after x-mas känslor

Så var julen förbi. Det går alltid så fort. Man blinkar och så är det vardag igen. För detta har man stressat och stått i i en hel månad!
Julen var trevlig, spring hit och dit, men i varje fall. Mamma, moffa och Sonja kom till mig för att äta på julafton. Det kändes lite speciellt, att sitta hemma i eget hem och fira jul, riktigt skönt faktiskt. Och min första egna skinka har jag också stekt, :). Tyvärr hann jag inte sitta länge och njuta, det var att fara iväg till arbetet mitt i allting till kl 19. Arbetet förstör nog julen så bra så, inte kan man slappna av alls då man vet att snart är det dags att kravla till jobbet, det blir att snegla på klockan, tre timmar har vi på oss okej nog ska vi hinna, oj två timmar, nää.... en timme.

Natten på arbetet var ganska händelselös, som tur, var så otroligt trött att jag tuppade av i nåt skede. Det hade blivit dåligt sovda nätter och tidiga morgnar före julaftonen.
Men det var så roligt att komma hem på morgonen då jag visste att mamma var där, att så att säga komma hem till någon, till ett bebott hus. Hon ringde åt mig kl 2:30 på natten och sa att hon hade hållit på och städat... ordnat alla mina skåp, hittat ställen åt alla de där små svåra sakerna som man inte vet vad man ska göra med. Om hon nu tycker att det är roligt så....

Jag fick sova ett par timmar efter nattskiftet och sedan var det dags att köra ner till Hangö till Lotta&co. Vi åt, öppnade julklappar, sov på soffan och såg på när flickorna spelade Singstar och Guitar Hero. Annandag spenderades igen hos Sonjas, där vi igen åt, öppnade julklappar och slöade på soffan. Jag var så trött att jag knappt pratade.

Idag åkte mamma hem. Och plötsligt var allt så.... tomt. Julen är förbi, vad nu? Vad skall man nu se framemot? Plötsligt känns livet så oerhört tomt på alla sätt och vis. Fick kämpa för att klara av att köra hem till Lojo igen efter att jag fört mamma till tåget.


Efter att ha varit omgiven av kära släkten i 3 dygn så är ensamheten nästan fysiskt outhärdligt. Plötsligt ser jag mitt liv från en annan synvinkel, plötsligt är jag led att jämt vara ensam. Jag saknar mina närmaste så oerhört mycket, de är så långt borta, oppe i Kokkola... Jag skulle så gärna vilja fira jul i Kokkola, besöka pappas, mummus, fammos, vaaris gravar. Gå i kyrkan. Men jag får inte det. Räknade att nästa jul jag kan fira i Kokkola blir om ca 5-6 år. Så det gjorde mig ju så mycket gladare. Tills dess arbetar jag under julen.
Jag är så led mitt arbete nu just, led hur jobbet så fullständigt dikterar mitt liv, led hur jag alltid tvingas vara den som är borta, måste fara eller är på väg.

Imorgon ska jag till arbetet igen. Vardagen tar fullständigt vid. Vilken vardag? Nu just känns det som om livet inte har någon slags grund, någonslags grepp, inget att hålla fast vid. Det blir ju bra igen efter ett par dagar, då man igen vänjer sig vid livets grådask och sparsamhet. Men ibland vill jag inte bli van... Jaajaa... det är alltid så här efter julen, alltid samma känsla av tomhet och ödslighet.

Skulle så gärna åka bort någonstans, men har inte råd... och inte semester heller för den delen, inte förrän i slutet på april. Fyra långa månader av arbete, arbete, arbete....

Så här spenderade jag största delen av min jul:

shopping, lucia, marknad

Today was a day for christmas shopping.

Vanligtvis brukar jag ha allting färdigt redan i början av december, njuta av att paketera och att lyssna på julmusik. Göra egna julkort, pyssla och ha mig.

I år... Har jag knappt någon julkänsla. Har ingen koll på någonting, inget intresse för kort, paket etc. Det känns som om det var vilken tid på året som helst. Ingenting speciellt. Ingen mysfaktor. Jag vet inte varför det är så.

Nå, idag startade jag bilen i det iskalla vädret och körde mot H:fors.

Åt underbart god renskav på Stockmann, hittade dittan och dattan på de andra avdelningarna, på Akademen. När jag kom ut i nåt skede så snöade det. Stora flingor, överallt. Och det kändes så mycket varmare i luften. Underbart vackert, alla julljusen, snön, det var så fint.

Så var det en liten jordbävning... Det kan inte ha varit nåt annat, jorden hävde sig. Jag står helt normalt utanför Louis Vuitton, kuckar i skyltfönstret för skojs skull (tycker egentligen inte om deras väskor med alla logona) och så mittiallt... Led för led, kota för kota, neråt bar det. Och så ena knät i marken. Bam. Och alla påsarna flygande omkring. Wawawoom Hannah. Fort upp, snabb blick omkring, vem såg? Och så började jag skratta för mig själv, och kilade fort iväg, började linka lite efter att ha rundat hörnet. I'm okey.

Folk var på bra humör av nån anledning, jag talade med flera vilt okända människor, i "matkön", vid kassan, vid en schampoohylla, ja och så var det hon som kom och hjälpa mig att putsa bilen när det var dags att åka hem. Helsingfors kändes så vänligt. Hör och häpna.

Jag har fortfarande inte köpt att som skall köpas, klarar inte av att fundera på det nu just, har ingen överblick. Mat borde jag också skaffa, planera bakandet. Usch... I år vill jag bara att julen skall vara förbi redan.

På söndag var jag med Lotta, Ellen, Erika o Emmi till den årliga gammaldags julmarknaden i Lojo. Det har blivit lite av en tradition. Allt händer runt kyrkan, och i kyrkan. Det är smeder som hackar på sina glödheta järn, människor klädda i medeltida kläder, doft av barr och lyktor. Allt är hantverk, inga nya, massproducerade saker får säljas. Det var kallt och jag höll på att frysa tårna av mig, men så ska det vara på julmarknad, det liksom hör till, att man småfryser, tar en stund i taget, dricker ångande varm glögg och får det att lätta för en stund.

Till saken hör också att efter marknaden sjunga De vackraste julsångerna i kyrkan och se Lojonejdens Lucia krönas. Det är alltid lite lustigt på något sätt, sättet allt görs på. Kanske det är pga att det finns så få svenskatalande i Lojo, att det är mer talkoomeininkiä.

St Lars kyrkan är underbart vacker. Det är den tredje största medeltida stenkyrkan i landet (efter Åbo domkyrka och birgittinklostrets kyrka i Nådendal) och en av de största medeltida skatterna när det gäller kyrkomålningar. Alla väggar, tak, pelare, är täckta av kalkmålningar i regnbågens färger. Fantastiskt.

Kyrkan är byggd i slutet på 1400-talet, målningarna är kommissionerade i början på 1500-talet.

Det var det för idag. Hackigt värre.

Självständighet

Trevlig självständighetsdag!
Jag sitter på arbetet och känner mig pigg för första gången på flera dagar. Vilken otrolig känsla! Jag har gjort några 12h långa dagsturer nu, och det har varit en pest och pina, varit som i en dvala, irriterad och fruktansvärt slut. Jag är helt enkelt ingen morgonmänniska och klarar inte av att gå i tid i säng. Nu har jag sovit halva dagen och känner mig som mig själv igen. Frid och fröjd.



Det blev inget större firande för min del idag. Hade tänkt fara till hjältegravarna och tända ett ljus, men hann helt enkelt inte innan det var dags att åka iväg till arbetet. Inte hann jag heller tända två ljus i mitt fönster, eller tja, göra något annat för den delen heller.
När jag körde till arbetet så tittade jag på alla de upplysta fönstren, alla flaggorna som fladdrade i mörkret. Blev nästan en smula emotionell av synen. Oh Finland, du sköna fosterland. Jag är nog patriotisk jag. Hemma lyssnade jag ett par timmar på Finlandia, på nytt och på nytt, förstod hur underbart fin den symfonin är. Verkligen. Jag tror att jag måste bekanta mig med Sibelius' andra verk också, hans stil tilltalar mig så oerhört.



Solen sken i torsdags från en klar himmel, världen var täckt i rimfrost. Det var så oerhört vackert. Allting gnistrade och tindrade, blänkte och kastade prismor omkring sig. Jag försökte fota det jag såg, men som så ofta så är det så svårt att fästa på bild det vackra man ser. Mycket enklare är det att göra något mindre iögonfallande, något som man enkelt skulle förbise, till något vackert. Kanske ribban helt enkelt inte är så hög just då. Men hur skall man fota ett helt fält fyllt med torkade ormbunkar som har ett vitt täcke av rimfrost på sig, blänkande i solskenet? Not happening. Men bra så, inte kan man fota allt, vissa saker ska bara ses med ögonen, inte genom en kameras lins.



Jag börjar känna mig som en människa igen så småningom, mer hel, mer... samlad. Jag börjar förstå och hitta anknytningar, bearbeta. Vägen är påbörjad och jag hoppas jag en dag kommer ända fram. My past shall not dictate who I am, I shall be the person I want to be.

strandpromenad

(bildlayoten fullständigt suger!! får int den på nå sätt fiffigare...)

Idag tittade solen fram för 4 minuter. Jag stod som fastfrusen den tiden, med ansiktet vänt mot den ljusa pricken på himlen. Sen kom molnen igen.
Jag var på stranden när det hände, i Aurlahti, några hundra meter från Lojo centrum och under sommarens världens medelpunkt för många Lojobor. Gräsmattor, sand, planteringar, båtar och kiosker. Säkert trevligt.

Nu var människorna borta, förutom några spatserare och en galen äldre man som simmade och simmade. Gräsänderna hade tagit deras plats. De tvättade sig, plumpsade på, hade ljud och plaskade lite till. Det såg så roligt ut, alla de vackra hannarna.

Jag undrade varför fiskmåsarna flyger så upprört högt uppe, tysta, alla i en hop, tills jag tittade lite längre bort och upptäckte vad jag trodde var två tranar som cirklade än hit än dit. Kråkor blandade sig i leken och började attackera en av tranorna och då såg jag att det inte var en trana, utan en örn... Mäktigt... Alla fåglarna var tysta, också småfåglarna, de kröp ihop inne i buskarna och kråkorna fortsatte att turomvist attackera medan den stackars tranan försökte komma undan.

En fantastisk fågel, örnen. Otroligt mäktig att se på, dess storlek, de uttrycksfulla vingarna... Beautiful beast.
(Försökte få en bild av den, men hade inte tillräckligt långt objektiv på kameran, så detta var enda som jag fick dokumenterat.)

Annars då...?

Inte så mycket. En dag i taget, ett steg i taget. Nu just skulle jag bara vilja bort, bort från allt här. Jag planerar en längre resa för nästa år, 3-4 månader, men... Inte vet jag. Nya Zeeland för 4-5 veckor, Cook-öarna för 3-4 veckor, via Sydney och San Fransisco, kanske. Någonting sådant. Behöver komma bort.

Var på opera ett par veckor sedan. Carmen. "Toreador...". Oh, det är så fint på operan, stämningen, att klä upp sig, champagne glas och kostymer. Jag höll på att somna i första akten, hade kört hela dagen från Kokkola och startat tidigt, så var aningen trött, men pausens kaffekopp gjorde som tur susen. Man borde definitivt gå oftare på opera. Vi hade platser högst upp, som kostade enbart 16€! Tyckte verkligen om att sitta där, förutom scenen, som man såg helt, såg man också vad orkestern höll på med, vilket var intressant. Hur de försiktigt rörde pappren och flyttade tamburiner etc.
(här nere är mina nya skor också, är de inte fina, hih)

pöllo-Hannah

Idag kom jag hem från en kryssning till Stockholm. Det var tykypäivä från arbetet, besök på SOS Alarm och en del shopping. Beyond Retro besöktes och trevligheter köptes. Vägen till Sveriges huvudstad var fruktansvärd, har aldrig varit med om sådan sjögång, sådana gungningar. Vi hade hytten längst fram i fören och hade all möda i världen att hålla oss i sängarna. Upp och ner, brak och splash, rulla lite, hit och dit. Emellanåt var det luft mellan röven och sängen och lakanen var på golvet tiotals gånger. Jag mådde pyton och kastade upp just före vi kom till Mariehamn. Sedan lättade det och jag kunde somna. Har aldrig upplevt nåt liknande. Never.
Kände mig ostadig resten av dagen, smått illamående, passligt balanslös. Som tur var så var hemresan bättre, jag kunde sova och rullandet var inte så extravagant. Nu har jag varit i land i snart ett dygn och det snurrar fortfarande i huvudet, arbetsbordet höjer sig och sänker sig, golvet häver sig. Brakat in i väggen ett par gånger. Mitt inre öra, eller vad det nu är för del som tar hand om balansgången, är clearly pretty disturbed. Obehagligt värre.
Dessutom, aldrig mer buffet för min del, hutlöst dyrt och inget värde. Kommer att ställa in mig på A lá Carte på möjliga nästa kryssningar, himmelskt god mat, kött mört som... tja, så att det smalt i munnen.
Men annars är nog kryssningar så overrated, 90-tals glamour i nedgången skala tillsammans med pensionärer, romer och ryssar. That's the deal. Inte för att det är nåt fel med nämnda grupper, men tar man bort tjusningen med buffén och tax-freen på båten så finns det inte så mycket kvar faktiskt.



Idag hämtade jag ett paket från tullposten vid flygfältet. Alldeles underbara skor och ett par småsaker som ska bli julklappar. Trevligt värre. När jag körde hemåt (i rusningstid såklart...) på Ring III:n, såg jag blåljus bakom mig. En ambulans plöjde fram. Båda filarna fyllda med bilar så en väg öppnades för ambulansen mitt på. Som Moses när han delade på havet, en väg öppnades, bilarna tätt mot motsatta kanterna. Det såg så mäktigt ut. Där igenom for ambulansen, fortsatte rakt framåt, alltmedan vågen av bilar delade sig till sidorna. Strax därefter kom en av Finnairs Airbus 330:or in för landning. Lågt flög den tätt intill Ring III:n, glänsade i det avtagande ljuset. Lägre och lägre.

Jag brast i gråt.

Det var något så fruktansvärt mäktigt över flygplanet, över dess närhet, dess skönhet. Överväldigade mig. Där satt jag snyftande och körde i bilkön, tittade på flygplanet så länge det gick. Tänkte: "noo e du pöllo Hannah".

Det har alltid varit så, flygplan orsakar någonting i mitt inre, en stark känsla av... någonting odefinierbart. Det liksom väller upp, stockar till. Det blir som en klump vid hjärtegropen, en tyngd. Jag vet inte varför, det undrade jag idag också, då den överväldigande känslan tog tag i mig. Varför känner jag så, just för flygplan?
Jag kommer ihåg när jag var liten och stod bakom gallret vid Kronoby flygfält och bara väntade på att se planen landa eller lyfta. Det var magiska ögonblick.
Så är det fortfarande. Och jag känner mig löjlig och smått genererad varje gång känslan tar tag i mig. Att bli som ett barn när jag med tindrande ögon och gapande mun stirrar på dessa flygande maskiner, fascineras över olika modeller och logon. Men ändå tycker jag inte om att sitta i ett flygplan. Det är att se dem från the ground som försätter mig i njutning. För ett ögonblick flyger jag med, mitt inre når högre höjder, något inom mig sjunger.

a perfect day

Som kontrast till igår så var denna dag riktigt fabulous. Jag vaknade redan 6:30 och låg kvar i sängen ett par timmar och mornades. Sedan steg jag upp, åt gröt och drack té (major move för mig, att äta en ordentlig frukost!), duschade, surfade på nätet, och sedan stack jag ut och gå, med kameran i högsta hugg. Jag tänkte utforska Virkby.
Så gick jag upp och ner längs gator, gränder och stigar, fotograferade och bara njöt. Virkby är faktiskt en vacker plats, inte i klassisk mening, men här finns så mycket härliga detaljer, en viss slags förfallen charm. Smala grusvägar som heter Pärongränd kantade med hus med mansardtak. Äppelträd överallt. Vildvuxna tomter med förfallna hus. Stora trädgårdar. Funkishus. Branta backar. Vägar kantade av väldiga, gamla lönnar och kastanjeträd. Underbara gamla stenhus. Fantastiska gamla trähus med igenbommade fönster där spurguna bor som får en att bli sorgsen. Äppelträdsträdgårdar där vem som helst får hämta det man vill ha. Det är inte så där perfekt och lagat, utan bohemt, mysigt, med karaktär.

Jag gick in på gravgården också, tittade på gravarna, namnen. Virkby är ursprungligen en svensk by och det finns fortfarande mycket svenskt kvar, som skolor och daghem etc. Så många av namnen på gravarna var också svenska, men namnen var så olika från de namn man ser på gravgårdarna i Kokkola, förnamnen. Fina och underliga. Alla möjliga grekiskklingande namn som jag aldrig ens hört talas om. Så fanns det flera olika efternamn på många stenar, vilket var förbryllande, i mycket större skala än t.ex. i Kokkola.

Hjältegravarna hade också något sådant jag inte tidigare sett, namnen på de ställen där soldaterna stupade. Födelseort och dödsort. Enormt intressant, att se var alla de här unga männen dog. Aunus, Ihantala, Kuolemajärvi, Hangö-fronten.... Blev så mycket mer innebörd. Jag stod ganska länge här, läste namnen, räknade åldrarna, förstod. Tystnade för en stund. Så unga de var...














Ringde åt moffa och pratade med honom om gravarna, om namnen och om dödsorten på hjältegravarna. Så roligt, tänk att jag har moffa som jag kan ringa åt när jag vill berätta saker som vad det står på gravgårdar, eller vad som helst annat relaterat till historia. Han är en skatt, en verklig skatt, min moffa.Gick mot den stängda kalkfabriken, ett enormt komplex som höjer sig över sjön. Det var kalkfabriken som förde med sig rikedomar och byggnader till Virkby. Gick förbi ett stort område fullt med äppelträd, inga staket, bara gräsmattor. Samtidigt kom en grupp med dagisbarn förbi med sina ledare och stannade för att plocka äpplen åt sig. Också några äldre kvinnor med plastpåsar gick omkring bland träden.

Häpet tittade jag på detta, äppelträd vem som helst kunde plocka ifrån, precis här, och jag visste inget! Min mager kurrade rejält i detta laget så tog glatt ett äpple jag också och uj vad gott det var. Verkligen smaskigt, saftigt och sött. Hoppade ännu än hit än dit här och där. In genom trasiga staket på öde gårdar, vadande i gula blad.



Det skulle vara så fantastiskt att en dag få bo i en av ljuvliga hus som finns häromkring...

Jag kom hem 3,5 timme senare... Jep. En verklig långlenkki, :). Laddade upp bilder och älskade så många av bilderna, ja mitt nya objektiv, den är en verklig skatt den också. It will never leave my side.
Jag tog inga bilder på hus o sånt idag, det var lite synd, ska ta och göra det nästa gång istället.
















Och så var det balett ikväll, där jag svettades och worked my ass off, bokstavligen. Aj. Jag har så stela lår, speciellt musklerna i bakre låren. Need some serious stretching. Samtidigt så är det roligt att märka att man börjar get the hang of vissa saker, som pliérna, att de kommer automatiskt, kroppen hålls nästan hela tiden i rätt ställning och man känner sig ledig och smidig. Dessutom har jag redan mycket bättre aukikierto än de första gångerna, jippii! Jag kommer aldrig att kunna ha fötterna helt ut å sidorna, men eftersom jag startade från nästan noll så kommer det säkert att bli en del förbättringar med tiden.

Carte d'Ors Rocky Road-glass och en film från Makuuni (den ritade Monsters vs. Aliens) kröner min kväll. Today was a really good day indeed.

Låtom oss avsluta detta med några outstanding exempel på orgasmframkallande bokeh. Bokeh? What? Från Wikipedia: "Bokeh is the blur, or the æsthetic quality of the blur, in out-of-focus areas of an image. Differences in lens aberrations and aperture shape cause some lens designs to blur the image in a way that is pleasing to the eye, while others produce blurring that is unpleasant or distracting— "good" or "bad" bokeh, respectively." Jag, är en bokeh-holic, strävar till att ha en fin bokeh i de flesta bilder, är en addict, och mitt nya objektiv är en himmelsk gåva när det handlar om bokeh, titta bara på dessa två exempel här under (alla bilder i detta inlägg är iofs fina exempel på olika form av bokeh). (kan tilläggas att bokeh är ett japanskt ord som betyder: blur or haze).

a day of greys

Idag är det en grå dag. På alla sätt och vis. Jag tror inte att jag har sett solen på ca två veckor, varit tvungen att ha lamporna på inomhus mitt på dagen och hört regnet vräka ner allt emellanåt. Idag är jag led allt detta. Nu behöver jag mer ljus, mer luft att andas.



Ja, idag är det en dålig dag. Dagen efter nattskift, illamående, yrsel och allmän apati. Har inget intresse att göra någonting, och det som jag gärna skulle vilja göra, fotografera, det går inte, eftersom det är beckmörkt ute.
Tänkte om jag skulle hyra en film, sjunka in i en annan värld för en stund, glömma denna gråa värld, men när jag tittade på Makuunis sidor, så hittade jag inte en enda film jag skulle vilja se. Sökte efter The Soloist, men den fanns inte, och tydligen så har den inte ens kommit ut i Finland. That's fucked up. Nå, en bra komedi då? Skulle vilja se The Hangover, men den kommer ut först vecka 50. Där var då det.
Kanske jag ska sträck-se på tv-serien North and South, för den beställde jag från Amazon en tid sedan. Kommer ihåg hur jag tittade på den med mamma. Eller så lyssnar jag på lite julmusik och sätter den patetiska brasdvd:n och spela på tv rutan, medan jag faller i en trans av tristess.

Kanske jag bara ska begrava mig under täcket, glömma denna dag.

att gå

Jag sitter på arbetet igen, och är redan upp till halsen full med allt skit som strömmar ut från dessa lurar. Här sitter jag från 17 till 05, vilket betyder att jag egentligen sitter här till kl 06. Varför? För att klockorna förflyttas en timme bakåt kl 4... So this is truly awesome indeed.

Igår skulle jag gå till arbetet på morgonen, för första gången på väldigt länge. Hade packat väskan färdigt och var inställd på att stiga upp lite efter kl 5. Nå, när klockan slog 5:15 hörde jag hur regnet hamrade snällt och sakta på fönsterbläcket.... och jag bestämde mig för att sova en halvtimme till och istället köra till arbetet. Jag har inget emot regn, men jag kan ärligt erkänna, att regn kl 5 på morgonen i slutet på oktober lockar inte riktigt.

Istället gick jag hem från arbetet och lämnade bilen på p-platsen här. Det är skönt att gå i mörkret, vara anonym, lyssna på musik, tralla lite, dansa lite, vara som inne i en liten egen luftboll, helt ensam.



Idag så gick jag då till arbetet, eftersom bilen stod här. Det är praktiskt, man får ingen chans att slinka ur och hoppa in i bilen istället. Där gick jag då med kameran i högsta hugg, fotograferande här och där, njutande. Igår gick jag ett nytt objektiv, det sista för en tid, I'm sure, och jag kan helt enkelt inte annat än älska denna nya älskling. Helmanuell, kameran gör ingenting, allt ska ställas in för hand, and I'm loving it. Tung är den, mitt nya objektiv, en Nikon-klassiker i aluminium. Jag ska visa er vad den kan göra nästa gång jag skriver. It is a gorgeous little thing indeed.

Väl framme på arbetet satte jag mig i bastun, njöt av att känna svetten rinna överallt. Njöt av värmen, av att slappna av och frigöra mig själv mentalt från allt betungande. Finns det nåt bättre än en bastu? Näeh. Tänk vad fint att få vara finne och få vara en del av en sådan fin del av en kultur som bastubadandet.


För övrigt vill jag tipsa om en underbart vacker och "haunting" bok av Ian McEwan. Läste "On Chesil Beach" i Venedig och blev förtrollad, förbryllad, irriterad, sorgsen, förgrymmad, frustrerad, och i slutet... på nåt sätt tom, handfallen, förtvivlad. Det skulle bli en så fin film, kan redan se tonerna, musiken... men det är en bok som man inte kan göra en film av. Boken handlar om människors inre tankar, sätt att se på världen, konflikter, förståelse och the lack of it. Det handlar om missförstånd och att inte säga högt vad det är man tänker och tycker. Det handlar om hur "enkelt" det är att förstöra för sig själv, att förstöra för andra. Det handlar om kommunikationen mellan två människor. Ian McEwan är han som skrev Atonement, som blev film med Keira Knightley.
Läs "On Chesil Beach". Det är inte en tjock bok, mer som en novell. Vet inte om den finns på svenska eller finska, men McEwans engelska är vackert och lättförståeligt.

att ligga under träd o sånt

Igår låg jag under ett träd. En liten stund, där under allt det oranga och röda. Gräset var en smula vått och det skymde i luften, men det var inget att bry sig om. För vad kan vara bättre än att ha ryggen mot marken, se upp mot himlen mellan grenarna och bladen och bara andas in och ut några gånger? Att känna att man är nära naturen, att känna the connection, känna naturen andas under dig. Det var ett ögonblick av lycka, av vila. Tills jag kände hur röven min började bli våt.
Så här ser världen ut när man ligger under ett träd:



Ruskan har kommit först nu, allting är gult och orange och rött, löv överallt och huskarln här har byggt en otrolig hög av lönnlöv i ena hörnet av gården. This is the real autumn.

Snart är det jul, och jag har redan börjat fundera på julen, på julklappar, på musik och sådant. Beställde några julcd'n från cdon.com här tidigare. I år kommer jag att fira julen här nere, eftersom jag arbetar natten mot juldagen. Det ska bli annorlunda, men också trevligt. Så mycket har ändrats under ett par år, så också detta med att vara tvungen att fira jul i Kokkola. Eller att försöka få släkten och familjen att fira den på samma ställe etc. Klart det skulle vara trevligt med jul i Kokkola tillsammans med hela tjocka släkten, men det är inte livsviktigt längre, inget att gråta och känna ångest för (att det inte lyckas alltså). Jag kommer ihåg att jag redan ifjol tänkte att det skulle ha varit så skönt att fira jul här i Lojo-trakten, slippa allt resande, rutinavbrott och flängase. Det är alltid så omständigt att fara hemifrån med alla paket, alla bakverk, all mat, man tvingas planera så otroligt. Så i år får jag ta det lugnare, njuta här hemma istället.

Nu är jag alldeles virrig i huvudet, steg just upp från sängen efter att ha legat med snoozen ringande var 10e minut sedan kl 10 på morgonen... Jag drömde så otroligt mycket, så livligt och ledigt. Känns som om jag fortfarande delvis var inne i drömmen.

sunday bloody sunday

Söndagen var en trevlig dag. Sonja ringde och frågade om jag skulle komma till Esbo för att stimulera Aino och äta. Åf kåårs. Min kära kusin ville fota, men eftersom det var skumt och halvmörkt ute (mitt på dagen) så lyckades det inte med hennes kamera, så jag tog med min "gamla" sköna och lånade ut den åt henne.

Där gick vi då på gården, knäppandes, fotandes, krypande, med ögonen fastfrusna i viewfindern. Kallt och vått. Så höll vi på i en tid, tills det var dags att äta köttbullar och åländskt knäckebröd.



Jag och Aino fortsatte fotandet inomhus, tog olika slags porträtt och efter att vi blev trötta och fnissiga så blev bilderna det också, roliga och mindre roliga uttryck av gapskratt och brassande. Aj vad mina magmuskler värkte. Sonja var ute och planterade lökar och frågade när hon kom in att vad vi höll på med då det blänkte och hade sig i vardagsrummet. Blixtarna åf kåårs.




Inte nog med det, vi ville på bio, så iväg bar det, springande till tågstationen, som alltid. Jag kommer faktiskt inte ihåg en enda gång som jag inte varit tvungen att springa till tåget... Alltid sent ute, alltid and always. Det blev Disney-Pixar's Up, kl 21 på kvällen i Kinopalatsi. När vi kom ut från stationen började det snöa, stora flingor yrande omkring. Igen fick jag en New York-känsla. Att bara gå där, den våta asfalten, trafiken, ljusen och lamporna, stämningen. Jag måste definitivt komma oftare in till H:fors om detta är allt som krävs...

Filmen var kiva. Sorglig, känslosam. Mysig. Spelade mycket med ansiktsuttryck och stämningar. Det var ett gäng tonåringar i bakre raden som inte förstod vad som var humor och vad som var mindre roligt, de gapskrattade på de mest opassande ställen när resten av publiken var knäpptysta av inlevelse. Tills någon ur publiken ropade hårt åt bakre raden: "pitäkää noita-akat turpanne kiinni!" Underligt nog så hjälpte det.
Filmen var bra, den berättade om en relation mellan två människor, och om drömmar, val i livet. Se den.

På väg till tåget blev jag nästan överkörd av en taxi. Den tutade och hade sig. Höh, jag såg helt enkelt inte att det var rött ljus.... Hjärtat bultade i tio minuter efter det på högvarv.






Körde hem till Lojo närmare kl 1 och tog det försiktigt. Har inga vinterringar under bilen ännu, och temperaturen närmade sig 0 ju längre västerut jag tog mig. Så plötsligt slog den från +2 till -0 och det började vräka ner snö. Piskande bilfönstren och täckte allting i ett tunt vitt täcke. Mina händer höll kramaktigt i ratten och tungan satt mitt i munnen. Farten sjönk till 80km/h. Körde en kilometer och så plötsligt var det slut på allt det vita, bara svärta och plusgrader. Det är alltid märkliga väderfenomen runt Lojoåsen...