onsdag 31 mars 2010

om kommande vår o sånt

Våren är här. Asfalten är torr och glittrig. Jag fick lust att lägga mig ner på den tomma, torra vägen och bara andas in doften av vår.

Jag satt en lång stund på en bit torr och varm brygga. Dinglade med benen över kanten. Vände ansiktet med slutna ögon mot solen. En ensam svan flög över, dess dova rop ljöd över sjön. Bryggan var varm och jag kände en fläkt av sommaren.

Jag bakade en hel massa inför kusinens födelsedag förra lördagen. Gjorde två fullkakor, ostkakor, bulla... Färgade sockermassa och marsipan. Klottrade ihop krusidullerna och koristeet på mindre än en halvtimme med panikartade känslor. Marsipanen blev fin, mörk mörk lila.


Seminaariet då. Tja. Det var roligt. Tyvärr finns det knappt några bilder därifrån, eftersom jag gav min kamera åt ett par arbetskamrater och helt tydligt så ska man inte ge en systemkamera åt en människa som inte vet hur man ska använda en sådan... Alltså nästan alla bilder är skakiga och oanvändliga. Pah. Men här är några smakprov, om än suddiga. Kan ni gissa vad vi gestaltar? Och ja, dessa är våra arbetsuniformer. På riktigt. Vi har nog andra också (som t.ex. de vi använder nattetid på arbetet, byxor, filthatt, ytterrock, väst etc.).

Säkertsföreskrifter skulle såklart ges.

Ett snäp från kvällen, efter vår show. Nuf said.


Sådana saker.

Jag borde ta och läsa Sofi Oksanens "Puhdistus". Den har vunnit alla pris man kan vinna i Finland och dessutom nu det nordiska litteraturpriset. Boken skall också ges ut i USA (vilket i sig är en bravur) och den har där fått rave reviews. Och jag har inte läst den. Fy skam Hannah. Skall skaffa boken så fort som möjligt. Tyvärr hade den lokala Prisman den inte. Kanske finns det nån bokhandel i Lojo.... jag vet inte.

tisdag 23 mars 2010

dig a little deeper

Jag sitter framför datorn i batman-boxers och svarta stövlar. Yeah!
Oh, varför? Well, de e så att jag plus några arbetskamrater ska skämma ut oss imorgon inför bl.a. inrikesministern. Yeah!
Det är seminarie för nödcentralsanställda och i år är det vår central som ordnar det, vilket betyder att det blir en hel del... annorlunda humor. Jag kan inte berätta mera, annat än att det involverar våra uniformer (som går att associera till många olika saker). Få se om jag får ihop några bilder av spektaklet.
Nu kan man bara hoppas att de andra har likadan sjuk humor som vi Louhi-bor.
Börjar vara lite nervös faktiskt... så där bra nervös, som man var då man var liten och skulle uppträda, :). Ska stiga upp kl 5:30, limma på lösögonfransar och peruk och så bär det iväg. Hiphurrej!

Förresten, detta lyssnar jag på nu just:





Mäkta feel-good-biisi. Blir på festligt humör, dansar runt i vardagsrummet i sån där "knäna böjda-jam". Lyssna och förstå. (Texten är dessutom så helrätt.)
Jag var och se på filmen ett par veckor sedan tillsammans med kusinerna. Helt okej, finsk dubbning sög oerhört (eftersom en av filmens pointer är att de använder de sydliga dialekterna), dessutom hade jag sovit exakt 3 timmar efter nattskiftet, så försökte att inte somna. Men en film i ren Disney-anda, i klass med klassikerna, absolut. Men på engelska alltså.

Köpte förresten igår Dumbo. Det har kommit ut en jubileumsutgåva av den filmen, jag såg en reklamsnutt och blev fullkomligt såld. Jag tror att jag har sett den sist när jag var typ 5, men kom plötsligt ihåg att det var min favoritfilm! Kom ihåg olika scener, och speciellt olika intryck jag fick av scenerna, olika fiilisar uppväcktes. Så såklart måste jag köpa den, för att återuppleva en del av min barndom, :).

Nu ska jag fara och göra some carrot cake, ta ta.

lördag 13 mars 2010

att sluta se bakåt

*sitting aside of things, looking at the world rolling by...*

Läs detta:

You Cannot Drive Forward Looking in the Rearview Mirror
Posted by: Darren Hardy in: SUCCESS

I saw a horrific scene recently. A passenger car smashed itself half way into the back of a school bus. Thankfully, there were no children on board, but the driver of the car was severely injured. When the driver was interviewed, she was asked what happened and she replied, “I was looking in the rearview mirror.” Doh!

I also see people doing this on the road of their life…

At a dinner party last week, a woman was telling stories of how her former husband had treated her, details about things he said, did or never did. Eventually I asked, “How long have you been divorced?” She replied, “Thirty-six years.” Before this series of tragic stories (she thought to be amusing) she was complaining about not finding ‘Mr. Right’ and being single for 36 years. Doh!

At the same dinner party, another guy told blow-by-blow stories about his high school football glory days and how popular and cool he was ‘back in the day.’ Yet, just earlier that evening he explained he was going to splurge in spite of his doctor’s urgent orders concerning his Type 2 Diabetes (from obesity). He once again was turned down for a job and he hasn’t made a child support payment in six months. (His former wife was the high school head cheerleader). Doh!

Look, there is nothing more damaging to your future potential than spending your present dwelling on the past. Whatever has happened is over. Glory or defeat, once the clock struck midnight, the day was done. You are reborn each morning, and who you are each day is defined by what you do that day and that day only. You are not your past. You are only your present and your present actions will determine your future.

Now, let the past instruct you so you can be wiser marching forward, but don’t let it continue to suck you backwards. Jim Rohn teaches to have your past be “a school master, not a club.” Let it instruct you, not continue to beat you down. Look back for lessons, not excuses.

Oh, and by the way, that degree you have hanging on your wall was deemed irrelevant within 18 months after graduation. What you have learned lately is what’s important. The dusty trophy on your shelf won’t pay your mortgage, time to get into today’s playing field of life and play with intensity. There is a great line I heard that says, “You can never obtain success, you can only rent it and the rent is due every day.”

It’s great to achieve, celebrate your victories and be proud of your accomplishments, just keep your eyes on the road ahead and not fixated on your review mirror or you too, might find your life accidentally smashed into an object you didn’t see just in front of you.

How do you keep from constantly looking in your rearview mirror of life?


http://darrenhardy.success.com/2009/10/rearview/

----------------------------------------------------------------------------------------------

Så sant att det gör ont. Det är det jag gör, konstant, hela tiden. Tänker på opisto-tiden, speglar mig själv mot den jag var då, psykiskt och fysiskt. Tar inte hand om mig själv eftersom jag protesterar mot nuet, mot hur saker och ting ser ut nuförtiden. Vägrar se saker så som de är, lever i det förgångna och får attacker av ångest när verkligheten tränger igenom den fasad jag byggt upp.
Detta är något jag borde läsa varje dag, varje morgon, för att förstå, för att orka ta mig igenom dagen på rätt sätt. För att förstå att varje dag är ny, en ny chans, en ny start.
Jag har så svårt med långsiktiga saker, känner mig fullständigt kraftlös inför ord som tålamod, ihärdigt etc. Jag brakar ihop av själva tanken. Blir för stort, för mycket, "jag klarar aldrig av det". Istället borde jag ta en dag i taget, börja om från början varje dag, inte tänka framåt på veckor, månader...
Som att gå ner i vikt. Omöjligt. Bara tanken på att vara utan sötsaker en längre tid ger mig en ångestattack vilken i sin tur får mig att frossa i glass, karkki etc. För det är ju ingen vits, jag klarar det ändå inte. Så tänker jag. Sedan går jag därhemma och speglar mig själv och vill bara gråta och skrika och riva skinnet av mig i vanmakt över situationen.
Jag är "Hannah som var bra i skolan", "Hannah som skrev flera L i studentexamen", "Hannah som var populär bland pojkarna under opisto-tiden", "Hannah som var smal under opisto-tiden", "Hannah som visste mycket", "Hannah som vågade och kastade sig in i nya saker".... Jag är inte ens säker att jag vet vem jag nu just är, hela min självbild består av små bitar av det förgångna. Mitt nuvarande jag är ett mysterium för mig själv, en skugga, ett spöke i ögonvrån. Allt som betyder så mycket för mig själv i min självsbild, ligger i det förgångna. Det finns ingen kraft mera i de sakerna, hur jag än skulle vilja att det gjorde det. Jag har misslyckats i att bilda en ny identitet för mig efter skoltiderna, fullständigt misslyckats. Eftersom jag lever i det förgångna så ser jag inte den Hannah jag är idag och därför kan jag inte göra några förändringar. Det är också därför tiden efter opisto känns som en dimma för mig. 6 år har snart gått, och vad har hänt? Vad har jag fått till stånd? Ingenting. Jag har bara fortsatt att leva kvar med de fasader jag byggt upp under de tidigare åren. Jag har inte kommit någon vart.

Jag känner mig som en fånge i mig själv. En fånge i mina tankar, mina patos. Jag har en bild av mig själv i mitt inre och oftast är det den bilden jag projiserar inne i min hjärna. Tyvärr stämmer inte den bilden överens med verkligheten...

Ångest. Vanmakt. Ilska. Frustration. All of them my friends. Kanske jag nån dag kunde klara av att tänka på ett annat sätt. Jag hoppas det, för innan mina tankebanor ändras, så kan inget annat heller ändras.

söndag 7 mars 2010

filmer

“When it snows, you have two choices: shovel or make snow angels”

Så är det snart dags för Oscar-galan. Ja, jag tänker se på den. Det är något så intressant och roligt med att följa med hur det går, hur stjärnorna är klädda, hurudana tal de har, ja o vem som vinner såklart. Jag hade tänkt kolla igenom alla nomineringar som finns till handa, men glömde bort det och när jag for in till Makuuni i fredags kom jag ut med tre filmer... men inga som hade något med några nomineringar att göra. Det blev A Time-travellers Wife, The Soloist och Young Victoria.

A Time-Travellers Wife: Jag tycker SÅ mycket om boken, läste den första gången och grät så jag skakade i slutet, det var nästan hemskt. Men filmen... näp, har nästan glömt den redan, gjorde inget som helst intryck på mig, hoppade hit och dit, man blev inte involverad.
The Soloist: Den här har jag velat se länge, såg trailern för den på bio i New York på hösten 2008, men den kom aldrig hit på bio. Nu hade den precis nyss kommit ut på dvd istället. Robert Downey Jr och Jamie Foxx. Ploten går så här:
"A Los Angeles journalist befriends a homeless Julliard-trained musician, while looking for a new article for the paper", och baserar sig på en verklig historia. Tyckte om den, om skådespelarnas insatser, om musiken (Esa-Pekka Salonen gör ett kort framträdande), om storyn i sig. Inget att hänga i julgranen, men sevärd nog.
Young Victoria: Emily Blunt är en av mina absoluta favoritskådespelerskor, så bara pga det så tyckte jag om denna. Så har jag också länge varit fascinerad av berättelsen om Victoria och Albert, deras kärlek, deras förhållande. Egentligen berättade inte denna film så mycket, den var som en kort inblick in i den tid då de träffades och gifte sig. Den hade egentligen ingen början och inget slut. Vilket iofs är helt förståeligt i detta fall. Men tyckte alltså om den, pga Emily Blunt, pga det historiska, pga den lilla inblicken i relationen mellan en av de mest berömda kungliga paren.

Det vad jag hade tänkt hyra var The Hurt Locker( nominerad för bl.a. bästa film, bästa regi och bästa manliga skådespelare), Julie&Julia (Meryl Streep nominerad), District 9 (bl.a. bästa film) och Inglorious Bastards (noup, har inte sett den ännu, nominerad för bl.a. bästa film och bästa manliga biroll). Julie&Julia var utlånad, The Hurt Locker orkade jag helt enkelt inte se, är ingen vän av krigsfilmer... Och ja, de andra kom på andra plats efter att jag hittade de tre som jag sedan hyrde.

Faktiskt, så har jag inte sett en enda av de filmer från vilka skådespelarnominationerna kommer. Iofs så har de flesta inte ännu haft finsk premiär.
Vad jag har sett är Avatar, Up och The Princess and The Frog.

Men. Jag hoppas att Sandra Bullock vinner en staty, likaså Jeff Bridges. Mo'Nique och Christopher Waltz kommer att ta hem birollsstatyetterna, enligt alla prognoser.

Se förresten Sandra Bullock kamma hem årets Razzie-award för årets sämsta skådespelerska (en annan film än den som hon är Oscars-nominerad för såklart). Det är mycket sällsynt att en Hollywood-stjärna tar emot sin Razzie, och se hur fantastisk Sandra är! Vilken humor hon har, så down-to-earth och inte alls uppe på sina high-horses. Hon verkar alltid vara så genuin och vanlig. Fick så mycket mer respekt för henne efter att ha sett detta clip, :).



Få se hur det går med Avatar... Jag tyckte ju om den, som ni kanske minns, men jag tycker inte att den ska vinna bästa film... Den var ingen sådan film. Sjutton, nu önskar jag att jag sett The Hurt Locker, som är Avatars största konkurrent, så kanske jag hade en bättre vy på saken... Men jag kommer inte att bli alls förvånad ifall Avatar förlorar alla de stora kategorierna, alltså bästa film och bästa regissör.
Nåja. Anyway. Vi ska se hur det går, hurudan showen blir. Hoppas Steve Martin och Alec Baldwin får ihop något roligt. Jag kommer säkert att somna i nåt skede, har sovit 3h sedan mitt nattskifte förra natten. Wohoo.

torsdag 4 mars 2010

Då var resan bestämd

"I don't take myself seriously any more. Sometimes I just garden in my knickers and platform shoes"

Så var det bestämt. New York i april, 19-28.4 för att vara exakt. *suck*
Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig, velade fram och tillbaka, hit och dit, angstade och hade mig. Men idag beställde jag flygbiljetterna, no going back mera. Det skall nog bli trevligt, jo. Blommande körsbärsträd, vårblommor i Central Park, ja det skall nog smaka. Har ju de två senaste gångerna sett höstfärger i The Big Apple.

Så har jag också beställt biljetter till Wicked och till A Behanding in Spokane, med bl.a. Christopher Walken. Wow. Det ska bli fint. Och Wicked också, den ser jag också framemot.

Tror att jag denna gång skall spendera mera tid i Brooklyn och investigera Queens. Och Upper West Side och Harlem har jag ännu inte bekantat mig med närmare. So those are def on the list. Och Miz Mooz-skor. Och lots and lots of photography. Äta Ben&Jerry's smaker som inte fås i Finland, helst sittande på en bänk i Central Park eller Union Square. Kolla in Henri Cartier-Bresson utställningen på MoMa. Kanske hälsa på Isabella Rossellini som talar om sin nya bok på Barnes&Noble i Tribeca en förmiddag. Sitta på Brooklyn-sidan av floden och blicka ut över Manhattans vyer. Äta amerikanska pannkakor till frukost med färskpressad apelsinjuice ur ett enormt glas. Surfa runt i Lower East Sides vintage-butiker. Gå bland de blommande körsbärsträden i Brooklyn Botanical Garden med japansk musik spelande i bakgrunden.
Så skall jag också reservera dinner tables till några restauranger, tidigare har jag nästan enbart ätit on the go, så skulle vara fint och verkligen sitta ner och äta ordentlig mat. Men bestämde mig för att dissa Karita Mattila i titelrollen i Tosca på Metropolitan Opera.... Det kunde ha varit för bra för att vara sant, men... till slut så lockade det inte SÅ mycket.
Jep. Ska noo bli bra tror ja.

De va väl de. Annars är jag bara trött, så där lagom trött. Ingen inspis på någonting riktigt. Så e de bara.