försök nr 2

Att flyga över Grönland har sina fördelar....

Så fick jag en liten respit. Natten mot söndag medan jag satt på arbetet så kom det definitiva beslutet om att alla flyg också på måndag ställs in, så alltså också mitt flyg. När den infon kom var det som en tyngd föll av mig. Jag blev lugn, efter att ha suttit och kämpat med tårarna på arbetet i flera timmar och tagit några pauser medan jag storgrät och pratade i telefonen med mamma.
När beslutet kom, så blev jag lugn. That was it. Dessutom bestämde jag mig för att direkt ringa upp bookit.com (genom vilken jag hade min hotellreservering) och lo and behold, de svarade omedelbart! Provade ringa dagen innan och då var det 20min kö, och det är inte direkt nåt man vill vara med om då man ringer till USA. Jag får alltså en nästan total refund för hotellet. *major relief*. Betalar bara $19.95 för the cancellation. Huh.
Samtidigt bestämde jag mig för att ringa upp Finnair, sitta i kön tills någon svarade, jag hade ju all tid i världen där på arbetet, mitt i natten. Lyssnade på allehanda klassiska musikstycken innan en mansröst svarade en timme senare. Frågade om det fanns plats på NYC-flyg i slutet på veckan och svaret var att jo, fr.o.m torsdag finns det några platser. Yeah! Bokade in på fredags-flyget, för att komma hem söndagen den 2.5 istället. Hur trevlig man som helst, snabb och effektiv, vänlig. Jag blev glad, så mycket skit som folk talar om Finnair så hade jag väntat mig nåt annat.
Så hittade jag också ett hotell för nästan lika billigt som hotellet jag skulle ha bott på, 100€ dyrare och en natt mindre, men so what, på så här kort varsel är det fantastiskt bra! Hotellet kan annuleras gratis upp till 24h före reserveringen börjar.

Så, nu, fingers crossed att den där arma vulkanen skall lugna ner sig, sluta spruta ut aska mot Europa och jag skall kunna åka iväg.
Det ser dock inte så bra ut, tyvärr....

goodbye New York....

New York, New York.... en dröm som inte uppfylls i vår.

Jag kan inte beskriva den angst och frustration jag känner just nu... Det att jag inte kommer till New York är inte det värsta, utan det att jag inte kommer någonstans. Ingenstans utanför Finlands gränser ifall jag inte tar och kör upp till norra Finland och därifrån över till Sverige eller Norge. Alla båtar till Tallinn och Stockholm är proppfulla för den kommande veckan. Till Ryssland behövs det visum.

Jag kommer ingenstans. Två veckors semester. Inget att göra. Jag har lust att riva ner byggnader med mina bara händer nu just, ropa och skrika, vråla. Så som jag har väntat på en respit från min vardag, få komma bort, till grönare trakter, till... liv. Jag dör inombords nu då jag tvingas stanna hemma. Väggarna kommer att falla över mig. Så som jag väntat på att få resa bort...

Ännu trevligare blir det att inte få tillbaka 960€ jag betalat för hotellet. Har skickat mail, har frågat, svaret? Högst osannolikt. Pengarna för flygbiljetten får jag tillbaka som tur, det är alltid nåt. Ringde också Telecharge, via vilken jag beställt biljetter till några pjäser på Broadway, 100€/ styck. "No refunds", säger biljetten, men ringde i varje fall. Där var de mer överseende, sade att det är mycket troligt att jag kan få pengarna tillbaka ifall min resa blir annullerad. Alltid något. Skulle också se musikalen Wicked, också 100€, och där blir det inga tillbakabetalningar. Man kunde ha köpt en insurance när man beställde biljetterna, då skulle man ha fått sina pengar. Utan insurance, nada. Som om jag skulle ha kunna tänka mig att det skulle ha varit värt att betala 20$ för någon arma biljettförsäkring...

Kollade båtarna till Tyskland. Finns några hyttplatser kvar, men bara några. För de två kommande veckorna alltså. Knappast finns de platserna kvar om en dag eller två. Om jag skulle ha kunnat fara ens ditåt. Men nej.


Klart man kunde tänka längre och vidare, försöka strunta i den egna lilla skruttiga resan, koncentrera sig på att man är vid liv, inga plan har störtat, att detta kan få långående konsekvenser för både ekonomi och klimat, men... Nu just klarar jag inte av det. Jag vill bara vara någon annastans än här i jävla Lojo, jävla Finland. Jag vill komma bort, få njuta för några dagar. Få känna mig fri. På ett sätt som jag inte gör härhemma.
Nu just klarar jag inte av att göra någonting, sitter och smattrar med fingrarna på bord, går omkring som en tiger i bur, kan inte tänka klart. Håller på att explodera av frustration. Kommer säkert att sova i två veckor nu, ingen vits att vara vaken. Vad skulle jag göra? Diska? Dammsuga?

Jag har inget som helst hopp om att jag kommer iväg på måndag. None whatsoever.

Blåsippan ute i backarna står...

Vilken underbar dag! Solen gassar, snön är borta, fåglarna sjunger och dammet yr. Och detta även om jag har sovit största delen av dagen pga nattskifte. Krokusarna har blommat redan i nästan en vecka längs med huskanten, så också snödropparna, skillorna, pärlhyacinterna och några andra vårblommor. Tulpanernas knoppar skymtar redan långt nere i stjälkarna. Det är en euforisk känsla, detta med våren, med värme, men framförallt detta med att igen kunna fota obehindrat nästan vad som helst. Ingen 1.5m höga snödrivor i vägen, ingen köld och frustration. Välkommen vår!

När jag vaknade idag bestämde jag mig för att föra min cykel på reparation. Skulle vara så dags så, har inte cyklat på... tja.... 5-6 år egentligen. Istället har jag gått sträckor på upp till 4 kilometer och kört de längre sträckorna. (Eller rättare sagt kört alla sträckor). Nu skulle cykeln i skick, så skulle jag kunna bl.a. cykla till nattarbete och orka cykla hem på morgonen (gå orkar jag inte då mera, inte 3.5km).
Vad hände? Jag kom hem med en ny cykel! Jee! :)
Jag har funderat länge på det, och bestämde mig medan jag gick mot Virkby Sportsaffär, ledande cykeln med söndriga hjul.

De gånger jag har cyklat de senaste åren har varit rent ut sagt förfärliga. Det har känts som om jag trampat och trampat och trampat på, utan att komma någonstans, velat ropa och skrika och gråta av absolut trötthet och as-dålig kondition.
Jag fick provköra en cykel. Cyklade 10 meter. Var såld. Varför har jag inte köpt en ny cykel tidigare?! Underbar känsla och ergonomi, ingen kamp om vägen, lätt att trampa. Jag flög fram. Jag och min nya cykel. It was to be mine..
.
Så, nu har jag en ny brun Crescent som jag skall bruka flitigt fr.o.m. nu. På riktigt. Och en hjälm! Man ska inte cykla utan hjälm, det är inte trevligt att lyssna på de ljud som hörs från en människa som fallit med cykeln och slagit huvudet i asfalten. Utan hjälm. Näp, det är inga trevliga ljud alls. Cykelhjälm är egentligen samma sak som en brandvarnare. Båda lika viktiga.


Tog en jungfrufärd ner till stranden och gick genom lunden. Pötsligt såg jag blått överallt. Blåsippor! En hel backe fylld med dem. Där satt jag bland blommorna, såg några humlor flyga omkring, värmde mig i solen, kände doften av torr mark, av gräs och strån. Hörde fiskmåsar ropa ute på sjön.
Gick ner till bryggan, la mig ner på det varma träet, såg flygplan flyga över långt däruppe. Bara andades och njöt. Log brett.

Härliga tider.

Let's dance!

Detta är en av orsakerna till att jag verkligen älskar New York. Detta händer, folk dansar i subwayn, sjunger, ställer till med saker och ting och andra hoppar med, utan hämningar, folk i alla åldrar.
En av de bästa minnena jag har därifrån är att sent på kvällen sitta på en parkbänk vid Strawberry Fields och följa med hur några unga män börjar spela Beatles-låtar på sina gitarrer och hur människor börjar samlas omkring dem, sjunga texterna och dansa. Jamma på. Sådär bara.
That's the spirit of New York, that's the energy. 24h.

Kan ni tänka er att något sånt här kunde hända i Finland? Nähä.

Detta händer på Times Square's subway station en vanlig kväll.

Steve McCurry

Mamma bad mig googla Steve McCurry här en dag, "jaa jaa" sa jag i brådska. Hon påminde mig om och om igen om saken och alltid glömde jag, lyssnade väl inte riktigt när hon pratade om någon utställning i Salo etc. Tills jag googlade honom och fattade vad hon talade om.


Steve McCurry är en av de främsta fotograferna i världen. Alla känner säkert igen nedanstående bild:

(source: http://en.wikipedia.org/wiki/Afghan_Girl)

"The Afghan Girl", eller Sharbat Gula som hon heter på riktigt. Pärmen på National Geographics juni-nummer 1985.

Oj...
Steve McCurry's bilder är utställda på Salon taidemuseo...! Ända till 2.5.2010. Dit ska jag, absolut. Detta kan nästan räknas som en once-in-a-lifetime-upplevelse.
Jag har alltid fascinerats oerhört av Sharbat Gulas historia, av det underbara fotografiet med de mest fantastiska ögonen, och har läst om hur fotografen hittade henne på nytt ett par år sedan, mot all odds etc, men jag har av nån anledning inte lagt fotografens namn på minnet eller tagit del av hans andra foton.
Nu gjorde jag det, och wow... He's a light painter, målar med ljus, drar fokusen till ögonen, får ansiktet att skina. Hans kompositioner, hans sätt att fånga ögonblick. Underbart. Verkligen underbart.
Jag hittade också hans blogg och medan jag läste den blev jag rörd, bedrövad, hänförd. Lärde mig något, fick insikter, nickade i samförstånd. Han varier sina fantastiska bilder med ord, med berättelser om de människor han träffat, med bakgrundsinfo om Afghanistan, om barn i krig, om seder och bruk som håller på att försvinna. Om hur det numera i de områden han ofta fotar är vanligare att se ett barn gå klädd i en Red Sox-tröja och lippis än i traditionella kläder. Läs hans blogg.
http://stevemccurry.wordpress.com/

http://www.salontaidemuseo.fi/taidemuseo/taidemuseo/index.html
Kolla också upp nätsidan för utställningen ifall du har möjlighet att sticka till Salo framotibaka.