Hur få peppar-bloggar att funka!

Jag skriver detta nu här, eftersom jag inte kan göra det på den gamla peppar-bloggen. Ifall nån skulle råka se detta och få nån hjälp med det.

Alltså peppar-bloggarna flyttades över till wordpress igår och i och med det så fungerar inte länkar mera.

Såhär skall det se ut nu: www.paulina.peppar.fi

INTE så här: www.paulina.peppar.fi/blog >> de flesta länkar har det så här, -blog ändelsen måste bort, sen kommer man igen till bloggarna.

(ingen skillnad om man använder peppar eller papper, båda fungerar)

Det är tungt det här med förändring... Pust.

ett farväl (sort of)

Hör ni. Hör ni. Hör ni.
Jag hopped sides.

Dissade blogspot.
Flydde fältet.
Langade åt fienden.
Osv.

Jaa, jag for dit pepparn växer.

http://paulina.peppar.fi/blog/

Har funderat på det en längre tid och häromdagen tittade jag på allvar in.

Och liikade det jag såg.

På Peppar kan jag göra allt som jag kan här, plus the handlingen med bilder är enklare och jag får möjlighet att använda understreck och *gasp* genomstreck.
Och så känns det ärligt sagt lite bra att understöda det finlandssvenska, även om jag hatar just det ordet och aldrig, aldrig, ALDRIG, skulle kalla mig själv det.
Nej, svenskspråkig finländare är vad jag är, ifall man är tvungen att definiera det.
I de flesta fall associerar jag mig allra mest med the plain and simple: finne.

Anyway.

Följ länken, följ mig, *slår ut med händerna* följ mig mina lärjungar!

Paulina? Äh, vet ni, det var nåt jag kastade in... vet inte riktigt om jag tycker om det eller ej... Men kanske det är bra att mitt andra namn får sig en bit ära emellanåt, eller hur.

Egentligen borde vi alla göra det emellanåt, lufta våra andra namn en smula.

Reilu meininki, ey.

Nåja, såja.

End of story. End of an era.
Goodbye blogspot.

*tår*

06 My day

Ladies and Gentlemen, brace yourselves, this is going to knock your socks off.
Idag har varit en absolute bitterfitta dag. All around.
När den närmar sig sitt slut sitter jag här framför datorn i min pyjamas (fortfarande), med svidande ögon och en liten känsla av ångest som får mig att vilja dra ner väggarna omkring mig medan köttet omkring mina ben sakta smälter bort.

Men, let's take it from the top, shall we.

Jag vaknade klockan 13:30 och låg en stund i sängen och stirrade på det vita innertaket.
Sedan steg jag upp, satte på datorn och scrollade igenom nyhetsutbudet, plus alla de där andra sidorna jag metodiskt avverkar varje dag.
Tid? Cirka 1.5 timmar.
Sedan blev jag led internet och stängde av skärmen.

Efter att ha tittat mig omkring i vardagsrummet en liten stund, så bestämde jag mig för att dalla tillbaka i säng.
Så det gjorde jag, kröp ner under täcket och myste av välbehag.
Tog tag i boken jag höll på att läsa (pictured här under) och spenderade ett par timmar med de sista 1/3 av sidorna.
Medan jag läste lyssnade jag på en granne som tydligen renoverar sitt hem. På basen av mängden borrljud så ser väggarna där någonstans ut som en schweizerost vid det här laget.

Sedan grät jag så jag skakade för en stund. Snyftade ända ner från magbottnen.
Ibland blir man arg på böcker för att de spelar så starkt på dina känslor, oftast är man glad över just det. Denna gång var jag bara ledsen, över bokens händelser menar jag.
Dessutom fick boken mig att tänka på mitt eget liv, på mina egna val och efter att ha varit fullständigt nöjd i cirka fyra månader så kände jag plötsligt allting falla ihop omkring mig.
Så till slut grät jag lite av självömkan också.

Sedan lugnande jag ner mig och stirrade på det vita innertaket en liten stund igen.
Tills jag steg upp och satte mig framför datorn, igen. Och poppade lite popcorn för att dämpa den lilla hungern som sakta hade börjat bita i min magsäcks väggar.
En tid senare pratade jag med en god vän i telefon i 57 minuter, i sängen, under täcket, för där är hörbarheten bäst. På riktigt. Det var trevligt. Att prata menar jag.

Sedan steg jag upp, satte på datorn igen, svor för att klockan var 20:14 och Friends hade börjat kl 20.

Resten av kvällen kommer att gå i samma bana, förutom att jag borde få färdigt en fotobok som moffa skall få till julklapp och den ska vara inskickad senast kl 23:59 för att få den hemskickad innan julen.
Dessutom känner jag mig lite febrig igen så det blir väl att ringa arbetet och säga att jag inte syns på arbetsplatsen imorgon.
Det är ett samtal jag inte vill ringa.
Varför ska man känna sig som århundradets bov när man ärligt är sjuk och således borta från 112-trådarna?
Kanske jag istället bara blir frisk under natten.
Vem vet.

the strike is off!

Flygstrejken är förbi och jag sitter här och gråter.
How sad is that.
Det är något med flygplan som får mig att bli väldigt emotionell.
Så har det alltid varit, ända sen jag var liten och stod bakom stålstaketet på Kronoby flygfält och väntade på att mamma eller pappa skulle stiga ur planet.
Något inom mig flyger med när jag ser ett flygplan, något inom mig soar, vaknar till, sprittar.
Kanske jag behöver terapi.
Eller kanske det bara är en helt vanlig fetisch.
En tycker om fötter, en annan om gummistövlar, jag om flygplan.

Nu svämmar det i varje fall bara över.
Snart glider Finnairs A343:or igen över himlavalven, snart flyger A333:orna igen över Grönland mot New York.
Och jag blir så känslosam.

På bilden ser ni Nordamerikas östkust i skymningen och vingspetsen på en Airbus 330-300, med mig ombord. (Doh.)

*tystnad*

Kanske det faktiskt är dags att fara i säng.
(Jag försökte faktiskt, här tidigare. Men det funkade inte. Sängen var obekväm och sunkig. Istället har jag suttit här och författat tre blogginlägg på lika många timmar. Which is also sad.)

05 My definition of love

Jag sitter här och försöker plita ner nåt som låter ens lite fiffigt, men det ända som snurrar runt i tomheten som är min hjärna är Haddaway's "What is love". Iofs så gör det inte så farligt mycket, det är en medryckande sång, för en stund i varje fall.

(Jo, vågar säga det högt, erkänna min nördighet.)

Kärlek?
Jag har aldrig gett en personlig definition en enda tanke.
Den har alltid funnits där, som en bärande kraft i livet. Kärleken alltså.
Kärlek är för mig inte ord, det är gärningar, det är närvaro och framför allt trygghet.
Trygghet i att kunna vara 128% sig själv. Mig själv.
Och att ibland känna hjärtat flöda över av värme och glädje.

Kärlek är en kusins kram, en kär väns pöllå påhitt, en brors fyllesamtal, en liten fågels sång, en solstråle. Kärlek är en orolig mamma, att känna sig hemma, en moster som skickar vykort, en bekant doft, en visslande moffa.

Kärlek är ödmjukhet, öppenhet. En förmåga att se godhet. Kärlek är att tro

och att våga.

It's what makes the world go around.

Något sådant. I överlag tycker jag att kärleken får fortsätta att vara något delvis odefinierbart. Något lite mystiskt, något man inte riktigt kan sätta fingret på.

Kärleken är egentligen för stor och för djup för att en människa ska kunna ge den en definition. Och så ska det vara.
För kärleken är större och mäktigare än var och en av oss.

ty-ty-tykyilyä

Dagen min var riktigt trevlig, även om den började med the night from hell.

Mitt skifte från arbetet hade tyky-päivä och eftersom ingen av oss kom på nåt bättre så for vi och bowla.
Bowling är kul, speciellt då man lyckas få ihop några strike och spares.
Ja, då gör det ingenting fast alla naglarna går av ens.
För det gjorde de. Gick av alltså, naglarna.
Jag var bra på att bowla, och det kändes skönt. Att inte känna sig som en fullkomlig looser.
Och att få tuulettaa fritt och glatt.
(Hur säger man tuulettaa på svenska....? Ordboken säger "lufta, vädra, ventilera", men det går ju liksom inte att använda de orden i det här sammanhanget. "Jag ventilerade glatt" låter ju inte riktigt klokt.)

Sedan åkte vi 100m under markytan, djupt under Lojo körde vi. Till en gruva. En kalkstens sådan. Fick höra om gruvdriftens historia i Lojo (pågått ända sedan 1500-talet) och känna den fuktiga och råa luften där nere. Häftiga saker.

Ingen tyky-päivä är komplett utan en god måltid, eller hur.
Jag tyngde i mig en inrefilébiff.
Bara det dyraste duger när man själv inte behöver betala.
Det var ganska gott.

Sedan rullade vi hem.


Aj natten? Varför den var så hemsk?
Well, jag sov väldigt rastlöst, slängde mig hit och dit konstant, lyckades till och med få underlakanet över mig i nåt skede.
Huller om buller.

Och drömmarna då, såna intensiva drömmar. Som om man satt på en video i snabbläge. Det bara svischade bilder hit och dit.
Sedan fick jag så kallt så jag skakade, för att drypa av svett i nästa stund.

Jag tog fram febertermometern.
Den visade 38.4'C.
Oj.

Jag hoppas att jag överglänste den jäveln, för feber och jag går helt enkelt inte så bra ihop.
Nej du.
Här ska det brottas.

Nu drar jag mig iväg till drömmarnas land. Där solen alltid skiner och blommorna blommar.
(Eller så är den fylld med flygplan och Finnair logon, precis som mina drömmar förra natten. Eller en känsla av att kvävas, av fullständig ångest.
När jag tänker efter så.... tror jag det är nästan bäst att jag bara hålls vaken en stund till.)


******
(jag har ingen inspis med de där 30 dagarna just nu... eller orkar helt enkelt inte fundera på hur jag definierar kärlek, återkommer när jag fått nån slags lightbulbmoment)

springa i dimma

Idag vill jag bara springa in i dimman, gömma mig för mig själv och andra. Gräva ner mig i snön för en stund. Glömma världen, glömma mig själv.
Stanna tiden en smula.
It's just one of those days. With cramps.

Natten på arbetet var händelserik och intressant. Skottsår, knivsår, bränder, vapenhot, en död kändis, ja allt möjligt hände. Så sitter man där och kollar på kvällstidningarnas internetsidor, när får de veta, hur länge tar det innan blodhundarna sniffat upp saken och löpsidorna skriker ut nyheten med tjocka bokstäver i kattstorlek.
Det hände så mycket på en gång att jag bara väntade på flygkraschen eller ett tåg som kört ut.
It was one of those nights.

När jag steg ut i den riktiga världen igen såg allting ut som från en fantasivärld. Dimman höljde byggnader och träd, överallt var det en vithet, en blåhet. Snön på marken i höga drivor. Tystnad. Och lampornas spöklika sken.

Det känns befriande att fara ut med tripoden och kameran en tidig morgon efter nattarbete. Man renas. Andas ut. Och in.
Lugnar ner sig.
Alla sinnen på sin spets, alla känslor på ytan.
Som en förlängd dröm, en känsla av att långsamt domna bort.
Hyperaktivitet.

04 What I ate today

Jag har spenderat största delen av denna dag i sängen min, under mjuka täcken, inborrad i madrassen. Ätandet har haft en mindre roll.
Har ändå lyckats stjälpa i mig en skål med kvarg och naturell youghurt, toppad med linfrökross, vetekli och jordgubbssylt.
Innan jag for till arbetet hällde jag i mig ett glas med vatten tillsammans med en b-vitamintablett och två kapslar med fiskleverolja.

På arbetet har maten hittills bestått av några köttbullar, några nypor Raffel-chips och en hel del utsökt goda mandariner.
När morgonen gryr (gryr och gryr, det kommer fortfarande att vara mörkt när jag åker hem), så kommer jag att ha konsumerat ca 2l olika sorters grönt té, plus några fler mandariner.

Dessutom känner jag mig otroligt dum när jag berättar detta för er.

03 My parents

Jag skriver och skriver, och kommer ingen vart. Det blir för långrandigt, för djupt, för... allting. Så let's just take the short version, okay? För jag slår vad om att allas våra relationer till våra föräldrar emellanåt varit svåra och komplicerade, och kan fortfarande vara det. No need to dig into that ey.

Min mamma heter Seija. Hon lever.
Min pappa heter Pekka. Han är död.

Jag är skilsmässobarn, med allt vad det kan innebära.
(Kommer bl.a. inte ihåg att jag någonsin sett mina föräldrar ens krama varandra och då var jag ändå 16 när de slutgiltigt skilde sig.)

Men världen är full av skilsmässobarn och att min mamma och pappa funkade dåligt tillsammans gör dem långt ifrån någonting unikt.

Men unika är de, på många sätt.
Ta mamma till exempel, hon är knasig, lite pöllå rent ut sagt. Älskar att dansa nätterna igenom när hon får chansen, sjunger för fullt med i fartfyllda låtar (och gör det helt fel), drömmer om att få uppträda med någonting, skulle alltid gå klädd i tyllkjolar och böljande fållar ifall hon kunde, kunde sitta i timtal och gå igenom mina smycken och mitt klädskåp (visst få ja lån dähä, ooh, aah, du ha så myki kiva juttuna, ja vill o ha!), har fruktansvärt låg humor och kiknar av skratt emellanåt, klarar av att prata om precis allting (bravuren brukar vara kvalitén på innehållet i ändtarmen, i matbordet), hon gör fjärtandet till en show och samlar vykort och tavlor, ja och tyger och garn, och kippor och glas, och kristallkronor och böcker, och... hon är en hamster. Dessutom tycker hon inte om att städa och har alltid svårt att komma i tid.

(Okej... ni som känner mig mera än bra, bättre än ni kanske skulle vilja, nu vet ni vem ni kan skylla på för mina mindre... hm... trevliga drag.)

Mamma är alltid där, och vi rings ofta. Hon är inte en mamma som bakar bulla och delar ut hushållsråd blandat med visdomar på livets väg, nej, det har hon aldrig varit. Ibland har jag haft svårt med just det, att hon kan vara så vimsig, så känslosam när det gäller mina problem t.ex. Att när jag gråter så gråter hon, när jag skriker och ropar så skriker och ropar hon. När jag har ångest så har hon. Ibland har jag önskat att hon i de stunderna kunde klara av att vara den vuxna (eller mer vuxna), ruska om mig, kunna ta ett steg åt sidan och se situationen lite mer objektivt.
Men mamma är mamma, och perfekt precis så som hon är. Hon är färggrann, har energi och en lyster.
(Plus hon arbetar på banken, så hon har nog också en helt annan sida än vad jag just målade upp. Men egentligen tycker jag om just den knasiga sidan av mamma allra bäst.)

Pappa då.
Han var den som for till arbetet klädd i skjorta och slips med en svart salkku i högsta hugg. Varenda år skulle bilden bytas ut till en ny och alltid var hemmets skåp fyllda med Goldwell-produkter och Jyväs Hyvä-kex. Pappa var nämligen myyntimies och fick produkter av de andra myyntimiehet.
Han njöt av att köra och var alltid den som kuskade mig och min bror omkring. Dessutom berättade han Pepe-sagor åt oss när vi var små och dansade och sjöng Dirlandaa när han kom från bastun, naken ("on sulla muodot veenuksen, dadirlandirlandaa...."). Jag och min bror tjöt av skratt. Det är en av mina bästa minnen av pappa faktiskt. Egentligen var han väl lite pöllå han också, men det kom bara fram emellanåt.
Pappa var pedant ifråga om städning och kom alltid i tid och det var åt honom jag alltid ringde när det gällde något med bilen. Sällan hade han ett svar (pappa kammade hem noll poäng i händighetsanlagen), men det hörde alltid till. Till och med nu kan min första spontana tanke när det gäller nåt med bilen vara: "ja ringer åt pappa", för att i nästa sekund fatta att det inte går.
Pappa var alltid rakt på sak och tålde inga extra krusiduller och trix. Man visste alltid vilken åsikt han hade. Samtidigt gömde han mycket av det djupaste inom sig.

Jag har svårt att definiera min relation till pappa, på många sätt tyckte jag att vi först höll på att igen bygga upp en närmare, mer naturlig relation, när han tog och dog. Men jag visste alltid att jag och min bror var det allra viktigaste i världen för honom. Och det är det som är det viktigaste. Plus att jag känner att jag har frid med pappa, även om han dog alltför fort och alltför oförberett.

Och jo, detta var den korta versionen i all sin hiskelighet. Ta det lugnt, jag lider lika mycket som ni när/om ni läser detta. Vi får bara lida tillsammans.


Slänger till slut in några bilder. Random saker som fanns inskannade på min dator. Tydligen bara riktigt gamla saker, men so what fnatt.

Mycket lilla jag. Nyfödd. Och jo, det är en tomteluva som sitter på mitt huve. En gång tomte, alltid tomte.

Lillabrors dop.

Min första rinkkareissu i Saaripelto, vaaris hemgård i Vuolle, Kälviä.




Och så vigselfotot förstås.