tisdag 26 januari 2010

a slight problem with my tooth

Och så har Avatar gått förbi Titanic som den mest pengaindragande filmen någonsin. Efter bara sex veckor på bio... Otroligt. Såklart inverkar de högre 3D-priserna och överlag dyrare biljetter än 1997, men ändå, attans säger jag. Få se hur långt filmen kommer att gå, med tanke på att Titanic tog in samma summa summa på 38 veckor.... Det är i varje fall klart, att inom kort kommer Avatar att vara den film som dragit in överlägset mest pengar.

a blue moment....

Hela Avatar fenomenet har fått mig att vilja gå mera på bio, se filmer på stora screen, inte bara se filmerna, utan också uppleva dem på ett sätt som inte är möjligt där hemma. Jag som länge favoriserat hyrda dvd:n sitter nu där hemma och glor ilsket på min 21" putkitv. Men, i mitt nuvarande hem kan jag nog inte ha en större tv. Tankarna angående mitt drömhem har fått påfyllning, förutom ett litet rum med bokhyllor från golv till tak vill jag nu också ha ett rum med en stor tv-skärm, hela danderungan. För nu anser jag att lika mycket som böckerna är för mig en upplevelse, en möjlighet att fly den egna verkligheten och simma runt i en annan, så kan tittande av film också ge samma slags upplevelse.

Ja.

Jag blev av med en tand häromveckan. Satt och åt egenhändigt poppade (de enda jag äter, micro-varianten är ingenting jämfört med dem) popcorn när ett listigt litet frö blandade sig med de vita mjuka godisarna. Crunch, så bet jag i med full kraft och cranch sa tanden. Sen gick det inte att tugga mera, det kändes som om man skulle ha ätit småsten när man försökte.

“Man is harder than iron, stronger than stone and more fragile than a rose.”

Tur så hade jag redan en tandläkartid, för att lappa ett hål, så frågade om de kunde tänka sig att först reparera min arma lilla kindtand. Det gick ju för sig. Och av var den ju. Hela arma tanden, diagonalt av. Tandläkaren vred om lite med tången och så var min tand borta. Hux flux.
Skruv, fyllning etc. Och nästa gång ska tanden byggas om på nytt. Min börs säger halleluja, med tanke på att det är en privat läkarstation. Nästa lediga tid på kommunala sidan skulle ha varit i april. De' ni.
Nu sitter jag och pillar med tungan på min lilla tandstump. Vet ni, det är en ganska säregen känsla egentligen, en känsla jag inte haft sedan jag tappade mjölktänderna och kände hur de nya tänderna började växa ut. Det känns likadant nu. Tala om en slags deja vu.

Och ni som tänker: "hur kan en tand gå av sådär bara pga popcorn...?! Speciellt en kindtand...", så kan jag säga: A) urbra timing och plats, fröet var precis på rätt ställe för maximal förödelse, all den energi som kom av att jag bet ihop ordentligt hade ingenstans att ta vägen, så den blev ledd in i tanden. B) tanden ifråga var redan död, aka. juurihoidettu. Skör as hell så att säga.
Det var 5 år sedan jag gick igenom rotbehandlingen. Tandläkaren sa nu åt mig att jag ska förbereda mig mentalt för att denna "paikkaus" inte kommer att hålla länge, att man blir tvungen att sätta in en protes, eller porslinskrona, vad man nu kallar dem. Det är ju bra att veta, så kan jag redan börja spara ihop pengar till det. Några futtiga tusen euro behövs det för det.

Man borde ha blivit tandläkare....

lördag 23 januari 2010

om internet

Jag blev på något sätt störd av gårdagens Dr Phil avsnitt. Nej, jag brukar inte se på den serien religiöst, bara när den råkar komma och jag sitter vid datorn. Man måste ju ha två rutor på samtidigt, eller hur. Och bara ifall det är ens lite intressant ämne han talar om.
Nå, denna gång gällde det bl.a. en facebook-grupp dit unga kvinnor laddar upp bilder på sig själva när de t.ex. spyr i vessan efter en häftig utekväll, namnet på gruppen var nåt i stil med: when you know you've had enough".
Samtalen handlade om hur folk laddar upp olika bilder på sig själv på nätet och i och med det kan skada sitt rykte.

Det som jag störde mig på i Dr Phil's utlägg och vissa andra som var emot fenomenet, var att en orsak att de anser att man inte skall göra det, är att möjliga framtida arbetsgivare lätt can googla dig och hitta dessa bilder, och därmed inte anställer dig. I programmet fanns en företagare som berättade hur vanligt det är med att man googlar folk som man kallar in till intervju, och att det är självklart, ifall man hittar nåt mindre smickrande, att man inte därför anställer typen. Ingen skillnad om bilden utspelar sig flera år tillbaka i tiden. Denne man sa fnysande att det var en ung man som hade skrivit på sin FB-sida att vad han tycker om att göra är att sitta o röka (marihuana) med sina vänner. Detta fick till orsak att han inte blev anställd. Även om företagaren uppfattade det som menat som ett skämt, men att en sån som kan skriva nåt om sig själv på nätet inte har rätta värden och framstår inte som tillräckligt mogen för arbetet. Detta handlade om en harjoittelu-paikka och det var en college-studerande.

'

Okej, jag anser inte att det är smart att sätta upp tvetydiga bilder på sig själv, MEN, jag tycker att ens privatliv är ens privatliv och arbete är något helt annat. Jag tycker att det är helt fel att nån kan gå miste om ett arbete för något som denne skrivit på nätet (talar alltså om en mening hit eller dit, inte typ om något öppet kriminellt). Klart man alltid ska ha huvudet med sig när man skriver och rör sig på nätet, men jag tycker också att man ska kunna leva sitt liv och inte 24h behöva tänka på hur man beter sig, bara för att nån kan nångång få reda på att du skämtade om något som din arbetsgivare kunde tycka är fel.
Att någonting på nätet, som ofta säkerligen är helt taget ur sammanhanget kan underminera alla goda betyg, referenser etc. som man kan visa upp. Det är rent ut sagt sjukt.

Som denna story: om hur en barnskötare haft upp ett foto på sig själv med en pipo där det stod "porn star". Och blev avskedad. http://www.iltasanomat.fi/uutiset/ulkomaat/uutinen.asp?id=1884535&pos=hl-ko-3

Är detta pga att de som är i bestämmade position inte förstår sig på internet-världen och på sätt och vis lever i en annan dimension än 20-30-åringarna...?

Jag tycker helt enkelt det är fruktansvärt fel att bedöma en människa utgående från de glimtar man kan hitta på nätet, det om något är ett tecken på dumhet.

Vad tycker ni om saken?

(Googlade mig själv och inom de 20 första sidorna hittade jag tre länkar som gällde mig, den ena mina FB-sida (som är privat), de två andra rörande flickr, där jag har mitt riktiga namn utskrivet.)

fredag 22 januari 2010

"Please check your egos at the door"

I år blir det 25 år sedan We are the World gavs ut. De ska göra en ny version av denna klassiker, det var meningen att de annars också skulle göra det, men iom Haiti-katastrofen så blir det en fund-raising event för den saken.
Ta en titt på videon för sången, kolla in alla superstjärnor som där tillsammans sjunger. Man, jag skulle så gärna vara en del av den där kören.... Det måste ha varit fantastiskt. På Wikipedia-sidan hittas mycket fin information om sången, om inspelningen osv. Rubriken säger vad det stod på skylten som mötte stjärnorna då de var på väg in i studion.

http://en.wikipedia.org/wiki/We_Are_the_World




Förresten, är det nån annan som har funderat på varför just katastrofen i Haiti har blivit så "populär"...? Jag menar, några år sedan var det katastrofen i Bam, med minst lika många döda, och hur många kändisar och fund-raisings var det då...? Jag kommer inte ihåg, men inte var det sån hallå som det är nu med Haiti. Menar inte att det skulle vara något fel med uppståndelsen och det att folk deltar, hjälper, absolut inte, men det är något som stör mig här, med vilken inlevelse speciellt amerikaner, tar till för att sponsra, ge pengar... Är det för att Haiti ligger så nära USA, att det påverkar dem mera på nåt sätt...? Jag vet inte, men kan bara säga att alla katastrofer inte är lika värda, även om lika många människor mist livet eller skadats.
Eller är jag helt inne på villospår? You tell me.
(Edit: kollade upp Bam och ja, det var färre döda. Inte för att det nu har SÅ stor betydelse, men i varje fall.)

------------------------------------------------------------------------------------

'

Förresten.... I'm with CoCo! So on Team CoCo. Just so you know.
Mycket intressant att följa med all tumult och skratta åt vad han har att säga om NBC under dessa sista inspelningar. Yeah.

måndag 11 januari 2010

2010

Ett nytt år har vi.
Jag vet inte vad exakt det är, men någonting med detta år har ruskat om mig. Plötsligt ser jag saker och ting på ett nytt sätt, tänker på ett annat sätt, visionerar på ett annat sätt. För tillfället är jag urled mitt arbete, och har t.o.m. petat på inträdesförhörsböckerna till kulturantropologin... Anything but this shit är min slogan just nu.
Det har varit en del omvälvningar på min arbetsplats, i mitt skifte. Några, för mig, nyckelfigurer har försvunnit, och nu märker jag hur beroende jag har varit av min arbetsplats för att ge mig den sociala samvaro som jag annars inte fått. Det är det som jag har tyckt om med arbetet, arbetskamraterna, diskussionerna.
Faktiskt så är situationen ganska jobbig, jag är konstant irriterad och har ingen som helst tålamod med dumhet eller trötta vitsar. Har fullständigt förlorat intresset för detta arbete och försöker inte ens göra det på ett bra sätt längre. Det om något fick mig att inse att change has to come.

~I'm walking towards something new...~

Om jag bara hade sparat pengar alla dessa år jag arbetat, så skulle jag ha en trevlig kassa nu, och kunna dra varthän jag vill. Nu är det bara skulder som gäller och med dem lockar inte studielivet så värst mycket, men... Något måste jag göra, det är ett faktum nu. I'm done here.

I överlag känns det som om jag börjar vakna upp från en dvala, jag känner plötsligt mera än förut, jag klarar av att handskas med mina tankar och världen omkring mig på ett, ska vi säga i Avatar-anda, tredimensionellt sätt, istället för det slätstrukna 2D och svart-vita jag gjort i så många år. Nu klarar jag av att snurra och vända på steken.
Nu vill jag bara leva ett liv jag blir lycklig av, få diskutera olika ämnen på ett fiffigt sätt, läsa och fördjupa sig i saker.

Även om detta låter förskräckligt, så fick Avatar mig att inse vissa av dessa saker. Att jag vill leva in mig i saker, i nya kulturer, att jag är öppen för nya saker och vill lära mig, iaktta. Människors reaktioner till denna film har varit så talande, som då jag försökte tala om det på arbetet, när de flesta bara sa att sci-fi är inget för dem, och så var diskussionen slut. Jag menar det som ett exempel, att jag vill ha folk omkring mig som kan öppet diskutera olika saker, inte bara det de själva brinner för, eller förstår. Jag vet nu inte om nån förstår vad jag menar.... men tolerans och intresse för saker utanför den egna intressesfären, det är sånt jag behöver. Inte fördomar och putkinäkyä, som nu frodas där jag rör mig.
Avatar fick mig också att komma ihåg mitt intresse för olika kulturer, speciellt indianernas. Det hade jag nästan glömt under de senaste åren, i min dvala. Likaså blev jag påmind hur viktigt naturen är för mig, hur starkt jag känner inför den och dess skövling.

Winter Wonderland

Jaajaa, för att gå inpå Avatar som en film, eftersom jag nu redan tog upp den, så har ingen film gjort ett så starkt intryck på mig sedan.... Titanic kanske? Inte ens Sagan om ringen-trilogin fick mig att känna så som jag gjorde när jag gick ut ur biosalongen.
I och med fotograferingen och nu Avatar har jag börjat förstå hur visuell jag är som människa, hur starkt visuella intryck påverkar mig. Faktiskt så kommer jag ihåg att när jag läste till proven i skolan, så kom jag ihåg sidan, inte texten egentligen. Jag kunde se sidan i mitt sinne och scrolla till det ställe jag visste svaret fanns.
Avatar gav mig en visuell orgasm, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till när den var slut. Världen var plötsligt så grå och ödslig.

~muistoja...memories~

En annan sak som Avatar gjorde bra, var att föda mitt behov för escapism, få bli indragen i en annan värld, glömma den riktiga världen för en stund. Det är jag väldigt bra på, jag fantiserar mycket, läser mycket, allt för att få komma bort från den trista realitet jag själv lever i. Att få uppleva något helt annat. Jag klarar av att leva mig in i filmer, andra människors liv, olika händelser, väldigt intensivt, till den grad, att ifall jag levde mig in i mitt eget liv på samma sätt, så skulle jag säkert vara någon helt annanstans nu än var jag är.

Inte ens en riktigt dålig dialog, überamerikanska motivationstal och hopp i storyn fick mig att dra mig ur den värld som målades upp för mig, så stark var upplevelsen i sig. Det var som att sitta på en berg-och-dalbana, upp och ner, ooh och aah.
Min första 3D var det också, men det handlade inte om att slänga saker i ansiktet på åskådaren, som jag trodde. Nej, det handlade om att ge ett djup åt scenerna, ibland var det så subtilt att man inte ens märkte det. Det handlade om att förtydliga och göra mera levande.

“I think it pisses God off if you walk by the color purple in a field somewhere and don't notice it.”

Det vackraste jag någonsin har sett på en bioduk, en av de största upplevelserna jag haft i en biosalong, en omskakande omvälvning inne i mig. Jag ska se den på nytt, inte bara en, utan flera gånger, för detta är en film som ska ses på en så stor duk som möjligt, och absolut i 3D. Tror inte det är någon vits att ens tänka på dvd här.
Många kritiska röster har höjts om Avatar, med de positiva är flerfalt mera, och jag tror att det beror på hur man ser på filmen. Går man in för att se kritiskt på den dyraste filmen genom tiderna, eller går man in med öppna ögon, för att se, och låta sig ledas igenom den. Detta är ingen adaption av ett Pulitzer-Prize vinnande manuskript, detta är Pocahontas, Dansar med vargar o Star Wars, vi har sett allt detta förut, men pointen är den, att vi har inte sett det på det sätt som Avatar berättar den för oss. Ett nytt sett att se, titta, uppleva. Detta är inte en thriller där man ska ha hjärnan på helspänn hela tiden, detta är en enkel "saga", som tar upp stora frågor på ett enkelt sätt.

Och musiken då. Ja, ni minns alla Horners och Camerons senaste collaboration, som var Titanic. Mannen som skrev My Heart Will Go On. Det var lite Adiemus över the score, och me likey that. Lyssnar på soundtracket på repeat på datorn.

Avatar fick mig att känna som aldrig förut, jag allvarligt talat grät över hur vackert det var, jag kände gensvar i mig som jag sällan känner.
Anyway. Om ni vill läsa vad jag skrev direkt efter att jag hade sett den så ta och klicka på fotot härunder, då kommer ni till fotot på flickr. Mighty high I was indeed. Oh yeah. Det är sällan jag blir hög på det sättet, kunde faktiskt inte ens sova den natten, så upp i varv var kroppen. Och jag darrade rent fysiskt, så mycket känslor, så omvälvande. Men så är jag också en som jagar upp mig väldigt enkelt, känner stora känslor i musik, i vackra bilder, i olika människoöden, gråter och skrattar över alltmöjligt. Lever in mig till 539% i allehanda saker.

I see you....

Det är lite bittersweet att kunna leva in i ett fenomen på detta sätt.... härligt att få föda för behovet av att fly osv, men samtidigt så gör det det dagliga livet så mycket mer outhärdligt, grått och trist.

Grått är nåt som världen inte är för tillfället. Nej, nu är det vitt som gäller. I alla former. Det ser verkligen underbart ut, som en magisk värld. Jag var alldeles förundrad när denna vithet plötsligt infann sig häromkvällen. En halvtimme tog det, fukten anlände och allt kondenserades. Fantastiskt att gå ut i naturen, vara under träden. Jag fotade och fotade, tills min röv verkligen krävde att komma inomhus. Känseln försvann nämligen. Jag var nästan rädd för att förlora den för en stund.

“Do you believe in fairies? Say quick that you believe. If you believe, clap your hands!”

Jag tror att jag inte skall skriva mera, det blir så oerhört långt då, och knappast har någon orkat läsa ända hit anyway, så vi tar resten en annan gång.
Psst... som ett tips kan jag säga att ifall ni klickar på bilderna, så kommer ni till min flickr-sida, och där skriver jag egentligen en viss slags dagbok under varje bild. Så om ni vill veta hur mina dagar varit, gå till flickr, up-loadar nästan dagligen någonting. Det är också en orsak till varför jag knappt bloggar här mera, jag får ut allt skriveri på flickr. Så dit med er allihopa, bli medlemmar, börja fota och skriva, kommentera och diskutera. It's a lot of fun! :)