söndag 27 december 2009

after x-mas känslor

Så var julen förbi. Det går alltid så fort. Man blinkar och så är det vardag igen. För detta har man stressat och stått i i en hel månad!
Julen var trevlig, spring hit och dit, men i varje fall. Mamma, moffa och Sonja kom till mig för att äta på julafton. Det kändes lite speciellt, att sitta hemma i eget hem och fira jul, riktigt skönt faktiskt. Och min första egna skinka har jag också stekt, :). Tyvärr hann jag inte sitta länge och njuta, det var att fara iväg till arbetet mitt i allting till kl 19. Arbetet förstör nog julen så bra så, inte kan man slappna av alls då man vet att snart är det dags att kravla till jobbet, det blir att snegla på klockan, tre timmar har vi på oss okej nog ska vi hinna, oj två timmar, nää.... en timme.

Natten på arbetet var ganska händelselös, som tur, var så otroligt trött att jag tuppade av i nåt skede. Det hade blivit dåligt sovda nätter och tidiga morgnar före julaftonen.
Men det var så roligt att komma hem på morgonen då jag visste att mamma var där, att så att säga komma hem till någon, till ett bebott hus. Hon ringde åt mig kl 2:30 på natten och sa att hon hade hållit på och städat... ordnat alla mina skåp, hittat ställen åt alla de där små svåra sakerna som man inte vet vad man ska göra med. Om hon nu tycker att det är roligt så....

Jag fick sova ett par timmar efter nattskiftet och sedan var det dags att köra ner till Hangö till Lotta&co. Vi åt, öppnade julklappar, sov på soffan och såg på när flickorna spelade Singstar och Guitar Hero. Annandag spenderades igen hos Sonjas, där vi igen åt, öppnade julklappar och slöade på soffan. Jag var så trött att jag knappt pratade.

Idag åkte mamma hem. Och plötsligt var allt så.... tomt. Julen är förbi, vad nu? Vad skall man nu se framemot? Plötsligt känns livet så oerhört tomt på alla sätt och vis. Fick kämpa för att klara av att köra hem till Lojo igen efter att jag fört mamma till tåget.


Efter att ha varit omgiven av kära släkten i 3 dygn så är ensamheten nästan fysiskt outhärdligt. Plötsligt ser jag mitt liv från en annan synvinkel, plötsligt är jag led att jämt vara ensam. Jag saknar mina närmaste så oerhört mycket, de är så långt borta, oppe i Kokkola... Jag skulle så gärna vilja fira jul i Kokkola, besöka pappas, mummus, fammos, vaaris gravar. Gå i kyrkan. Men jag får inte det. Räknade att nästa jul jag kan fira i Kokkola blir om ca 5-6 år. Så det gjorde mig ju så mycket gladare. Tills dess arbetar jag under julen.
Jag är så led mitt arbete nu just, led hur jobbet så fullständigt dikterar mitt liv, led hur jag alltid tvingas vara den som är borta, måste fara eller är på väg.

Imorgon ska jag till arbetet igen. Vardagen tar fullständigt vid. Vilken vardag? Nu just känns det som om livet inte har någon slags grund, någonslags grepp, inget att hålla fast vid. Det blir ju bra igen efter ett par dagar, då man igen vänjer sig vid livets grådask och sparsamhet. Men ibland vill jag inte bli van... Jaajaa... det är alltid så här efter julen, alltid samma känsla av tomhet och ödslighet.
Skulle så gärna åka bort någonstans, men har inte råd... och inte semester heller för den delen, inte förrän i slutet på april. Fyra långa månader av arbete, arbete, arbete....
Så här spenderade jag största delen av min jul:

1 kommentar:

ingridviola sa...

voi va snygga bilder once again. vet känslan av att "fira" jul med arbets-baksmälla o snegla på klockan hela tiden :P tack ännu för supercoola gåvorna, vi måst kolla vår NY-film nästa gång vi ses. e häpen över att du faktist hitta den i finland :) hugz