after x-mas känslor

Så var julen förbi. Det går alltid så fort. Man blinkar och så är det vardag igen. För detta har man stressat och stått i i en hel månad!
Julen var trevlig, spring hit och dit, men i varje fall. Mamma, moffa och Sonja kom till mig för att äta på julafton. Det kändes lite speciellt, att sitta hemma i eget hem och fira jul, riktigt skönt faktiskt. Och min första egna skinka har jag också stekt, :). Tyvärr hann jag inte sitta länge och njuta, det var att fara iväg till arbetet mitt i allting till kl 19. Arbetet förstör nog julen så bra så, inte kan man slappna av alls då man vet att snart är det dags att kravla till jobbet, det blir att snegla på klockan, tre timmar har vi på oss okej nog ska vi hinna, oj två timmar, nää.... en timme.

Natten på arbetet var ganska händelselös, som tur, var så otroligt trött att jag tuppade av i nåt skede. Det hade blivit dåligt sovda nätter och tidiga morgnar före julaftonen.
Men det var så roligt att komma hem på morgonen då jag visste att mamma var där, att så att säga komma hem till någon, till ett bebott hus. Hon ringde åt mig kl 2:30 på natten och sa att hon hade hållit på och städat... ordnat alla mina skåp, hittat ställen åt alla de där små svåra sakerna som man inte vet vad man ska göra med. Om hon nu tycker att det är roligt så....

Jag fick sova ett par timmar efter nattskiftet och sedan var det dags att köra ner till Hangö till Lotta&co. Vi åt, öppnade julklappar, sov på soffan och såg på när flickorna spelade Singstar och Guitar Hero. Annandag spenderades igen hos Sonjas, där vi igen åt, öppnade julklappar och slöade på soffan. Jag var så trött att jag knappt pratade.

Idag åkte mamma hem. Och plötsligt var allt så.... tomt. Julen är förbi, vad nu? Vad skall man nu se framemot? Plötsligt känns livet så oerhört tomt på alla sätt och vis. Fick kämpa för att klara av att köra hem till Lojo igen efter att jag fört mamma till tåget.


Efter att ha varit omgiven av kära släkten i 3 dygn så är ensamheten nästan fysiskt outhärdligt. Plötsligt ser jag mitt liv från en annan synvinkel, plötsligt är jag led att jämt vara ensam. Jag saknar mina närmaste så oerhört mycket, de är så långt borta, oppe i Kokkola... Jag skulle så gärna vilja fira jul i Kokkola, besöka pappas, mummus, fammos, vaaris gravar. Gå i kyrkan. Men jag får inte det. Räknade att nästa jul jag kan fira i Kokkola blir om ca 5-6 år. Så det gjorde mig ju så mycket gladare. Tills dess arbetar jag under julen.
Jag är så led mitt arbete nu just, led hur jobbet så fullständigt dikterar mitt liv, led hur jag alltid tvingas vara den som är borta, måste fara eller är på väg.

Imorgon ska jag till arbetet igen. Vardagen tar fullständigt vid. Vilken vardag? Nu just känns det som om livet inte har någon slags grund, någonslags grepp, inget att hålla fast vid. Det blir ju bra igen efter ett par dagar, då man igen vänjer sig vid livets grådask och sparsamhet. Men ibland vill jag inte bli van... Jaajaa... det är alltid så här efter julen, alltid samma känsla av tomhet och ödslighet.

Skulle så gärna åka bort någonstans, men har inte råd... och inte semester heller för den delen, inte förrän i slutet på april. Fyra långa månader av arbete, arbete, arbete....

Så här spenderade jag största delen av min jul:

shopping, lucia, marknad

Today was a day for christmas shopping.

Vanligtvis brukar jag ha allting färdigt redan i början av december, njuta av att paketera och att lyssna på julmusik. Göra egna julkort, pyssla och ha mig.

I år... Har jag knappt någon julkänsla. Har ingen koll på någonting, inget intresse för kort, paket etc. Det känns som om det var vilken tid på året som helst. Ingenting speciellt. Ingen mysfaktor. Jag vet inte varför det är så.

Nå, idag startade jag bilen i det iskalla vädret och körde mot H:fors.

Åt underbart god renskav på Stockmann, hittade dittan och dattan på de andra avdelningarna, på Akademen. När jag kom ut i nåt skede så snöade det. Stora flingor, överallt. Och det kändes så mycket varmare i luften. Underbart vackert, alla julljusen, snön, det var så fint.

Så var det en liten jordbävning... Det kan inte ha varit nåt annat, jorden hävde sig. Jag står helt normalt utanför Louis Vuitton, kuckar i skyltfönstret för skojs skull (tycker egentligen inte om deras väskor med alla logona) och så mittiallt... Led för led, kota för kota, neråt bar det. Och så ena knät i marken. Bam. Och alla påsarna flygande omkring. Wawawoom Hannah. Fort upp, snabb blick omkring, vem såg? Och så började jag skratta för mig själv, och kilade fort iväg, började linka lite efter att ha rundat hörnet. I'm okey.

Folk var på bra humör av nån anledning, jag talade med flera vilt okända människor, i "matkön", vid kassan, vid en schampoohylla, ja och så var det hon som kom och hjälpa mig att putsa bilen när det var dags att åka hem. Helsingfors kändes så vänligt. Hör och häpna.

Jag har fortfarande inte köpt att som skall köpas, klarar inte av att fundera på det nu just, har ingen överblick. Mat borde jag också skaffa, planera bakandet. Usch... I år vill jag bara att julen skall vara förbi redan.

På söndag var jag med Lotta, Ellen, Erika o Emmi till den årliga gammaldags julmarknaden i Lojo. Det har blivit lite av en tradition. Allt händer runt kyrkan, och i kyrkan. Det är smeder som hackar på sina glödheta järn, människor klädda i medeltida kläder, doft av barr och lyktor. Allt är hantverk, inga nya, massproducerade saker får säljas. Det var kallt och jag höll på att frysa tårna av mig, men så ska det vara på julmarknad, det liksom hör till, att man småfryser, tar en stund i taget, dricker ångande varm glögg och får det att lätta för en stund.

Till saken hör också att efter marknaden sjunga De vackraste julsångerna i kyrkan och se Lojonejdens Lucia krönas. Det är alltid lite lustigt på något sätt, sättet allt görs på. Kanske det är pga att det finns så få svenskatalande i Lojo, att det är mer talkoomeininkiä.

St Lars kyrkan är underbart vacker. Det är den tredje största medeltida stenkyrkan i landet (efter Åbo domkyrka och birgittinklostrets kyrka i Nådendal) och en av de största medeltida skatterna när det gäller kyrkomålningar. Alla väggar, tak, pelare, är täckta av kalkmålningar i regnbågens färger. Fantastiskt.

Kyrkan är byggd i slutet på 1400-talet, målningarna är kommissionerade i början på 1500-talet.

Det var det för idag. Hackigt värre.

Självständighet

Trevlig självständighetsdag!
Jag sitter på arbetet och känner mig pigg för första gången på flera dagar. Vilken otrolig känsla! Jag har gjort några 12h långa dagsturer nu, och det har varit en pest och pina, varit som i en dvala, irriterad och fruktansvärt slut. Jag är helt enkelt ingen morgonmänniska och klarar inte av att gå i tid i säng. Nu har jag sovit halva dagen och känner mig som mig själv igen. Frid och fröjd.



Det blev inget större firande för min del idag. Hade tänkt fara till hjältegravarna och tända ett ljus, men hann helt enkelt inte innan det var dags att åka iväg till arbetet. Inte hann jag heller tända två ljus i mitt fönster, eller tja, göra något annat för den delen heller.
När jag körde till arbetet så tittade jag på alla de upplysta fönstren, alla flaggorna som fladdrade i mörkret. Blev nästan en smula emotionell av synen. Oh Finland, du sköna fosterland. Jag är nog patriotisk jag. Hemma lyssnade jag ett par timmar på Finlandia, på nytt och på nytt, förstod hur underbart fin den symfonin är. Verkligen. Jag tror att jag måste bekanta mig med Sibelius' andra verk också, hans stil tilltalar mig så oerhört.



Solen sken i torsdags från en klar himmel, världen var täckt i rimfrost. Det var så oerhört vackert. Allting gnistrade och tindrade, blänkte och kastade prismor omkring sig. Jag försökte fota det jag såg, men som så ofta så är det så svårt att fästa på bild det vackra man ser. Mycket enklare är det att göra något mindre iögonfallande, något som man enkelt skulle förbise, till något vackert. Kanske ribban helt enkelt inte är så hög just då. Men hur skall man fota ett helt fält fyllt med torkade ormbunkar som har ett vitt täcke av rimfrost på sig, blänkande i solskenet? Not happening. Men bra så, inte kan man fota allt, vissa saker ska bara ses med ögonen, inte genom en kameras lins.



Jag börjar känna mig som en människa igen så småningom, mer hel, mer... samlad. Jag börjar förstå och hitta anknytningar, bearbeta. Vägen är påbörjad och jag hoppas jag en dag kommer ända fram. My past shall not dictate who I am, I shall be the person I want to be.