2009

Helgerna är över. Skönt. Denna jul och detta nyår har varit ett enda stort... problem, ett tvång, något att helt enkelt pulsa igenom och känna sig lättad över att man kom igenom. Jag fick inte frammanat någon julstämning i år, hittade inte friden, lugnet. Kände mig detached och oroad helt enkelt. Jag vet inte varför, hela december for som ett huj förbi och jag hann inte med. Kanske det var det. Jag bara hann inte med.

Jag är på sätt och vis rädd inför det nya året, rädd för att det skall gå lika fort som de fem senaste, rädd för att igen bli ett år äldre, rädd för att känna mig gå emot ålderdom allt fortare. "Silly wench", tänker ni, men det är så jag känner, hur löjligt det än låter. Jag ser åren rusa förbi mig, jag ser människor åldras, jag ser människor dö. Jag har plötsligt blivit rädd för livets flyktighet, för dess unikhet, för dess undanflyenhet. För att det plötsligt är över och följande generationer tar över, för att bli dust again.

Jag har alltid haft svårt att leva i nuet, I dwell in the past, genom böcker, historia, genom drömmar och saknad. Jag lever i framtiden, genom drömmar, planer, bilder som jag målar upp. Men jag lever inte i nuet, i dessa minuter som snart blir my past. Jag bränner mig från båda ändorna, söker mig utåt, men glömmer nuet. Här. Just nu.

Detta nya år för med sig olika saker. Jag måste bl.a. aktivera mig, göra något för mig själv, sluta vara så passiv, sluta att enbart se inåt. Ta mig ut bland människor. Nyåret tillbringade jag hemma på soffan, sovande, var alldeles slut efter arbetsskiftet, släpade mig i säng en tid före tolvslaget. Låg i mörkret och lyssnade på raketernas ljud. Kom ihåg en fin nyårsfest som spenderades i Fållan då vi steg in i detta nya millenium. Jag har avsagt mig nästan allt mänskligt sällskap.
En arbetskompis frågade mig och en annan singel kollega vid skiftesbytet vad vi tänkte göra på nyårsafton, båda mumlade något om att vara hemma. Kolleegan, en mor-lik skapelse på 50+, svarade, reprimerande, höttande med fingret: "Tror ni faktiskt att den där prinsen ska komma ridande på den vita hästen och ringa på er dörr?! Ni måste ta er ut i svängen!"
Hon har så rätt. Men hur ska man göra för att ta sig ut i svängen...? Jag menar, det är så länge sedan jag har varit ute, att jag inte ens vet hur jag ska bete mig längre, vart jag skulle fara ens. Jag har varit ute och haft roligt senast.... sommaren 2007. Jep. Bortsett en kväll på puben i New York. Jag skulle så gärna träffa nya människor, utan alkohol, men vart skall man gå för att träffa folk...? Det är det som är problemet.

Nu talar jag inte som en kärlekskrank spinster, men det känns som att jag aldrig givit mig själv en chans för något annat än det liv jag nu lever. Som att jag aldrig ens försökt. Och det är det som jag skulle vilja ge mig in på, att ens försöka, ge en annan livsstil en chans. Jag känner mig redo för att ge mig in i elden, är inte ens rädd för att bränna mig själv för tillfället. Det min kollega sa var sant, och det har jag alltid vetat, men något fick mig att vakna till denna gång. Något inom mig förstod, med allvar, att det faktiskt är så. Jag har saken i mina egna händer, och ifall jag inte gör något, så kommer inget att hända. Jag har valet i mina egna händer. Det är bara jag själv som kan ens försöka göra något åt saken. Det finns ingen handsome knight on a white horse. Och även om jag alltid vetat detta, så är det en skrämmande tanke.

Något jag också funderar på är en resa. Jag har 11 dagar ledigt i slutet på april och vill åka någonstans. Men vart? Först tänkte jag Venedig och Rom, men... Italien lockar inte. Ingen annan plats heller egentligen. Så vad göra? Hemma tänker jag inte stanna, inte i så många dagar, det blir bara att sova dagarna, vaka nätterna framför datorn och tvn, nej, jag måste komma bort från mina skadliga rutiner.

Det har varit väldigt kallt de senaste dagarna, riktigt kallt. Har inte känt en sån kyla på ett par år tror jag, som vi minns så var inte kyla förra vinterns varumärke direkt. Jag njuter av kylan, av att gå i mörkret till arbetet och se hur världen gnistrar av tusen iskristaller omkring dig, hur allt det gnistrande flyter ihop framför ögonen och svävar överallt i luften. Hur snön knastrar under skorna och får stegen att bli mer konkreta, samtidigt som diamanterna omkring dig förflyttar dig in i en värld av fantasi. Det enda som håller dig kvar är fötternas ljudliga kamp med snökristallerna. Ja, och Pet Shop Boys' Go West skallande i öronen.

Jag önskar att det skulle vara kallt en tid till, en kyla mellan -5 och -8'C, jag vill inte veta av de ljumma stunderna runt 0'C, att svettas i vinterrocken, se världen förändras till en grådaskig massa, se kristallerna och ispärlorna försvinna som i dimma, se magin fly. Ge mig kylan, för då känner jag mig som mest levande.