strandpromenad

(bildlayoten fullständigt suger!! får int den på nå sätt fiffigare...)

Idag tittade solen fram för 4 minuter. Jag stod som fastfrusen den tiden, med ansiktet vänt mot den ljusa pricken på himlen. Sen kom molnen igen.
Jag var på stranden när det hände, i Aurlahti, några hundra meter från Lojo centrum och under sommarens världens medelpunkt för många Lojobor. Gräsmattor, sand, planteringar, båtar och kiosker. Säkert trevligt.

Nu var människorna borta, förutom några spatserare och en galen äldre man som simmade och simmade. Gräsänderna hade tagit deras plats. De tvättade sig, plumpsade på, hade ljud och plaskade lite till. Det såg så roligt ut, alla de vackra hannarna.

Jag undrade varför fiskmåsarna flyger så upprört högt uppe, tysta, alla i en hop, tills jag tittade lite längre bort och upptäckte vad jag trodde var två tranar som cirklade än hit än dit. Kråkor blandade sig i leken och började attackera en av tranorna och då såg jag att det inte var en trana, utan en örn... Mäktigt... Alla fåglarna var tysta, också småfåglarna, de kröp ihop inne i buskarna och kråkorna fortsatte att turomvist attackera medan den stackars tranan försökte komma undan.

En fantastisk fågel, örnen. Otroligt mäktig att se på, dess storlek, de uttrycksfulla vingarna... Beautiful beast.
(Försökte få en bild av den, men hade inte tillräckligt långt objektiv på kameran, så detta var enda som jag fick dokumenterat.)

Annars då...?

Inte så mycket. En dag i taget, ett steg i taget. Nu just skulle jag bara vilja bort, bort från allt här. Jag planerar en längre resa för nästa år, 3-4 månader, men... Inte vet jag. Nya Zeeland för 4-5 veckor, Cook-öarna för 3-4 veckor, via Sydney och San Fransisco, kanske. Någonting sådant. Behöver komma bort.

Var på opera ett par veckor sedan. Carmen. "Toreador...". Oh, det är så fint på operan, stämningen, att klä upp sig, champagne glas och kostymer. Jag höll på att somna i första akten, hade kört hela dagen från Kokkola och startat tidigt, så var aningen trött, men pausens kaffekopp gjorde som tur susen. Man borde definitivt gå oftare på opera. Vi hade platser högst upp, som kostade enbart 16€! Tyckte verkligen om att sitta där, förutom scenen, som man såg helt, såg man också vad orkestern höll på med, vilket var intressant. Hur de försiktigt rörde pappren och flyttade tamburiner etc.
(här nere är mina nya skor också, är de inte fina, hih)

pöllo-Hannah

Idag kom jag hem från en kryssning till Stockholm. Det var tykypäivä från arbetet, besök på SOS Alarm och en del shopping. Beyond Retro besöktes och trevligheter köptes. Vägen till Sveriges huvudstad var fruktansvärd, har aldrig varit med om sådan sjögång, sådana gungningar. Vi hade hytten längst fram i fören och hade all möda i världen att hålla oss i sängarna. Upp och ner, brak och splash, rulla lite, hit och dit. Emellanåt var det luft mellan röven och sängen och lakanen var på golvet tiotals gånger. Jag mådde pyton och kastade upp just före vi kom till Mariehamn. Sedan lättade det och jag kunde somna. Har aldrig upplevt nåt liknande. Never.
Kände mig ostadig resten av dagen, smått illamående, passligt balanslös. Som tur var så var hemresan bättre, jag kunde sova och rullandet var inte så extravagant. Nu har jag varit i land i snart ett dygn och det snurrar fortfarande i huvudet, arbetsbordet höjer sig och sänker sig, golvet häver sig. Brakat in i väggen ett par gånger. Mitt inre öra, eller vad det nu är för del som tar hand om balansgången, är clearly pretty disturbed. Obehagligt värre.
Dessutom, aldrig mer buffet för min del, hutlöst dyrt och inget värde. Kommer att ställa in mig på A lá Carte på möjliga nästa kryssningar, himmelskt god mat, kött mört som... tja, så att det smalt i munnen.
Men annars är nog kryssningar så overrated, 90-tals glamour i nedgången skala tillsammans med pensionärer, romer och ryssar. That's the deal. Inte för att det är nåt fel med nämnda grupper, men tar man bort tjusningen med buffén och tax-freen på båten så finns det inte så mycket kvar faktiskt.



Idag hämtade jag ett paket från tullposten vid flygfältet. Alldeles underbara skor och ett par småsaker som ska bli julklappar. Trevligt värre. När jag körde hemåt (i rusningstid såklart...) på Ring III:n, såg jag blåljus bakom mig. En ambulans plöjde fram. Båda filarna fyllda med bilar så en väg öppnades för ambulansen mitt på. Som Moses när han delade på havet, en väg öppnades, bilarna tätt mot motsatta kanterna. Det såg så mäktigt ut. Där igenom for ambulansen, fortsatte rakt framåt, alltmedan vågen av bilar delade sig till sidorna. Strax därefter kom en av Finnairs Airbus 330:or in för landning. Lågt flög den tätt intill Ring III:n, glänsade i det avtagande ljuset. Lägre och lägre.

Jag brast i gråt.

Det var något så fruktansvärt mäktigt över flygplanet, över dess närhet, dess skönhet. Överväldigade mig. Där satt jag snyftande och körde i bilkön, tittade på flygplanet så länge det gick. Tänkte: "noo e du pöllo Hannah".

Det har alltid varit så, flygplan orsakar någonting i mitt inre, en stark känsla av... någonting odefinierbart. Det liksom väller upp, stockar till. Det blir som en klump vid hjärtegropen, en tyngd. Jag vet inte varför, det undrade jag idag också, då den överväldigande känslan tog tag i mig. Varför känner jag så, just för flygplan?
Jag kommer ihåg när jag var liten och stod bakom gallret vid Kronoby flygfält och bara väntade på att se planen landa eller lyfta. Det var magiska ögonblick.
Så är det fortfarande. Och jag känner mig löjlig och smått genererad varje gång känslan tar tag i mig. Att bli som ett barn när jag med tindrande ögon och gapande mun stirrar på dessa flygande maskiner, fascineras över olika modeller och logon. Men ändå tycker jag inte om att sitta i ett flygplan. Det är att se dem från the ground som försätter mig i njutning. För ett ögonblick flyger jag med, mitt inre når högre höjder, något inom mig sjunger.