lördag 31 juli 2010

villa



Lycka är att sitta i vattnet med kameran i handen och fånga solens spel på vattenytan.

Lycka är att skratta tillsammans med de vuxna så att tårarna rinner när man egentligen ska sova och barnen ropar "varin tyst!".

Lycka är att köpa rosor för -50% och se dem vara bordsvärdiga en vecka senare.

Lycka är att äta kålgryta.

Lycka är att se alla barn och vuxna hoppa twist och vrida sig av skratt när man ser på bilderna.

Lycka är att blåsa såpbubblor och se alla hoppa och räkna vem som söndrar flest.

Lycka är att sitta på trappan och glo in i fjärran.

Lycka är att inte vara tvungen att fara någonstans.

Lycka är att hälsa på mummu i Ala-Viirre, utforska en urgammal vind, springa över mjuka gräsmattor och se sädesfälten bölja sig i vinden.

Lycka är att vakna upp mitt i natten av flashande blixtar som lyser upp hela himlen.

Lycka är att bara vara.


Lycka är att baka bostonkaka.

Lycka är att äta morisgröte och dricka kvällsté.



Sorg är att vinka farväl till älskade släktingar...

Sorg är att höra tystnaden...

Sorg är att fatta att en vecka av semestern gått, och jag bara blinkat...

Sorg är att denna lycka inte varar för evigt...



söndag 25 juli 2010

semster med stort S?

Första semesterdagen....
Jag har just vaknar och känner mig en smula virrig. Ute blåser det hårt och fläktandet känns härligt. Tur så åker jag undan den värsta hettan när jag emigrerar till Kokkola imorgon, +33'C har de lovat till Lojo. Hujedamej.
Men... skall jag alls åka till Kokkola... Nu just har jag ingen som helst lust helt enkelt. Köra 500 km, få kramp i gasfoten, bli irriterad på andra bilister. Det lockar inte. Ingenting lockar nu. Jag vill inget.
Undrar verkligen hur jag ska få mig själv iväg denna vecka, någonstans överhuvudtaget. Vill bara vara ifred, inte behöva åka nånstans eller göra nånting. SEMESTER.


Jag vill komma bort från allt som har med arbete att göra, allt som har med mitt normala liv att göra, vill försvinna ut i världen, glömma att det normala existerar. Jag vill resa någonstans, men vet inte vart... Kan inte bestämma mig. Blir galen om jag tvingas vara i Kokkola i tre veckor, blir galen om jag tvingas vara i Finland tre veckor. Jag behöver luftas lite, sträcka på benen. För mig är att resa det viktigaste i mitt liv, mitt sätt att andas ut, vara fri. I need that. Pengar är pengar, inget att fundera på, resans värde ligger högt, högt ovanför det.

Men det blir ingen resa ifall jag inte bestämmer mig så småningom. Och jag har ingen lust att bestämma mig för nånting. Faran är, att när tre veckor gått och min semester är slut, så ser jag tillbaka och undrar vart i hela friden jag satte min tid. Gjorde jag någonting överhuvudtaget? Kunde jag lika gärna ha legat hemma i sängen och sovit?
Ack, ljuva semester, så väntad, så många förväntningar. Jag skall försöka njuta, försöka glömma att jag snart måste tillbaka till arbetet, försöka glömma all ångest. Försöka glömma mitt normala liv. Försöka bestämma mig för vart jag skall resa.



Dessa kakor gjorde jag till arbetet, min lomapulla. Blev ganska nöjd med fyllkakan, även om marsipanen blev allt annat än slät (måste öva mig på att få smörkrämen därunder slät o fin, dessutom påta ja fö myki på marsipanens yta när ja sku sätta ut blommorna, funderade på olika mönster etc). Blommorna blev inte heller perfekta, men helheten blev ändå riktigt fin, I think. Tillika gjorde jag en Bailey's ostaka, en mango ostkaka o världens godaste morotskaka (den e dödens, på riktigt, I'll stick to this recept!).

torsdag 22 juli 2010

paris?




Funderar på att åka till Paris i slutet av min semester. Nu just verkar 3 veckor alltför länge att spendera i Kokkola, speciellt eftersom de flesta jag känner kommer inte längre att vara kvar den sista veckan.
Hoppa på flyget till Paris, njuta i 3-4 dagar.... I could do that. Varför just Paris då? Jag har ju varit där redan två gånger. Egentligen just pga det. Jag kan direkt hoppa in i pulsen, vet hur allting går till etc. Behöver inte slösa tid på att virra omkring och inte fatta hur metron funkar, var saker och ting finns och så. Dessutom har jag fortfarande inte besökt Versailles.

Men ska nu se... Ett annat alternativ är att hoppa i bilen och köra till Lappland, och neråt genom östra Finland. Besöka Koli på nytt. Bland annat.
Vet inte... Någonting måste jag ändå hitta på, that's a fact.

onsdag 21 juli 2010

dear isi


Idag (eller igår, det är över midnatt) är det prick två år sedan min pappa dog. Nu skulle det vara skönt att vara i Kokkola, kunna besöka graven, vara nära honom.
Det är svårt att förstå helheten i att han är borta, svårt att greppa det definitiva i saken. För han är inte borta, inte egentligen. När jag sträcker mina tankar efter honom så är han där. Så levande. Och så är jag förvirrad för en stund.... är min pappa död...? För det känns inte så. Jag känner hans närvaro.

We're forever linked.

måndag 19 juli 2010

True Blood!

source: http://artisticalliance.org/aa/wp-content/gallery/fap-watch/trueblood_poster.jpg

Oj, oj, oj.... hur har jag "hittat" True Blood nu först?! Kollar på avsnitt efter avsnitt och älskar det jag ser. Fantastisk symbolik, fantastisk musik, fantastisk storyline och humor!
Det är så arma kitschigt och kornigt på nåt sätt, så fantastiskt härligt banbrytande och skandalöst att jag rodnar emellanåt. Älskar att den vågar vara så annorlunda, t.ex. visa nakna kroppar och sex-scener, ja t.o.m. orgier med människor som ser normala ut, män med stora magar osv. Det är vardagsbilder spiced up to the max så att säga. De gör allt de visar till något normalt, matter of factly. Speciellt deras sexscener är så... laid back på nåt sätt, de gör inte det till något speciellt, till något.... kornigt? vet inte riktigt hur jag skall förklara det... De bara gör saker och ting, utan att göra det till nåt: "wow, titta, de här människorna har sex, tihii", utan det liksom bara händer. Eller nåt...

Serien är helt så härligt fascinerande, härligt provocerande och dirty på många sätt och vis att jag blir alldeles pirrig. Snart har jag sett alla avsnitt, and that sucks...



Title sequencen är så så bra, älskar färgerna, symbolismen, sättet den är filmad på. Hittade denna text på wikipedia angående just the title sequence och well, you gotta love it! Hur kommer någon på en sådan idé... otroligt säger jag.

Digital Kitchen wished to explore themes of redemption and forgiveness in the opening title sequence.Conceptually, Digital Kitchen elected to construct the sequence around the idea of "the whore in the house of prayer"[15] by intermingling contradictory images of sex, violence and religion and displaying them from the point of view of "a supernatural, predatory creature observing human beings from the shadows ..."[14] Digital Kitchen also wished to explore ideas of redemption and forgiveness, and thus arranged for the sequence to progress from morning to night and to culminate in a baptism.[15]
source: http://en.wikipedia.org/wiki/True_Blood



HBO är en gud när det kommer till bra serier, de har ju gjort Sex and the City, The Sopranos, Six Feet Under, Dexter, Entourage, Big Love, Little Britain USA, John Adams, Rome, Angels in America, Band of Brothers... egentligen så är nästan allt bra som kommer från USA gjort av HBO. Och tänk, det vad de gör, går oftast inte att visa på normala amerikanska tv-kanaler, de som ändå gör det, blir hårt editerade, t.ex. SATC och True Blood (no nudity). Di e pöllo didä amerikanan... Hypocrits I say.

söndag 18 juli 2010

morgonstund har guld i mund!

Title? What title?

Early morning. Very early morning. Och jag har sovit ca 4 timmar. Men, hör och häpna, jag är pigg, jag är glad, jag t.o.m. log då jag kom till arbetet. It's a freaking miracle, it truly is. Kanske jag äntligen gått och blivit tokig.
Eller kanske det är pga att det är svalare, bara 19'C. Det kändes så fräscht att gå ut till bilen, det gick att andas och jag fick en lust att ta några danssteg. Hip hej! Så kanske jag helt enkelt har sovit så mycket bättre, även om lite. Heck, jag t.o.m. städade en smula innan jag åkte iväg till arbetet! Fick lust att föra ut tidningar och reda upp klädhögen. Yep, sjuk, det är jag.

Jag satte på mig ett par bh:n som jag inte använt på en tid och oj vad trevligt det var. De satt liksom alldeles perfekt. Blev som ett extra skinn och fick mina kära bröst att se fina ut. Jag log belåtet där jag tittade på dem i det klara morgonljuset. Hahaa, :). Länge leve H&M!

(Om gårdagen, jag åkte iväg till slut, och hade riktigt roligt faktiskt. Satt i en del bastun och svettades som en gris i min frotéebadrock. Det känns underligt att ha badrock på sig, har aldrig ägt en, eller använt en... Anyway. Hela spa-upplevelsen var på sätt och vis eye-opening för mig, det var lite som debriefing och kanske jag faktiskt en dag klarar av att ta steget fullt ut och spatserar på ett sådant ställe i simppare. It gave me strength and courage. Oh yes. Kanske jag helt enkelt inte ser så j*vlig ut som jag tror mig göra (även om jag inte är den smalaste flickan in the bunch).)

lördag 17 juli 2010

trötteri


Jag är så fruktansvärt trött... Kan inte tänka klart, glömmer ord, har ingen koll. Det känns som om världen faller ihop runtomkring mig. Nattskift, hettan, att sitta inne i stan efter att ha varit på villa, allt detta tillsammans gör nog att min hjärna slår slint. Och nu borde jag vara på väg till en födelsedag i Flamingo. Simma omkring i en kylpylä. Icke sa nicke. Jag har inte varit i en simhall eller på en strand iklädd simppare sedan jag var 13 år gammal. Kommer inte att vara det nu heller.
Har haft sådan ångest över saken i flera veckor nu, försökt övertala mig själv etc. Men nej. Det känns helt enkelt så fel... Men samtidigt är det inte alls nå kivat att så att säga let the birthday girl down...
En vecka till semestern, väntar så!

fredag 16 juli 2010

confused

“There's no half-singing in the shower, you're either a rock star or an opera diva.”

Jag kom hem från villa på onsdagen, körde neråt och satt direkt ner på arbetsstolen. Tala om att vara trött på morgonen efter att ha vakat 24 timmar... Fick vara nästan en vecka på villan. U-N-D-E-R-B-A-R-T. Hade så fint, var stundvis så lycklig att jag inte visste hur jag skulle vara. Fotade med mina kära kusiner (Aino, Ellen, Erika o Emmi) på berge, fick varmt och slängde av oss kläderna och went skinny-dipping hela bunten. Guppade i vågorna och skrattade. Kära brodern kom till villa sent en kväll, pratade och umgicks. Mitt hjärta tänkte stocka sig av glädje. Av att sitta där på strandstenarna och se honom simma tillsammans med några av kusinerna. Att sista morgonen vakna tidigare än de andra och steka våfflor åt dem. Att kikna av skratt då man ligger tätt intill varandra i bastukammaren och skall sova och någon säger något fruktansvärt lustigt, eller hujedamej, släpper en fjärt. Så ligger man där, mostrar, barn och kusiner, de äldsta över 50, de yngsta under 10, och frustar en stund, överröstar myggornas sång. Att se blommorna man planterat i krukor frodas och trivas, sträcka sig mot himlen.
Av att äta en ordentlig tallrik med gröt varje morgon. Av att gå barfota. Att känna sig fullständigt fri och ledig, fri från alla kedjor angående utseende, fri från klockor, telefoner. Fullständigt avslappnad och mig själv.

Nu är jag tillbaka i södern och lider av värmen. Det finns ingen fräschhet i luften, ingen gnista som ingiver liv. Bara en avdankad känsla av att befinna sig i ett vakuum som inte rör på sig. Det känns som att kvävas. Nej, sommaren skall man inte tillbringa i en stad, min hjärna är inte gjord för det, den dör en smula.

Annars då...? Känner mig frustrerad och.... avmätt. Som om jag inte har nån kontroll mera, eller mer som om jag helt sitter vid sidan om saker. En ny slags känsla... en känsla av att permanent vara utanför... Vara en utböling. En excentriker som går sin egen väg. Vilket iofs inte behöver vara en dålig sak, och jag har egentligen valt det och är egentligen nöjd så. Men, i sommar har jag fattat just det, att jag vill vara den jag är, men att pga det så är jag annorlunda... Låter kufiskt, I know. Ibland skulle det vara lättare att vara mer som andra, vara i ett förhållande, träffa vänner, gå till stranden, laga mat och, ja... ni fattar. Jag tror inte att jag någonsin kommer att inleda en relation med en man, hela samspelet mellan könen är ett stort mysterium för mig och något jag nästan är rädd för, förstår det inte och vet inte hur jag skall vara.
Jag är en enstöring. Trivs allra bäst för mig själv, då kräver ingen något av mig, då är jag fullständigt lugn. Jag kan inte tänka mig att dela på mig själv, låta någon annan komma in i min sfär helt enkelt. Låta någon komma nära.
Jag har svårt att vara på tumanhand med folk, känner en sån press på vad jag skall säga eller göra, undviker bekanta i butiken. Kontakt är svårt.

Det känns i mycket som om jag följde med de andra från sidan om, från en annan dimension, ofta förstår inte min dimension den andra, ofta förstår den andra inte min. Alltmer känner jag mig annorlunda... Och jag vet inte ännu om jag tycker om den känslan eller inte... Kanske jag bara borde bli van, acceptera... Vet inte.

Problemet kanske är den att jag vill delvis nog vara den jag är, tror inte det går att ändra på, men jag vill kanske inte vara annorlunda. Jag vill inte känna mig utanför och vid sidan om. Eller nåt.

Peace out.

onsdag 7 juli 2010

Onsdagar är nästan torsdagar


Heliumtank och ballonger, lavendelplantor från Ikea, en stadig tripod, sura jordgubbar, söta ärter, Ben&Jerry's cookies-glass med lila omslagspapper (min absolut favoritglass, vet inte hur många jag ätit i år...menar de där småglassen, enskilda), en folkdräktskjol för 25€ från Keskus-Kirppis (kommer att se fint ut med läderjackan i höst, härligt att använda en del av en folkdräkt till vardags!), kakfat på fot och med glaskupa från Ikea, Snapple från Citymarket (drack den i ett huj), Elovena-välipalajuoma (my mellanmål nr 1)....

Sådana saker införskaffades igår. Körde runt halva Nyland medan jag sjöng tillsammans med Sons of Sylvia låten Song of Solomon. Den passar min röst så bra så.
(Ursäkta om ni blev bländade av min gröna bild, den är ganska... neon. Sellanen se Soomen kese on.)

måndag 5 juli 2010

för varmt


Ah, det är så varmt. Så varmt att jag inte varit ute på några dagar, blir så förslöad när det är så här varmt, hjärnan stängs delvis av och jag bara sover. Nu om någonsin vill jag till villa! Tänk att bara få vara ute hela tiden, inte behöva ställa sig ut så att säga, så som man måste göra om man bor i höghus. Jag vill inte vara ute bland folk, utan ligga någonstans och njuta, helt för mig själv... Bara tanken på en sandstrand får mig att rysa, huu. Jag är säkert abnorm, men jag tycker inte alls om känslan av sand under fötterna och inte heller om att vara på en allmän strand med allt skrik och stoj. Tacka vet jag en bra liggplats i skuggan under några träd, fast på gräset, som är skönt och mjukt och som inte reser med dig hem.

Åker iväg till Kokkola på torsdag, kan knappt vänta... Ska bli härligt att bara få njuta några dagar. Vara tillsammans med familjen.

fredag 2 juli 2010

drömmar



Klockan är över elva på kvällen och jag sitter och äter makaronilåda som jag just tagit ur ugnen. Nam.
Jag vaknade en stund sedan efter att ha sovit en alltför lång tupplur. Eller vaknade och vaknade, det tog en bra stund innan min hjärna kunde fullständigt omforma sig till verkligheten, jag känner mig fortfarande lite olustig...
Varför? Nå, jag vaknade flämtande i fullständig ångest. Trodde jag hade dödat två människor och gömt undan deras lik. Nu låter det ju fullständigt sjukt och skrattretande, men det var SÅ verkligt. Och även om jag var vaken så kunde jag inte ruska av mig vissheten om att tankarna var en del av verkligheten. Jag kunde söka i mitt minne och hitta orsakerna till varför jag gjorde som jag gjorde och hur allt gick till. Det var som om minnen vällde upp. Riktiga minnen.

Usch.

Det är hemskt när hjärnan spelar en ett spratt, när man är vaken men fortfarande kvar i drömmen.

Jag är ganska säker på att jag inte har låtit en gammal kvinna dö i sin säng och sedan gömt hennes kropp eller slagit nån till döds och släpat på kroppen först i bilen och sedan gömt den under ett stenröse.
Låter inte det hemskt... Hur i all vida världen kan man drömma något sådant? Eller jag drömde egentligen inte om när jag gjorde det, utan det handlade om min ångest över att nån skulle få reda på det och sen började jag minnas det som hände.

Det är nästan så att jag inte vågar gå och sova alls inatt, för att förminska risken att slinka in i samma dröm igen.
Now isn't this what one would call an uplifting blogginlägg? *skrattar*



För att få nåt annat att tänka på så tittade jag på Wicked-clips på youtube. Broadway musikalen that is. Såg den i i maj i New York. Musiken är fantastisk.
Helsingin kaupunginteatteri gör en egen version av den med premiär i augusti, ska bli så intressant att se hur de gör den. Tydligen så är det den första produktionen av Wicked i hela världen som inte är en kopia av originalet. Hoppas att jag inte blir besviken.