lär mig min läxa

Idag fick jag en värre duh-upplevelse. En snilleblixt, som jag var så nöjd över, tills det liksom lyste upp i huvudet en gång till. Definitivt alltför länge sedan jag satt på en matte-timme i skolan.

Jag köpte ärter och jordgubbar vid Ikea och skulle betala 9,50€. Jag tänkte vara snäll och betala 20,50€, för att få en jämnare summa tillbaka. "Då ska du ha 11€ tillbaka", säger försäljerskan. Jag svarade med att gräva fram en euro till ur plånboken, för att göra det ännu lättare för henne, och få tillbaka 10€, tänkte jag. Hon var med på noterna och jag var nöjd över att ha gett henne lite bytespengar och fått en jämn summa tillbaka.

Jag hann inte gå många meter innan jag fattade... Jag betalade 21,50€. Jag borde ha fått tillbaka 12€... Istället betalade jag 2€ extra. Jag ville banka mig i huvudet med något hårt och istället för att vända om och erkänna min otroliga dumhet så gick jag vidare till bilen. Slickade mina sår och svor över mitt dumma huvud.

Virrhjärna.

Just var det en ask med röda jordgubbar och Muodin huipulle (njuuuter av den serien), men vad nu då? Imorgon morn till arbetet kl 7, stiga upp kl 5:30, men vill inte sova ännu. Känns som om jag vore mitt i dan, mitt i allting. Do not want to sleep.


PING.

ett paket på posten

Fick ett härligt paket häromdagen. Det gjorde mig så glad så. Fint inpackat i silkespapper och med en liten överraskning som grädde på moset. Fabulous.


En fantastisk 50-tals klänning, oanvänd, med Sears-lappen kvar. Kan något göra en flicka gladare? Nääe.


Och så ett litet paket bland alla tygvecken, en ask med en underbart skir sjal och en gullig brosch. En fyrklöver att sätta fast på min cardigan. Perfekt.

Klänningen kom från http://www.vintagefashion.dk/. En farlig butik, mycket farlig. Ifall priserna skulle vara alls något lägre, skulle jag säkert tömma sidan på dess innehåll. Nästan i varje fall. Det är något så extra med vintage, varje köp är ett fynd i sig, varje klänning, kjol, blus, bälte, väska, är en raritet och unik. Det har en historia, ett förflutet. Det är inte massproducerat. Min vintage-aha-upplevelse kom ifjol, i Stockholm. I en butik som heter Beyond Retro upplevde jag en sådan shopping-high att det var nära att jag svimmade. Som ett jehu sprang jag ut och in i provrummen, svettades som en gris och kunde knappt se eller tala sammanhängande. Sedan dess är jag frälst. Fullständigt frälst.

Det är bara synd att det knappt finns några trevliga vintage-butiker i Finland, det är bara kirpputori på kirpputori, där det största fyndet ofta kan karaktäriseras med ylletröja á la 80-tal... Mindre trevligt. Kanske man själv borde ta itu med saken, grunda ett företag, en butik... Härligt skulle det definitivt vara.

Paris, oh Paris... fantastiska vintage-butiker, där jag och Annina löpte amock. Dessutom till en viss del billigt. De fynden måste jag ju också visa er nån dag.
Nu är min räddning internet, och också mitt fall förmodar jag... Det finns otroliga vintage-sidor varifrån man kan beställa den ena underbara klänningen efter den andra. I USA finns det mesta, där har många finheter klarat sig, helt enkelt pga större kvantiteter.

Det är härligt att på sätt och vis ha hittat sin stil, för det har jag gjort under de två senaste åren. Klänningar, böljande kjolar, färger, det är jag. Jag har knappt använt några byxor på länge, länge. I höst kommer min garderob att städas, uppdateras, gås igenom och jag hoppas att det som jag ratar kan bli ett fynd för någon annan.

Några stunder av vila

Villa är för mig det allra heligaste. En plats av vila och fullständig avslappning. Att helt kunna kasta civilisationens mantel av sig och fröjda sig i den avlagda kjolen, den hemska randiga blusen och låta ansiktet och håret leva sitt eget fria liv, ja det är livet. Det är berusande underbart. Vägen in till stan är inte lång i kilometer mätt, men mentalt är det en svindlande, slingrande serpentin-stig som du helst inte beträder... Man hinner med mycket på två dagar, två dagar av sleep deprivation efter nattskiftet. Man hinner umgås med kära släkten, med alla kusinerna, m

ed mostrarna, med moffa. Man hinner skratta högt och vara irriterad, fnissa och diskutera finnskogarna och förhållandena i Nya Sverige på 1600-talet. Man hinner läsa Tieteen kuvalehti och National Geographic och tillsammans betrakta kartor och gamla gränslinjer.

Man hinner hoppa på strandstenarna i solnedgången, känna själen vila där vid havets svall. Man hinner rena sitt inre, låta doften av havet spola runt.

Man hinner baka sommarpepparkakor med kaninformar och tycka att de smakar godare än på julen.

Man hinner baka bostonkaka med dubbelsats bulladeg. Och såklart börja bakandet klockan halv tio på kvällen, när inspirationen är som intensivast.

Man hinner åka på utflykt med put-put-båten och sjunga "stor våg-liten våg". Man hinner gräla. Man hinner kramas och njuta av beröring och av att höra ihop.

Man hinner diska ute i det fria och njuta av den första varma dagen, när skuggan inte känns kall.
Man hinner lyssna på fåglarna och leva mitt i naturen, slippa vara fången mellan fyra väggar.

Man hinner blåsa såpbubblor och se vinden föra dem med sig och hunden Blondie försöka fånga dem.

Man hinner sova trångt i bastukammaren och njuta av kaoset. Man hinner dricka olika slags té ur olika sorters muggar. Man hinner gräla vem som ska ha vilken mugg.

Man hinner bada bastu tre gånger och njuta något ofantligt av att torka sig torr ute i friska luften på terrassen. Man hinner tvätta sina händer i en balja medan man tittar ut mot havet och Trullögrund. Man hinner bli biten av bromsar och annat otyg, men inte bry sig.

Man hinner sköta om blommorna och bara sitta och titta på dem.

Man hinner bre jordgubbskvarg på läpparna och tycka att det är det somrigaste som finns.

Man hinner låta kjolen flyga fritt, se de vita benen exponeras och skratta högt. Man hinner hitta kläder som man inte sett på flera år.

Man hinner bara vara.

Man hinner leva, obehindrat, fritt. I mitt elemente. Vid havet. Med släkten.

På villa.