamma hette Laina Rantala i flicknamn. Henne minns jag, en matriark med 13 barn, många barnbarn och ännu mer barnbarnsbarn. Jag känner ingen av dem. En av pappas kusiner har faktiskt gått i KSH och KSG ett par år före mig, hon är hem från Öja och heter Pia. Kommer inte ihåg efternamnet... Svenskt är det i varje fall, vaaris syster gifte sig med en svenskspråkig man. Men kontakten mellan släktingarna på pappas sida är mycket minimal, vilket är lite underligt. Mammas sida som är helt tvärtom.

* Ritva-mummus (mammas mamma) flicknamn var Rauharinne. Hennes mammas, min Essu-mummus (som dog i början på 2000-talet), flicknamn var Annelin. Hennes mammas, Selmas (alltså min mummus mummus) flicknamn var Tillström. Hon var hem från Saarijärvi, så svenskspråkig var hon inte, men hon kunde svenska, lärde sig det i en fabrik i Jakobstad dit hon kom för att arbeta. På Ritva-mummus pappas sida heter familjen Raasu, och kommer från Summa by nära Fredrikshamn. Sten (min mammas vaari) och hans bröder ändrade efternamnet till Rauharinne. Låter ju en aning bättre, eller hur.
Via Annelin-sidan har jag flera svenskspråkiga släktingar i Kokkola, i samma ålder som jag, med efternamn som Hellsten (Ritva-mummus svenskspråkiga kusins barnbarn) och Kronström (via ingifte i en svensk släkt; Sulos, Essu-mummus brors, barbarnsbarn) . Det är ganska häftigt, att vi alla är ättlingar till Selma från Saarijärvi.

* Moffas sida då. Moffas pappa hette Rinne, så egentligen skulle mammas flicknamn vara det, men så är det inte, eftersom moffas pappa aldrig varit närvarande i moffas liv. (Jag är släkt med Joel och Jalmari Rinne, skådespelarna.) Istället heter de Nygård, som Helli-fammo. Fammos mamma hette Ida Åsmus och längre bakåt byts Nygård ut mot Pelo, från Nedervetil.
Via denna släktgren är jag troligen släkt med de flesta svenskspråkiga i Kokkola med omnejd, i varje fall om man går tillräckligt långt bak i tiden. Fammo har ett släktträd som går till slutet på 1500-talet och där figurerar flera kända Kokkola-namn, bl.a. Kankkonen.

Många namn, många grenar.

Jag baserar min släkt på kvinnor, männen spelar knappt någon roll. Det är kvinnorna som varit de ledande gestalterna, de, som man kommit ihåg. Flera ensamförsörjare, flera matriarker, flera fruar med hett temperament.
Jag känner mig stolt över att vara det nyaste tillskottet i släktträdet och jag hoppas att jag klarar av att förvalta arvet efter alla dessa kvinnor väl. Jag är som ett pussel, byggd utav många bitar av människor som kommit före mig.
Mitt mål är att samla så mycket information som möjligt, intervjua moffa, mummu, vaaris syster, moffas syster, banda in deras berättelser och minnnen. Så att de inte glöms bort. Så att de små bitarna av information bevaras till eftervärlden.

Det börjar bli bråttom.
Det blir att planera inför nästa semestervecka, ta med skrivdon och en bandspelare. Besöka åldringarna.

(Ursäkta det råddiga skriveriet, min hjärna går inte på full gång idag, för många tidiga morgnar bakom mig...)

Reval

2010-11-24T21:04:00.000+02:00

Vad jag har gjort det senaste dygnet? Slintat omkring. Big time.
Först på en båt, sedan på andra sidan en större vik i en snötyngd stad.
Bara för att slinta lite till på ännu en båttur.
Hejhopp.

Egentligen är kryssningar till Tallinn ganska onödiga.
Speciellt det att man sitter förankrad vid bryggan hela natten medan alla ombord på båten tävlar vem som är fullast och sliskigast.
Fast man kan nog ha roligt också, som jag hade igår.
Mot all odds.

Dessutom så var pirssin vår fylld med pensionärer som dansade hela natten igenom.
Speciellt en +70-årig tant i sidenklänning som var nästan ner i spagat i samband med en fartfylld twist. Ja, hon t.o.m. kom på jatkot till disco-sidan.
Så beundransvärt.
Jag vill vara som hon när jag är +70.

Den ende av vår grupp som tog sig iland på morgonen?
Eta moi. (paus för ryggdunk och hurrarop)
Sov hela två timmar, icke-oavbrutet, men var ändå klarvaken kl 9.
Ett pissisgäng inhiberade vår lilla hyttgång och höll på med ett hyttgångsparty till kl 7.
Which was nice.
16-åringar som grälar och härjar i fyllan.
Voila!

Vädret var ju också trevligt.
Vågrätt sprutande snö och hårda pustar.
Sket i det och byltade på mig.
Slirade omkring i gamla stan ett par timmar.
Med ett par skor med släta sulor.
På oaurade små vägar.
På isiga kullerstenar.
I oppförsbacke.
Slint, slint, tappa fotfästet, förlora balansen.
På nytt och på nytt.

Nu har jag så sjuka inre lårsmuskler och ljumskar (det är tydligen de delar man använder när man slinter och har sig) att jag inte vet hur jag ska vara.
Dessutom mår jag ännu illa av övergången till Helsinki.
Storm.
Major vind.
Majora vågor.
Förbud att gå ut på däck.
Dörrar låsta.
Krascha in i väggar.

Snurr i huvudet.
En liten spya.

Hemma=Heaven

adresser

2010-11-22T15:00:00.005+02:00

Titta vad jag har köpt: en adressbok. Halleluja!
Hör jag mina vänner också andas ut? De som tre gånger i månaden får förfrågelser av mig om deras adresser?
Nu torde det bli en ändring på den kalabaliken.
(Ifall jag alltså inte tappar bort också denna lilla Moleskin...)

Nu är det bara att börja samla ihop alla mina adresser någonstansifrån.
Den gamla kalendern där alla fanns är som sagt försvunnen.
Inte till mycket hjälp just nu direkt.

Dessutom, kommer ni åldringar ihåg hur det fanns allamöjliga adressböcker, mina vänner-böcker etc. etc., i butikerna när vi var små? I alla former och färger, allamöjliga saker att skriva ner allt mellan himmel och jord i.
Swisha fram till today och denna lilla svarta bok var den enda jag hittade. DEN ENDA.
Och då skurrade jag omkring en hel del i min jakt.

Är det bara internet nuförtiden?
Vart har alla fina skrivböcker försvunnit...?
Vart har "skriva för hand" överhuvudtaget gått och gömt sig?
(säger hon som fick skrivkramp i handen när hon försökte skriva upp ett enkelt recept häromdagen....)

(Ps. JB (kodnamn i detta skede), jag har din adress nu, jag lovar, det är den första jag skriver ner i denna lilla svarta bok, cross my heart.)

daddy cool

2010-11-21T13:34:00.000+02:00

Visste ni att jag har världens coolaste moffa?
Nu vet ni.
Han använder pilotsolglasögon när han läser Kalle Anka. Inomhus.

today was a today

2010-11-20T22:47:00.007+02:00

35mm f2 1/6s ISO3200 (yep, it was pritti dark indeed)

Lördagen spenderades med de här underbara typerna. De får alltid fart på mig. Ankomsten deras betyder alltid att jag får speed-date'a med dammsugaren, trasan och diskborsten. Ni skulle se mig. Idag städade jag hela lägenheten på 1.5 timmar. Från absolut kaos till tomma hörn och kanter, från dammtussar överallt till glans och glimma. Jag får en känsla av att jag sitter i någon annans hem.

We took a walk. Ut till Liessaari. Och möttes av en magisk skog täckt av snö. Fick t.o.m. Lappland-vibbar under grangrenar dignande av snö. Världen var plötsligt självlysande. I luften virvlade snöflingor omkring.
Fullständig vinterbliss.

Det höll på att bli mörkt, mycket mörkt, men jag och Ellen shot away med kamerorna ändå. Uppade ISO'n på nytt och på nytt, tills 3200 var fyllda. Heja grynighet!

Vi träffade också på en sjungande tomte i skogen. Där satt den bara på en stubbe och trallade på. Det var nästan så att jag ville brista ut i några "Hej tomtegubbar..." på bumsen.

Snön knarrade under våra fötter och vi rullade några snöbollar.
(Som ähum... avslutade sina liv i huvuden och ryggar på flera av oss inblandade.)

Vi stopplade hemåt genom en skog så mörk att inga rötter eller hål syntes. Men snön gav luften ett skimmer som ledde oss mot rätt håll. Svartvintern är slut, åtminstone tillfälligt.
På bron över mot fastlandet drog vinden in sina äss. Sprutade isspikar vågrätt mot våra ansikten och fick oss att kura ihop oss som igelkottsungar i vinteridet. Fort, fort över!
Emot oss kom en man bärande på en brödpåse. Säkert på väg till villan.
Vi stannade och tittade efter honom. Mysighet personifierat!

Kvällen avslutades med frusna pizzor (som värmdes i ugn), varm kakao med vinterkryddor och en hel del tända ljus.
Julstämning ohoy.

sommarballonger

2010-11-20T01:43:00.008+02:00

Efter alla mina kyliga strapatser idag så grävde jag ner mig i sommarbilder för en stund. Lärde mig att göra diptycher. Härliga tider.
Mindre härligt är det faktum, att jag tänkt göra en fotobok om villasommaren till julklapp åt mostrar och moffa. Den skall vara färdig inom en vecka, eftersom då går rabatten på -20% ut på blurb.com.
Problemet?
Jag har ca 1500 oediterade RAW-bilder från just sommaren.
Med poängtering på oediterade.
Men let us not despair, utan bara njuta en liten stund av en somrig bris, en havslig svalka och en knippe färggranna ballonger.

(Märker ni att något fattas på den nedersta bilden...? Jag ger er en vink: det är frågan om något blått. Just det, den blå ballongen. Den stackarn gav upp leken, exploderade och försvann. Så där bara. Kanske den inte orkade konkurrera med det blåa havet och den blåa himlen.)

wintrighet

2010-11-19T17:00:00.006+02:00

Idag lät jag min halsduk flyga fritt. Långt ute på en brygga. Vinden ven i tystnaden. Det var vackert.
Och lite kallt.
Världen är vit, snön täckte allting på torsdag morgon, dränkte in hus och stuga, skog och mark.
Det blev vinter på en gång.

Jag provade också på hur varmt vattnet var, med strumpbyxorna på mig.

Ganska kallt måste jag nog säga.
Isen small och brakade när jag pilade i. Ekade i tystnaden.

Resultet blev inte det bästa, men jag hade ingen lust att gå i igen.
Kände mig en aning nedkyld liksom.
Tur så har man vinterstövlar med ullfoder.
Sådant tycker nämligen kalla fötter om.

To go the distance har varit dagens melodi.
En sådan här bild får man när man står på kanten av en livligt trafikerad ex-riks etta.
Försöker att inte slinta ut i vattnet med sina hala skor.
Pilar över vägen som en vessla när jag är färdig.
Ser sådär nonchalant ut när folk tittar undrande på mig.
Som om det var fullständigt naturligt att trippa med högklackade stövlar i diket in the middle of nowhere.
Med kameran slängd över axeln.
And that quirky swagger.

En stor kopp med het té passar perfekt just här och nu.

Stadstur

2010-11-17T21:15:00.001+02:00

Jag tänkte inte komma upp ur sängen imorse. Huvudet var som förstenat, kroppen som cement. Tydligen har spurtar ett pris.
Men hittade mig ändå i Helsingfors centrum sent omsider.
Det blev ett besök hos den mest underbara glasögonbutik man kan tänka sig. En fantastisk plats där gångna tider kan anas, där personlig betjäning är A och O och där man får förtjust gräva efter skatter.
Runebergin Silmälasi heter stället och hittas på Runebergsgatan 61, nära Töölön Kisahalli. Hittas också på Facebook (!).

Ägaren är en ung man med en passion för glasögon. Lite nördig av sig, berättar gärna och mycket. Förklarar och belyser. Och pratar kirjakieltä, vilket låter bedårande i den omgivningen. Han köper upp gamla glasögonskalmar var han än hittar dem. Inte begagnade, utan nygamla, oanvända, från 1950-talet framåt. Det mesta han har är därför unikt. Och ack så härligt... Tänk er, rad på rad med vintage glasögon... Smäkta mitt hjärta.
Han köper in lite nytt också, men föredrar de gamla, säger att de är av så mycket bättre kvalitet (vissa handgjorda, han berättade om hur glasögonframställningen nuförtiden är fullständigt massatuotantoa som är belagd till de billiga länderna), och så är modellerna så mer mångsidiga, de har en historia.

Jag provade och provade, suckade och njöt. Par efter par. Kunde inte bestämma mig. En annan kvinna kom in och började prova, sa att hon aldrig kan gå därifrån utan minst två par nya glasögon... Ägaren drog fram lådor åt oss att titta igenom. Där provade vi och grävde, oh'ade och ah'ade förtjust. Vintage Dior, vintage Lacroix, vintage alltmöjligt. Så utsökt vackra saker. Kvinnan räckte fram skalmar åt mig att prova, "tuo sopis sun ihonväriin", "sovita tuota, mun mieleks" och jag provade. Så kom ägaren fram med en låda med Cazal-glasögon. Gjorda i Väst-Tyskland på 80-talet. Han bar fram dem som skatter, berättade att de är rariteter. Varenda extra peng som han får så far han med till en viss samlare som har en samling på 200 par av Cazal glasögon, och köper några par av honom, till butiken alltså, att sälja vidare.
Och vet ni, jag blev förtjust i just en av dessa. De är quirkiga, de är annorlunda, de är häftiga saker. Och dem får jag sätta på min näsa om bara några dagar. Underbart.

Det var ockå dags att uppdatera min synstatus med ett syntest. Vi gick bakom ett grönt sammetsdraperi och jag satte ner mig på en stol. Ägaren berättade att detta rum har varit syntestrum sedan 1970-talet då butiken öppnades och då var det meningen att det skulle vara tillfälligt, innan man hittade på nåt bättre. Det är ganska många år sedan. Då skruvades också syntestprojektorn från 50-talet fast i väggen och med den gjorde han testet. Det fick mig att mysa. Retro-faktorn gick i höjden liksom.
Testet gick till precis som det går till hos optikerkedjorna, på samma sätt, bara att här så förklarade ägaren åt mig vad det var han sökte efter, vad han såg. Ja, han t .o.m. märkte att jag borde ha mindre styrka än vad jag senast fått. Det fick han fram genom att sätta en lins med mina nuvarande styrkor, plus en lins med +-styrkor och sedan lysa med ficklampa genom dem.
Jag fattade inte så mycket, men han förklarade att han ser på hur reflektionen beter sig och vet utifrån det ifall det är dags att gå uppåt i styrkorna, eller neråt. Det var ganska häftigt, tyckte jag, riktigt hands-on så att säga. Och han såg meddetsamma att jag inte borde ha de styrkor jag har på mina nuvarande glasögon.

Oj, vad jag var nöjd när jag gick ut. En skattkammare, det är vad det stället är. Och där kommer och går så intressanta typer, hela tiden. Plus åldringar som har varit kunder sedan stället öppnades. (Nuvarande ägaren tog över efter att den ursprungliga gick i pension tidigare i år, eller ifjol.) Där går människor som förstår sig på glasögon, vill ha nån personlig touch, fattar idéen med vintage och unikhet. Vill accessoariera sig med just glasögonen och vill gå sin egen väg. Det sa jag åt ägaren, att det måste vara ett roligt arbete, att träffa så många personligheter hela tiden. Han nickade och sade att jo, ibland är det nån som stannar hela dan och går igenom hans förråd, tar av sig jackan och går ut och äta emellanåt, bara för att komma tillbaka efter det.
En riktig neighbourhood-joint så att säga.
Eat that Nissen, Instrumentarium och alla ni andra! Ni har just förlorat en kund.

Jag var vrålhungrig när jag gick ut i novembermörkret, hoppade på spårvagnen till Stockmann och raka vägen upp till restaurangerna. Äter gärna just där, där var man beställer maten och tittar på medan kockarna tillreder den. Lax med tsatsiki och rotfrukter blev det denna gång. Måste sluta ögonen en stund, gudomligt gott.

Sista etappen var Delikatessen. Där säljs (såvitt jag vet som enda plats i Finland) Hari Tea. And I happen to love said tea. Det är organiskt, det är bomullstépåsar, det är otroliga dofter och äkta smaker. Dessutom gillar jag texterna på deras paket, the inspirational touches. Tyvärr finns inte alla sorter som nämns på téfirmans hemsida till salu här, men I'll live med bl.a. nedanstående godsaker. Prova dem ifall ni får en möjlighet till det. Jag rekommenderar.

Tom Jones

2010-11-16T20:57:00.004+02:00

Man känner sig som en sexbomb när man kommer från gymmet. Så där att man sätter på en förförisk gång, smeker sig samtidigt lite om höfterna och känner hur de plötsligt blivit 20cm smalare. Ett leende leker på läpparna och man gnolar på nån kiva låt. Det liksom sprutar endorfiner och välbefinnande. Plötsligt är allt möjligt och du är underbar, ursnygg och fantastiskt fin på alla sätt och vis.
Just då ska man helst undvika att titta sig i spegeln. Isåfall kan tyvärr verkligheten slå dig lite på fingrarna. Som att du är lika röd i ansiktet som din tröja, som att ditt hår hänger i stripor, som att den där sömniga sängkammarblicken egentligen är pur trötthet och dina andetag låter mer som en flåsande norshörnings samtidigt som den där gungande gången beror mer på att dina ben är så mjuka och kaputta att de knappt klarar av att bära din kroppshydda.

Men vi glömmer de, va. Ikväll är jag en sexbomb uppe på my high horses. Utstrålar oövervinnerlighet och dekadens.
Njuter av att känna hur blodet firrar runt i kroppen, hur mjuka mina leder känns. Hur duktig jag var idag, hur fint jag spurtade.
För det gjorde jag, oj så jag spurtade. I did not give up!
*tuuletus*

(Så behöver vi inte nämna att nämnda spurt var de sista minuterna av den 10min långa avslutningsspurten på crosstrainern, ele va, det är liksom oväsentligt. Vi säger maraton istället.)

Lite stirrig börjar jag nog bli. Nu en über-stor mugg med härlig örtté, lite tv och sen i säng.
Sounds like a plan, ey.
Imorgon iväg till storstan ett varv, via Stockmann och uppiffa skafferiet med Hari te (världens godaste) och testa nya glasögon i världens finaste lilla independent glasögonbutik som säljer gamla skalmar från 1950 framåt. Hör av mig sen ifall det blir nåt nytt, för det kanske ni vill veta. Eller så inte. Men egentligen så har det ingen betydelse, för här är det jag som bestämmer. Jag, den flåsande röda sexbomben från Kokkola.
Vi säger det en gång till (eftersom det kan ta fem år innan samma ord kommer inom min begränsade hjärnas gränser): sexbomb.

"I'm dreaming of a...."

2010-11-16T11:45:00.005+02:00

Jag vet inte vad det är med mig, jag har ett sånt... behov, känner mig som ett gnälligt barn som skriker i butiken efter en nalletikkari. Frustrerad pissis. Varför då? Jo, för jag vill vinna på Lotto. Jep, you heard me. Jag vill ha en hög med pengar, få mina skulder bortbetalda, kunna skaffa en lägenhet som jag tycker om, kunna resa utan att bo i de snuskigaste hotellen. Slippa oroa mig liksom för vardagen.
Klart man alltid skulle vilja ha mer pengar, men aldrig har jag haft ett sånt här... behov. Har lottat i två veckor och suttit där hemma framför tv-rutan, krampaktigt hållande i kupongen och pennan, bara för att få en rätt på två rader, två rätt på en rad och noll rätt på en rad.
Vanmakt.

Gnäll.
Frustration.
WHY?!

Och så får man lust att riva ner lite väggar, gråta en skvätt av ilska och orättvisa.
För det var ju MIN tur att vinna.

*suck*

Barnsligt i potens hundra, men... det går liksom inte att kontrollera just nu.
Jag stampar med foten i golvet och svänger med armarna och gnäller som en dörr som inte oljats på 324 år. Nästa steg är att ligga ner på golver och sparka hälarna sönder medan man hamrar gropar i trägolvet med knytnävarna.
Ser ni scenen framför er?
It is not a pretty sight, no.

*tjurar*

Men då det skulle bara vara så skönt att bli av med sina skulder... Och jag talar inte om lån, för det hör ju lite till att man ska ha bostadslån, billån. Jag talar om bl.a. kreditkort, om alla onödiga små saker här och där. Och man blir lite sur då man fattar att man inte någonsin kommer att ha råd med ett egnahemshus, en radhuslägenhet eller en höghuslägenhet ens nära nåt centrum.
Varför skall allt vara så dyrt...? Varför sitter jag inte på en pengahög som skulle ge mig möjlighet att bo där jag vill, så som jag vill? Inget extravagant, nej, det bryr jag inte inte om, men nåt annat än en neukkuboxi 10km utanför stan som ska ha putkiremontti när som helst (som jag inte har råd att betala). Varför kunde inte min familj ha pengar...?

*suck*

Onödiga saker att tjata om, jag vet, då det inte finns pengar så finns inte det. End of story. Life ain't fair, så e de bara. Och pengar ger inte lycka, det vet jag nog, men jag skulle bara vilja ha så mycket att jag kunde skaffa en lägenhet som är värd mer än 90 000€... Och jag skulle så vilja studera... Men kan inte göra det på åtminstone två år med alla mina skulder. Which is NOT nice.
Men nu skall jag sluta med denna rant, det leder ingenstans. Istället ska jag mumsa på min selleri och min taco-dip och skratta lite. För då blir världen mycket bättre. Eller kanske inte av selleri, men nog av skratt. Och det kan jag. Skratta alltså. Nästan som en hyena.
(om ni lyssnar noga kan ni kanske höra mig)

Farsdag

2010-11-14T14:43:00.008+02:00

jag har bara några bilder av pappa i digital form, det är så synd....

Hösten kan vara ganska jobbig. Pappas födelsedag, Alla helgona och sen farsdagen, alla inom loppet av en månad. Det känns frustrerande att vara här nere i södern och inte kunna gå till graven. Jag brukar tända ljus här i Lojo istället, på stället för "muualle haudattujen muistolle", men det är inte liksom samma sak.
Det är underligt med sorgen, hur stark den kan vara, hur den plötsligt kan överrumpla dig och göra dig svag. Att förlora en förälder är... ja det är som att förlora en bit av dig själv. Halva orsaken till att du finns till är borta, ett av de fästen man haft i livet. Som barn skall man flyga, skall man ankra ut, men när sen en av dessa fästen försvinner, så förstår man att man aldrig helt fullständigt löst sig ur barnarollens bojor, aldrig riktigt gör det.
Samtidigt som sorgen kan vara svår emellanåt, så är det samtidigt en skön känsla. Då känns pappa som närmast, då är hans närvaro stark och alla minnen. Då vet jag att jag inte ännu glömt, att jag ännu klarar av att minnas, av att sörja. Då vet jag att han fortfarande lever. You know. Inom mig.
Jag vill aldrig glömma hans skratt, hans sätt att gå, hans sätt att prata och hans sätt att hurra framför tvn när Finland gjort mål. Men jag är rädd att jag en dag märker, att jag inte längre kan framkalla hans ansikte i mina minnen, inte längre kan komma ihåg hans armar runt mig. Sorgen är en välsignelse i all sin bedrövlighet.

Min pappa var inte den bästa pappan i världen. Det är ett faktum. Men han var min bästa pappa. Min pappa. På gott och ont. Den enda jag haft, och det får jag förlika mig med. Och det har jag gjort. På alla plan. Jag beskyller honom för ingenting, det som har varit, det har varit. Han är en helhet för mig, och jag vill inte minnas bara de bra sakerna, jag vill minnas allt. För allt vad han var, bidrog till vem jag är idag, och ifall jag gömmer undan en del av honom, gömmer jag undan en del av mig själv.
Det sägs att aika kultaa muistot, men nej, det gör den inte. Men man får perspektiv. Ser the whole picture och lär sig att acceptera, att förlåta och att omfamna allt det som kändes svårt när han levde. Sorgen kom, men iväg for rädslan, oron, ångesten. Sorgen kom med frid. Jag kunde ankra loss, leva livet på ett annat sätt. Pappas död är en välsignelse för mig, hur groteskt det än låter. Först vid hans död förstod jag hur starkt bandet till pappa var, hur stark oron var i det undermedvetna, hur mycket den oron bestämde över mitt liv. T.ex. att jag kände ett tvång att vara i Kokkola, inte kunde slappna av i södra Finland, ville hela tiden norrut, vara där hemma. När pappa var borta, släppte allt detta. Det var för hans skull jag ville vara i Kokkola, för att vara nära honom, kunna ingripa, vakta honom.

Många i släkten vill glömma saker ur pappas liv, vill inte ens prata om det, vill bara fokusera på det som var bra, och jag förstår dem nog. Men för mig är det så viktigt att se the whole package. För mig är det viktigt att inte känna någon skam, instifta någon tabu. Jag vet att pappa inte skulle vilja att man pratade om hans sämre sidor, han höll alltid kulisserna uppe, skötte alltid sitt arbete ypperligt osv, men... jag behöver få göra det ibland. För i och med det, så accepterar jag honom och den inverkan de sidorna haft i mitt liv. På det sättet kan jag gå vidare, bli starkare.

Pappa hade problem med alkoholen, hade det hela mitt liv. Han var nykter i många år i slutet, höll på att få kontroll över vissa saker, men alltid kom det också takapakkeja. Oron släppte aldrig. Det gick inte ut över hans arbete och de flesta visste ingenting. Det var veckoslutsputkina, det var semestrar.
Jag kommer aldrig att glömma det att jag satt på en pub åtta år gammal med min lillebror medan pappa drack sig full. Jag kommer aldrig att glömma rädslan inför pappas firmas saunaillat osv, för jag visste hur veckoslutet skulle fortsätta. Jag kommer aldrig att glömma hur jag har tvingats åka från Vasa till Kokkola för att ta hand om pappas bilnycklar, så att han inte skall köra iväg i fyllan, när min faster inte lyckats. Jag glömmer aldrig att jag suttit bredvid hans sjukhussäng på intensiven när han gjort det och nästan kört ihjäl sig. Jag glömmer aldrig den ofantliga oron när något i hans tonfall på telefonen alarmerat mig om att allt inte är bra. Jag glömmer aldrig ångesten när han avslutade sina txt-meddelanden med "pappa", för då visste jag att han var full (normalt var det "isi"). Jag glömmer aldrig oron när hans telefon var avstängd. Jag glömmer aldrig att jag med hjärtat i halsen farit till hans lägenhet för att kolla att han inte ligger död på golvet.
Jag kan aldrig glömma, för allt detta har format mig på så många sätt och vis. Det är saker som jag tvingas gå igenom nu. För det är först nu när han är borta, som jag kan göra det. Nu först har mina minnen öppnats. Nu när oron är borta, när behovet att skydda honom är borta. Nu när sista bladet av hans liv har vänts. Det är först nu som jag kan kontemplera över helheten, över dess inverkan på mig. Och det är inte så lätt.
Otryggheten från min barndom inverkar på mig starkt till exempel. Att jag som barn tvingats ta ansvar och känna mig utsatt. Det är inga små saker, det har jag först nu börjat förstå.

MEN.
Allt det som hände, allt som han var, allt det onda (if you may), det har ingen betydelse. Egentligen. Jo, det har haft en inverkan på mig och jo, det är inte frågan om några vackra minnen, men inget av det define my dad.
Det enda som har betydelse är att jag vet att han skulle ha gjort vad som helst för mig. Han skulle ha hämtat ner månen från himlen ifall jag velat. Han älskade mig och min bror över allt annat. Och han försökte alltid, med de gåvor han hade. Med de möjligheter han hade. Och ofta lyckades han, på sitt eget sätt.
Det enda jag ser när jag tänker på min pappa är kärlek. Och det är det enda som i slutändan räknas.

Jag är glad att han fått frid, att jag fått frid. Men jag skulle göra vad som helst för att ha honom här igen, få berätta för honom hur mycket han betyder för mig.
Pappa var en typisk finsk karl, pratade inte om känslor, visade det inte. Karsk och rakt på sak. Inget flum. Men sista gången vi sågs kramade han mig, han skulle till arbetet, jag hem till Lojo igen. Jag minns hur jag satt i min bil vid vägkanten och vinkade åt honom när han åkte förbi. Jag svängde ut åt andra hållet. Och såg honom aldrig mer.
Så mycket blev osagt, så mycket blev ogjort.
Att se honom när vi fick hem honom var en så stor lättnad. Att se honom ligga i kistan och se ut precis som sig själv. Jag fick säga adjö och det var en så stor lättnad att jag började skratta. Jag fick se hans ansikte ännu en gång. Min bror kunde inte vara med, det var för svårt.

Efter hans död kände jag en så stor sorg över att jag aldrig berättat för honom hur kär han mig är, en sorg över att allt blev på hälft, det fanns inget avslut. En natt drömde jag att jag var i hans lägenhet, tillsammans med honom. Jag sa: "isi mä rakastan sua" och han svarade "mä tiiän, kaikki on hyvin", och så kramade han mig. Efter den drömmen fick jag frid och jag vill tro att det verkligen var pappa som kom i min dröm, för att ge mig ro.

Den här spelade jag på begravningen. Hittade skivan hemma hos honom. Det var något i texten som så passade in på pappa. "Sellainen tää maailma on, aika hyvä mutta levoton, välillä taivas on sateeton..." Pappa tog ingen större stress över saker (förutom att alltid ha det städat och vara i tid), han bara var, ryckte på axlarna och gick vidare. Livet var som det var. Han var nöjd då han fick fara till arbetet och på lenkki. Köra med bilen sin.

There. Nu har jag skrivit färdigt. Kiitos ja anteeks.

Fyndigt värre

2010-11-11T19:39:00.004+02:00

Nu ska jag visa er några av mina skatter, helt för skojs skull. Vad är det frågan om då? Jo, saker jag köpt utomlands, förälskat mig i. Några varumärken jag för allid kommer att vara trogen, för de har visat sig vara trogna mig.

Vi börjar med min blåa trench. Totty Rocks heter märket. Finns att köpa i Edinburgh eller online. En absolut favorit och perfekt med kjol och klänning, fållen är vid och ack så kvinnlig, sitter så otroligt fint, snitten så underbara. Det är några unga skotska damer som designar alla kläder för märket. Min rock köptes i deras butik i Edinburg av en av dem.
http://www.tottyrocks.co.uk/

Sedan då. Dessa skor. Miz Mooz heter gruppen de tillhör. Jag blev så förtjust i just dessa skönheter att jag köpte ett par i rött och ett par i rostbrunt. De bekvämaste sakerna med klack man kan ha på sina fötter. Dessa köpte jag i New York hösten 2008. I april i år kom ett par vinterstövlar med mig hem från The Big Apple.
http://www.miz-mooz.com/

Min skinnjacka. Aqua heter den. Gjord av underbart lammskin som är lent som en nyfödd babys röv. Den har jag med mina klänningar och kjolar. Perfekt. Införskaffad från Bloomingdale's SoHo i New York.

Och så har vi dessa. Oj dessa skor.... De räddade min senaste New York-resa när mina not so trustworthyga gamla stövlar plötsligt gave up on me. Prövade dessa i samma butik där jag köpte mina Miz Mooz-shoes och.... mina fötter sjöng av lycka. De absolut bekvämaste skorna EVER. Och då menar jag EVÖÖR. Det känns som att gå på moln, sån otrolig cushion i sulan. Simple Shoes heter märket och dessa här nere är Eco Sneaks. Vet ni, detta märke är helt ekologiskt, varenda liten bit av deras skor är gjorda av återvunnet eller organiskt material. Som t.ex. hampa, eller recycled bilringar eller cykelhjuls inre delar. Typ. Ta och kika in på deras shop, de berättar trevligt om sin affärsidé och de har en hel del skor, som faktiskt ser riktigt snygga ut då man har på dem. Jag brukar gå iklädd dessa, strumpbyxor, en brun tyllkjol och min Aqua skinnjacka. Pöörfekt.
Men hör ni, detta är allvar, dessa skor är himmelriket för fötter, på riktigt. Do try them on ifall ni hittar såna nånstans. (Brandos verkar ha några modeller, men inte direkt de vackraste.)
http://www.simpleshoes.com/index.aspx

Sådär, nu vet ni vad jag fyndat under de senaste åren. Så har vi såklart halsbandet av röda korallstenar som jag köpte i Dubrovnik, som jag älskar. Och flera vintage-klänningar från Paris. Anthropologie är en farlig butik i New York och London, har kommit hem med olika saker och ting därifrån. Och... tja. Alltmöjligt. Det är så fint att fynda, hitta någonting härligt, som man verkligen fastnar för och flaggar för. När min Totty Rocks-jacka slits sönder, ja då köper jag en ny likadan och när jag behöver ett nytt par bekväma skor att gå med i timtal, ja då satsar jag på Simple Shoes. Every time.

Har ni några märken el.dyl. som ni verkligen håller på? Kanske just sådant som man inte får tag på i Finland så lätt? Nånting ni alltid ser framemot att skaffa när ni reser utomlands?

Guten Morgen

2010-11-11T08:30:00.004+02:00

Godmorgon friends and foe. Having a good morning, are we? Over here är det sisådär. Det blev inga många timmar sömn inatt för mig direkt. Harry Potter höll mig vaken till cirka gurka kl 2. (Och nej, det är inte frågan om en pseudonym, menar en av filmerna.)
Gårdagen spenderades faktiskt helt i pyjamas, all day long. Det är skönt så. Tyvärr brukar det bli så alltför ofta. Det är inga "barndomens juldagskänslor" över det mera.

Egentligen får det en att känna sig någotsånär snuskig och overksam. Which is sad.

Vad annat vill ni veta? Jag mådde lite illa imorse, sådär att när jag körde till arbetet till klockan sju så kände mig obehaglig om än inte spyfärdig. Det har gått om som tur. Kanske det berodde på att när väckarklockan ringde så var jag mitt uppe i ett rasande äventyr. Det blev liksom lite physical pain och lite psykiska missbildningar utav att bli utdragen från alla våldsamheter som pågick i min egen lilla fantasyvärld. Tyvärr kommer jag alls inte ihåg vad denna natts äventyr handlade om... Det är synd, för jag vet att det var nåt sjudundrande häftigt.

julen är här....

2010-11-10T19:43:00.004+02:00

"It's beginning to look a lot like Christmas..."
Så där småningom. Julsaker i butikerna, julmusik i vissa annonser på tv. Julkorten som blev köpta i London. Och så vidare.
Which got me thinking.
Skulle det inte vara mäkta fint att fira en annorlunda jul...? Utomlands. Tänk, fira julmässa i Notre Dame... Äta julmiddag på nån fancy restaurang i Wien... Skrinna i Central Park... Titta på Eiffel-tornet... Göra piruetter på Piazza San Marco...
Göra något annorlunda... något häftigt. Något verkligen minnesvärt och mysigt.

Jag är ingen större vän av julafton nuförtiden. Oftast är det ett enda stort problem, med arbete, med geografi, och sen ifall dessa saker klickar, så kommer ännu: med vem ska man fira vilken del av dan.
Det bästa med julen är tiden som leder upp till den, förberedelserna, förväntan, pysslandet, glöggen och de levande ljusen. När julafton sedan infinner sig så... tja, är man plötsligt lite underwhelmed. Om man alls får fira den alltså.
Jag har inte firat jul på flera år på det sätt jag skulle vilja, och har i och med det befriats från alla jultraditioner. Julen behöver inte se ut på ett visst sätt mera. Och vet ni, det är skönt. Att slippa all stress och sorg över att saker och ting inte går som man skulle vilja.

Det skulle vara så fint att rymma iväg till julen, bara vara, och njuta.
Problem med detta scenario? Ingen ledighet från arbetet under jullistan (big no-no), plus ingen att åka med. Which leads me to this: Who's with me? Vem kommer med och fira en annorlunda jul? Anyone?

(disclaimer: inte denna jul)

EDIT: Okay, ni behöver inte åka med mig, men så där allmänt, vad tycker ni om julen, skulle ni kunna tänka er att fly Finland just då? Göra något annat?

(ps. ni har ingen aning om hur mycket jag skulle vilja vinna på lotto nu just... ingen aning...)

I dreamed a dream...

2010-11-10T15:59:00.003+02:00

Jag brukar drömma ganska mycket. Speciellt när man ligger i en halvdvala (som typ mellan kl 9 och kl 14). Inatt drömde jag bl.a. att jag blev strypt och att jag flög, men det som jag tänkte berätta om är, att jag drömde att jag var mamma. Att jag hade en bebis. Si ni, det gör jag ganska ofta. Och, alltid går det dåligt. Som att jag glömmer bort att jag har ett barn att sköta om, vilket får till stånd att jag plötsligt (i drömmen) fattar att jag inte matat barnet på ett par dygn. Eller att jag plötsligt minns att jag har ett barn och så undrar jag var den månne finns, för jag har ju ingen aning. Den har nog (såvitt jag minns) alltid hittats till slut. Helt klart har det varit i drömmarna, att jag inte velat ta nåt ansvar, eller att jag försökt, men inte liksom riktigt lyckats. Men sås i koppen o allt, så har jag kommit till den slutsatsen.... att jag inte ska ha barn. Ever.

Jag tror att det blir för farligt.

(Ser jag förresten inte ut som The Evil Baby på bilden ovan? Det är nåt med det djävulska flinet som är klistrat på mina små barnaläppar och med det där röda blänket i ögonen....Hmm...)

Snöpyrå

2010-11-09T23:26:00.004+02:00

Det öser ner snö därute. Riktigt så där att flingorna yr och hoppar. Den första snön, wup! Det är alltid speciellt att se den första snön, lite magiskt, lite fantasyvärld liksom. När jag var liten så kom den första snön nästan alltid just när jag hade kommit från duschen och stod med handduken på och tittade ut genom vardagsrumsfönstret. Sådan är min minnesbild.
Idag har jag slintat omkring, först med bilen (60km/h på motorvägen och ingen chans att ohittaa då vallen av snö var så hög att min bils underdelar tjöt av rädsla när jag ens lite vågade närma mig snön), och sedan helt på de egna benen, än hit än dit. Så går det när man har på sig skor som har släta sulor. Det blir visch, svisch, bang, posera som en kakkapelle med armarna åt alla håll.
Ja-a, första snön.... Snart är det kallt och kyligt som på bilden ovan.
Brrr.
(Det var en olycklig dag, den på bilden. Tänkte bli av med min kära bak. Helt och hållet. Den var känslolös i timtal efter att jag vädrat den där ute. Kylan bet sig fast och ville inte släppa taget. Till slut fick jag dock ihjäl den jäveln (kylan alltså). Och min röv klarade sig. Så här i efterskott så kunde jag gärna ha förlorat en liten bit av den. Det finns liksom lite för mycket av den varan.)

Annars har jag idag varit på gym (såg ut som en kräfta i ansiktet efteråt, det är ju alltid kul), diskat (iförd gasmask), bakat en ban-mustoffee (den blev god), beundrat min tésamling (it is indeed something to be seen), åkt och firat en av mina kära mostrar till Esbo (den nästäldste av dem, eller nästyngste iofs också, av mostrarna alltså, om man tänker i syskonordning så duger bara nästäldst), pratat kort (som i postkort) och sedan slintat hem.
Dessutom svider mina läppar.
Vem har stulit min läppomada?
VEM!

(psst... mamma blev intresserad av New York-idéen min....tihii....)

Förbjudna tankar

2010-11-08T05:14:00.006+02:00

Inatt satt jag på nätet och skulle just ta och beställa ett hotell i New York till våren. Tänkte att jag nog får mamma med mig och behöver således inte betala så mycket. Lyckades undvika the final click i sista sekunden. Något sade mig att hålla tillbaka.

Ack vad rese-djävulen kan vara svårt att stångas med... För man vill ju liksom surrender meddetsamma. Inte vill jag ju säga: "Näh, pytt, en resa till New York?! Couldn't care less!", när min första reaktion är mer: "Va en resa?! *febrilt packande och tre sekunder senare* "När går flyget?"

Men det blir inget resande, inte nu, inte på länge. Jag har helt enkelt inte råd. Svårt kommer det att bli, jag har redan nu abstinensbesvär och börjar känna hur mina tårkanaler fylls med blod, men... No can do.
Jag skrev faktiskt färdigt min New York-trip report häromdagen, satt och hackade ner ord efter ord, grät när jag närmade mig slutet, när jag berättade om mina sista stunder i staden. Det blev så emotionellt, även så här 6 månader i efterskott. Den resan är nog den allra bästa hittills, bara starten var nog att höja den över alla andra. Blir fortfarande allt varm i kroppen när jag tänker på hur fort allt gick, adrenaliet i kroppen, packandet på en timme, körande till flygfältet i rasande fart, språngmarschen genom flygfältet, hela faderullan. It was epic. EPIC.

Ifall nån av er har lust och ork och vilja att läsa min trip report (som går på engelska), så kan ni följa denna länk:
http://www.tripadvisor.com/ShowTopic-g60763-i5-k3608532-Trip_report_Through_tears_and_ash_I_came_NYC_April_19_29-New_York_City_New_York.html

******

Vad annat har jag då hållit på med de senaste dagarna förutom funderat på resande? Tja, inte så mycket. Arbetat, sovit. Firat lillajul med arbetet genom att vara på "Kummanki kaa ja mukana myös Vesa"-showen i H:fors. Skrattade så jag tänkte pissa på mig. Efteråt middag på Sir Eino och en del alkohol. Beklagade mig över att jag inte fått pussas på fem år, vilket fick en arbetskompis (en manlig sådan) att erbjuda sig som försökskanin. Det var trevligt, om än tekniskt, för pointen var att jag skulle få öva mig, har ju aldrig fått chansen att öva mig att kyssas, det är en ganska så okänd sak för mig liksom. Men så blev det lite konstigt när alla andra flickorna i bordet också provade. Fast så där hysteriskt konstigt, som man inte vet om man borde skämmas för eller inte påföljande dag. Man fnissar lite och smäller handflatan i ansiktet. For på jatkot istället för med den beställda minibussen tillbaka till Lojo. Klockan 3 stod jag i snagari-kön på järnvägsstationen. Klockan halv fem steg jag ur taxin hemma i Virkby. Klockan 8:30 ringde väckarklockan. Klockan 9:30 var jag på arbetet.
Det var lite av en pärs kan jag berätta.

Trevligt hade vi, men kunde ha åkt hem vid midnatt med bussen. Men man vill ju inte sluta när man har det som roligast, eller hur? Fast oftast går det så att det roliga tar slut precis efter det, eller utvattnas till gränsen på tristess. Så gick det på fredagen också.

Jag vann inte på Lotto idag (igår). Jag som redan köpt en champagne-flaska att fira med (fast jag inte ens tycker om champagne). Vad trist.

London part II

2010-11-04T18:36:00.006+02:00

London var på nåt sätt helylle, bekant och tryggt. Det var något med viben som jag kände igen, det var något med omgivningarna som kändes som en gammal vän. Även om jag aldrig tidigare varit i staden. Det var underligt, men samtidigt skönt. Inga större wow-upplevelser, men desto mer små varma ögonblick. En fin färg på en dörr, en smal gata fylld med pubar, alla parker.

Vi var på musikalen "We Will Rock You", som är baserad på Queen sånger. Alldeles otroliga sångprestationer, korkealta ja kovaa så att säga. Dessutom är Queen en av mina första favoritbänd, kommer ihåg hur min moster spelade Radio Ga Ga för mig och visade bilder på Freddy i början på 1990-talet.

Vi beställde Pimm's och fick en whiskey-glas med en single shot, eller vad man nu ska kalla det. Huu, vad hemskt det smakade. På nästa ställe blev det rätt, med frukter och cokis som blantrink.

Vädret var underbart, solen skön, +16'C. Man svettades i sin rock allt emellanåt. Folk satt på uteterrasserna, blommorna blommade ännu. Sista dagen regnade det en aning, gav allting omkring ett blänk, ett skimmer.

Men trängseln, den var alldeles fruktansvärd på vissa gator. Har aldrig upplevt något liknande, inte i New York, inte i Paris, ingenstans. Vissa gator var alldeles smockfulla med folk, precis som underground-tunnlarna. Det var nästan som att man tänkte kasta sig in i ett anfall av klaustrofobi emellanåt. Kanske det beror på smalare gator, smalare gångar? Eller så var det en mycket busy vecka för London. Tyckte dessutom att jag hörde mer spanska än engelska (!). For real.

Ett måste för mig denna resa var att besöka Westminster Abbey. Jag älskar gotiska katedraler, känslan de inger mig, den historia de är inpyrda med. Rymden är otrolig, valverna så stolta och höga. Ljuset förtrollar mig. Jag har faktiskt nån dag tänkt göra en resa helt dedikerad till dessa skönheter, gå igenom Stor-Britanniens katedraler, norra Frankrikes.
Vi for på evensong till denna juvel, så det blev inte att gå omkring och titta. Istället fick vi lyssna då katedralens boychoir sjöng underbart och högt. Traditionellt. Det gick rysningar längs med min ryggrad. Jag stängde öronen och kände historiens andetag, lyssnande på mässan som var den samme sedan 1500-talet.

Den anglikanska kyrkan har det förresten fint, de har sparat de vackra katolska ritualerna i gudstjänsten och i kyrkan. De långa svarta prästkåporna var vristlånga och såg så eleganta ut. Satt bra på axlarna, föll ner i vida veck. Det såg skitsnyggt ut. Fick mig att tänka på våra lutherska präster i deras vita potatissäckar... Inte skall det ju vara frågan om utseende per se, men... det var så högtidligt, så ståtligt och värdigt.

Nästa London-resa kommer jag att ta en verger-tour i the Abbey, få veta mer detaljer, höra berättelser om dess historia, om gravarna, om människorna som spenderat tid där.

Det var ebb när vi gick längs med Thames, några människor gick på stranden, höga träbryggor på stolpar gick ut mot vattnet. Det kändes nästan lite surrealt att se en så naturlig sak längs med en flod som går genom en miljonstad. Att floden inte dämts upp mellan betongräcken, att inte staden tvingat ihop den. Kanske det är just för tidvattnets skull, och för att marken är till en del sumpmark. Interesting.

Där, några intryck från London. Som franska sträck. Bara för att säga nånting.

Londinium part I

2010-11-01T22:20:00.014+02:00

Då är man tillbaka. Känns precis lika underligt som alltid efter en resa. Man är helt enkelt ur hemma-gängorna. Apati och vilsenhet. Lite så där att man skakar på huvudet allt emellanåt för att liksom försöka make sense av vardagen igen, av det som du ser omkring dig.
Det var en bra resa, en riktigt bra resa. Gick omkring, såg mycket, skrattade och pratade. Jag ska berätta mera om resan i överlag senare, men detta inlägg vill jag dedikera åt fina fåglar. Vem kunde ha vetat att en resa till London kunde se ut som en fågelsafari? Påminn mig att inför nästa resa läsa upp på en fågelbok.

Det var alldeles förunderligt att stå bredvid svanar, kanadagäss och andra "Nils Holgersson"-liknande gäss, änder i olika storlekar och allamöjliga färger. Bara vara där bredvid dem, fatta hur fantastiskt stora dessa fåglar är, se deras skönhet.
Dessa svanar fanns i Hyde Park och var mycket sugna på bröd.

Gässen låg och vilade sig överallt på gräsen, alltid var det nån som var på dåligt humör och skvattrade på i nåt hörn, men annars låg de bara där, lunkade sakta mot nåt håll. Brydde sig inte om människor.

Hägrarna var så roliga. De verkade vara helt lost, satt på olika random platser helt ensamma, :). Denna typ hade en aura av "galna-gamla-professorn" runt sig. Jag stod en god stund och bara tittade fnissande på honom. Han reagerade med att vända sig mot mig och ge mig en lite förebrående blick. So sorry mate.

Denna luggslitna herre satt i Regent's Park på en bänk. Rörde sig ingenstans. Tittade bara. Underlig korp.

Sista dagen spenderade vi en stund i just Regent's Park, njöt av den friska luften, av rosor och lugn. Det duggade lite, första dagen med regn faktiskt. London hade hittills visat sig från sin bästa sida.

Dessa sothönor (?) var så roliga. Trippade runt och krävde smulor och sedan när de vände tillbaka till vattnet blev det show med splattrande vingar och roliga läten.

Mannen här nere gav tomater åt hägrarna. Det verkade de gilla. När jag slängde en bit myslipatukka åt en så var dess intresse -5'C. Så tråkigt hälsomedvetna djur.

När mannen inte var tillräckligt snabb så hjälpte gässen till genom att sticka sina näbbar in i påsen och slita och dra. Mannen kontrade med smattrande förebrående ord och föste undan dem.

"No, you just had one, one is enough!"

Här var bara några av de vackra flygfän som fullständigt fascinerade mig. Tänk att kunna följa med fåglarna på så nära håll. Se dem simma omkring, dyka, leka, gräla. Jag tror jag kunde ha suttit på en bänk i timtal och bara iakttat.

Men då skulle nog Pia inte varit så glad, hon gillar nämligen inte fåglar. Och som sagt, det var många av dem. Jag hoppas att hon inte blev alltför traumatiserad. Jag försökte att inte hänga för länge och gå vidare, I really did.
Det var faktiskt det som var så intressant för mig, att klara av att kompromissa, inte göra precis så som jag ville hela tiden. Jag är så van att vara med mig själv, göra allt för mig själv, och var en aning ängslig inför resan, hur det skulle gå. Just för att jag inte är van att ta nån annan i beaktande. Skulle jag bli typ irriterad? Hur skulle jag klara av det? Osv. Jag är glad nu efteråt att det gick så smärtfritt, så bra helt enkelt. Det var inte alls svårt att kompromissa, det gjorde inte ont, det var no big deal liksom. Det var en självklarhet. En neutral sak som bara hände.

Kanske det finns hopp ännu för mig, kanske jag inte är helt eremiterad.

Mera London senare!

I'm on my way

2010-10-26T21:21:00.006+03:00

Imorgon morn ringer väckarklockan kl 04:15. Uh-oh. Tala om groteskt. Dessutom så sitter jag bara här och har inga bekymmer i världen liksom, även om min kappsäck är opackad och allt ligger huller om buller runtom mig. Jag får ingen känsel för denna resa helt enkelt. Det... känns inte som om jag skall någonstans. Underligt. Nå, antar att jag kommer att känna en hel del imorgon morn när det är dags att stiga upp. Jaa du, då känner jag nog en hel del mindre positiva saker.

*skrockar*

Här får ni några bilder från min föregående resa till Storbritannien. Året är 2008, maj, och platsen Edinburg, Glasgow och St Andrews. Gick just igenom bilderna och... tja, de är verkligen inget att hänga i granen. I've come a long way från de tiderna. Kameran var en liten pockare och om inte korniga så är de hutlöst suddiga.

Bättre lycka denna resa istället!
Jag hoppas att jag har många fina saker att visa er när jag landar här hemma igen, :).
Ciao!

a fruitful day. not.

2010-10-25T21:32:00.006+03:00

Idag skulle jag göra så mycket. Pila hit och dit och utföra olika ärenden. Avsluta dagen förnöjt sittande på soffan.
Av allt som jag skulle göra är bara det sista sant. För här sitter jag nu förnöjt på soffan, utan att ha uträttat ett dugg. Så kan det gå.
Istället har jag suttit apatiskt framför datorn, gått en runda omkring Virkby, upptäckt nya härliga stigar med uråldriga träd och vittrande staket runt försvunna hus.

Jag är definitivt en av de människor som är mästare på att skjuta upp saker, på att vinka iväg saker med tåget till morgondagen, eller nästa vecka, eller till Never-Ever-Land.
Allt som man bara kan skjuta upp, skall så ock göras.

Mitt deadline för allting är imorgon.
Vilket betyder att jag får pila än värre, svettas ihjäl mig och stressa mig bortom förstånd.
Jag är van, ack så van.
Faktum är också att med en deadline som står över mig som en bödel, färdig att snagga min hals, så får jag något till stånd, blir jag t.o.m. effektiv. Tänk er, mig som effektiv.
Det skulle ni säkert vilja se.
Tro mig, det skulle jag också...

Men morgondagen, vad för den med sig för mig?
* Shoppning av strumbyxor, bruna sådana, såna som helst hålls på när man går mycket. Inte sådana som slinter ner och får en till slut att gå som om man gjort ner sig i byxorna och dessutom får inre låren att skavas upp och börja blöda. Nej, sådana strumpbyxor vill vi inte ha.
* Tömma bilen på alltmöjligt skräp. Som t.ex. fyra kakkupor, sommarskor, paff i mängder.
* Tvätta bilen.

* Bära upp de arma vinterringarna från förrådet. Svettas och svära.
* Köra iväg till Euromaster för att ställa mig i kön för att få däcken utbytta. Väntetid, kanske två timmar?

* Bära ner sommarringarna till förrådet. Svettas och svära.
* Städa hela huset. Eller åtminstone köket i form av diskning. Roligare att komma hem till ett lite mindre rådd.
* Packa pappas kappsäck. Eller min. Borde egentligen börja redan ikväll, men hej, jag orkar inte.
* Ladda kamerans akku och vara-akku.

* Raka benen. För första gången sedan sommaren faktiskt. Hoppas jag inte förfryser.

* Leta rätt på ett antal underbyxor. Ja, jag saknar flera par. Har ingen som helst aning om vart jag satt dem. And that's too bad, för jag skall ha dem med i kappsäcken min.
* Bestämma vilka skor som jag ska med mig. Det är en av de svåraste uppgifterna som finns inför en resa. Speciellt eftersom det bor så många par av dem hemma hos mig. Jag tror jag måste säga upp hyreskontraktet med en del av dem, de tycker nämligen lite för mycket om att bjuda in sina vänner och bekanta, har jag märkt.

* Bestämma vilka objektiv till kameran jag ska ta med mig. Autsch. Tror det blir 35mm f/1.8, 50mm f/1.2, 85mm f/1.8 och 10-20mm f/4-5.6, men... Men.

Bland annat. Har redan glömt hälften av allt det viktiga och kommer säkert att glömma hälften av det jag kom ihåg ännu idag tills imorgon.

För jag skall ju till London tidigt på onsdag morgon.
Vilken tur att vi inte flyger med Finnair, då kunde jag stressa mig ihjäl en liten aning.
Tänk vilken otur jag kunde ha haft, askmolnet när jag skulle till New York, och nu strejk när jag skall till London.
Men som sagt, det är British Airways denna gång.
Vad roligt det ska bli!

London alltså.

Jean Sibelius

2010-10-24T14:17:00.002+03:00

Symphony No.5 Finale.
Esa-Pekka Salonen.

Det vackraste jag någonsin hört.
Gåshud.
Stillhet.
Förundran.

Svanar.

I have seen snow!

2010-10-23T17:45:00.003+03:00

Igår såg jag snö för första gången i år. Och ingen kamera hade jag med mig. Äsch. Körde iväg mitt på dagen mot Helsingfors från ett soligt och torrt Lojo. Ungefär vid Veikkola såg jag ett vitt moln komma emot mig och plötsligt var världen vit, det virvlade av flingor i luften. Magiskt. Det fortsatte och ökade i styrka ända fram till H:fors och jag skuttade fram i den starka vinden bland snöflingorna. Första snön!

Inget blev kvar på marken dock. Bara våta fläckar.

När jag körde hem tillbaka så möttes jag igen av ett Lojo i solsken, och torka. Ingen snö. Inga flingor. Ingenting. Bara en fin höstdag.

På arbetet sade de från södern att det i Hangö snöat 5cm. Också i Karis kom det en del.

Men inte i Lojo. Nada.

Få se när de första flingorna faller här i min nuvarande hemstad.

Imorse när jag for från arbetet fick jag skrapa bilfönstrarna för första gången. De var ordentligt igenfrusna. Jag hade inga vantar, ingen halsduk.

Det kallas att frysa, har jag hört. Länge sen sist.

Stackars bilen fick startas kall, för inte kan man ju komma ihåg nåt sånt som värmesladd o dyl efter att inte ha tänkt på det på så många månader.
Den protesterade med att söndra ena bakdörrens handtag.

Jag vet inte vem av oss som nu är surare.

Jag arbetade förra natten och nu denna natt också. Det kallas tortyr. Att arbeta båda veckoslutsnätterna. Alla som ringer är fulla och svär och har sig. Man får inget fiffigt ur dem. De slåss och slocknar, river och drar, härjar och snarvlar. Och jag får lyssna på allt.

It is not nice. Oerhört frustrerande och får snabeln i pannan att växa till fantastiska dimensioner.

Veckans jäniskevennys kom en stund sedan. Fick ett txtmeddelande från arbetet där det stod:

LOUHI: ALAIKÄINEN NÄPPÄRI ITKEE KOPISSA JÄRKYTTYNEENÄ

Gapflabb.

Vuoromestarin in charge alarmerade ylityöviesti-gruppen på fel keikkalappu och 50 dejourer fick ovanstående meddelande.

Så här skulle det se ut:

LOUHI: YLITYÖTÄ+HÄL.RAHA TARJOLLA KAHDELLE (2)- TULEVA YÖ 23.10.2010 19-07 TAI SOP.MUK.ILM.VM

Förstår ni vitsen?
Fattar ni hur roligt det var?

Kanske inte. Men that's okay, här på arbetet skrattade vi så tårarna rann. Det var roligt. Och ack så befriande.

Moonlight Sonata

2010-10-21T22:50:00.000+03:00

Efter att ha spenderat några dagar i Pori på arbetsresa så bestämde jag mig för att skimpa ut till stranden för att fota stjärnor. Det känns roligt att leka med nåt annat än djup, roligt att leka med annat än bokeh och up-close-and-personal.
Så jag for ut till stranden, ut till mörkret. Och fattade att det inte fanns några stjärnor. En hel hög med moln, jo, men inga stjärnor.
Månen fick sjunga solo där den skymtade till bland träden.

Det som var otrevligt med de långa exponeringarna var att jag hade mycket tid medan jag väntade. Tid att lyssna på alla rasslande löv, alla små ljud här och där. Vinden som lekte med grenar och vassen. Då blev jag olustig. Packade ihop mitt pick och pack och sprang till bilen.

Pah, olustig, jag var rädd som tusen.
Såg för min inre syn en hopkuren mansgestalt stående mitt på vägen, inne i skuggorna, stå så där halv raserat, så där att man vet att den gestalten inte är helt människa, inte helt... mänsklig. Tittar på mig, väntar. Kommer.

Som jag sprang till bilen min, och önskade att jag visste hur man låser alla dörrar, för jag var så säker på att vilken sekund som helst är det någonting som rycker upp min dörr och drar ut mig.
Jag körde med gasen i bottnet på den smala lundvägen, rev upp grus och stenar.
And was back in the light.

En mus sprang över vägen, stannade till i mina headlights innan den pilade vidare.
Den fick mig på gott humör.
Glömde spöken, zombies och vampyrer.

(Fast vampyrer är jag ganska bekant med, och skulle definitivt inte säga nej om en vampyr i formen av Ian Somerhalder skulle dyka upp i en mörk skog. Näp, det skulle jag inte. Jag kunde nästan önska det. Why? Ta och titta på The Vampire Diaries. Då fattar ni.)

******
Jag tittade just på en fantastisk dokumentär från Teema. Den hette Kooma och pågick i nästan två timmar. Berättade om unga människor som genom olika olyckor hamnade i koma, vaknade upp efter en lång stund, hjärnskador, rehabilitering. Hela processen. Familjerna och deras känslor.
Jag trodde att mitt hjärta skulle brista... Så oerhört tragiskt. Att ha sin son där, varm och levande, men inte få nån kontakt med honom, att sitta bredvid honom och gråta ut sin saknad, saknaden över människan han var. Att sakna nån som fysiskt är precis där.
Men hur skall man ge upp? När skall man ge upp?
Det väckte så många tankar, och intensiva känslor.

Vad är det som gör oss till människor? Var går gränsen? Vad är vi när vi befinner oss på de grå områdena?

Att se mammornas, pappornas, syskornas smärta, vanmakt... Hur de gjorde sitt allt, inte ville förlora hoppet.
Se den en gång så levnadsglade snygge unge mannen sitta fastspänd i en stol, med zero responsivity, med hela vänstra hjärnhalva ur spel, men med ögonen öppna och blinkande.
Vad ska en familj göra. Vad ska de göra.

[Moá]

2010-10-19T17:47:00.014+03:00

Jag är fotografen. Överallt, everywhere. Hemma, på villan, you name it. Ingen annan fotar, egentligen. Det betyder att det knappt finns några bilder på mig själv. Nada. Det är alltid jag som står bakom kameran och retar gallfeber på folk. I år var det samma sak på villan, MEN, min kusin har visat intresse för att rikta objektiv mot olika saker och hon fick gärna låna min andra kamera för hennes äventyr. Jag är väldigt glad över att hon snappade upp ett manuellt objektiv och fick hur fina bilder som helst. Härligt! Hennes familj har en Canon, och jag skaffade nu i höst en M42-adapter åt Ellen (kusinen min) och ett billigt objektiv hon kan öva med.

Eftersom Ellen faktiskt fotade saker och ting i somras, så hittar jag mig själv på en del bilder också. Yippii! Eller...

I och för sig så är väl bilder som dessa ganska äkta i sin interpretation av mig. Jag har kameran i handen mest hela tiden, jag ligger på marken, jag kryper och vrider mig, jag blir smutsig och har håret fullt med hö och kvistar.
Det ni ser är stunder av lycka för mig, stunder när jag känt mig som helast och utan den minsta oro. Så egentligen är det väl ganska fina bilder. Hah.

Vad jag fotade på bilden härovan? Bland annat detta:

Mamma som bränner halloumi-ost och majs medan hon svär lika osande som grillen.

Och detta:

Ellen som tar just said picture of me.

Hon e kiva, kusinen min, ja de e hon.

Jag hoppas att hon fortsätter vara intresserad av kameran också längre fram. Det är SÅ roligt att nån annan fattar vad det är med att pira genom the viewfinder, SÅ roligt att kunna gå ut på fotopromenader tillsammans. Jag är nästan ivrig av tanken, :). Hon skall få ett Helios-objektiv av mig till julklapp, hon gillar swirlen som den har som egenskap. Det är den som hon använder på bilden ovan, med min D90:a.

******
(Är väldigt diffus idag så där annars. Känner mig en aning upprörd efter en obehaglig dröm förra natten, olustig och på gränsen att av och till hoppa in i panic-mode. Underliga saker. Det som hjälper är att baka hälsosam pannkaka, bläddra igenom villa-bilder, se på Glee och The Vampire Diaries, samt läsa en bok av Bill Bryson som får en att skratta på gränsen till diarré.)

******

~fenceh~

2010-10-16T20:49:00.002+03:00

För att förfina tonen, ge er en släng av lite shallow depth of field och förfinade drömmar, så får ni nu en kavalkad av staketfoton. Varför? För att jag vill glömma gurkan min, och det tror jag att ni också vill. Eller så inte... Don't deny it my friends. Just don't.
Anyway. Staket, fences.

Hoppas ni har en underbar lördagskväll. Jag skall försöka släpa mig till sängs. Kan hända att jag faller ihop halvvägs, blir liggande och får blåskatarr utav det kyliga golvet, men hey, åtminstone skulle jag ha sovit ordentligt. Pissprov here I come!

bisarra bisamer

2010-10-16T14:51:00.003+03:00

Jag är så trött att jag håller på att dåna. Har knappt sovit på ett par nätter pga nattrytm och tidig väckning.

Vad har jag då hållit på med?

Jo, vet ni vad, igår var jag första gången på gymmet. Ah ja och jippiajei. Och tänk vad modernt det kan vara, man sätter in ett eget chip i varje maskin och maskinen berättar exakt vad du ska göra. Hur många upprepningar, hur många kg just du ska ha i just den maskinen osv. När man är färdig berättar den vilken maskin som är näst. Räknar hur många toiston man gjort, visar hur långt man ska gå i rörelserna och hur långsamt man ska palauttaa. Allt elektroniskt. Så visar en screen åt dig hur många watt du använt under träningen, hur många kalorier man förbränt osv. Allting.

Wow. Det kändes som om man hade en egen personal trainer bredvid sig, ingen chans att fuska och räkna fel liksom. Ingen chans att håsa på hit och dit, för då börjar det blinka rött. Nej, rätt takt skall det vara, tillräckligt långsamt och jämnt.

Allt hittar di o på.

Nu är det så lätt att följa med sin egen "lärokurva", se när man blir starkare (om man blir...) och så lätt för omaohjaaja att nu som då uppdatera programmet mitt. Han bara matar in infon på sin dator och när jag nästa gång tynger in mitt chip i maskinen, så ser jag vad jag skall göra.

Sådana tekniska finesser gör en riktigt glad.
Även om det känns som om man workade out på ett rymdskepp.
Men iofs så är det just vad worka out är för mig, totally alien. Liksom.

Igår var jag dessutom och handlade mat till ABC Nihtisilta i Esbo. Körde förbi på väg hem till Lojo. Tänkte att jag måste inhandla allt möjligt till dagens arbetsskift. Vad kom jag ut med? En stackars ensam liten gurka. Jag kände mig nästan kriminell där jag stod i kön med min mellanstora gurka i den gula plastkorgen. En ensam kvinna en sen fredagskväll. En ensam gurka. 1+1=2. Liksom. Men ändå inte. You know.
Jag har inte ännu ätit upp min gurka. Har bara smekt den ett par gånger i förbigående. Sådär i misstag.
Brukar du smeka gurkor?

(Att jag började med att berätta hur trött jag är borde ha varit ett varningstecken. Nästa gång vet ni. Och jo, ängeln känns lite malplacerad i detta inlägg. Men... kanske det egentligen är just det som detta inlägg behöver, och alla ni därute, en ängel som vakar över, där ni går bland alla gurkor. Vem vet. Kanske ni? Eller inte? Kanske nån? Eller ej.)

Ps. Jag hoppas att ingen förväntade sig att läsa om bi-samer, som i bisexuella samer. Jag känner inga bi-sexuella samer, därmed kunde det vara svårt att skriva om dem. Sorry about the inconvenience. Ds.

a scent of snow

2010-10-14T02:16:00.009+03:00

Ute doftar det vinter. Ni vet, en sån där speciell doft, lite metallisk, kall. Det är första gången jag känner den doften i år.

Jag är på arbetet, det är natt. Ute på gården är bilarnas fönster igenfrusna. Också det för första gången i år.

Var är min skrapa? Var är min värmesladd? Saker som man inte behövt tänka på på så länge.

Ifjol kom den första snön 5.11. Det vet jag, för det var då jag tog denna bild. Ja, det snöade rejält, dränkte landskapet i ett vitt täcke. Så kommer det att ske lite norrut idag, har jag hört. Jag hoppas ändå att vintern låter vänta sig lite till här nere i södern. Åtminstone tills min bil får sina nubbar under sig igen.

Det om något är en process jag inte ser framemot. Inte ett dugg. Att bära upp de arma bilringarna en och en från verkkokellarin, rulla dem och bära dem, svära och stöna. Få dem inpassade i bilen (två hjul i bakluckan, två i baksätet), köra iväg till firman som byter ringarna (nej, jag gör det INTE själv, no way jose), och sedan köra hem. Bara för att ta allt om igen. Bära ner ringarna, en efter en. Svära och stöna. Bli av med naglarna. Se alla sakerna i min överfulla källare svälla ut över kanterna och ramla ihop över mig medan jag med knallrött ansikte försöker tynga in ringarna bland allt crap.

Jag ogillar det så mycket att oftast åker jag med extra-ringarna på kyyti i åtminstone ett par månader innan jag suckar djupt och tar itu med jävelskapet.

Är det inte bra att man tänker positivt och psykar sig själv på rätt sätt inför stunder som dessa? Va?

I thought so.

*****

Det doftar snö därute. En så bekant doft. Som att träffa en gammal vän igen efter en lång tid. Vart for våren, sommaren, hösten? Är vi tillbaka hos vintern nu igen??

Vad konstigt.

*****

~höst~

2010-10-13T22:15:00.003+03:00

Jag älskar hösten. Min absoluta favoritårstid. Luften är klar och fräsch, allt känns så skärpt, himlen, löven, alla former. Jag bryr mig inte om sommarens överdåd, det blir liksom för mycket. Det är på hösten mitt inre vaknar till liv, känner sig hemma.

Ljuset är så underbart. Solen verkar så mycket klarare, mer gyllene. Det är som om solen tar ut svängarna, bränner på, illuminerar allting omkring sig. Smeker bladen, stammarna. Sjunger en sprakande vaggvisa för naturen. Ett farväl.

Och alla former som kommer fram, bladen som blir så delikata och spröda. Skiftar i färg, drar ihop sig, blir till små konstverk. Grenarnas form börjar synas, trädens stolta kronor. Det är geometri överallt, skulpturer, linjer och kurvor. Så mycket detaljer. Överallt. Och jag känner mig hemma. Hemma bland allt det fantastiska man kan vila ögonen på.

Ja, det är autumn over summer for me, everytime. På sommaren göms allt detta undan, under allt det överdådiga gröna. Sommaren är som rokokons tidsålder, som barocken. Flummigt, för mycket, det är layers och draperier hit och dit, pastellfärger. Hösten är mer som den stilrena medeltiden, med klara linjer och klara färger, stramhet och klarhet. I'm a Middle Age-kind of gal, så också en höstens mö.

Det som är så intressant är att många träd och buskar blir skira till färgen. Vårliga. Nästan som lime. Nästan självlysande i sin ljusgrönhet. Vissa delar av en skog ser nästan utomjordiska ut, som om nån från yttre rymden landat och sprutat fosfor omkring sig. Kallt lysande.

Och bland allt det kalla ljusgröna exploderar fläckar av värme emot dig. Brinnande lågor av rödhet, orangehet, gulhet. En värme som får mitt inre att brinna med, lockas med i den heta dansen. Allting glöder, ett skimmer av värme i luften. Marken, löven... man är omsluten av ett gyllene nät av spunnet guld.

Luften är fylld med löv, löv som dansar fram, fastnar i mitt hår, smeker min kind, hittar vägen in i mina fickor. Marken är fylld med löv, löv som rasslar och skrattar till när jag går vägen fram, de pilar hit och dit, leker tafatt.
Man blir glad då man tittar på löven. Upprymd. Rent av fnissig.

Ljuset... jaa, ljuset... ensamma strålkastare här och där, starka stråkar av discobollar. Naturen ställer till med party. Klär sig i festkläder. Sprätter till, skakar om sig. Hör ni bruset? Det är löven som sjunger.

Luften är fylld av viskningar, av liv. Blåsten renar mitt inre.

My soul flies with the wind, sings with the autumn fairies, plays hide and seek with the dancing leafs. My soul rejoices, in this time we call autumn. fall. höst. syksy. herbst.

"I crossed the street to walk in the sunshine"

2010-10-11T23:13:00.002+03:00

Idag ger jag er några quotes. Av Elizabeth Gilbert, från boken "Eat, Pray, Love". För hon skriver så fint, så rätt. Mumsa på dessa. Det skall jag göra. (Och leta rätt på boken i fysisk form så fort som möjligt. This is a book not to be missed, åtminstone för mig.)

Mina tankar... Det om något är nåt jag måste lära mig att vara herre över. Det om något.

*****
"You are, after all, what you think. Your emotions are the slaves to your thoughts, and you are the slave to your emotions."

"There is so much about my fate that I cannot control, but other things do fall under the jurisdiction. I can decide how I spend my time, whom I interact with, whom I share my body and life and money and energy with. I can select what I can read and eat and study. I can choose how I'm going to regard unfortunate circumstances in my life-whether I will see them as curses or opportunities. I can choose my words and the tone of voice in which I speak to others. And most of all, I can choose my thoughts."

"You need to learn how to select your thoughts just the same way you select your clothes every day. This is a power you can cultivate. If you want to control things in your life so bad, work on the mind. That's the only thing you should be trying to control."

"The Yogic sages say that all the pain of a human life is caused by words, as is all the joy. We create words to define our experience and those words bring attendant emotions that jerk us around like dogs on a leash. We get seduced by our own mantras (I'm a failure... I'm lonely... I'm a failure... I'm lonely...) and we become monuments to them. To stop talking for a while, then, is to attempt to strip away the power of words, to stop choking ourselves with words, to liberate ourselves from our suffocating mantras."

"I want God to play in my bloodstream the way sunlight amuses itself on the water."

"We search for happiness everywhere, but we are like Tolstoy's fabled beggar who spent his life sitting on a pot of gold, under him the whole time. Your treasure--your perfection--is within you already. But to claim it, you must leave the buy commotion of the mind and abandon the desires of the ego and enter into the silence of the heart."

"But is it such a bad thing to live like this for just a little while? Just for a few months of one's life, is it so awful to...nap in a garden, in a patch of sunlight, in the middle of the day, right next to your favorite fountain? And then to do it again the next day?"

"Faith is walking face-first and full-speed into the dark. If we truly knew all the answers in advance as to the meaning of life and the nature of God and the destiny of our souls, our belief would not be a leap of faith and it would not be a courageous act of humanity; it would just be... a prudent insurance policy."

"Dear me, how I love a library."

"[My guru] says that people universally tend to think that happiness is a stroke of luck, something that will maybe descend upon you like fine weather if you are fortunate enough. But that's not how happiness works. Happiness is the consequence of personal effort. You fight for it, strive for it, insist upon it, and sometimes even travel around the world looking for it. You have to participate relentlessly in the manifestations of your own blessings. And once you have achieved a state of happiness, you must never become lax about maintaining it..."

"The more exquisitely and delightfully you can do nothing, the higher your life's achievement."

"There's no trouble in this world so serious that it can't be cured with a hot bath, a glass of whiskey, and the Book of Common Prayer."

"The ingredients of both darkness and light are equally present in all of us,...The madness of this planet is largely a result of the human being's difficulty in coming to viruous balance with himself. "

"Time -- when pursued like a bandit -- will behave like one; always remaining one country or one room ahead of you, changing its name and hair color to elude you, slipping out the back door of the motel just as you're banging through the lobby with your newest search warrant, leaving only a burning cigarette in the ashtray to taunt you."

"God isn't interested in watching you enact some performance of personality in order to comply with some crackpot notion you have about how a spiritual person looks or behaves. We all seem to get this idea that, in order to be sacred, we have to make some massive, dramatic change of character, that we have to renounce our individuality."

"Liz, you must be very polite with yourself when you are learning something new."

Aboa

2010-10-10T15:00:00.001+03:00

Vilken fin lördag. Vilken fin lördag.

Jag grenslade min cara och tyngde gasen i bottnet. Åbo it was. Åbo och den fantastiska kära klurbollen.
När jag väl körde hem i nattens mörker flera timmar senare, kände jag mig mer hel än jag gjort på... ja t.o.m. åratal kanske. I felt spiritually renewed och återuppväckt.

Vi satt på café, gick längs åstranden och talade om religion och tro, om behovet att gå back to basics, inte behöva bli nån viss slags person, utan vara precis den man är, inte behöva göra nåt på ett visst sätt etc. Koncentrera sig på det som det handlar om, en relation, kärlek. And that's it. Jag har personligen märkt att jag inte klarar av religioner, inte av folk som pekar på vad som är rätt och vad som är fel. I need the freedom to fly och känner att den organiserade religionen tynger ner mig på fel sätt. It becomes pressure.
Sådana saker bland annat diskuterade vi, där vi gick under brinnande lönnar.

Ingen av oss hade besökt Åbo slott tidigare, så ditåt leddes våra steg. In gick vi och ja, hade svårigheter att komma ut. Trappa upp, trappa ner, muséerum där, muséerum här. På nytt och på nytt. Till slut såg vi ut som spöken, hungriga som vargar och svaga som kattungar. Trappa upp, trappa ner. Det kändes som om vi blivit inslängda i en labyrint, with no way out.
Men till slut hittade vi ut och andades in den friska luften, skrattade befriat.

Vi gick tillbaka till stan. Med svaga huvuden och ben vandrade vi de tre kilometrarna. Hittade en restaurang. Fullt. Hittade en till restaurang. För dyrt. Hittade en tredje restaurang, en fjärde, en femte... Fullt. Just innan jag skulle sjunka ner på mina knän och börja krypa, slank vi in till Rosso. Ah...

Ingen dag är komplett utan bio, eller hur? Så det var näst på agendan. Fick de sista biljetterna till "Eat, Pray, Love" och satt på Robert's Coffee tills salongen öppnades.

Min allra första reaktion efter filmen var ungefär: "den tråkigaste filmen någonsin, som samtidigt var nåt av det djupaste". Och precis när jag yttrat orden hade min hjärna börjat bearbeta allt jag sett och hört, alla visdomar och ohoj! Enlightment. Jag tror man behöver ha sällskap då man ser filmen, nån att break it down with efteråt, diskutera saker och ting.
Filmen är full av fina saker, av levnadsvisdom, om livsglädje, om tro, om kärlek, om att hitta sig själv. Om att vara den man är. Om att kunna ge upp och ta emot.
Jag skall läsa boken näst, för det fanns ingen chans att man kunde absorbera precis allt som kom fram i filmen. Det tar sin tid att smälta, att förstå. Att inse.
Se den. Och kanske du får nån insikt om ditt eget liv med hjälp av den.

Det gjorde jag. Konkret betyder det för mig, att det är dags att skala av mig allt överflöd. Föra bort saker till kirppis. Låta mig vara mig själv. Kunna njuta av allt det jag vill utan att känna nån slags skuld. Lära mig att möta mig själv.
Bland annat.

Kvällen, natten, avslutades med att köra in på en enkelriktad väg. Efter en sekund av panik började jag skratta, och kunde inte sluta. Vilket perfekt slut på en perfekt dag.
Dessutom kunde man tänka att det var symboliskt, jag körde åt ett nytt håll, jyrä över mina gamla tankebanor, körde emot mina egna enkelriktade tankar.

För att vara djup, och symbolisk. För att that's in the mood I am right now.

Take a seat and speak up

2010-10-07T22:00:00.002+03:00

Här får ni några bänkar. En från vår gård, en från Senatstorget och en från Central Park i New York. Bara för att jag fick bänk-lust precis idag. Vet ni vad annat jag tycker att vi ska göra idag? Jo, svara på Bernard Pivot's 10 frågor.
*nickar menande*
Det ska vi alla göra. Jag börjar. (Och ja, egentligen ska man väl svara en sak på alla men... you know me... det går liksom bara inte.)

1. What is your favourite word?
Hm... jag skräller till med sielu, usva... i överlag alla de vackra finska orden med mjuka vokaler. Svenska ord... kommer inte på nåt speciellt, men i överlag dialekter från Kokkola-området värmer alltid hjärtat. Outgrundlig, ja den tycker jag om. Och porlar, viska, älva... Det ska vara mjukt och skönt. Nånting som leker på tungan min, smeker mitt inre. Oj, bäst att sätta på locket nu, annars slutar jag aldrig. Ord är häftiga saker, älskar att leka med dem, smaka på dem, känna på dem.

2. What is your least favourite word?
Det blir nog vittu. Och muija, faija, mutsi, skrode, och flera andra slangord från huvudstadsregionen.

3. What turns you on creatively, spiritually or emotionally?
Musik, pompös musik med fantastiska crescendon. Färgglada skor och perfekta klänningar. Min kamera. Naturen. Extrema väderfenomen, som åska, slagregn, ärtsoppsdimma, storm i alla slag o sorter. De kaosartade ögonblick när familjen, mostrar o kusiner är samlade på en liten liten yta, då gråter mitt lilla hjärta av lycka. (Visst får man nämna fler än en, visst?)

4. What turns you off?
Trångsynthet. Över allt annat. Ifråga om alla saker. Att inte klara av att se outside your own box så att säga.

5. What is your favourite curse word?
Skååne, arma dagar, fuck. Nothing severe, :).

6. What sound or noise do you love?
Havet. Asplövens darrande rassel i vinden. Golvbrädernas knarrande på villa. Fiskmåsarna på försommaren.

7. What sound or noise do you hate?
Kännykkän, tycker inte om att vara anträffbar. Mekaniska ljud i allmänhet, borrar, gräsklippare, construction. Och grannens hund som inte slutar skälla.

8. What profession other than your own would you like to attempt?
Arkeolog, antropolog >> som en forskare bland något folkslag i världen. Fotograf i viss mån, men inte på allvar. Konditor och bagare.

9. What profession would you not like to do?
Slaktare. Chef, för vad som helst. Lärare. Ingenjör.

10. If Heaven exists, what would you like to hear God say when you arrive at the Pearly Gates?
Jaa-a... vi drar till med: "Välkommen, biblioteket är till höger, kameratillbehören till vänster och därborta väntar dina nära och kära." I brist på bättre.

****
Sådärja. Nu är det DIN tur. Om du vill kan du ju också översätta frågorna, jag orkade inte, det lät bara så dumt när jag försökte. Annina, Johanna, Jusu, Mia, Emmi, Linn och alla alla andra. Kör!
(här är en link till listan på frågorna i simplare format: http://www.wowzone.com/pivot.htm )

Miesten vuoro

2010-10-06T01:29:00.002+03:00

Jag grät. Råa känslor, spoken matter of factly, ansiktsuttrycken, den talande finskheten. Underbart. Melankoliskt. Starkt. Jag skrattade.
Sången på slutet band ihop allting. Där sjöng de, männen. Ensamma, tillsammans.
Jag har aldrig sett den finska mannen porträttreras så som denna film presenterar dem. I all sin nakenhet, i all sin skörhet, sårbarhet. I all sin ofullständighet. I all sin djupa äkthet. Där walls crumble, där de råa känslorna kommer fram, där på bastulaven, där ingen är den andre förnär.
Hur kan en film om så vanliga människor med så vanliga känslor vara så stark...?

Kanske för att det är så sällan vi egentligen får se just det. Allt ska poleras, förfinas, konstlas till. Det normala, det alldagliga är inget att visa.

Denna film bevisar motsatsen. Det är i alldagens skönhet som de största känslorna finns. Där vi som åskådare kan leva oss med, där allt kommer oss inpå skinnet.

Jag tänkte på min isi.
På den finska mannen.
På skönheten och djupet.
Som så ofta förträngs.

Ifall ni inte gjort det ännu, se den.

Avalon

2010-10-05T18:15:00.001+03:00

Det är något magiskt över en tjock dimma klockan 7 på morgonen efter en hel natt på arbetet. Så magiskt att jag kände mig tvungen att åka ut med tripoden och kameran. Det droppade överallt, luftfuktigheten 100%. En båt körde under bron, suddig, som ett spöke försvann den in i molntäcket.
Denna vita bro leder till en vacker ö, en ö som är dold i dimman. Precis som Avalon. Såsom dimmsjokarna skyddar Avalon och dess magi, dess skatter, gömmer den för den moderna världen, så skylde dimman Liessaari med dess vackra natur. Kanske féerna dansade därute, hade ett party som inga människoögon fick se.

När jag stod mitt ute på bron såg jag ingen strand, dimman omslöt mig fullständigt. Jag kände en otrolig lätthet, som om jag kunde sträcka ut händerna och möta en annan värld, en annan dimension. Det var häftighet i tiotals potens.

******

Jag väntar med spänning att få se Alexander McQueens S/S 11 collection. Den visas ikväll i Paris. Första kollektionen efter Lee Alexander McQueens död tidigare i år. Gucci Group, som äger 51% av aktierna i McQ, bestämde att märket inte skall slopas, och Sarah Burton blev creative director. Hon har varit Lees assistent sedan 1997, så hon om någon vet och förstår Lees vision och kan därmed fortsätta skapa i samma anda. Det skall bli oerhört spännande att se vad hon kommer med, och speciellt modevärldens reaktion, succé eller flopp? Lee's design var fantastisk, teatralisk och mera konst än mode. Formerna, snitten, allt var nyskapande, han kunde inte jämföras med nån annan. Därför kan bland reaktionerna till kvällens runwayshow också finnas flera ramaskrin. Få se.

Key lime pie

2010-10-02T22:50:00.000+03:00

Idag har jag varit väldigt amerikansk av mig, lagat key lime pie och banoffee-tårta (+plus en stor sats havre-kardemumma muffins). Kokat kondenserad mjölk och tittat ut genom fönstret på solen, på en ekorre, på skator. En underbar höstdag, även om jag tillbringade den inomhus. Tänkte ta revansch imorgon istället.

Tog mina bakelser med till arbetet, och smakade med spänning på dem. Har inte tidigare provat nån av pajerna, och hoppades speciellt att inte bli fullständigt besviken på key lime pajen. Why? För att jag åt den goaste key ime pajen EVER i Red Hook i New York i våras. Den var utsökt gudomlig. Den var perfekt. Jag åt en hel paj sådärbara. En hel paj. Sådärbara. Och kände mig inte ens mätt. Den var fräsch.

Steve's Authentic Key Lime Pie.

Jag satt och åt den ute på en pier, med utsikt över Frihetsgudinnan och alla båtar som svishade förbi i Hudson-viken. Jag var alldeles ensam. Förutom... en envis, stor mås som verkade irriterad på mig för att jag inte lät den mumsa på sin intressanta plastpåse ifred. Den muttrade för sig själv och gav mig the evil eye. Jag tjattrade tillbaka, försökte förklara åt den hur dum den var, att jag itne var farlig, att den nog nu fick skylla sig själv. Och nej, någon paj skulle den inte få.
Men jag tror inte att den förstod Kokkola-svenska.

Här är han, och där har ni också hans plastpåse:

Detta var min utsikt, Frihetsgudinnan, watertaxi'n, Staten Island Ferry + diverse andra farkoster (den i förgrunden är FDNY:s båt):

Men nu kära vänner, kan jag berätta för er, att min egenhändigt gjorda key lime pie var utomordentlig. Godare än god. Helt bäst. För att säga det själv. Dessutom så lätt att göra att man nästan skäms att ta nån ära för den. Mmmm.

Så det har jag gjort idag. Och dessutom, försökt öppna min lägenhetsdörr med bilnyckeln. Ni vet, så där charmigt trycka på "open" knappen medan man riktar nyckeln mot dörren, i detta fall dörren in till mitt hem. Av nån anledning fick jag inga blinkande ljus till svar. Underligt.

torsdag

2010-09-30T22:43:00.003+03:00

Idag har jag haft en trevlig dag, jajjamen. Åkte in till stora stan, fick mitt "måste" undanstökat och hoppade sedan på en spårvagn in mot centrum. Plötsligt svischade vi förbi Penny Lane, en vintage butik. Jag steg av på följande hållplats och spatserade till said store för att ta mig en titt. En underbar dam satt vid kassan, från topp till tå klädd i svart vintage. Hon var så stylish. Köpte en underkjol med lite tyll och stampade till nästa kvarter där jag poppade in i Samarias kirpputori. Hör och häpna, jag fyndade nånting! Ack ja, det gjorde jag, :). Klänningen härunder. Precis sån som jag älskar att klä mig i, precis sån som jag brukar beställa från nätet. Och den är BLÅ. Gissa vad jag betalade? 12 ynka euro. Vad glad jag blev. Bältet passar inte alls, men tog bara i nånting därhemma.

Detta är första gången jag ens provar fota mig själv i mina kläder, så bare with me, det blev ganska så scheisse och kläderna ser inte alls så fina ut som de gör på riktigt, men so what.
(Och jo, överskåpen saknar skåp, och nej, så ska det inte vara. Har helt enkelt inte fått upp dem ännu.)

Sen hoppade jag på spåran igen, fortsatte färden in mot mera centalt. Lyssnade på barnträdgårdsbarn som skulle och se på björnarna på Senatstorget. Log när två små flickor bestämde att den ena av dem skulle få det där prinsesslottet och den andra skulle få det där. Byggnaderna? Ateneum och Nationalteatern, :). Fortsatte själv också mot Senatstorget för att gurka på björnarna, gick där en stund med alla japanska turister. Shoppade i Delikatessen (favvoté, fröcroissant, sushi), såg Oreos (!), beundrade allt som fanns att köpa (fantastiskt kött, fisk, ost, färdig mat, frukter o grönsaker). Citymarket känns så snopet efter det.

Vad annat har jag då fyndat nyligen?
Jo:

och:

båda från www.vintagefashion.dk, båda underbara, precis så som jag vill ha det. Den ljusa har härlig spets på alla håll och kanter, i fållen, i handlederna, hela halsdelen.

Plus, denna:

Kjolen alltså. It is more than lovely, kjolen min, är inte så styv som den ser ut på bilden, rör sig fint. Jag diggar den, och jag diggar märket. Yep, det är Marimekko.

GLEE

2010-09-30T19:51:00.001+03:00

Subtv börjar visa Glee fr.o.m. 16.10. WOOT!

En fantastisk serie med fantastiska musikinsatser. Madonna-avsnittet såg jag i USA och wow, den var bra. Jep, jag ska nog kolla på Glee jag, :).

just another day

2010-09-29T19:13:00.004+03:00

Jag skulle skriva ett långt inlägg om något som jag tyckte var intressant, men så gick bloggen inte med på att ens ladda upp bilder från datorn, hur jag än försökte.

Så istället laddade jag upp en av mina bilder från flickr och berättar bara för er att jag idag varit på tyky-päivä, diskuterat tillsammans med hälften av arbetskamraterna, gått omkring med en GPS och försökt hitta olika raster (vi hittade 3 av 5...) och njutit av starkt solsken. Dessutom gick jag en länk på 4km i skogen, på led mellan alla de andra. De som styrde ledet höll en sådan fart att man inte ens kunde njuta av omgivningarna (underbar gammal skog, stora höjdskillnader, små tjärnar, mossa, trattkantareller, sådan skog som finns här i södra Finland men inte i Österbotten, en skog som ser ut som något ur en saga), svetten rann och blicken var fästad på marken, för att inte stopla på diverse rötter och hålor. Höjderna tänkte ta döden på mig... Men jag kämpade på och höll farten. Kom i mål. Njöt av kaffe med dopp i kota.

Nu sitter jag och beundrar mina taklampor. Si ni, en arbetskamrat satte upp dem åt mig igår, och behold, there was light! Har bott här i typ 2-3 år och nu först, nu har jag taklampor. Det ser så underligt ut... Glittrande kristaller kastar prismor på väggarna. Jag ska visa er nångång.

Family-photos

2010-09-27T16:46:00.004+03:00

Jag fotade familjen "Bird-cherry blossom" i somras (hjälp va tiden har gått...), på två ställen. Här har ni några smakprov av resultatet. Det var första gången för mig som jag fotade fler personer än en på samma gång, eller visst har jag fotat fler personer förr, men inte på detta vis, med posering osv. Sprallat med kusinerna här och där, jo, men det är lite annat än att stämma träff med en familj som man sedan fotar, för att fota liksom, you know.

Det var mycket lärorikt, och svårare än jag hade tänkt. Att få tre personer att ha ögonen öppna och se någosånär fiffiga ut på samma bild är förvånansvärt knepigt. Likaså har jag lärt mig att inte fota i solsken (blir för kraftig skillnad mellan skugga o ljus, tacka vet jag molnigt, då himlen fungerar som en naturlig softbox (en sak som mjukar upp ljuset och distributerar det jämnt)), dessutom måste jag skaffa mig en stor heijastin, en vit yta att spegla ljuset från, dit vart jag vill ha den. Den behöver vara ganska stor, så att det ljus som återspeglas "täcker" en vuxen människa (den lilla jag har är nästan värdelös, lyser bara upp ett område lika stort som ett ansikte).

Till en början var jag en aning besviken på resultatet, tänkte att jag skulle få till stånd något bättre, vad det nu skulle vara då. Men igår kväll tog jag igen itu med att processera bilderna och hittade flera som jag tycker om. Det var trevligt. Nu har jag flera tiotals bilder jag med gott samvete kan skicka iväg åt familjen ifråga, :).

Senaste nattens processerande och genomgående av bilder fick mig också att igen inse hur bra mitt Tokina (50-135/2.8) objektiv är. Kanske jag ändå inte skall sälja den.

****

Vad annat då... tja, ingenting speciellt. Idag har jag köpt några sesam-honung patukka för att bekämpa sötsuget när den infinner sig. Hälsosammare så.

I will survive!

2010-09-25T23:09:00.004+03:00

Dagens låt: Gloria Gaynor med "I Will Survive".
Because I indeed will. Detta är min chans. Detta är en möjlighet. Det finns bara en väg att gå, och det är upp (eller ner, om man talar i kg-språk). Och jag skall göra det.

*bestämd min*

Konstiga saker idag: se en limousin i Lojo... , debattera om vilken titel Magnus Ladulås egentligen hade (kung var det ju inte, eller hur....?), svettas i skinnrock och se termometern visa +20'C, fatta att Finlands Wicked-produktion är musik- och sångmässigt minst lika bra som Broadway (om inte bättre...), att vara säker på att man vunnit på lotto (och den enorma, onaturliga besvikelsen efteråt). Bl.a.

Nu kallar sängen, imorgon morn kl 5:30 startar Hannah gående till arbetet. Ja det gör hon. Heja på mig nu.

***************

EDIT kl 07:00 följande morgon:

*tystnad*

Okej... så jag gick inte till arbetet. Shit happens.
Men jag ska gå hem från arbetet istället, lämna bilen här, vilket betyder att jag måste gå imorgon kväll till arbetet också.

Har någon nån bra idé om hur man ska göra för att göra sig själv till en bättre morgonmänniska?

15, the siffran from hell

2010-09-24T18:45:00.002+03:00

Just nu vill jag bara begrava mig under en gran eller en sten någonstans. Är chockerad och ledsen. Lite förtvivlad och mycket beklämd. Se, idag var jag på kuntotesti i Sjundeå. Det var hela paketet, själva testet med EKG och allt och så in-body-mätning, som berättar vad kroppen består av, ja precis allt framkommer. Muskelmassa i olika delar av kroppen, fettet, mineraler, vätskor... Jag har länge vetat att jag borde göra nåt åt min kropp, gå ner i vikt en aning, röra på mig mer, äta bättre. Jag har vetat det mycket väl. Men jag har inte ens anat att det kunde vara så illa som mätningen visade att det var. Jag fick en chock, tänkte börja gråta, ville bara sjunka ner genom golvet. Bördan kändes alltför tung, hur i all vida världen kunde jag någonsin lyckas med att uppnå mitt ideal.... No chance in hell.

Jag tänker inte säga vad jag vägde, för känner mig väldigt humiliated av den siffran, vill inte ens tänka på det, men jag kan säga, att jag borde gå ner 15 kg i vikt för att vara ungefär i mitt ideal. FEMTON KILO. De ni. BMI säger att jag är överviktig, inte mycket, men ändå. Överviktig. That's me. Enligt yhteenveto så borde jag meddetsamma göra nåt åt saken, för min dåliga kondition och min vikt är redan nu delvis en fara för min hälsa.
Aldrig kunde jag ha trott det.... Och jag vet inte vad jag ska göra med informationen. Känner mig fullständigt hjälplös. En total nolla.

Fetto.

Det enda jag nu vill är att äta en liter glass. Men kommer inte att göra det. Jag kommer hädanefter inte att röra vid något som kunde kallas gota. Nada. Vad annat kan man då äta? Jag vet inte, har inte ätit regelbundet på va 5 år, har ingen aning om hur man ens gör. Lagar varm mat kanske 2-3 gånger i veckan. Resten av tiden lever jag på smörgås, frukt, vatten. Enligt utträckningarna borde jag äta ca 1450 kalorier om dagen för att gå ner i vikt. Hah, jag äter mycket mindre än det. På riktigt. Jag äter alldeles för lite.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ens ska börja. Var jag ska börja....

*chock*

objektiv

2010-09-23T06:00:00.002+03:00

Här är mina objektiv. Flummigt fotograferat mitt i vardagsrummet en trist onsdagseftermiddag. Eller vilken dag är det idag...? One can never know.
Fotografering är en passion för mig, sättet jag får utlopp för min kreativitet på. Det är mitt sätt att slappna av, ta kontakt med mitt innersta, med mig själv. Fotograferingen har fått mig att bli friare, inte bry mig så mycket om vad folk tycker och tänker. Jag ligger på magen på vägar, smyger i buskar, har röven i vädret på de mest underliga ställen. Bara för att det är så fantastiskt roligt.

Men, fotografering är ju också fantastiskt dyrt också... speciellt om man är en sådan gear whore som jag. Dreglar och funderar på nya objektiv konstant, tror att mina bilder ska bli bättre av just den saken som jag inte har.

Vad har jag då?

Nikon. All the way and every day.

D50 och D90

Och sedan i införskaffningsordning:

Nikkor 50mm f/1.8D

Nikkor 16-85mm f/3.5-5.6 VR

Sigma 10-20mm f/4-5.6

Nikkor 35mm f/1.8 DX

Tokina 50-135mm f/2.8

Micro-Nikkor 105mm f/2.8 VR

Nikkor AI-S 50mm f/1.2

Helios-44-M 58mm f/2

Industar-9 85mm f/2

Nikkor 85mm f/1.8D

(rött= används ej > grönt= används alltid > blått= används emellanåt, svårt att säga om jag ska sälja eller ej)

Nu skulle jag måsta sälja en del, inte för att jag är tvungen till det, men för att jag knappt använder vissa av mina objektiv. Här hemma i vanliga förhållanden använder jag bara 35mm f/1.8, 50mm f/1.2 och Heliosen. De kallas prime-objektiv, är alltså inga zoom och är väldigt ljusstarka, vilket dessutom gör att man kan leka med blur och djup ganska så mycket. And me like that.

Vad vill jag ha då? (För jag vill ju alltid ha något... och speciellt nu, för Nikon har kommit ut med ett antal nya objektiv, just precis sådana som jag BEHÖVER.)

Nikkor 85mm f/1.4G

Perfekt för porträtt, fantastisk bokeh (områden som inte är i fokus, kvaliteten på blur)

Nikkor 35mm f/1.4G
Jag har redan f/1.8-versionen, men om jag went FX (alltså satsade på en täyskenno (istället för de croppikennon som jag nu har) kamera) så vore detta perfekt för mig, för nästan allting, en all-around-prime.

Nikkor 24mm f/1.4G
Den skulle jag vilja ha NU. Vill komma bredare än vad min 35 1.8 kan ge mig, detta objektiv skulle vara perfekt för resor, för precis allting. Motsvarar 35mm på en DX-kamera (eftersom alla objektiv och deras focal length måste multipliceras med 1.5x när man använder dem på en DX kamera, alltså croppikenno >> 24mm på FX= 24mm, 24mm på DX= ca 36mm, vilket betyder att min 35mm f/1.8 egentligen är 52,5mm på min DX-kamera). Anses redan vara den bästa wide-angle prime-objektivet på marknaden någonsin, fast den bara varit tillgänglig några månader. Pris? 1900€... Men iofs så är alla mina gear tillsammans värda över 3000€. Och om jag sålde en del...

Ja, fotografering är dyrt... men, med många objektiv är det faktiskt frågan om en investering. T.ex. ifall jag köpte ovanstående 24mm f/1.4, så kunde jag sälja den om några år och förlora enbart ca 20% av originalpriset. Med bra objektiv håller värdet i sig, och marknaden för begagnat glas är stort nuförtiden. Dessutom så kan man få saker billigt också, så som min Helios, den betalade jag hela 30€ för. Det är frågan om ett Sovjettida objektiv med crazy output, och med en bildkvalitet som är under sådär. Men jag gillar crazigheten, otydligheten och swirlen den ger mig.

Och, ja, såklart, det är inte dina verktyg som tar bilden, utan du som står/sitter/kryper/hukar bakom kameran, det är fotografen som tar bilden och bestämmer hur den ska se ut. Alla kameror, alla objektiv är bara verktyg i handen på "konstnären". De allra billigaste objektiven i handen på bra fotografer ger fantastiskt resultat, medan de allra dyraste objektiven i händerna på en usel fotograf ger, just det, uselt resultat. It's not the gear.
MEN, viss slags gear ger dig mera möjligheter, det är ett faktum. 24mm ger mig en helt annan vy än 35mm, f/1.4 ger mig helt andra möjligheter än f/4.

Hur jag skulle vilja att mitt kit skulle se ut:
D700 (eller egentligen uppföljaren som kommer nästa år, D800 kanske?) ~2200€
Nikkor 14-24mm f/2.8 ~1600€
Nikkor 35mm f/1.4G ~1800€
Nikkor 50mm ai-s 50mm f/1.2 (den enda som jag har...)
Micro-Nikkor 60mm f/2.8 ~500€
Nikkor 85mm f/1.4 ~1500€

Good glass, is always good glass....

För de flesta är detta inlägg av ett verkligt "intresseklubben antecknar"-värde, men just nu fick jag bara lust att skriva ner detta. You'll just have to suffer my friends. Eller inte läsa det. You're choice. Men imorgon skall jag till Rajala för att testa vissa objektiv på den egna kameran, se vad jag tycker och tänker efter det. Tjohoo.

HEL LOOKS

2010-09-21T19:40:00.006+03:00

Jag har länge sedan hört om bloggen kallad HEL LOOKS, som publicerar bilder på vanliga, originellt klädda finländare på gatorna i Helsingfors. Men först just tittade jag in. Oj vad jag blev inspirerad, glad och överväldigad av människornas syn på sina kläder, på vad de vill åstadkomma, vad de tycker om osv. Det är så inspirerande att bläddra igenom bilderna, förstå helheten. Jag har nog alltid tyckt väldigt mycket om, och beundrat, folk som vågar gå utanför mainstream, vågar uttrycka sig själv genom sina kläder, men på nåt sätt öppnades mina ögon nu ännu mer. Speciellt de äldre damerna och deras klädsel fick mig att tänka: "så där vill jag vara när jag blir äldre".
Nästa gång jag ser en kvinna i medelåldern rusa runt på stan klädd i nåt hophafsat och grällt, så ska jag inte haja till, utan se tanken bakom, glädjas över färgfläcken, över individualiteten, och dessutom, om jag får chansen, säga åt personen hur intressant klädd denne är, på ett positivt sätt.
Fortfarande harmas jag över att jag inte sa det åt en gammal kvinna här i Lojo, att jag inte knallade fram till henne och berättade hur vacker hon såg ut... Hon kom in i ett café med en rollator, iklädd en gul dräkt, vita handskar, fina skor och en vacker hatt på huvudet. Beställde sin semla vid disken och så gick hon ut igen. Sakta såg jag henne vandra tillbaka mot ett våningshus, stödd på sin rollator. Hon var underbar. Och jag ville att hon skulle veta det...

Nästa gång försumpar jag inte chansen.

HEL LOOKS

7 saker

2010-09-21T12:13:00.009+03:00

I brist på annat, så tar jag det nu då. Blev nominerad av Mia för en liten evighet sedan, tack för det, :). 7 saker om mig själv, helst sådant som de flesta kanske inte vet. I och för sig är jag inte direkt känd för att hålla tillbaka och vara blyg när det gäller mig själv, så... ingenting kommer knappast som en överraskning för någon, :). Detta blir random och möjligtvis mycket tråkigt. Skyll er själva.

* Jag fyller snart 27 och har aldrig sällskapat, inte ens på lek. Kommer så bra ihåg det då vi gick på åk 5 eller åk 6 och Micke hade frågat av Heidi om han fick chans på henne under en bussresa. Heidi var dock lite motsträvig, hon sa att hon går med på det om nån annan också börjar va ilag. Nå, jag blev övertalad till att gå med på att de andra flickorna frågade av Robbe om han vill börja va me mig. Hahaa. Under den tiden gick jag med på vad som helst för att känna mig som en i gänget. Jag kommer ihåg hur jag satt och väntade på bänken längre bak i bussen medan flickorna frågade av R som satt längre fram. Så kom de tillbaka och sa bara kort: "int vila han". Fastän jag inte ens var förtjust i honom så kändes det som en besvikelse, att jag inte dög. Och så har det fortsatt ända sedan dess. Jag har fått bla.a höra att jag verkar kall och högfärdig, fast jag egentligen bara är så väldigt blyg med män, att jag helt enkelt inte vet hur jag skall vara med dem, än mindre prata. Jag är uppvuxen bland starka kvinnor och få män, och förstår mig helt enkelt inte på karlar, på deras roll. Dynamiken i ett förhållande är något fullständigt mystiskt för mig. Därför beter jag mig helst lite avvaktande mot mina vänners pokjvänner, jag förstår inte riktigt var jag skall placera dem så att säga, hur jag skall bete mig mot dem. Känner mig väldigt osäker. Hur underligt det än låter.

Jag vet inte ens om jag skulle klara av att vara i ett förhållande... är alltför självständig och självisk när det gäller mig och min egna tid (för att inte tala om klädskåp...och skoskåp....).

* Jag är aldrig sjuk. Never ever. Senast jag hade feber var för 3 år sedan, och det var en häpnadsväckande händelse. Jag yrade och svettades. Föregående feberupplevelse är igen nästan 15 år tillbaka i tiden. Tror det var när vi skulle med Körmix-kören till skolmusik på Åland 1996. Ibland skulle det vara så "roligt" att få vara sjuk en stund, få vara borta från arbetet med småfeber, mysa därhemma under filtar och läsa en trevlig bok. Men näpp. Har varit sjukledig pga sjukdom hela 3 dagar de senaste fem åren. Typ. Men så är jag ju nog såklart glad att jag är frisk och kry, det skulle ju vara en hädelse att uttrycka nåt annat.

* Impulsivitet is tha shit, att gå på känslor, kasta sig in i saker och ting, helst utan att tänka, det är så det funkar för mig. Åtminstone när det gäller shopping och kreditkort... Anything for that high!

* Första gången jag fattade att man kunde känna något extra för pojkar var när jag tittade på Boyzones musikvideo från Mr Bean-filmen. Min första celebrity-crush: Stephen Gately. Han var mörk och söt. Dessvärre var han bög och så tog han och dog häromåret. (Det påminner mig om att jag inte hört "Love me for a Reason" på hur länge som helst... "don't love me for fun, girl, let the reason be love, girl, love me for a reason, let the reason be love..") Jag tror det var samma år som Leo diCaprio kramade om mitt hjärta riktigt ordentligt. Tala om att vara besatt. Jag tror att jag fortfarande har kvar alla de där planscherna, alla de där urklippen om Titanic. Någonstans i nån låda.

* Jag är väldigt tolerant, tycker att var och en skall leva precis så som de själv vill och nån skall inte ha nåt att säga till om det (inom vissa gränser såklert, tycker t.ex. inte att könsstympning är så värst trevligt direkt), vare sig det gäller sexualitet, yrkesval eller andra drag i livet. I överlag vill jag alltid veta varför, och förstå vad som ligger bakom, skaffa information. Jag behöver inte acceptera allt, men jag tycker att jag måste försöka förstå innan jag ens uttrycker min åsikt, se saken från olika håll. Försöker alltid vidga mina vyer och glädjs i världens mångfald.

* Jag var ungefär ett år gammal när jag första gången blev medveten om snö (är ju född på julafton). Moffa berättar alltid om hur jag gick ut och tvärstannade på trappan. Försiktigt, försiktigt lät jag ena foten sjunka ner i det vita, ryckte snabbt upp den, och försökte igen. Sedan sade jag med förundrad stämma: "kuka tämä?" Den första snön är nog fortfarande ett magiskt ögonblick som jag alltid njuter av. (Nu då jag börjar fundera så kan de hända att jag var nästan två år gammal... kanske jag skulle ha varit för liten för att förstå som ettåring...) Och jo, det första språket jag yttrade var finska, och på tal om det, så tills jag fyllde 3 år pratade jag bara finska med män och bara svenska med kvinnor. Så var det ju därhemma, varför skulle resten av världen vara annorlunda? :)

* Jag har velat bli arkeolog sedan jag var 8 år gammal. Den första drömmen var att hitta Cleopatras grav, numera bryr jag mig egentligen inte om egyptologi. Kärleken för historia och gamla ting har jag nog kvar, och djupt går den. Länken är människan, går och funderar över vem det var som drack ur det urgamla kärlet, vem som satt på den vittrande stolen. Vem var de, vad tänkte de? Därför tänker jag börja studera kulturantropologi, jag får ta mig an människan, på flera olika plan. Jag känner mig länkad till världsalltet, till det och dem som kommit före mig, och jag vill veta vem de var, vad det var, hur jag har kommit hit jag är idag. Kulturmässigt, psykologist, fysiologiskt. Världen är ett snurrande hjul. 'Round and 'round we go.

*********
De va de. Som sagt, jag klarar inte av att uttrycka mig kort i skrift. Går ej. Det flummar alltid till sig. Här finns säkert typ 20 fakta istället för 7, men låt gå för det. Dessutom är jag så arma trött nu just efter att ha sovit hela en timme förra natten, att detta var allt jag klarade av att producera. Take it or leave it. Adios.
*********

Ah, nomineringar då... det verkar som om de flesta jag känner redan nominerats och sagt sitt... Men men, Maja, hon är fräck i käften, på ett bra sätt, så jag säger att du får klämma till med något intressant. Och så kan jag säga Johanna B (EDIT: I did it again, du kommer nog för alltid o evigt vara JB i mitt huvud, de kan int hjälpas, :) ), ni har möjlighet att skriva skilt för dig o R, så får vi andra mer att läsa, så get it done my dear! Och och... nå men Jusu, du är också öppen av dig annars också, men kryp in i din själs mörka skrymslen och gräv fram nåt intressantare än jag lyckades med, that won't be hard ey, :).

Så där ja, då har jag väl utfört min plikt.

an encounter

2010-09-19T22:42:00.004+03:00

Idag var jag ute och gå en snutt. Slank iväg meddetsamma som solen tittade fram bakom de gråtunga molnen.

Först låg jag under ett brinnande träd. Tittade upp mot allt det gula, kände en otrolig frid. Vinden susade, solen värmde.

Gick vidare, in bland hasselnötsbuskarna, in i lunden den sköna. Satte mig på stranden, ner på de runda, små stenarna. Såg vågorna rulla in, en efter en. Fotade lite dittan och dattan. Njöt. Såg en skymt av något ljust pila förbi i ögonvrån, men just som jag skulle investigera saken närmare så kom en man längs stigen.
Det visade sig vara en man jag träffade i vintras, i samma lund. Underlig typ, pratade på om sitt arbete, om sin orkan, om livet. Gick en bra stund innan han frågade om jag kommer med, går vidare. "Nej", sa jag, "jag skall sitta här en stund till, så länge det finns ljus". Blev som tur av med honom efter det.

Istället kunde jag njuta av det sista fotografi-värda ljuset. Jag vände mig om mot vattnet igen och... gapade. Där ute på vattnet satt en fé, en älva, en liten varelse, så ljuv, så oemotståndlig, så käck och fri. Nynnande sakta för sig själv. Sakta, sakta ålade jag mig närmare, försökte att inte rassla stenarna.

Hon var inte rädd för mig av nån anledning. Fortsatte att småsjunga hur mycket närmare jag än kom. Jag tror hon faktiskt tyckte om att ha kameran fokuserad på sig. Plötsligt pilade hon iväg, skuttade över stenar och försvann in i buskarna.
Jag sprang efter.

***
Hittade henne längre fram, på bryggan. Hon smålog när hon såg mig komma, stilla för sig själv verkade det som.
Så kom en vindpust. Och älvan försvann i vattnet. "Plask".
Jag tittade dumt på det tomma räcket en stund. Såg på vattenytan. Ingen älva som dök upp. *suck*
Resignerat lät jag min blick leta efter ett sätt att ta sig ner dit, sträcka mig efter henne, rädda den lilla. Tog av mig skorna, strumporna, vek upp byxbenen. La rocken åt sidan, kavlade upp ärmarna. Stegade försiktigt iväg längs med bryggans kant. Hesitated for a second, men steg sedan ner i vattnet, tog ett steg, tog ett annat. Kände vattnet stiga över knäna på mig. Böjde mig neråt och kände blusen bli våt, men fick tag i älvan, hahaa!

Vattnet var inte ens kallt. Jag njöt där jag sedan stod på bryggan, njöt av att känna träet under mina bara fötter, njöt av att ha känt en pust av sommaren igen. Av att komma närmare naturen. För en stund kändes det som om jag sprang på villan igen, längs med stränderna, barfota och med vinden lekande i håret.

Jag frös inte alls. Jag bara njöt.

Älvan då? Ja, hon satt en stund på bryggan, torkade sig verkade det som, och sedan var hon borta. Lika fort som hon kom så försvann hon. In bland lundens lummiga grönska.

Jag satt kvar en stund, funderade på henne, på mig. På kvinnor, på deras frihet, deras styrka... På alltmöjligt.

Sen gick jag till butiken, köpte potatis och grädde. Gjorde kantarellsås av kantareller jag plockade igår i skogen.

Shoes for blues

2010-09-17T20:39:00.005+03:00

Åh, skor.... så fina skor... skulle beställa alla dessa ifall jag hade pengar. Allihopa. Ordentlig klack, lite 1950's stil, färger. My kind of shoes. Det är via www.modcloth.com som man kan gotta sig i dessa skönheter. Det har jag gjort redan länge... O blues? Jag är lite blue idag. Blue som i moody, melankolisk, tankspridd och smått nedstämd. Då piggar skor alltid upp. Allra helst skulle man ju köpa dem också...

kivnna?

2010-09-13T04:18:00.005+03:00

Precis just skrattade jag till på arbetet. Ljuset är dämpat i salen, och allt är stilla och tyst. Jag hörde den sista klangen av mitt skratt, ljudet av det och vet ni vad, det vad jag hörde var en vuxen kvinnas skratt. En mogen röst.

Och nu sitter jag här och funderar och är en aning tagen av tanken: jag är en vuxen kvinna. En kvinna. Se ni, den tanken har jag inte tidigare tänkt. Att jag är vuxen, jo, men att vara kvinna, det har inte slagit mig in.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om saken.

(PS... ser du förresten hjärtat i mitten på nedre kanten på bilden? Den är gömd, för ibland kan gömda hjärtan vara de allra bästa, de mest utsökta. DS.)

tankar om fotografering et moi

2010-09-06T17:36:00.003+03:00

Jag har inte fotat så mycket under sommaren, inte under våren heller. Eller nej, fel, visst har jag fotat, men mera människor, tillfällen, inte så som jag brukar, hitta de där små sakerna i naturen som jag fastnar för, krypa omkring på marken och fånga en speciell vinkel. Detaljer. Jag trodde jag skulle bli vild av glädje när grönskan kom... Trodde jag skulle vara ute med kameran i högsta hugg var och varannan dag. Men nej.

Men nu inspireras jag, av hösten, av att naturen skakar om sig, av att man börjar se former och gestalter, linjer och kurvor. Bara grenar, flygande blad, färgglädje och en aning rusk. För att inte tala om regn och dess blänkande skönhet.

Jag förstår nu att vintern tvingade mig att inspirera mig själv, tvingade mig att bli påhittig, även om det kändes frustrerande med nada ljus och bara vitt och grått överallt. Men jag har tagit några av mina bästa bilder under just vintern, tycker jag själv.

Det är något med sommaren och grönskan som får mitt fotografiska sinne att domna, det blir för mycket av det goda liksom. Det grumlar till allting, får allting att smälta ihop till en enda massa. Vilket är intressant.

Nu hoppas jag på en fin höst, med underbar ruska, med rusk och regn, med klara underbara blå skyar. Vi får se hur det går.

(här en av mina få bilder från våren, ett vanligt trästaket med ett prunkande körsbärsträd som bokeh-bakgrund)

The Legend of the Guardians

2010-09-05T23:28:00.003+03:00

Idag var jag och se på Toy Story 3:an i 3D. Tyckte väldigt mycket om den, skrattade och fnissade, snyftade i slutet. Jep, den va goo.
Men, hör ni, jag blev alldeles begeistrad då jag fick se denna preview, den här ovan. I 3D (trailern är obviously i 2D...). Fantastiskt. Jaa, hör ni, den såg otrolig ut på bioduken, fantastisk användning av 3D, underbart djup, så fina detaljer, och musiken, ja musiken... Denna skall jag absolut se i oktober, och hör sen!

Avatar med ugglor, jaa, så såg den ut. Lika fantastiskt vackert visuellt som Avatar. De ni.

New York....

2010-09-05T00:47:00.005+03:00

Precis nu saknar jag New York så oerhört mycket att det gör ont. Vad jag önskar att jag vore där, gick på gatorna, satt på bänkarna, blickade ut över the skyline, fotade människorna, upptäckte nya neighbourhoods, satt på subwayn, kände energin flöda, kände mig hundraprocentigt levande....

Det blir en resa i höst, det är orsaken till mina känslor, det fick mig att fundera på andra resor, på världen, det uppväckte min längtan till stället som jag kallar mitt andra hem. New York är för dyrt denna gång (sista veckan i oktober och först nu i planeringsstadiet), det blir något i Europa, vilket är fantastiskt bra det också. London, Barcelona, Prag...? Ska bli härligt roligt, det ska det. Och lite spännande att inte resa ensam också.

Men ikväll sitter jag här och tänker på New York, på mitt New York, ser på bilderna mina, läser min egen resdagbok, minns och längtar.....

************
Detta är länken till min senaste trip report, ifall nån har intresse att läsa lite. Den är inte färdig... har 5 dagar oskrivna, borde ta itu med det och det basta.... Läs, så vet ni hur mitt New York ser ut, :).
http://www.tripadvisor.com/ShowTopic-g60763-i5-k3608532-Trip_report_Through_tears_and_ash_I_came_NYC_April_19_29-New_York_City_New_York.html

(förresten så håka jag att jag faktiskt har 4 New York-bilder på första blog-sidan min... hah, tala om att ett undermedvetet uppledande till detta crescendo)

hösten är här

2010-09-02T22:31:00.002+03:00

Idag köpte jag blåbär, hallon och rödbetor på Tölö torg av en glad äldre dam som bad mig smaka på allt jag såg. Och det gjorde jag såklart. Sedan köpte jag två färgglada blombuketter av en herreman. Vad trevligt det skulle vara att ha ett torg nära sig, kunna språka med damerna och köpa färska grönsaker. Kanske nån dag.

Efter min mini-resa var jag så trött att jag stupade i säng och sov tills det var dags att åka till arbetet. Nu orkar jag natten igenom.

Det blåser ute, hårt. Det viner kring knutarna och på Tölö torget stod damerna i stopparockar. Hösten är här. Hurraa! För vet ni, jag tycker verkligen om hösten, det är mysigt, det är färggrant, det är stormigt, det är krispig luft och regnskurar. Det är skinnjackor och halsdukar. Strumpbyxor och stövlar. Vad härligt att få klä sig så som man vill igen, i sina favoritkläder!

På tal om favoritkläder, jag har påbörjat min vandring mot "alla kläder SKA sitta bra igen på mig"-slutmålet. Betalade första månaden av gymmedlemskapet häromdagen och nu väntar jag på att få börja med zumba och hotjooga. Dessutom ska jag nästa vecka göra kuntotesti och få ett personligt träningsprogram. Nu ska det spurtas kära vänner. Baletten igen börjar nästa vecka, få se om mina leder tänjs någonstans mera...

*********

(psst... Mia, jag är messissä med din nominering, måste bara fundera först vad i helsike jag ska hitta på.... dessutom borde jag pyssla till ett självporträtt, tror jag kör med hela hoiton i samma veva...just so you know, :).)

Streets of Fire

2010-09-01T19:59:00.004+03:00

God bless the 80's!! The tunes, the rhythm's, the beat! How can you not dance, how can you not succumb to the glory of music like this!

Vad härligt att låta högtalarna skalla, basen brusa och dansa med dammsugaren.... ah this is the energy of life.

(fast det låter väldigt platt på datorn... måste ta till hårdare verk, yeah baby!)

FML

2010-08-30T15:37:00.014+03:00

"Today, my boyfriend of a over a year broke up with me. It wouldn't have been so bad if I hadn't written him a long letter about how much I love him, and that I'm so glad we're together and so glad that he promised he would always be there. He'll be getting it in a few days." FML
#12809670 (55)I agree, your life sucks (1397) - you totally deserved it (117)
On 08/29/2010 at 7:41pm - love - by love_letter (woman) - United States (Hawaii)

"Today, I was chosen out of 64 women to model for the catalog of a new clothing store. Just when my self-confidence took a dramatic boost, I looked at the evaluation sheet. I was picked due to attributes such as my "extra large figure and average face" to make below average women feel beautiful." FML
#12805582 (123)I agree, your life sucks (4195) - you totally deserved it (484)
On 08/29/2010 at 1:51pm - misc - by apparentlyugly (woman) - United States

"Today, I had my first job interview and didn't have much of an appetite because of the nerves. So I grabbed a brownie that my roommate had left in the fridge and ate it on the train ride in to the city. About 20 minutes into my interview I was so stoned I couldn't speak." FML
#1550190 (313)I agree, your life sucks (73035) - you totally deserved it (15570)
On 05/02/2009 at 2:28am - work - by Dunzo15 (man) - United States (New York)

"Today, at work, I was reprimanded for not engaging with customers enough. In an effort to be more friendly, I complimented the next customer on her interesting accent. Turns out it was from a stroke she had last year." FML
#12792587 (90)I agree, your life sucks (5199) - you totally deserved it (1044)
On 08/28/2010 at 8:05pm - work - by Flippy - United States (Washington)

"Today, I got a text from my boyfriend whilst on the train home from spending the weekend with him at his Grandparents house. It said 'Gran says to tell you that the bin beside the toilet is actually for storing spare shampoos and tooth brushes, so could you not put your tampons in it next time?" FML
#12725803 (108)I agree, your life sucks (9429) - you totally deserved it (3761)
On 08/24/2010 at 7:46pm - love - by DyingOfShame (woman) - United Kingdom (Glasgow City)

"Today, I was in a public restroom with my 4 year old daughter. I took her in the stall with me, and as I was using the restroom she looked down and loudly asked, "Mommy! Why do you have a beard on your peepee?!!" Then I heard everybody in the stalls next to us laughing." FML
#12677495 (244)I agree, your life sucks (12011) - you totally deserved it (6577)
On 08/22/2010 at 2:58am - kids - by Bailey - United States (Nebraska)

Sådana trevliga real-life stories kan man läsa på http://www.fmylife.com/tops/favorite

Jag sitter på arbetet och frustar.

(Bilden: New York i slutet på april, precis utanför the Public Library. Så härligt med alla paraplyerna och vattendropparna. Det var så trevligt. På riktigt alltså.)

mer än ett halvfyllt glas

2010-08-25T11:40:00.005+03:00

Idag känns det som om jag faktiskt plötsligt har koppen full med utsökta blåbär, peppande morötter i bärformat.

* Vi ska på arbetet inleda en kuntoremontti. Det blir testningar (allt från konditions- till fettvärden till jaa, alltmöjligt) och dessutom ett personligt träningsprogram. Nu om någonsin skall det fungera, också för mig! Jag är så hypad. Bikini 2011, here I come! Nåja.... egentligen så ska jag ta det lugnt, en dag i taget, små steg, inte haukka en för stor bit av allt det sköna, vilket skulle leda till att jag ger helt upp.

* LadyLine öppnar en ny filial bredvid mitt arbete, med ett öppningserbjudande på 54€/månad. HotJooga och Zumba. Hör ni, det ska jag nappa på och det basta. Fast jag kommer ihåg med fasa det år då jag betalade 60€ i månaden till en konditionsklubb i Grankulla och använde den exakt i en månad... resten av tiden bara betalade jag... men kanske jag är bättre motiverad nu...? Man kan alltid hoppas.

* Aikuiskoulutustuki har ändrats fr.o.m. 1.8.2010. Nu får man typ 60% av sin inkomst under max 18 månaders tid (hör ni, det blir i tre års tid!). Wow. I mitt fall så skulle jag få över 1000€ i månaden ifall jag skulle fara och studera. Oh my. Och här har jag gått och svettats och tänkt på studiestödet, hur jag skall klara av att leva med den. MEN, det finns en hake. För att få stödet måste man ha arbetat i minst 8 år. Lilla moi kommer inte riktigt upp till det... det fattas hela 3 månader.... Eller en (!) månad ifall sommararbetet under opistotiden räknas. Nice. Så nu går jag och funderar om jag borde skjuta upp studierna med ett år, fram till hösten 2012. Då skulle jag få stödet, och då skulle jag dessutom ha hunnit spara lite pengar och betala bort mina nuvarande skulder, kanske t.o.m. billånet... Det skulle ju vara oerhört perfekt.

* Men jag kunde ändå söka in nästa vår, för att testa hur det går. Kollade på hur många av sökanden som kommit in, hurudan frågor man måste besvara etc häromdagen och kan säga att jag blev lite modstulen. Det var inte många procent (under 20). Så har inget större hopp om att komma in på första försöket, om någonsin. Och detta säger jag inte med en pessimistisk röst et al, utan de facto. Såklart det kan gå, speciellt om jag arbetar för det, och då skulle det också vara lyckat att försöka nu i vår, inte ta någon större stress, se hur det går och samtidigt ha blicken inställt på följande år med glädje ifall det inte lyckas första gången.

All in all, min kopp känns ganska så full just nu.

klarvaken

2010-08-25T01:58:00.004+03:00

Idag blev jag våt, för första gången i sommar. Regnet droppade sakta när jag gick till butiken, på väg hem öste det ner. Men där gick jag ändå, utan paraply och med en jordgubbsglass i handen. Regn och glass passar så bra tillsammans.

Jag måste köpa ett nytt paraply åt mig, göra mig av med den gamla, trista beiga. Färg ska det vara, glädje och fröjd. Jag vill ha ett prickigt paraply, eller blommigt... nåt som får mig att le och dansa i regnet. Det skall bli min uppgift i höst, hitta the paraply.

Jag skall starta till arbetet om 4.5 timmar, och här sitter jag framför datorn, med tvn på, med ljusen flämtande i fönstret, med en stor mugg gonatt-té i min hand. Klarvaken och mysande.

Så kan det gå.

(De här tipuna träffade jag i Bryant Park i New York nu i våras. Där trippade de på i duggregnet. När jag sa hej, så flög de iväg. Kanske min accent inte var den rätta.)

(ps. på tal om tipuna, kanske jag ska sjunga mig till sömns, kanske det skulle funka... "tipuna små, svart o grå, trippa på steina me krokå beina....")

rubberboots

2010-08-23T16:41:00.002+03:00

"hej jag undrar hur ofta du använder dina gummistövlar jag använder alltid mina gummistövlar kram"
jimmy-29

Kära jimmy-29, jag tycker också om mina gummistövlar, men tror att orsaken till det är nåt helt annat än din.

(bilden är från första New York-resan i oktober 2007 och visar mina och A's fötter efter att ja stampat omkring ett vått Times Square en sen kväll, och jo, kommentaren hade jag fått på just denna bild)

U2

2010-08-21T22:41:00.008+03:00

Så har man sett och upplevt U2 på Olympiastadion. That's a first for me, on both accounts. Första stadionkeikkan, första U2-keikkan. Att överhuvudtaget gå var ju alldeles ex tempore för mig, köpte biljetterna via huuto.net på onsdag. Var det värt det då? Åh jo, det var det nog. Jag har aldrig varit något större U2 fan, visst, tycker mycket om flera av deras klassiker (With or Without You, I Still Haven't Found... etc.), men de har som band aldrig riktigt värmt mig in i hjärterötterna som vissa band kan göra. Detta ändrades inte nu heller, men jag njöt nog av kvällen, av stämningen på stadion, av att vara där tillsammans med över 50 000 andra, höra och se vad bändet ville att vi skulle se och höra.

Folket omkring mig var lite trist, alla bara satt lugnt i sina stolar och klappade i händerna, kanske det egentligen skulle vara finare att vara ute på fältet och få sätta sprätt på benen, känna av fiilisen på ett helt annat sätt.

Finaste stunder? "Miss Sarajevo" (bilden ovan), "MLK", ljushavet av kännykkä-ljus i den annars fullständigt mörklagda stadion, videosnutten om Ang San Suu Kyi (gjorde ett stort arbete om Burma i geografin i gymnasiet, läste en hel del om henne och hennes öde...), att gå in på läktaren i takt med Michael Jacksons "I Can Feel It", :) (Annina fattar).

Det är egentligen jännä, keikkan "is growing on me", tittar på youtube på videor från stadion, läser lite om keikkan osv, och tar in saker på nytt, det smälter in så att säga. På stadion var allt så stort, så högljutt, så kaotiskt. Allt gick dessutom så fort. Nu hinner jag fundera och fatta vad allt jag såg och upplevde.

Men vet ni vad som stör mig nu? Jo, det att jag blev så förtjust i en av låtarna som spelades ur stadions högtalare innan bändet började spela, men har ingen aning om vad det var för låt. Försökte lyssna på orden, men det var bara fragment här och där som jag hörde. Så det suckar mucho. Nå, kanske jag överlever, :).

Förresten, första gången på typ två år jag använde min pockare-kamera. Kände mig som en invalid och huu vad bildkvaliteten är crappy, men bättre än ingenting, eller hur (systemkameror var förbjudna).

Här, en videosnutt med "I Still Haven't Found.." och "Northern Star", dessutom berättar Bono om varför irländare gillar finländare. Vad tyckte månne alla svenskar bland publiken... (av vilka det var en hel massa av), :).

Före keikkan var jag på förfest hos Pias o Jonathans. Trevligt att träffa lite folk och att mingla lite, ladda upp inför keikkan. Efter keikkan for jag också dit, satt en stund, språkade, träffade bl.a. Mia som jag inte sett på åratal.
Vandrade mot tågstationen ca kl 1:20, längs med Mannerheimvägen. Njöt, allt kändes så smooth, så fint och harmoniskt. Mycket folk i farten, karnevalstämning nästan. Vid Storyville var utelyktorna på o massvis med människor satt och trivdes under lamporna. Flera äldre par kom emot mig hand i hand. Mina steg var lätta och sprittiga.

en onsdag

2010-08-19T22:56:00.002+03:00

Ack, ack, vilken gårdag.... Busy var jag, som en ekorre som samlar in mat till vintern. Rusande än hit än dit. Fram och tillbaka, all over the place. Ekorren får ändå vila ut på natten, det fick inte jag. It was tha shiiz.

Dagen började med en färd till Tölö kl 8:30 och avslutades på torsdag morgon kl 7. Däremellan hann jag med mycket. Vara in till Tölö (parkerade min kära Nissan på förbjudet område, men tänkte att den skulle rymmas en stund med alla U2-långtradare), köra till Ruskeasuo och föra in ett objektiv på service (tog sin lilla tid att hitta rätt), fortsätta mot Sello (inhandlade av massor med fantastisk té från en luomu-butik), köpa några pocketböcker,

äta en furstlig laxsallad på Chico's (ett ställe som bara är så generiskt o trist att man nästan gäspar av tristess), läsa en av böckerna medan jag väntade på maten, ta emot ett samtal om att jag kunde hämta en U2-biljett från Kallio, sticka in mig i Sello bibban och kolla vart det var jag skulle fara på google maps,

sitta på Robert's Coffee i anslutning till bibban (underbart, knäpptyst, läste lite, njöt), hoppade på tåget till Pasila (tänkte verkligen inte köra in till Kallio i rusningstid när jag aldrig gjort det tidigare),

sprang upp o ner i Pasila för att hitta rätt hållplats, hittade rätt hus där biljetten fanns, fick min biljett, åkte tillbaka till Pasila, tillbaka med tåg till Alberga, via matbutiken, in i bilen, ut på Ring I:an, lät en bil köra in i min fil och fick en tackvinkning, körde av Åboleden vid Ikea, sökte efter en viss slags ugnsform, köpte en växt och en kruka, köpte buskblåbär, jordgubbar o ärter vid ett stånd utanför, körde till hem till Lojo, rusade in och bytte kläder, hoppade in i bilen igen och körde till arbetet, satt på arbetet till kl 7 imorse.

Första nattskiftet efter semestern. Rent ut sagt ett helvete. Var så otroligt trött att jag kände mig förlamad. Ändå kunde jag inte sova ordentligt när jag kom hem. Hela denna dag har gått som i en dimma och jag klamrar mig fast vid mitt förstånd.

Nattskift är inget för mig mera, jag vill inte ramla tillbaka i det rutinfria, rytmfria hålet jag befunnit mig i i några år. Vill inte. Det fattar jag nu. Jag mådde så bra på villan med klara rutiner, steg upp på morgonen, lade mig på kvällen, åt regelbundet. Allt med detta arbete motsätter sig det som får mig att må bra.

Beslutet är fortfarande intact och klart. Nästa år nåt annat.

första dagen

2010-08-17T23:14:00.004+03:00

Today was the day. Första arbetsdagen. Jag grenslade min stolta hoj och pedade iväg, full av iver och ett leende på läpparna. Så ska man väl säga...? Fastän det inte är riktigt sant...

Nej, för jag cyklade nog, jo, men med ansiktet fastklistrat i en grimas, med låren skrikande av smärta och brist på kondition. Väl framme på arbetet la jag mig ner på gräset för en stund, raklång i morgondaggen, koncentrerade mig på att andas, fast lungorna pep och ven och våndades. Det snurrade i huvudet och jag trodde jag skulle svimma. 3km uppförsbacke, heja heja Hannah!

Det första en arbetskamrat säger åt mig: "sä oot saanu vähän väriä". Hah, i den dämpade belysningen såg det kanske ut så, men sanningen var (fick jag berätta för henne), att mitt ansikte var kräftrött på grund av att ha cyklat till arbetet.

Dagen gick så långsamt att jag tänkte dö halvvägs igenom o min stackars röv tänkte få sittsår av att gnuggas hela dagen i en stol. (Som om den inte skulle ha suttit på semestern också... men det är liksom en annan sak vetja.)

Sen cyklade jag hem, denna gång med mestadels nerförsbacke, med lite bättre slutresultat, men ändå med skrikande lår.

Hemma då? Ja vet ni vad. Jag städade köket, hela köket. Kastade bort alltmöjligt, ordnade o ställde. Sen fortsatte jag med att plocka undan i vardagsrummet, i sovrummet, hängde upp kläder, bytte ordning på gardiner etc etc etc.

Jag tror jag gått och blivit galen.

snip snap snut....

2010-08-16T14:28:00.003+03:00

"Ohhoh", säger hon och drar en djup suck.
Hemma.
Kom på natten och kände mig malplacerad så fort jag steg innanför dörren. Tittade stirrigt omkring mig. Is this home...?

Idag känner jag mig som om jag hade major krapula. Gått in i väggar, dörrar och huvudet känns tungt att bära. Bördan av den annalkande vardagen tynger ner mitt inre. Jag får ej vika, jag får ej stumble nu!

Som ett spöke tar jag mig an högen av räkningar medan allt jag kan tänka på är att få sova en stund till. Är det nåt här i luften som gör mig så dåsig, gör mig så passiv? Hur kan jag plötsligt vara så trött och lealös när jag egentligen inte varit det en enda dag på semestern (efter att jag vilat upp mig that is)? Det måste vara något i luften.

Imorgon morn kallar mitt kära arbete. Hörde ni sarkasmen? Häh?
Det känns inte SÅ farligt faktiskt, att börja arbeta igen, vilket ju är fantastiskt med tanke på hur färdig jag var att hänga mig själv de sista dagarna före semestern, men hur skall jag klara av vardagen?

I need to stay strong! Ska försöka fortsätta äta ordentligt, har ju gjort det nu i tre veckor, kan ej försätta denna underbara start. Jo, jag går upp i vikt en aning till, men sen när jag får min ämnesomsättning i gång så borde saker o ting börja hända, kroppen borde börja förbränna. Lagring has kind of varit dess musik i några år. Tyvärr.

Morgonmål, lunch, mellanmål. Bort med glass, karkki o bakelser. (eller inte helt, men bort som ersättning för mat)

I will do this, yes I will. One day at a time. I WILL DO THIS.

Come on autumn, I'm ready for ya! (me thinks...)

Och villa, underbara villa, vi ses igen om två veckor, på veneziaden. Då kommer jag igen land of mine, place of my heart. Vi ses igen min sköna...

Paradis

2010-08-13T22:48:00.003+03:00

Ett spegelblankt hav, en sol som bränner näthinnorna och plötsligt värmer så att man nästan svettas. En kanot. Moffa. Fullständig skönhet och eufori. Detta var idag. Igår nästan likadant, idag ännu bättre. Snälla, ge mig en fin kväll imorgon också, min sista kväll här på kära, kära ön.

En sån tystnad, ett sånt lugn. Överjordiskt.

(lärde mig dessutom att aldrig fota fina, klara vyer utan att putsa kamerans sensor... ena kameran lider helt tydligt av dammfläckar, som så trevligt svärtar ner så många bilder... lesson definitely learned)

gårdagens

2010-08-09T16:05:00.002+03:00

Morgonen började med en skräll när vi satt och åt morgonmål. BOM sa det och kaos utbröt. Åskan var över oss! Efter att det värsta gått om sprang jag ut till stranden och tittade fascinerat på de otroliga molnen. En åskfågel flög över oss! Så såg det verkligen ut och plötsligt förstod jag den gamla tron på åskfåglar som förmedlare av åska. Det var verkligen som en fågel som svepte över vår vik, men vingarna utspända. Tyvärr hann jag inte få en ordentlig bild på den, eftersom molnen stormade så mycket vidare under tiden jag sprang in efter kameran.

En halvtimme efter att den första fronten passerat vällde nästa in. Och som den vällde! Jag stod på stranden och såg de märka molnen fullkomligt vräka in med racerfart. Det böljade och darrade, som ett monster. Lågt kom det in också, kändes som som det närsomhelst skulle sluka mig hel. Det blev mörkt som på natten. Man blev nästan lite rädd där man stod på stenarna och kvickt sprang jag in på gården igen. Strax innan det började smälla och ha sig. Fantastiskt.

Efter att ha njutit av herr Ukkos eskapader bar det av till stan, hoppande i båten, roande över och bilande in till stan. Träffade tre sötnosar, av vilken den yngsta nog (tyvärr A o J...) nog vann priset. Överträffade av en 1-åring, bummer my friends. Dessutom sjunger hon vackert och bra. Take that! (Inte som i Take That, you know, men som i take that. You know.)

Den här sötnosen här nedan är lite pöllo, men nog trevlig ändå, eller kanske precis just därför. Denna bild är faktiskt tagen av den yngste medlemmen i den Häggblomska familjen, en klar fotograf i utveckling, jajjamen.

Den lille hittade mina bilnycklar och voila! Showen började. Blinkande lampor och en överförtjust liten fröken. Härliga tider.

Kvällen avrundades med en kanottur runt Kobbå, villaholmen, med mamma. Stora dyningar fick vår farkost att välla framåt med avundsvärd fart men efter att vi rundat "berge" blev allt plötsligt stilla. Underbart kvällsljus... Så for vi också över till andra sidan för att kolla om jag har en cykelställning i bilen vilket jag trodde jag hade (då kunde jag kasta mamma o cykeln till stan på morgonen ifall det regnade). En cykelställning hade jag javisst, men fattade att det inte finns någon krok på min racerbil. Fiffgt värre.

Morsan försökte sig på att ta en bild på mig och fick t.o.m. till stånd en där jag är i fokus. Jiihaa. Det att jag ser trött och avdunstad ut i värsta laget har i det skedet ingen betydelse, eller hur...

Efteråt blev det en het bastu och sittande på verandan med handduken runt sig i den mörknande kvällen. Perfekt.

skogsfolksjakt

2010-08-06T18:17:00.004+03:00

I förrgår var det regningt väder. Mörkt och ruggigt. Vått och blött. Vi hade det lite trist på villa, lite behov av något inspirerande. Så for ut till skogs, bärande paraplyer och kameror, färdiga att möta alla de skogsfolk vi möjligtvis kunde få en skymt av. Men ack och ve, de gömde sig väl för oss... Det var bara att ta skeden i vacker hand och framkalla ett eget skogsrå att fota istället.

Aino gjorde sig bra som rå, även om hon inte hade ett stort hål i ryggen (skogsrån ska ha det har jag hört).

Med sig hade hon någonslags utrymd kanariefågel utstyrd med världens finaste paraply.

Är den inte underbar.... Jag vill ha en sådan tapet.

villa

2010-07-31T14:30:00.004+03:00

Lycka är att sitta i vattnet med kameran i handen och fånga solens spel på vattenytan.

Lycka är att skratta tillsammans med de vuxna så att tårarna rinner när man egentligen ska sova och barnen ropar "varin tyst!".

Lycka är att köpa rosor för -50% och se dem vara bordsvärdiga en vecka senare.

Lycka är att äta kålgryta.

Lycka är att se alla barn och vuxna hoppa twist och vrida sig av skratt när man ser på bilderna.

Lycka är att blåsa såpbubblor och se alla hoppa och räkna vem som söndrar flest.

Lycka är att sitta på trappan och glo in i fjärran.

Lycka är att inte vara tvungen att fara någonstans.

Lycka är att hälsa på mummu i Ala-Viirre, utforska en urgammal vind, springa över mjuka gräsmattor och se sädesfälten bölja sig i vinden.

Lycka är att vakna upp mitt i natten av flashande blixtar som lyser upp hela himlen.

Lycka är att bara vara.

Lycka är att baka bostonkaka.

Lycka är att äta morisgröte och dricka kvällsté.

Sorg är att vinka farväl till älskade släktingar...

Sorg är att höra tystnaden...

Sorg är att fatta att en vecka av semestern gått, och jag bara blinkat...

Sorg är att denna lycka inte varar för evigt...

semster med stort S?

2010-07-25T18:30:00.005+03:00

Första semesterdagen....

Jag har just vaknar och känner mig en smula virrig. Ute blåser det hårt och fläktandet känns härligt. Tur så åker jag undan den värsta hettan när jag emigrerar till Kokkola imorgon, +33'C har de lovat till Lojo. Hujedamej.

Men... skall jag alls åka till Kokkola... Nu just har jag ingen som helst lust helt enkelt. Köra 500 km, få kramp i gasfoten, bli irriterad på andra bilister. Det lockar inte. Ingenting lockar nu. Jag vill inget.

Undrar verkligen hur jag ska få mig själv iväg denna vecka, någonstans överhuvudtaget. Vill bara vara ifred, inte behöva åka nånstans eller göra nånting. SEMESTER.

Jag vill komma bort från allt som har med arbete att göra, allt som har med mitt normala liv att göra, vill försvinna ut i världen, glömma att det normala existerar. Jag vill resa någonstans, men vet inte vart... Kan inte bestämma mig. Blir galen om jag tvingas vara i Kokkola i tre veckor, blir galen om jag tvingas vara i Finland tre veckor. Jag behöver luftas lite, sträcka på benen. För mig är att resa det viktigaste i mitt liv, mitt sätt att andas ut, vara fri. I need that. Pengar är pengar, inget att fundera på, resans värde ligger högt, högt ovanför det.

Men det blir ingen resa ifall jag inte bestämmer mig så småningom. Och jag har ingen lust att bestämma mig för nånting. Faran är, att när tre veckor gått och min semester är slut, så ser jag tillbaka och undrar vart i hela friden jag satte min tid. Gjorde jag någonting överhuvudtaget? Kunde jag lika gärna ha legat hemma i sängen och sovit?

Ack, ljuva semester, så väntad, så många förväntningar. Jag skall försöka njuta, försöka glömma att jag snart måste tillbaka till arbetet, försöka glömma all ångest. Försöka glömma mitt normala liv. Försöka bestämma mig för vart jag skall resa.

Dessa kakor gjorde jag till arbetet, min lomapulla. Blev ganska nöjd med fyllkakan, även om marsipanen blev allt annat än slät (måste öva mig på att få smörkrämen därunder slät o fin, dessutom påta ja fö myki på marsipanens yta när ja sku sätta ut blommorna, funderade på olika mönster etc). Blommorna blev inte heller perfekta, men helheten blev ändå riktigt fin, I think. Tillika gjorde jag en Bailey's ostaka, en mango ostkaka o världens godaste morotskaka (den e dödens, på riktigt, I'll stick to this recept!).

paris?

2010-07-22T20:51:00.005+03:00

Funderar på att åka till Paris i slutet av min semester. Nu just verkar 3 veckor alltför länge att spendera i Kokkola, speciellt eftersom de flesta jag känner kommer inte längre att vara kvar den sista veckan.

Hoppa på flyget till Paris, njuta i 3-4 dagar.... I could do that. Varför just Paris då? Jag har ju varit där redan två gånger. Egentligen just pga det. Jag kan direkt hoppa in i pulsen, vet hur allting går till etc. Behöver inte slösa tid på att virra omkring och inte fatta hur metron funkar, var saker och ting finns och så. Dessutom har jag fortfarande inte besökt Versailles.

Men ska nu se... Ett annat alternativ är att hoppa i bilen och köra till Lappland, och neråt genom östra Finland. Besöka Koli på nytt. Bland annat.

Vet inte... Någonting måste jag ändå hitta på, that's a fact.

dear isi

2010-07-21T02:29:00.002+03:00

Idag (eller igår, det är över midnatt) är det prick två år sedan min pappa dog. Nu skulle det vara skönt att vara i Kokkola, kunna besöka graven, vara nära honom.
Det är svårt att förstå helheten i att han är borta, svårt att greppa det definitiva i saken. För han är inte borta, inte egentligen. När jag sträcker mina tankar efter honom så är han där. Så levande. Och så är jag förvirrad för en stund.... är min pappa död...? För det känns inte så. Jag känner hans närvaro.

We're forever linked.

True Blood!

2010-07-19T02:05:00.008+03:00

source: http://artisticalliance.org/aa/wp-content/gallery/fap-watch/trueblood_poster.jpg

Oj, oj, oj.... hur har jag "hittat" True Blood nu först?! Kollar på avsnitt efter avsnitt och älskar det jag ser. Fantastisk symbolik, fantastisk musik, fantastisk storyline och humor!
Det är så arma kitschigt och kornigt på nåt sätt, så fantastiskt härligt banbrytande och skandalöst att jag rodnar emellanåt. Älskar att den vågar vara så annorlunda, t.ex. visa nakna kroppar och sex-scener, ja t.o.m. orgier med människor som ser normala ut, män med stora magar osv. Det är vardagsbilder spiced up to the max så att säga. De gör allt de visar till något normalt, matter of factly. Speciellt deras sexscener är så... laid back på nåt sätt, de gör inte det till något speciellt, till något.... kornigt? vet inte riktigt hur jag skall förklara det... De bara gör saker och ting, utan att göra det till nåt: "wow, titta, de här människorna har sex, tihii", utan det liksom bara händer. Eller nåt...

Serien är helt så härligt fascinerande, härligt provocerande och dirty på många sätt och vis att jag blir alldeles pirrig. Snart har jag sett alla avsnitt, and that sucks...

Title sequencen är så så bra, älskar färgerna, symbolismen, sättet den är filmad på. Hittade denna text på wikipedia angående just the title sequence och well, you gotta love it! Hur kommer någon på en sådan idé... otroligt säger jag.

Digital Kitchen wished to explore themes of redemption and forgiveness in the opening title sequence.Conceptually, Digital Kitchen elected to construct the sequence around the idea of "the whore in the house of prayer"[15] by intermingling contradictory images of sex, violence and religion and displaying them from the point of view of "a supernatural, predatory creature observing human beings from the shadows ..."[14] Digital Kitchen also wished to explore ideas of redemption and forgiveness, and thus arranged for the sequence to progress from morning to night and to culminate in a baptism.[15]
source: http://en.wikipedia.org/wiki/True_Blood

HBO är en gud när det kommer till bra serier, de har ju gjort Sex and the City, The Sopranos, Six Feet Under, Dexter, Entourage, Big Love, Little Britain USA, John Adams, Rome, Angels in America, Band of Brothers... egentligen så är nästan allt bra som kommer från USA gjort av HBO. Och tänk, det vad de gör, går oftast inte att visa på normala amerikanska tv-kanaler, de som ändå gör det, blir hårt editerade, t.ex. SATC och True Blood (no nudity). Di e pöllo didä amerikanan... Hypocrits I say.

morgonstund har guld i mund!

2010-07-18T07:32:00.005+03:00

Early morning. Very early morning. Och jag har sovit ca 4 timmar. Men, hör och häpna, jag är pigg, jag är glad, jag t.o.m. log då jag kom till arbetet. It's a freaking miracle, it truly is. Kanske jag äntligen gått och blivit tokig.

Eller kanske det är pga att det är svalare, bara 19'C. Det kändes så fräscht att gå ut till bilen, det gick att andas och jag fick en lust att ta några danssteg. Hip hej! Så kanske jag helt enkelt har sovit så mycket bättre, även om lite. Heck, jag t.o.m. städade en smula innan jag åkte iväg till arbetet! Fick lust att föra ut tidningar och reda upp klädhögen. Yep, sjuk, det är jag.

Jag satte på mig ett par bh:n som jag inte använt på en tid och oj vad trevligt det var. De satt liksom alldeles perfekt. Blev som ett extra skinn och fick mina kära bröst att se fina ut. Jag log belåtet där jag tittade på dem i det klara morgonljuset. Hahaa, :). Länge leve H&M!

(Om gårdagen, jag åkte iväg till slut, och hade riktigt roligt faktiskt. Satt i en del bastun och svettades som en gris i min frotéebadrock. Det känns underligt att ha badrock på sig, har aldrig ägt en, eller använt en... Anyway. Hela spa-upplevelsen var på sätt och vis eye-opening för mig, det var lite som debriefing och kanske jag faktiskt en dag klarar av att ta steget fullt ut och spatserar på ett sådant ställe i simppare. It gave me strength and courage. Oh yes. Kanske jag helt enkelt inte ser så j*vlig ut som jag tror mig göra (även om jag inte är den smalaste flickan in the bunch).)

trötteri

2010-07-17T14:05:00.005+03:00

Jag är så fruktansvärt trött... Kan inte tänka klart, glömmer ord, har ingen koll. Det känns som om världen faller ihop runtomkring mig. Nattskift, hettan, att sitta inne i stan efter att ha varit på villa, allt detta tillsammans gör nog att min hjärna slår slint. Och nu borde jag vara på väg till en födelsedag i Flamingo. Simma omkring i en kylpylä. Icke sa nicke. Jag har inte varit i en simhall eller på en strand iklädd simppare sedan jag var 13 år gammal. Kommer inte att vara det nu heller.
Har haft sådan ångest över saken i flera veckor nu, försökt övertala mig själv etc. Men nej. Det känns helt enkelt så fel... Men samtidigt är det inte alls nå kivat att så att säga let the birthday girl down...

En vecka till semestern, väntar så!

confused

2010-07-16T02:02:00.003+03:00

Jag kom hem från villa på onsdagen, körde neråt och satt direkt ner på arbetsstolen. Tala om att vara trött på morgonen efter att ha vakat 24 timmar... Fick vara nästan en vecka på villan. U-N-D-E-R-B-A-R-T. Hade så fint, var stundvis så lycklig att jag inte visste hur jag skulle vara. Fotade med mina kära kusiner (Aino, Ellen, Erika o Emmi) på berge, fick varmt och slängde av oss kläderna och went skinny-dipping hela bunten. Guppade i vågorna och skrattade. Kära brodern kom till villa sent en kväll, pratade och umgicks. Mitt hjärta tänkte stocka sig av glädje. Av att sitta där på strandstenarna och se honom simma tillsammans med några av kusinerna. Att sista morgonen vakna tidigare än de andra och steka våfflor åt dem. Att kikna av skratt då man ligger tätt intill varandra i bastukammaren och skall sova och någon säger något fruktansvärt lustigt, eller hujedamej, släpper en fjärt. Så ligger man där, mostrar, barn och kusiner, de äldsta över 50, de yngsta under 10, och frustar en stund, överröstar myggornas sång. Att se blommorna man planterat i krukor frodas och trivas, sträcka sig mot himlen.
Av att äta en ordentlig tallrik med gröt varje morgon. Av att gå barfota. Att känna sig fullständigt fri och ledig, fri från alla kedjor angående utseende, fri från klockor, telefoner. Fullständigt avslappnad och mig själv.

Nu är jag tillbaka i södern och lider av värmen. Det finns ingen fräschhet i luften, ingen gnista som ingiver liv. Bara en avdankad känsla av att befinna sig i ett vakuum som inte rör på sig. Det känns som att kvävas. Nej, sommaren skall man inte tillbringa i en stad, min hjärna är inte gjord för det, den dör en smula.

Annars då...? Känner mig frustrerad och.... avmätt. Som om jag inte har nån kontroll mera, eller mer som om jag helt sitter vid sidan om saker. En ny slags känsla... en känsla av att permanent vara utanför... Vara en utböling. En excentriker som går sin egen väg. Vilket iofs inte behöver vara en dålig sak, och jag har egentligen valt det och är egentligen nöjd så. Men, i sommar har jag fattat just det, att jag vill vara den jag är, men att pga det så är jag annorlunda... Låter kufiskt, I know. Ibland skulle det vara lättare att vara mer som andra, vara i ett förhållande, träffa vänner, gå till stranden, laga mat och, ja... ni fattar. Jag tror inte att jag någonsin kommer att inleda en relation med en man, hela samspelet mellan könen är ett stort mysterium för mig och något jag nästan är rädd för, förstår det inte och vet inte hur jag skall vara.

Jag är en enstöring. Trivs allra bäst för mig själv, då kräver ingen något av mig, då är jag fullständigt lugn. Jag kan inte tänka mig att dela på mig själv, låta någon annan komma in i min sfär helt enkelt. Låta någon komma nära.
Jag har svårt att vara på tumanhand med folk, känner en sån press på vad jag skall säga eller göra, undviker bekanta i butiken. Kontakt är svårt.

Det känns i mycket som om jag följde med de andra från sidan om, från en annan dimension, ofta förstår inte min dimension den andra, ofta förstår den andra inte min. Alltmer känner jag mig annorlunda... Och jag vet inte ännu om jag tycker om den känslan eller inte... Kanske jag bara borde bli van, acceptera... Vet inte.

Problemet kanske är den att jag vill delvis nog vara den jag är, tror inte det går att ändra på, men jag vill kanske inte vara annorlunda. Jag vill inte känna mig utanför och vid sidan om. Eller nåt.

Peace out.

Onsdagar är nästan torsdagar

2010-07-07T19:18:00.006+03:00

Heliumtank och ballonger, lavendelplantor från Ikea, en stadig tripod, sura jordgubbar, söta ärter, Ben&Jerry's cookies-glass med lila omslagspapper (min absolut favoritglass, vet inte hur många jag ätit i år...menar de där småglassen, enskilda), en folkdräktskjol för 25€ från Keskus-Kirppis (kommer att se fint ut med läderjackan i höst, härligt att använda en del av en folkdräkt till vardags!), kakfat på fot och med glaskupa från Ikea, Snapple från Citymarket (drack den i ett huj), Elovena-välipalajuoma (my mellanmål nr 1)....

Sådana saker införskaffades igår. Körde runt halva Nyland medan jag sjöng tillsammans med Sons of Sylvia låten Song of Solomon. Den passar min röst så bra så.

(Ursäkta om ni blev bländade av min gröna bild, den är ganska... neon. Sellanen se Soomen kese on.)

för varmt

2010-07-05T20:01:00.003+03:00

Ah, det är så varmt. Så varmt att jag inte varit ute på några dagar, blir så förslöad när det är så här varmt, hjärnan stängs delvis av och jag bara sover. Nu om någonsin vill jag till villa! Tänk att bara få vara ute hela tiden, inte behöva ställa sig ut så att säga, så som man måste göra om man bor i höghus. Jag vill inte vara ute bland folk, utan ligga någonstans och njuta, helt för mig själv... Bara tanken på en sandstrand får mig att rysa, huu. Jag är säkert abnorm, men jag tycker inte alls om känslan av sand under fötterna och inte heller om att vara på en allmän strand med allt skrik och stoj. Tacka vet jag en bra liggplats i skuggan under några träd, fast på gräset, som är skönt och mjukt och som inte reser med dig hem.

Åker iväg till Kokkola på torsdag, kan knappt vänta... Ska bli härligt att bara få njuta några dagar. Vara tillsammans med familjen.

drömmar

2010-07-02T22:59:00.002+03:00

Klockan är över elva på kvällen och jag sitter och äter makaronilåda som jag just tagit ur ugnen. Nam.
Jag vaknade en stund sedan efter att ha sovit en alltför lång tupplur. Eller vaknade och vaknade, det tog en bra stund innan min hjärna kunde fullständigt omforma sig till verkligheten, jag känner mig fortfarande lite olustig...
Varför? Nå, jag vaknade flämtande i fullständig ångest. Trodde jag hade dödat två människor och gömt undan deras lik. Nu låter det ju fullständigt sjukt och skrattretande, men det var SÅ verkligt. Och även om jag var vaken så kunde jag inte ruska av mig vissheten om att tankarna var en del av verkligheten. Jag kunde söka i mitt minne och hitta orsakerna till varför jag gjorde som jag gjorde och hur allt gick till. Det var som om minnen vällde upp. Riktiga minnen.

Usch.

Det är hemskt när hjärnan spelar en ett spratt, när man är vaken men fortfarande kvar i drömmen.

Jag är ganska säker på att jag inte har låtit en gammal kvinna dö i sin säng och sedan gömt hennes kropp eller slagit nån till döds och släpat på kroppen först i bilen och sedan gömt den under ett stenröse.
Låter inte det hemskt... Hur i all vida världen kan man drömma något sådant? Eller jag drömde egentligen inte om när jag gjorde det, utan det handlade om min ångest över att nån skulle få reda på det och sen började jag minnas det som hände.

Det är nästan så att jag inte vågar gå och sova alls inatt, för att förminska risken att slinka in i samma dröm igen.

Now isn't this what one would call an uplifting blogginlägg? *skrattar*

För att få nåt annat att tänka på så tittade jag på Wicked-clips på youtube. Broadway musikalen that is. Såg den i i maj i New York. Musiken är fantastisk.
Helsingin kaupunginteatteri gör en egen version av den med premiär i augusti, ska bli så intressant att se hur de gör den. Tydligen så är det den första produktionen av Wicked i hela världen som inte är en kopia av originalet. Hoppas att jag inte blir besviken.

En midsommarnatts dröm

2010-06-30T23:49:00.006+03:00

Midsommaren spenderades i Kokkola på kära villan tillsammans med Sonja, mamma och moffa. Det känns som om jag varit borta i en vecka istället för två dagar. That's the villa-effect. Villan är mitt paradis, det ställe jag fullständigt kan koppla av på, där allt är bekant och tryggt, där vi använt de samma handukarna sedan jag var liten, där roddbåten är densamme som jag lärde mig att ro på när jag var 4 år gammal, där måsarnas rop vaggar en till sömns, där dofterna är de samma som de alltid varit, där ljuden av fötter på de knarrande golven är så bekanta. Där allting är konstant och oföränderligt.

Det var första gången vi var ute i år, så mycket att göra. Städa, klippa gräs, damma och skura.

Mamma hade skaffat en ny grill som hon var så stolt över. Jag och Sonja tyckte att den skulle ha passat bäst som en blomkruka. Terrassen invigdes för i år och jag fyllde krukorna med blommor. Bara nu moffa minns vattna dem...

Jag plockade sju olika slags blommor, i fullständig tystnad. På morgonen när jag vaknade kom jag ihåg vad jag drömt om. Prins Carl-Philip av Sverige. No kidding... Mamma har redan börjat planera hurudan klänning hon ha ska på det kungliga bröllopet.

Nytt liv?

2010-06-21T23:19:00.006+03:00

Idag vaknade jag av att någon ringde på dörren. Jag brukar aldrig öppna, vem skulle nu ringa på min dörrklocka med viktigt ärende?
Men jag var så sömnsnurrig att jag bara rusade upp och öppnade dörren. Bakom stod en man i postens kläder med ett paket. "Olis paketti", säger han, "aha", säger jag medan jag ruskar på huvudet. I samma stund kommer en granne förbi, "hei", säger han, jag besvarar häslningen. Står och stirrar dumt på blanketten jag ska skriva mitt namn på, ler lite generat och säger: "mä on vielä niin unenpöppörössä...", postmannen svarar: "niin, sitä voi vähän olla tähän aikaan aamusta". Får mitt paket och stänger dörren. Fattar att mitt nattlinne är upp och nervänt och att håret står på ända. Dessutom är kl 11:58. Fattar att postmannen säkert var ironisk.

Love it.

Jag funderar på studier, helt konkret, vad jag skall göra med bilen, med arbetet, med bostaden osv. Leker med tanken, reagerar och funderar på mina reaktioner. Det skulle vara nästa höst, då skulle jag ha råd att betala bort skulder, eller nästföljande höst, då skulle jag ha tid att spara lite pengar också. Kulturantropologi, och lingvistik vid sidan om. Amerikas indiankulturer och vår egen finska kultur intresserar mig. Helsingfors universitet, det har varit min första tanke, men såg nu att Oulun yliopisto också har kulturantropologi, och vet ni vad, en av deras huvudinriktningar är just "Amerikan alkuperäiskansat". Woah!

Oulu näst för mig? Få nu se.

Fick också ett annat "tecken" på att det är dags att ta steget ut i studievärlden när jag kollade på universitetens hemsidor. Några år sedan kände jag nästan ett sting av sorg när jag fattade att jag aldrig skulle komma att ha nån nytta av mina studentexamensvitsord. Då fick man nämligen bara poäng av de vitsord som man hade fått för typ högst 3 år sedan. Vet inte när detta har ändrats, men den gränsen finns inte mer. Nu står det "yo 1995 tai ennen" och "yo 1996 ja jälkeen". Woah!

My papers count once again! Jag får poäng för mina L! Det var inte i onödan jag tenttade och läste, skrev och klarade mig, oh the joy! Det känns som om alla dörrarna är öppna igen, att jag inte behöver börja om helt från början på nåt sätt.

Jag vet inte ännu vad jag kommer att göra, men förbereder mig inför tanken att överge det liv jag nu lever, ge mig in i något nytt. Varannan dag blir jag tveksam, vill ju resa, vill ju shoppa, men sedan klarar jag också av att tänka på hur liten del av mitt liv resorna är, och hur stor del min vardag har, en vardag som skulle kunna bli mycket bättre än vad den är nu. Kanske.

Vi ska nu se. I'm in the process of doing something, så långt är allt klart.

Just nu är jag förtjust i denna låt, texten, nåt i rytmen och musiken. Det är en salig blandning som jag blir glad av. Och musikvideon (ja, den är den officiella) är så hemsk att den är bra, hah. Jag har läst en del som Olavi Uusivirta har skrivit och han är underbar, använder ett härligt språk, fräscht och uppfinnigsrikt. Varenda mening var som en "fiest for the soul". Jag diggar honom. Dessutom är han född år 1983.

lycka är....

2010-06-15T03:17:00.004+03:00

Lycka är.... att göra överraskningsbesök hos släkten, äta kardemummakaka och leka med hundvalpar.

Lycka är.... att cykla så hårt på smala gräsvägar att myggorna inte hinner ifatt dig.

Lycka är...... att låta blicken vila uppe i trädkronornas grönska och ljusets spel bland bladen.

Lycka är....... att klättra på fallna trädstammar.

Lycka är.... att se ut över vida vidder, låta blicken följa kurvor och spår.

Lycka är...... att blåsa maskrosfrön ut i till vindarna.

Lycka är..... att se insekterna flyga omkring bland blommorna.

Lycka är...... att komma hem en morgon och hitta världen översållad med små gnistrande diamanter.

Lycka är..... att gå längs med en kilometerlång sandstrand med ett spegelblankt hav bredvid och barnen lekande i vattnet.

Lycka är så mycket.

Jag känner mig alltid klarast, mest vaken, mest i kontakt med mig själv och mina känslor, när jag kommer hem från arbete mitt på natten eller tidigt på morgonen. Då känns det som om jag var kapabel till vad som helst, som om jag var mitt uppe i livet, redo att ta itu med saker och ting. Bestämd. Känslosam. På gott och ont. När jag sovit, försatt mig i dvala, är jag inrullad i bomull. Känner ingenting. Vill ingenting. Klarar inte av någonting.

Natten ger mig styrka. Att känna sig ensam där ute, lyssna på fåglarnas sång, på ljudet av de egna fotstegen, det är livet. Att bara stå stilla och känna sig ett med luften, med alltet. Då känns det som om jag hade styrkan för vad som helst. När jag är där ute. När samhällets ljud är som mest dämpade. När det alltid närvarande bruset av liv nästan tystnar. När det är ro.

Då kan jag tänka. Då kan jag känna att jag hör till, att jag är jag, att allt är möjligt.

**prancing in the twilight zone**

Hur få peppar-bloggar att funka!

ett farväl (sort of)

06 My day

the strike is off!

05 My definition of love

ty-ty-tykyilyä

springa i dimma

04 What I ate today

03 My parents

stadsturen

arjen romantiikkaa

02 My first love

introducing: me, the teenager

01 Introduce yourself

en kvällshälsning

30 days

rödhetens lov

Post-processing

tom hjärna

Språket, det finaste arvet

Reval

adresser

daddy cool

today was a today

sommarballonger

wintrighet

Stadstur

Tom Jones

"I'm dreaming of a...."

Farsdag

Fyndigt värre

Guten Morgen

julen är här....

I dreamed a dream...

Snöpyrå

Förbjudna tankar

London part II

Londinium part I

I'm on my way

a fruitful day. not.

Jean Sibelius

I have seen snow!

Moonlight Sonata

[Moá]

~*fenceh*~

bisarra bisamer

a scent of snow

~*höst*~

"I crossed the street to walk in the sunshine"

Aboa

Take a seat and speak up

Miesten vuoro

Avalon

Key lime pie

torsdag

GLEE

just another day

Family-photos

I will survive!

15, the siffran from hell

objektiv

HEL LOOKS

7 saker

an encounter

Shoes for blues

kivnna?

tankar om fotografering et moi

The Legend of the Guardians

New York....

hösten är här

Streets of Fire

FML

mer än ett halvfyllt glas

klarvaken

rubberboots

U2

en onsdag

första dagen

snip snap snut....

prancing in the twilight zone

~fenceh~

~höst~