pöllo-Hannah

Idag kom jag hem från en kryssning till Stockholm. Det var tykypäivä från arbetet, besök på SOS Alarm och en del shopping. Beyond Retro besöktes och trevligheter köptes. Vägen till Sveriges huvudstad var fruktansvärd, har aldrig varit med om sådan sjögång, sådana gungningar. Vi hade hytten längst fram i fören och hade all möda i världen att hålla oss i sängarna. Upp och ner, brak och splash, rulla lite, hit och dit. Emellanåt var det luft mellan röven och sängen och lakanen var på golvet tiotals gånger. Jag mådde pyton och kastade upp just före vi kom till Mariehamn. Sedan lättade det och jag kunde somna. Har aldrig upplevt nåt liknande. Never.
Kände mig ostadig resten av dagen, smått illamående, passligt balanslös. Som tur var så var hemresan bättre, jag kunde sova och rullandet var inte så extravagant. Nu har jag varit i land i snart ett dygn och det snurrar fortfarande i huvudet, arbetsbordet höjer sig och sänker sig, golvet häver sig. Brakat in i väggen ett par gånger. Mitt inre öra, eller vad det nu är för del som tar hand om balansgången, är clearly pretty disturbed. Obehagligt värre.
Dessutom, aldrig mer buffet för min del, hutlöst dyrt och inget värde. Kommer att ställa in mig på A lá Carte på möjliga nästa kryssningar, himmelskt god mat, kött mört som... tja, så att det smalt i munnen.
Men annars är nog kryssningar så overrated, 90-tals glamour i nedgången skala tillsammans med pensionärer, romer och ryssar. That's the deal. Inte för att det är nåt fel med nämnda grupper, men tar man bort tjusningen med buffén och tax-freen på båten så finns det inte så mycket kvar faktiskt.



Idag hämtade jag ett paket från tullposten vid flygfältet. Alldeles underbara skor och ett par småsaker som ska bli julklappar. Trevligt värre. När jag körde hemåt (i rusningstid såklart...) på Ring III:n, såg jag blåljus bakom mig. En ambulans plöjde fram. Båda filarna fyllda med bilar så en väg öppnades för ambulansen mitt på. Som Moses när han delade på havet, en väg öppnades, bilarna tätt mot motsatta kanterna. Det såg så mäktigt ut. Där igenom for ambulansen, fortsatte rakt framåt, alltmedan vågen av bilar delade sig till sidorna. Strax därefter kom en av Finnairs Airbus 330:or in för landning. Lågt flög den tätt intill Ring III:n, glänsade i det avtagande ljuset. Lägre och lägre.

Jag brast i gråt.

Det var något så fruktansvärt mäktigt över flygplanet, över dess närhet, dess skönhet. Överväldigade mig. Där satt jag snyftande och körde i bilkön, tittade på flygplanet så länge det gick. Tänkte: "noo e du pöllo Hannah".

Det har alltid varit så, flygplan orsakar någonting i mitt inre, en stark känsla av... någonting odefinierbart. Det liksom väller upp, stockar till. Det blir som en klump vid hjärtegropen, en tyngd. Jag vet inte varför, det undrade jag idag också, då den överväldigande känslan tog tag i mig. Varför känner jag så, just för flygplan?
Jag kommer ihåg när jag var liten och stod bakom gallret vid Kronoby flygfält och bara väntade på att se planen landa eller lyfta. Det var magiska ögonblick.
Så är det fortfarande. Och jag känner mig löjlig och smått genererad varje gång känslan tar tag i mig. Att bli som ett barn när jag med tindrande ögon och gapande mun stirrar på dessa flygande maskiner, fascineras över olika modeller och logon. Men ändå tycker jag inte om att sitta i ett flygplan. Det är att se dem från the ground som försätter mig i njutning. För ett ögonblick flyger jag med, mitt inre når högre höjder, något inom mig sjunger.