Efter alla mina kyliga strapatser idag så grävde jag ner mig i sommarbilder för en stund. Lärde mig att göra diptycher. Härliga tider. Mindre härligt är det faktum, att jag tänkt göra en fotobok om villasommaren till julklapp åt mostrar och moffa. Den skall vara färdig inom en vecka, eftersom då går rabatten på -20% ut på blurb.com. Problemet? Jag har ca 1500 oediterade RAW-bilder från just sommaren. Med poängtering på oediterade. Men let us not despair, utan bara njuta en liten stund av en somrig bris, en havslig svalka och en knippe färggranna ballonger.
(Märker ni att något fattas på den nedersta bilden...? Jag ger er en vink: det är frågan om något blått. Just det, den blå ballongen. Den stackarn gav upp leken, exploderade och försvann. Så där bara. Kanske den inte orkade konkurrera med det blåa havet och den blåa himlen.)
Idag lät jag min halsduk flyga fritt. Långt ute på en brygga. Vinden ven i tystnaden. Det var vackert. Och lite kallt. Världen är vit, snön täckte allting på torsdag morgon, dränkte in hus och stuga, skog och mark. Det blev vinter på en gång.
Jag provade också på hur varmt vattnet var, med strumpbyxorna på mig.
Ganska kallt måste jag nog säga. Isen small och brakade när jag pilade i. Ekade i tystnaden.
Resultet blev inte det bästa, men jag hade ingen lust att gå i igen. Kände mig en aning nedkyld liksom. Tur så har man vinterstövlar med ullfoder. Sådant tycker nämligen kalla fötter om.
To go the distance har varit dagens melodi. En sådan här bild får man när man står på kanten av en livligt trafikerad ex-riks etta. Försöker att inte slinta ut i vattnet med sina hala skor. Pilar över vägen som en vessla när jag är färdig. Ser sådär nonchalant ut när folk tittar undrande på mig. Som om det var fullständigt naturligt att trippa med högklackade stövlar i diket in the middle of nowhere. Med kameran slängd över axeln. And that quirky swagger.
En stor kopp med het té passar perfekt just här och nu.
Jag tänkte inte komma upp ur sängen imorse. Huvudet var som förstenat, kroppen som cement. Tydligen har spurtar ett pris. Men hittade mig ändå i Helsingfors centrum sent omsider. Det blev ett besök hos den mest underbara glasögonbutik man kan tänka sig. En fantastisk plats där gångna tider kan anas, där personlig betjäning är A och O och där man får förtjust gräva efter skatter. Runebergin Silmälasi heter stället och hittas på Runebergsgatan 61, nära Töölön Kisahalli. Hittas också på Facebook (!).
Ägaren är en ung man med en passion för glasögon. Lite nördig av sig, berättar gärna och mycket. Förklarar och belyser. Och pratar kirjakieltä, vilket låter bedårande i den omgivningen. Han köper upp gamla glasögonskalmar var han än hittar dem. Inte begagnade, utan nygamla, oanvända, från 1950-talet framåt. Det mesta han har är därför unikt. Och ack så härligt... Tänk er, rad på rad med vintage glasögon... Smäkta mitt hjärta. Han köper in lite nytt också, men föredrar de gamla, säger att de är av så mycket bättre kvalitet (vissa handgjorda, han berättade om hur glasögonframställningen nuförtiden är fullständigt massatuotantoa som är belagd till de billiga länderna), och så är modellerna så mer mångsidiga, de har en historia.
Jag provade och provade, suckade och njöt. Par efter par. Kunde inte bestämma mig. En annan kvinna kom in och började prova, sa att hon aldrig kan gå därifrån utan minst två par nya glasögon... Ägaren drog fram lådor åt oss att titta igenom. Där provade vi och grävde, oh'ade och ah'ade förtjust. Vintage Dior, vintage Lacroix, vintage alltmöjligt. Så utsökt vackra saker. Kvinnan räckte fram skalmar åt mig att prova, "tuo sopis sun ihonväriin", "sovita tuota, mun mieleks" och jag provade. Så kom ägaren fram med en låda med Cazal-glasögon. Gjorda i Väst-Tyskland på 80-talet. Han bar fram dem som skatter, berättade att de är rariteter. Varenda extra peng som han får så far han med till en viss samlare som har en samling på 200 par av Cazal glasögon, och köper några par av honom, till butiken alltså, att sälja vidare. Och vet ni, jag blev förtjust i just en av dessa. De är quirkiga, de är annorlunda, de är häftiga saker. Och dem får jag sätta på min näsa om bara några dagar. Underbart.
Det var ockå dags att uppdatera min synstatus med ett syntest. Vi gick bakom ett grönt sammetsdraperi och jag satte ner mig på en stol. Ägaren berättade att detta rum har varit syntestrum sedan 1970-talet då butiken öppnades och då var det meningen att det skulle vara tillfälligt, innan man hittade på nåt bättre. Det är ganska många år sedan. Då skruvades också syntestprojektorn från 50-talet fast i väggen och med den gjorde han testet. Det fick mig att mysa. Retro-faktorn gick i höjden liksom. Testet gick till precis som det går till hos optikerkedjorna, på samma sätt, bara att här så förklarade ägaren åt mig vad det var han sökte efter, vad han såg. Ja, han t .o.m. märkte att jag borde ha mindre styrka än vad jag senast fått. Det fick han fram genom att sätta en lins med mina nuvarande styrkor, plus en lins med +-styrkor och sedan lysa med ficklampa genom dem. Jag fattade inte så mycket, men han förklarade att han ser på hur reflektionen beter sig och vet utifrån det ifall det är dags att gå uppåt i styrkorna, eller neråt. Det var ganska häftigt, tyckte jag, riktigt hands-on så att säga. Och han såg meddetsamma att jag inte borde ha de styrkor jag har på mina nuvarande glasögon.
Oj, vad jag var nöjd när jag gick ut. En skattkammare, det är vad det stället är. Och där kommer och går så intressanta typer, hela tiden. Plus åldringar som har varit kunder sedan stället öppnades. (Nuvarande ägaren tog över efter att den ursprungliga gick i pension tidigare i år, eller ifjol.) Där går människor som förstår sig på glasögon, vill ha nån personlig touch, fattar idéen med vintage och unikhet. Vill accessoariera sig med just glasögonen och vill gå sin egen väg. Det sa jag åt ägaren, att det måste vara ett roligt arbete, att träffa så många personligheter hela tiden. Han nickade och sade att jo, ibland är det nån som stannar hela dan och går igenom hans förråd, tar av sig jackan och går ut och äta emellanåt, bara för att komma tillbaka efter det. En riktig neighbourhood-joint så att säga. Eat that Nissen, Instrumentarium och alla ni andra! Ni har just förlorat en kund.
Jag var vrålhungrig när jag gick ut i novembermörkret, hoppade på spårvagnen till Stockmann och raka vägen upp till restaurangerna. Äter gärna just där, där var man beställer maten och tittar på medan kockarna tillreder den. Lax med tsatsiki och rotfrukter blev det denna gång. Måste sluta ögonen en stund, gudomligt gott.
Sista etappen var Delikatessen. Där säljs (såvitt jag vet som enda plats i Finland) Hari Tea. And I happen to love said tea. Det är organiskt, det är bomullstépåsar, det är otroliga dofter och äkta smaker. Dessutom gillar jag texterna på deras paket, the inspirational touches. Tyvärr finns inte alla sorter som nämns på téfirmans hemsida till salu här, men I'll live med bl.a. nedanstående godsaker. Prova dem ifall ni får en möjlighet till det. Jag rekommenderar.
Man känner sig som en sexbomb när man kommer från gymmet. Så där att man sätter på en förförisk gång, smeker sig samtidigt lite om höfterna och känner hur de plötsligt blivit 20cm smalare. Ett leende leker på läpparna och man gnolar på nån kiva låt. Det liksom sprutar endorfiner och välbefinnande. Plötsligt är allt möjligt och du är underbar, ursnygg och fantastiskt fin på alla sätt och vis. Just då ska man helst undvika att titta sig i spegeln. Isåfall kan tyvärr verkligheten slå dig lite på fingrarna. Som att du är lika röd i ansiktet som din tröja, som att ditt hår hänger i stripor, som att den där sömniga sängkammarblicken egentligen är pur trötthet och dina andetag låter mer som en flåsande norshörnings samtidigt som den där gungande gången beror mer på att dina ben är så mjuka och kaputta att de knappt klarar av att bära din kroppshydda.
Men vi glömmer de, va. Ikväll är jag en sexbomb uppe på my high horses. Utstrålar oövervinnerlighet och dekadens. Njuter av att känna hur blodet firrar runt i kroppen, hur mjuka mina leder känns. Hur duktig jag var idag, hur fint jag spurtade. För det gjorde jag, oj så jag spurtade. I did not give up! *tuuletus*
(Så behöver vi inte nämna att nämnda spurt var de sista minuterna av den 10min långa avslutningsspurten på crosstrainern, ele va, det är liksom oväsentligt. Vi säger maraton istället.)Lite stirrig börjar jag nog bli. Nu en über-stor mugg med härlig örtté, lite tv och sen i säng. Sounds like a plan, ey. Imorgon iväg till storstan ett varv, via Stockmann och uppiffa skafferiet med Hari te (världens godaste) och testa nya glasögon i världens finaste lilla independent glasögonbutik som säljer gamla skalmar från 1950 framåt. Hör av mig sen ifall det blir nåt nytt, för det kanske ni vill veta. Eller så inte. Men egentligen så har det ingen betydelse, för här är det jag som bestämmer. Jag, den flåsande röda sexbomben från Kokkola. Vi säger det en gång till (eftersom det kan ta fem år innan samma ord kommer inom min begränsade hjärnas gränser): sexbomb.
Jag vet inte vad det är med mig, jag har ett sånt... behov, känner mig som ett gnälligt barn som skriker i butiken efter en nalletikkari. Frustrerad pissis. Varför då? Jo, för jag vill vinna på Lotto. Jep, you heard me. Jag vill ha en hög med pengar, få mina skulder bortbetalda, kunna skaffa en lägenhet som jag tycker om, kunna resa utan att bo i de snuskigaste hotellen. Slippa oroa mig liksom för vardagen. Klart man alltid skulle vilja ha mer pengar, men aldrig har jag haft ett sånt här... behov. Har lottat i två veckor och suttit där hemma framför tv-rutan, krampaktigt hållande i kupongen och pennan, bara för att få en rätt på två rader, två rätt på en rad och noll rätt på en rad. Vanmakt.
Gnäll. Frustration. WHY?!
Och så får man lust att riva ner lite väggar, gråta en skvätt av ilska och orättvisa. För det var ju MIN tur att vinna.
*suck*
Barnsligt i potens hundra, men... det går liksom inte att kontrollera just nu. Jag stampar med foten i golvet och svänger med armarna och gnäller som en dörr som inte oljats på 324 år. Nästa steg är att ligga ner på golver och sparka hälarna sönder medan man hamrar gropar i trägolvet med knytnävarna. Ser ni scenen framför er? It is not a pretty sight, no.
*tjurar*
Men då det skulle bara vara så skönt att bli av med sina skulder... Och jag talar inte om lån, för det hör ju lite till att man ska ha bostadslån, billån. Jag talar om bl.a. kreditkort, om alla onödiga små saker här och där. Och man blir lite sur då man fattar att man inte någonsin kommer att ha råd med ett egnahemshus, en radhuslägenhet eller en höghuslägenhet ens nära nåt centrum. Varför skall allt vara så dyrt...? Varför sitter jag inte på en pengahög som skulle ge mig möjlighet att bo där jag vill, så som jag vill? Inget extravagant, nej, det bryr jag inte inte om, men nåt annat än en neukkuboxi 10km utanför stan som ska ha putkiremontti när som helst (som jag inte har råd att betala). Varför kunde inte min familj ha pengar...?
*suck*
Onödiga saker att tjata om, jag vet, då det inte finns pengar så finns inte det. End of story. Life ain't fair, så e de bara. Och pengar ger inte lycka, det vet jag nog, men jag skulle bara vilja ha så mycket att jag kunde skaffa en lägenhet som är värd mer än 90 000€... Och jag skulle så vilja studera... Men kan inte göra det på åtminstone två år med alla mina skulder. Which is NOT nice. Men nu skall jag sluta med denna rant, det leder ingenstans. Istället ska jag mumsa på min selleri och min taco-dip och skratta lite. För då blir världen mycket bättre. Eller kanske inte av selleri, men nog av skratt. Och det kan jag. Skratta alltså. Nästan som en hyena. (om ni lyssnar noga kan ni kanske höra mig)
jag har bara några bilder av pappa i digital form, det är så synd....
Hösten kan vara ganska jobbig. Pappas födelsedag, Alla helgona och sen farsdagen, alla inom loppet av en månad. Det känns frustrerande att vara här nere i södern och inte kunna gå till graven. Jag brukar tända ljus här i Lojo istället, på stället för "muualle haudattujen muistolle", men det är inte liksom samma sak. Det är underligt med sorgen, hur stark den kan vara, hur den plötsligt kan överrumpla dig och göra dig svag. Att förlora en förälder är... ja det är som att förlora en bit av dig själv. Halva orsaken till att du finns till är borta, ett av de fästen man haft i livet. Som barn skall man flyga, skall man ankra ut, men när sen en av dessa fästen försvinner, så förstår man att man aldrig helt fullständigt löst sig ur barnarollens bojor, aldrig riktigt gör det. Samtidigt som sorgen kan vara svår emellanåt, så är det samtidigt en skön känsla. Då känns pappa som närmast, då är hans närvaro stark och alla minnen. Då vet jag att jag inte ännu glömt, att jag ännu klarar av att minnas, av att sörja. Då vet jag att han fortfarande lever. You know. Inom mig. Jag vill aldrig glömma hans skratt, hans sätt att gå, hans sätt att prata och hans sätt att hurra framför tvn när Finland gjort mål. Men jag är rädd att jag en dag märker, att jag inte längre kan framkalla hans ansikte i mina minnen, inte längre kan komma ihåg hans armar runt mig. Sorgen är en välsignelse i all sin bedrövlighet.
Min pappa var inte den bästa pappan i världen. Det är ett faktum. Men han var min bästa pappa. Min pappa. På gott och ont. Den enda jag haft, och det får jag förlika mig med. Och det har jag gjort. På alla plan. Jag beskyller honom för ingenting, det som har varit, det har varit. Han är en helhet för mig, och jag vill inte minnas bara de bra sakerna, jag vill minnas allt. För allt vad han var, bidrog till vem jag är idag, och ifall jag gömmer undan en del av honom, gömmer jag undan en del av mig själv. Det sägs att aika kultaa muistot, men nej, det gör den inte. Men man får perspektiv. Ser the whole picture och lär sig att acceptera, att förlåta och att omfamna allt det som kändes svårt när han levde. Sorgen kom, men iväg for rädslan, oron, ångesten. Sorgen kom med frid. Jag kunde ankra loss, leva livet på ett annat sätt. Pappas död är en välsignelse för mig, hur groteskt det än låter. Först vid hans död förstod jag hur starkt bandet till pappa var, hur stark oron var i det undermedvetna, hur mycket den oron bestämde över mitt liv. T.ex. att jag kände ett tvång att vara i Kokkola, inte kunde slappna av i södra Finland, ville hela tiden norrut, vara där hemma. När pappa var borta, släppte allt detta. Det var för hans skull jag ville vara i Kokkola, för att vara nära honom, kunna ingripa, vakta honom.
Många i släkten vill glömma saker ur pappas liv, vill inte ens prata om det, vill bara fokusera på det som var bra, och jag förstår dem nog. Men för mig är det så viktigt att se the whole package. För mig är det viktigt att inte känna någon skam, instifta någon tabu. Jag vet att pappa inte skulle vilja att man pratade om hans sämre sidor, han höll alltid kulisserna uppe, skötte alltid sitt arbete ypperligt osv, men... jag behöver få göra det ibland. För i och med det, så accepterar jag honom och den inverkan de sidorna haft i mitt liv. På det sättet kan jag gå vidare, bli starkare.
Pappa hade problem med alkoholen, hade det hela mitt liv. Han var nykter i många år i slutet, höll på att få kontroll över vissa saker, men alltid kom det också takapakkeja. Oron släppte aldrig. Det gick inte ut över hans arbete och de flesta visste ingenting. Det var veckoslutsputkina, det var semestrar. Jag kommer aldrig att glömma det att jag satt på en pub åtta år gammal med min lillebror medan pappa drack sig full. Jag kommer aldrig att glömma rädslan inför pappas firmas saunaillat osv, för jag visste hur veckoslutet skulle fortsätta. Jag kommer aldrig att glömma hur jag har tvingats åka från Vasa till Kokkola för att ta hand om pappas bilnycklar, så att han inte skall köra iväg i fyllan, när min faster inte lyckats. Jag glömmer aldrig att jag suttit bredvid hans sjukhussäng på intensiven när han gjort det och nästan kört ihjäl sig. Jag glömmer aldrig den ofantliga oron när något i hans tonfall på telefonen alarmerat mig om att allt inte är bra. Jag glömmer aldrig ångesten när han avslutade sina txt-meddelanden med "pappa", för då visste jag att han var full (normalt var det "isi"). Jag glömmer aldrig oron när hans telefon var avstängd. Jag glömmer aldrig att jag med hjärtat i halsen farit till hans lägenhet för att kolla att han inte ligger död på golvet. Jag kan aldrig glömma, för allt detta har format mig på så många sätt och vis. Det är saker som jag tvingas gå igenom nu. För det är först nu när han är borta, som jag kan göra det. Nu först har mina minnen öppnats. Nu när oron är borta, när behovet att skydda honom är borta. Nu när sista bladet av hans liv har vänts. Det är först nu som jag kan kontemplera över helheten, över dess inverkan på mig. Och det är inte så lätt. Otryggheten från min barndom inverkar på mig starkt till exempel. Att jag som barn tvingats ta ansvar och känna mig utsatt. Det är inga små saker, det har jag först nu börjat förstå.
MEN. Allt det som hände, allt som han var, allt det onda (if you may), det har ingen betydelse. Egentligen. Jo, det har haft en inverkan på mig och jo, det är inte frågan om några vackra minnen, men inget av det define my dad. Det enda som har betydelse är att jag vet att han skulle ha gjort vad som helst för mig. Han skulle ha hämtat ner månen från himlen ifall jag velat. Han älskade mig och min bror över allt annat. Och han försökte alltid, med de gåvor han hade. Med de möjligheter han hade. Och ofta lyckades han, på sitt eget sätt. Det enda jag ser när jag tänker på min pappa är kärlek. Och det är det enda som i slutändan räknas.
Jag är glad att han fått frid, att jag fått frid. Men jag skulle göra vad som helst för att ha honom här igen, få berätta för honom hur mycket han betyder för mig. Pappa var en typisk finsk karl, pratade inte om känslor, visade det inte. Karsk och rakt på sak. Inget flum. Men sista gången vi sågs kramade han mig, han skulle till arbetet, jag hem till Lojo igen. Jag minns hur jag satt i min bil vid vägkanten och vinkade åt honom när han åkte förbi. Jag svängde ut åt andra hållet. Och såg honom aldrig mer. Så mycket blev osagt, så mycket blev ogjort. Att se honom när vi fick hem honom var en så stor lättnad. Att se honom ligga i kistan och se ut precis som sig själv. Jag fick säga adjö och det var en så stor lättnad att jag började skratta. Jag fick se hans ansikte ännu en gång. Min bror kunde inte vara med, det var för svårt.
Efter hans död kände jag en så stor sorg över att jag aldrig berättat för honom hur kär han mig är, en sorg över att allt blev på hälft, det fanns inget avslut. En natt drömde jag att jag var i hans lägenhet, tillsammans med honom. Jag sa: "isi mä rakastan sua" och han svarade "mä tiiän, kaikki on hyvin", och så kramade han mig. Efter den drömmen fick jag frid och jag vill tro att det verkligen var pappa som kom i min dröm, för att ge mig ro.
Den här spelade jag på begravningen. Hittade skivan hemma hos honom. Det var något i texten som så passade in på pappa. "Sellainen tää maailma on, aika hyvä mutta levoton, välillä taivas on sateeton..." Pappa tog ingen större stress över saker (förutom att alltid ha det städat och vara i tid), han bara var, ryckte på axlarna och gick vidare. Livet var som det var. Han var nöjd då han fick fara till arbetet och på lenkki. Köra med bilen sin.
There. Nu har jag skrivit färdigt. Kiitos ja anteeks.
Nu ska jag visa er några av mina skatter, helt för skojs skull. Vad är det frågan om då? Jo, saker jag köpt utomlands, förälskat mig i. Några varumärken jag för allid kommer att vara trogen, för de har visat sig vara trogna mig.
Vi börjar med min blåa trench. Totty Rocks heter märket. Finns att köpa i Edinburgh eller online. En absolut favorit och perfekt med kjol och klänning, fållen är vid och ack så kvinnlig, sitter så otroligt fint, snitten så underbara. Det är några unga skotska damer som designar alla kläder för märket. Min rock köptes i deras butik i Edinburg av en av dem. http://www.tottyrocks.co.uk/
Sedan då. Dessa skor. Miz Mooz heter gruppen de tillhör. Jag blev så förtjust i just dessa skönheter att jag köpte ett par i rött och ett par i rostbrunt. De bekvämaste sakerna med klack man kan ha på sina fötter. Dessa köpte jag i New York hösten 2008. I april i år kom ett par vinterstövlar med mig hem från The Big Apple. http://www.miz-mooz.com/
Min skinnjacka. Aqua heter den. Gjord av underbart lammskin som är lent som en nyfödd babys röv. Den har jag med mina klänningar och kjolar. Perfekt. Införskaffad från Bloomingdale's SoHo i New York.
Och så har vi dessa. Oj dessa skor.... De räddade min senaste New York-resa när mina not so trustworthyga gamla stövlar plötsligt gave up on me. Prövade dessa i samma butik där jag köpte mina Miz Mooz-shoes och.... mina fötter sjöng av lycka. De absolut bekvämaste skorna EVER. Och då menar jag EVÖÖR. Det känns som att gå på moln, sån otrolig cushion i sulan. Simple Shoes heter märket och dessa här nere är Eco Sneaks. Vet ni, detta märke är helt ekologiskt, varenda liten bit av deras skor är gjorda av återvunnet eller organiskt material. Som t.ex. hampa, eller recycled bilringar eller cykelhjuls inre delar. Typ. Ta och kika in på deras shop, de berättar trevligt om sin affärsidé och de har en hel del skor, som faktiskt ser riktigt snygga ut då man har på dem. Jag brukar gå iklädd dessa, strumpbyxor, en brun tyllkjol och min Aqua skinnjacka. Pöörfekt. Men hör ni, detta är allvar, dessa skor är himmelriket för fötter, på riktigt. Do try them on ifall ni hittar såna nånstans. (Brandos verkar ha några modeller, men inte direkt de vackraste.) http://www.simpleshoes.com/index.aspx
Sådär, nu vet ni vad jag fyndat under de senaste åren. Så har vi såklart halsbandet av röda korallstenar som jag köpte i Dubrovnik, som jag älskar. Och flera vintage-klänningar från Paris. Anthropologie är en farlig butik i New York och London, har kommit hem med olika saker och ting därifrån. Och... tja. Alltmöjligt. Det är så fint att fynda, hitta någonting härligt, som man verkligen fastnar för och flaggar för. När min Totty Rocks-jacka slits sönder, ja då köper jag en ny likadan och när jag behöver ett nytt par bekväma skor att gå med i timtal, ja då satsar jag på Simple Shoes. Every time.
Har ni några märken el.dyl. som ni verkligen håller på? Kanske just sådant som man inte får tag på i Finland så lätt? Nånting ni alltid ser framemot att skaffa när ni reser utomlands?
Godmorgon friends and foe. Having a good morning, are we? Over here är det sisådär. Det blev inga många timmar sömn inatt för mig direkt. Harry Potter höll mig vaken till cirka gurka kl 2. (Och nej, det är inte frågan om en pseudonym, menar en av filmerna.) Gårdagen spenderades faktiskt helt i pyjamas, all day long. Det är skönt så. Tyvärr brukar det bli så alltför ofta. Det är inga "barndomens juldagskänslor" över det mera.
Egentligen får det en att känna sig någotsånär snuskig och overksam. Which is sad.
Vad annat vill ni veta? Jag mådde lite illa imorse, sådär att när jag körde till arbetet till klockan sju så kände mig obehaglig om än inte spyfärdig. Det har gått om som tur. Kanske det berodde på att när väckarklockan ringde så var jag mitt uppe i ett rasande äventyr. Det blev liksom lite physical pain och lite psykiska missbildningar utav att bli utdragen från alla våldsamheter som pågick i min egen lilla fantasyvärld. Tyvärr kommer jag alls inte ihåg vad denna natts äventyr handlade om... Det är synd, för jag vet att det var nåt sjudundrande häftigt.
"It's beginning to look a lot like Christmas..." Så där småningom. Julsaker i butikerna, julmusik i vissa annonser på tv. Julkorten som blev köpta i London. Och så vidare. Which got me thinking. Skulle det inte vara mäkta fint att fira en annorlunda jul...? Utomlands. Tänk, fira julmässa i Notre Dame... Äta julmiddag på nån fancy restaurang i Wien... Skrinna i Central Park... Titta på Eiffel-tornet... Göra piruetter på Piazza San Marco... Göra något annorlunda... något häftigt. Något verkligen minnesvärt och mysigt.
Jag är ingen större vän av julafton nuförtiden. Oftast är det ett enda stort problem, med arbete, med geografi, och sen ifall dessa saker klickar, så kommer ännu: med vem ska man fira vilken del av dan. Det bästa med julen är tiden som leder upp till den, förberedelserna, förväntan, pysslandet, glöggen och de levande ljusen. När julafton sedan infinner sig så... tja, är man plötsligt lite underwhelmed. Om man alls får fira den alltså. Jag har inte firat jul på flera år på det sätt jag skulle vilja, och har i och med det befriats från alla jultraditioner. Julen behöver inte se ut på ett visst sätt mera. Och vet ni, det är skönt. Att slippa all stress och sorg över att saker och ting inte går som man skulle vilja.
Det skulle vara så fint att rymma iväg till julen, bara vara, och njuta. Problem med detta scenario? Ingen ledighet från arbetet under jullistan (big no-no), plus ingen att åka med. Which leads me to this: Who's with me? Vem kommer med och fira en annorlunda jul? Anyone?
(disclaimer: inte denna jul)
EDIT: Okay, ni behöver inte åka med mig, men så där allmänt, vad tycker ni om julen, skulle ni kunna tänka er att fly Finland just då? Göra något annat?
(ps. ni har ingen aning om hur mycket jag skulle vilja vinna på lotto nu just... ingen aning...)
Jag brukar drömma ganska mycket. Speciellt när man ligger i en halvdvala (som typ mellan kl 9 och kl 14). Inatt drömde jag bl.a. att jag blev strypt och att jag flög, men det som jag tänkte berätta om är, att jag drömde att jag var mamma. Att jag hade en bebis. Si ni, det gör jag ganska ofta. Och, alltid går det dåligt. Som att jag glömmer bort att jag har ett barn att sköta om, vilket får till stånd att jag plötsligt (i drömmen) fattar att jag inte matat barnet på ett par dygn. Eller att jag plötsligt minns att jag har ett barn och så undrar jag var den månne finns, för jag har ju ingen aning. Den har nog (såvitt jag minns) alltid hittats till slut. Helt klart har det varit i drömmarna, att jag inte velat ta nåt ansvar, eller att jag försökt, men inte liksom riktigt lyckats. Men sås i koppen o allt, så har jag kommit till den slutsatsen.... att jag inte ska ha barn. Ever.
Jag tror att det blir för farligt. (Ser jag förresten inte ut som The Evil Baby på bilden ovan? Det är nåt med det djävulska flinet som är klistrat på mina små barnaläppar och med det där röda blänket i ögonen....Hmm...)
Det öser ner snö därute. Riktigt så där att flingorna yr och hoppar. Den första snön, wup! Det är alltid speciellt att se den första snön, lite magiskt, lite fantasyvärld liksom. När jag var liten så kom den första snön nästan alltid just när jag hade kommit från duschen och stod med handduken på och tittade ut genom vardagsrumsfönstret. Sådan är min minnesbild. Idag har jag slintat omkring, först med bilen (60km/h på motorvägen och ingen chans att ohittaa då vallen av snö var så hög att min bils underdelar tjöt av rädsla när jag ens lite vågade närma mig snön), och sedan helt på de egna benen, än hit än dit. Så går det när man har på sig skor som har släta sulor. Det blir visch, svisch, bang, posera som en kakkapelle med armarna åt alla håll. Ja-a, första snön.... Snart är det kallt och kyligt som på bilden ovan. Brrr. (Det var en olycklig dag, den på bilden. Tänkte bli av med min kära bak. Helt och hållet. Den var känslolös i timtal efter att jag vädrat den där ute. Kylan bet sig fast och ville inte släppa taget. Till slut fick jag dock ihjäl den jäveln (kylan alltså). Och min röv klarade sig. Så här i efterskott så kunde jag gärna ha förlorat en liten bit av den. Det finns liksom lite för mycket av den varan.)
Annars har jag idag varit på gym (såg ut som en kräfta i ansiktet efteråt, det är ju alltid kul), diskat (iförd gasmask), bakat en ban-mustoffee (den blev god), beundrat min tésamling (it is indeed something to be seen), åkt och firat en av mina kära mostrar till Esbo (den nästäldste av dem, eller nästyngste iofs också, av mostrarna alltså, om man tänker i syskonordning så duger bara nästäldst), pratat kort (som i postkort) och sedan slintat hem. Dessutom svider mina läppar. Vem har stulit min läppomada? VEM!
(psst... mamma blev intresserad av New York-idéen min....tihii....)
Inatt satt jag på nätet och skulle just ta och beställa ett hotell i New York till våren. Tänkte att jag nog får mamma med mig och behöver således inte betala så mycket. Lyckades undvika the final click i sista sekunden. Något sade mig att hålla tillbaka.
Ack vad rese-djävulen kan vara svårt att stångas med... För man vill ju liksom surrender meddetsamma. Inte vill jag ju säga: "Näh, pytt, en resa till New York?! Couldn't care less!", när min första reaktion är mer: "Va en resa?! *febrilt packande och tre sekunder senare* "När går flyget?"
Men det blir inget resande, inte nu, inte på länge. Jag har helt enkelt inte råd. Svårt kommer det att bli, jag har redan nu abstinensbesvär och börjar känna hur mina tårkanaler fylls med blod, men... No can do. Jag skrev faktiskt färdigt min New York-trip report häromdagen, satt och hackade ner ord efter ord, grät när jag närmade mig slutet, när jag berättade om mina sista stunder i staden. Det blev så emotionellt, även så här 6 månader i efterskott. Den resan är nog den allra bästa hittills, bara starten var nog att höja den över alla andra. Blir fortfarande allt varm i kroppen när jag tänker på hur fort allt gick, adrenaliet i kroppen, packandet på en timme, körande till flygfältet i rasande fart, språngmarschen genom flygfältet, hela faderullan. It was epic. EPIC.
Vad annat har jag då hållit på med de senaste dagarna förutom funderat på resande? Tja, inte så mycket. Arbetat, sovit. Firat lillajul med arbetet genom att vara på "Kummanki kaa ja mukana myös Vesa"-showen i H:fors. Skrattade så jag tänkte pissa på mig. Efteråt middag på Sir Eino och en del alkohol. Beklagade mig över att jag inte fått pussas på fem år, vilket fick en arbetskompis (en manlig sådan) att erbjuda sig som försökskanin. Det var trevligt, om än tekniskt, för pointen var att jag skulle få öva mig, har ju aldrig fått chansen att öva mig att kyssas, det är en ganska så okänd sak för mig liksom. Men så blev det lite konstigt när alla andra flickorna i bordet också provade. Fast så där hysteriskt konstigt, som man inte vet om man borde skämmas för eller inte påföljande dag. Man fnissar lite och smäller handflatan i ansiktet. For på jatkot istället för med den beställda minibussen tillbaka till Lojo. Klockan 3 stod jag i snagari-kön på järnvägsstationen. Klockan halv fem steg jag ur taxin hemma i Virkby. Klockan 8:30 ringde väckarklockan. Klockan 9:30 var jag på arbetet. Det var lite av en pärs kan jag berätta.
Trevligt hade vi, men kunde ha åkt hem vid midnatt med bussen. Men man vill ju inte sluta när man har det som roligast, eller hur? Fast oftast går det så att det roliga tar slut precis efter det, eller utvattnas till gränsen på tristess. Så gick det på fredagen också.
Jag vann inte på Lotto idag (igår). Jag som redan köpt en champagne-flaska att fira med (fast jag inte ens tycker om champagne). Vad trist.
London var på nåt sätt helylle, bekant och tryggt. Det var något med viben som jag kände igen, det var något med omgivningarna som kändes som en gammal vän. Även om jag aldrig tidigare varit i staden. Det var underligt, men samtidigt skönt. Inga större wow-upplevelser, men desto mer små varma ögonblick. En fin färg på en dörr, en smal gata fylld med pubar, alla parker.
Vi var på musikalen "We Will Rock You", som är baserad på Queen sånger. Alldeles otroliga sångprestationer, korkealta ja kovaa så att säga. Dessutom är Queen en av mina första favoritbänd, kommer ihåg hur min moster spelade Radio Ga Ga för mig och visade bilder på Freddy i början på 1990-talet.
Vi beställde Pimm's och fick en whiskey-glas med en single shot, eller vad man nu ska kalla det. Huu, vad hemskt det smakade. På nästa ställe blev det rätt, med frukter och cokis som blantrink.
Vädret var underbart, solen skön, +16'C. Man svettades i sin rock allt emellanåt. Folk satt på uteterrasserna, blommorna blommade ännu. Sista dagen regnade det en aning, gav allting omkring ett blänk, ett skimmer.
Men trängseln, den var alldeles fruktansvärd på vissa gator. Har aldrig upplevt något liknande, inte i New York, inte i Paris, ingenstans. Vissa gator var alldeles smockfulla med folk, precis som underground-tunnlarna. Det var nästan som att man tänkte kasta sig in i ett anfall av klaustrofobi emellanåt. Kanske det beror på smalare gator, smalare gångar? Eller så var det en mycket busy vecka för London. Tyckte dessutom att jag hörde mer spanska än engelska (!). For real.
Ett måste för mig denna resa var att besöka Westminster Abbey. Jag älskar gotiska katedraler, känslan de inger mig, den historia de är inpyrda med. Rymden är otrolig, valverna så stolta och höga. Ljuset förtrollar mig. Jag har faktiskt nån dag tänkt göra en resa helt dedikerad till dessa skönheter, gå igenom Stor-Britanniens katedraler, norra Frankrikes. Vi for på evensong till denna juvel, så det blev inte att gå omkring och titta. Istället fick vi lyssna då katedralens boychoir sjöng underbart och högt. Traditionellt. Det gick rysningar längs med min ryggrad. Jag stängde öronen och kände historiens andetag, lyssnande på mässan som var den samme sedan 1500-talet.
Den anglikanska kyrkan har det förresten fint, de har sparat de vackra katolska ritualerna i gudstjänsten och i kyrkan. De långa svarta prästkåporna var vristlånga och såg så eleganta ut. Satt bra på axlarna, föll ner i vida veck. Det såg skitsnyggt ut. Fick mig att tänka på våra lutherska präster i deras vita potatissäckar... Inte skall det ju vara frågan om utseende per se, men... det var så högtidligt, så ståtligt och värdigt.
Nästa London-resa kommer jag att ta en verger-tour i the Abbey, få veta mer detaljer, höra berättelser om dess historia, om gravarna, om människorna som spenderat tid där.
Det var ebb när vi gick längs med Thames, några människor gick på stranden, höga träbryggor på stolpar gick ut mot vattnet. Det kändes nästan lite surrealt att se en så naturlig sak längs med en flod som går genom en miljonstad. Att floden inte dämts upp mellan betongräcken, att inte staden tvingat ihop den. Kanske det är just för tidvattnets skull, och för att marken är till en del sumpmark. Interesting.
Där, några intryck från London. Som franska sträck. Bara för att säga nånting.
Då är man tillbaka. Känns precis lika underligt som alltid efter en resa. Man är helt enkelt ur hemma-gängorna. Apati och vilsenhet. Lite så där att man skakar på huvudet allt emellanåt för att liksom försöka make sense av vardagen igen, av det som du ser omkring dig. Det var en bra resa, en riktigt bra resa. Gick omkring, såg mycket, skrattade och pratade. Jag ska berätta mera om resan i överlag senare, men detta inlägg vill jag dedikera åt fina fåglar. Vem kunde ha vetat att en resa till London kunde se ut som en fågelsafari? Påminn mig att inför nästa resa läsa upp på en fågelbok.
Det var alldeles förunderligt att stå bredvid svanar, kanadagäss och andra "Nils Holgersson"-liknande gäss, änder i olika storlekar och allamöjliga färger. Bara vara där bredvid dem, fatta hur fantastiskt stora dessa fåglar är, se deras skönhet. Dessa svanar fanns i Hyde Park och var mycket sugna på bröd.
Gässen låg och vilade sig överallt på gräsen, alltid var det nån som var på dåligt humör och skvattrade på i nåt hörn, men annars låg de bara där, lunkade sakta mot nåt håll. Brydde sig inte om människor.
Hägrarna var så roliga. De verkade vara helt lost, satt på olika random platser helt ensamma, :). Denna typ hade en aura av "galna-gamla-professorn" runt sig. Jag stod en god stund och bara tittade fnissande på honom. Han reagerade med att vända sig mot mig och ge mig en lite förebrående blick. So sorry mate.
Denna luggslitna herre satt i Regent's Park på en bänk. Rörde sig ingenstans. Tittade bara. Underlig korp.
Sista dagen spenderade vi en stund i just Regent's Park, njöt av den friska luften, av rosor och lugn. Det duggade lite, första dagen med regn faktiskt. London hade hittills visat sig från sin bästa sida.
Dessa sothönor (?) var så roliga. Trippade runt och krävde smulor och sedan när de vände tillbaka till vattnet blev det show med splattrande vingar och roliga läten.
Mannen här nere gav tomater åt hägrarna. Det verkade de gilla. När jag slängde en bit myslipatukka åt en så var dess intresse -5'C. Så tråkigt hälsomedvetna djur.
När mannen inte var tillräckligt snabb så hjälpte gässen till genom att sticka sina näbbar in i påsen och slita och dra. Mannen kontrade med smattrande förebrående ord och föste undan dem.
"No, you just had one, one is enough!"
Här var bara några av de vackra flygfän som fullständigt fascinerade mig. Tänk att kunna följa med fåglarna på så nära håll. Se dem simma omkring, dyka, leka, gräla. Jag tror jag kunde ha suttit på en bänk i timtal och bara iakttat.
Men då skulle nog Pia inte varit så glad, hon gillar nämligen inte fåglar. Och som sagt, det var många av dem. Jag hoppas att hon inte blev alltför traumatiserad. Jag försökte att inte hänga för länge och gå vidare, I really did. Det var faktiskt det som var så intressant för mig, att klara av att kompromissa, inte göra precis så som jag ville hela tiden. Jag är så van att vara med mig själv, göra allt för mig själv, och var en aning ängslig inför resan, hur det skulle gå. Just för att jag inte är van att ta nån annan i beaktande. Skulle jag bli typ irriterad? Hur skulle jag klara av det? Osv. Jag är glad nu efteråt att det gick så smärtfritt, så bra helt enkelt. Det var inte alls svårt att kompromissa, det gjorde inte ont, det var no big deal liksom. Det var en självklarhet. En neutral sak som bara hände.
Kanske det finns hopp ännu för mig, kanske jag inte är helt eremiterad.
Imorgon morn ringer väckarklockan kl 04:15. Uh-oh. Tala om groteskt. Dessutom så sitter jag bara här och har inga bekymmer i världen liksom, även om min kappsäck är opackad och allt ligger huller om buller runtom mig. Jag får ingen känsel för denna resa helt enkelt. Det... känns inte som om jag skall någonstans. Underligt. Nå, antar att jag kommer att känna en hel del imorgon morn när det är dags att stiga upp. Jaa du, då känner jag nog en hel del mindre positiva saker.
*skrockar*
Här får ni några bilder från min föregående resa till Storbritannien. Året är 2008, maj, och platsen Edinburg, Glasgow och St Andrews. Gick just igenom bilderna och... tja, de är verkligen inget att hänga i granen. I've come a long way från de tiderna. Kameran var en liten pockare och om inte korniga så är de hutlöst suddiga.
Bättre lycka denna resa istället! Jag hoppas att jag har många fina saker att visa er när jag landar här hemma igen, :). Ciao!
Efter alla mina kyliga strapatser idag så grävde jag ner mig i sommarbilder för en stund. Lärde mig att göra diptycher. Härliga tider.
