måndag 16 februari 2009

the movies of the 70's

Jag har funnit en ny kärlek, upptäckt den i all dess mångbottnighet. Filmerna, som gjordes på 1970-talet. Förra natten på arbetet såg vi på Midnight Express och det fick mig att inse så många saker, ifråga om dessa filmer. Musiken, den orkesterbaserade, stråkarna, djupet, den spelar på känslor, rör vid ditt inre, låter dig höljas i handlingen på ett sätt som ingen modern pop kan få till stånd. Det är inte bara en bakgrund för the setting, det är ett verktyg för att försätta åskådaren i ett visst känslotillstånd. Och oh vad det lyckas.

Jag njuter av brutaliteten i filmerna, sättet att visa livet på avskyvärda sätt, go right to the core, så att säga, att visa, berätta, om verkligheten på ett verkligt sätt, inga krusiduller, det är blod, slag, bara bröst, men det görs ingen dramatik om det, det finns ingen heroiskhet i slagen, ingen pompös musik som berättar att detta är fint, utan man knycker till, känner själv slaget i ansiktet, vill stänga ögonen. Det är mer verkligt, det är brutalt. Ett huvud spräcks av att slås i cementen. Våldet glorifieras inte.
Det är vackra filmer, ärliga på något sätt. De får en att tänka, tvingar en att tänka, de känns verkliga, människorna är verkliga, känslorna, det människor gör är verkligt. Färgerna är vackra, subdued, mörka, jordnära. Musiken är hänförande. Det är faktiskt en viss aura av naivitet och jungfrulighet över människorna, som är en så stor konstrast mot handlingarna, mot den rättframma uppspelningen.
Dessa filmer berör på ett sätt som inga andra, på gott och ont, får en att känna avsky, shockerar. Love Story i all sin simpelhet, rena kärlek, ger dig utrymme att känna, förstå, och gråta floder. The Deer Hunter är en så ärlig porträttering av kriget i Vietnam, går in på vanliga människor, visar allt det destruktiva, får en att i flera dagar efteråt fundera, reflektera. Midnight Express... så lite ord, så mycket kroppsspråk och stämningar och en av de för mig mest shockerande, och därmed bästa, scener jag har sett. När Billy har suttit flera år i fängelse och nu är på mentalsjukhuset, träffar han sin flickvän för första gången sedan han blev fängslad. De har ett glas emellan sig och mannen är ett vrak. Det enda han kan tänka på när han får se henne är hennes bröst, ber henne ta av blusen, börjar masturbera, gråter samtidigt, pratar rotvälska. Hänförande brutalitet, ärlighet i ordets fulla bemärkelse. Fullständigt, härligt ocensurerat. Jag stirrade och kände en triumf, jag förstod plötsligt ett uns av vad mannen måste känna, hur hans inre såg ut. Mycket störande, sjukt, men samtidigt så förkrossande verkligt och mänskligt... Så äkta att det blev rörande. Så ärligt att det vände upp och ner på ditt eget inre för en stund.
The Godfather, det behövs inga ord... Star Wars, den första Alien, the Taxi Driver, Papillon, Jaws, One flew over the cuckoo's nest....
Det är någonting så speciellt över denna tids filmer. De har inget av den pretentiösa stämpel som flera nutidens filmer har, pastellvärlden av perfekta kvinnor och män är inte lika framträdande, de kommer in på skinnet, tvingar sig att tänka, att tänka efter, att känna, vare sig du vill det eller ej. Människan ter sig mer mänsklig, hon tillåts känna och göra saker som moderna filmer inte tillåter henne, och samtidigt har saker en följ, dina handlingar leder till någonting och människan tvingas konfrontera dessa följder. Det saknas i många nutidens filmer.

Jag helt enkelt diggar dessa filmer. Fullt ut. Beundrar dem. Deras ärlighet. De tillåter dig inte att slappna av, du tvingas med, tvingas känna. *sigh*

fredag 13 februari 2009

skor, objektiv

Usch vad jag är trött. Börjar vara innerligt led denna rubbning i dygnsrytmen, att känna att man först börjar vakna när klockan slår 22 och utöva personlig tortyr på sig själv när man skall till kl 7 till arbetet och går iväg i mörkret 5:30. Hela dagen är hjärnan som intpackad i bomull och man ser ut som något barnförbjudet, ansiktet röd-vit-fläckigt med infall av svart, som kommit dit i och med att man gnuggat sina maskaraprydda ögon. Gnid, gnid, gnid. Man ser helt enkelt risig ut. Men kvällarna är så trevliga, början på natten också och det finns nån viss trygghet i att kl 3 höra hur morgontidningen kommer, se postiljonbilens lyktor kasta skuggor på sovrumsväggarna och sedan kl 4 höra hur luftkonditioneringen, whatever det heter, går igång. Det är sånt som man aldrig upplever på dagen. Saker som blivit en del av min rutin.

Vad har jag på hjärnan för tillfället, på den senaste tiden...? Hm. Det är trevligt att det är ljusare, att känna att dagen inte är slut kl 15 när man vaknar i skumrasket. Att se en liten skymt av solen. Det gjorde jag faktiskt, ett par dagar sedan, en flyktig blänk av blå himmel och så var den borta. Men ändå, bättre det än inget. Snö skulle det få vara mer av, trivs inte med denna sort som knappt täcker marken och isen under och som får till stånd att man förlorar all kontroll över sina kroppsdelar när man studsar mot arbetet. Plötsligt är händerna som rotorer på den mest effektiva helikopter och benen böjs i ett antal fantastiska balettställningar. Steady. Och där står man, bligar försiktigt runtomkring, såg någon... och så masar man sig sakta ur den makabra ställningen, sträcker på klagande muskler och värkande senor och fortsätter masningen mot arbetet, handen på ryggen, stönande en smula. Och med ett mycket knäckt självförtroende.

************************************************
Jag har fått pippi på linser, glas, objektiv, vad vem nu vill kalla det. För mig är det linser, genom engelskans lenses. Jag läser alldeles för mycket engelsk litteratur, märker hur alltmer engelska kryper in i mina texter, mina tankar... Nå, objektiv. "Behöver" ett nytt, vill ha ett nytt. Kräver att få ett ordentligt macro-objektiv! Nu. Kruxet? Det som jag tittar på kostar en sisådär 700€. *suck*. Mitt hjärta blöder... Jag vill komma närmare mina objekt, mina blommor, mina snöflingor, jag vill komma in dem på skinnet. Det gör jag inte nu.


Sigmas 150mm/2.8 macro eller Nikkors 60mm/2.8 micro...? Vill, vill, vill ha. Nu. Visste ni att priserna på objektiv steg för ett par veckor sedan? Vissa med över 100€. Allt beror på ekonomikrisen, whatever, yen är hög gentemot dollar, punden har devalverats. Alltså måste japanskt tillverkad elektronik prishöjas. Vilket betyder att de flesta kameror, objektiv, tillbehör, blir alltmer oemotkomliga. Varför kan vi inte i Finland ha en egen kameramotsvarighet till Nokia? Så att man kunde fota finländskt. Nikon/Nokia, det rimmar nästan redan, eller hur.

---------------------------------------------------------------------------------
Så behöver jag hjälp. Jag har beställt två par skor från den fina http://www.brandos.fi/ och funderar nu på att to keep or not to keep. Båda är vår/höstskor, ypperliga till både kjol och byxa (vilka jag inte längre använder iofs). Så, säg er åsikt. In or out?



Nilkkurina gillar jag skarpt, det är något så fritt och flängande över dem, även om färgen är en aning obestämd, brun i viss belysning, smutsgrön i en annan. Men ger ju en fördel ifråga om kombinering, eller hur? Nya ballerinor behöver jag också eftersom jag tvingades kasta bort mina gamla trotjänare. Tycker om den gröna färgen, den är fräsch, men undrar om kanten vid jalkapöytä, eller vad det nu heter, skall börja skava när sommaren är hög och fötterna mina sväller som heliuminfekterade ballonger. Svåra frågor. Nilkkurit kan jag redan se mig flänga fram i på Venedigs gator i april, med min NYC skinnjacka knarrande på överkroppen och en pink kjolfåll svepande längs med knäna. Sukta mitt hjärta. (Och jo, de är båda av äkta läder, prima kvalitet.)