the movies of the 70's

Jag har funnit en ny kärlek, upptäckt den i all dess mångbottnighet. Filmerna, som gjordes på 1970-talet. Förra natten på arbetet såg vi på Midnight Express och det fick mig att inse så många saker, ifråga om dessa filmer. Musiken, den orkesterbaserade, stråkarna, djupet, den spelar på känslor, rör vid ditt inre, låter dig höljas i handlingen på ett sätt som ingen modern pop kan få till stånd. Det är inte bara en bakgrund för the setting, det är ett verktyg för att försätta åskådaren i ett visst känslotillstånd. Och oh vad det lyckas.

Jag njuter av brutaliteten i filmerna, sättet att visa livet på avskyvärda sätt, go right to the core, så att säga, att visa, berätta, om verkligheten på ett verkligt sätt, inga krusiduller, det är blod, slag, bara bröst, men det görs ingen dramatik om det, det finns ingen heroiskhet i slagen, ingen pompös musik som berättar att detta är fint, utan man knycker till, känner själv slaget i ansiktet, vill stänga ögonen. Det är mer verkligt, det är brutalt. Ett huvud spräcks av att slås i cementen. Våldet glorifieras inte.

Det är vackra filmer, ärliga på något sätt. De får en att tänka, tvingar en att tänka, de känns verkliga, människorna är verkliga, känslorna, det människor gör är verkligt. Färgerna är vackra, subdued, mörka, jordnära. Musiken är hänförande. Det är faktiskt en viss aura av naivitet och jungfrulighet över människorna, som är en så stor konstrast mot handlingarna, mot den rättframma uppspelningen.

Dessa filmer berör på ett sätt som inga andra, på gott och ont, får en att känna avsky, shockerar. Love Story i all sin simpelhet, rena kärlek, ger dig utrymme att känna, förstå, och gråta floder. The Deer Hunter är en så ärlig porträttering av kriget i Vietnam, går in på vanliga människor, visar allt det destruktiva, får en att i flera dagar efteråt fundera, reflektera. Midnight Express... så lite ord, så mycket kroppsspråk och stämningar och en av de för mig mest shockerande, och därmed bästa, scener jag har sett. När Billy har suttit flera år i fängelse och nu är på mentalsjukhuset, träffar han sin flickvän för första gången sedan han blev fängslad. De har ett glas emellan sig och mannen är ett vrak. Det enda han kan tänka på när han får se henne är hennes bröst, ber henne ta av blusen, börjar masturbera, gråter samtidigt, pratar rotvälska. Hänförande brutalitet, ärlighet i ordets fulla bemärkelse. Fullständigt, härligt ocensurerat. Jag stirrade och kände en triumf, jag förstod plötsligt ett uns av vad mannen måste känna, hur hans inre såg ut. Mycket störande, sjukt, men samtidigt så förkrossande verkligt och mänskligt... Så äkta att det blev rörande. Så ärligt att det vände upp och ner på ditt eget inre för en stund.

The Godfather, det behövs inga ord... Star Wars, den första Alien, the Taxi Driver, Papillon, Jaws, One flew over the cuckoo's nest....

Det är någonting så speciellt över denna tids filmer. De har inget av den pretentiösa stämpel som flera nutidens filmer har, pastellvärlden av perfekta kvinnor och män är inte lika framträdande, de kommer in på skinnet, tvingar sig att tänka, att tänka efter, att känna, vare sig du vill det eller ej. Människan ter sig mer mänsklig, hon tillåts känna och göra saker som moderna filmer inte tillåter henne, och samtidigt har saker en följ, dina handlingar leder till någonting och människan tvingas konfrontera dessa följder. Det saknas i många nutidens filmer.

Jag helt enkelt diggar dessa filmer. Fullt ut. Beundrar dem. Deras ärlighet. De tillåter dig inte att slappna av, du tvingas med, tvingas känna. *sigh*