Ett nytt år har vi.
Jag vet inte vad exakt det är, men någonting med detta år har ruskat om mig. Plötsligt ser jag saker och ting på ett nytt sätt, tänker på ett annat sätt, visionerar på ett annat sätt. För tillfället är jag urled mitt arbete, och har t.o.m. petat på inträdesförhörsböckerna till kulturantropologin... Anything but this shit är min slogan just nu.
Det har varit en del omvälvningar på min arbetsplats, i mitt skifte. Några, för mig, nyckelfigurer har försvunnit, och nu märker jag hur beroende jag har varit av min arbetsplats för att ge mig den sociala samvaro som jag annars inte fått. Det är det som jag har tyckt om med arbetet, arbetskamraterna, diskussionerna.
Faktiskt så är situationen ganska jobbig, jag är konstant irriterad och har ingen som helst tålamod med dumhet eller trötta vitsar. Har fullständigt förlorat intresset för detta arbete och försöker inte ens göra det på ett bra sätt längre. Det om något fick mig att inse att change has to come.
Om jag bara hade sparat pengar alla dessa år jag arbetat, så skulle jag ha en trevlig kassa nu, och kunna dra varthän jag vill. Nu är det bara skulder som gäller och med dem lockar inte studielivet så värst mycket, men... Något måste jag göra, det är ett faktum nu. I'm done here.
I överlag känns det som om jag börjar vakna upp från en dvala, jag känner plötsligt mera än förut, jag klarar av att handskas med mina tankar och världen omkring mig på ett, ska vi säga i Avatar-anda, tredimensionellt sätt, istället för det slätstrukna 2D och svart-vita jag gjort i så många år. Nu klarar jag av att snurra och vända på steken.
Nu vill jag bara leva ett liv jag blir lycklig av, få diskutera olika ämnen på ett fiffigt sätt, läsa och fördjupa sig i saker.
Även om detta låter förskräckligt, så fick Avatar mig att inse vissa av dessa saker. Att jag vill leva in mig i saker, i nya kulturer, att jag är öppen för nya saker och vill lära mig, iaktta. Människors reaktioner till denna film har varit så talande, som då jag försökte tala om det på arbetet, när de flesta bara sa att sci-fi är inget för dem, och så var diskussionen slut. Jag menar det som ett exempel, att jag vill ha folk omkring mig som kan öppet diskutera olika saker, inte bara det de själva brinner för, eller förstår. Jag vet nu inte om nån förstår vad jag menar.... men tolerans och intresse för saker utanför den egna intressesfären, det är sånt jag behöver. Inte fördomar och putkinäkyä, som nu frodas där jag rör mig.
Avatar fick mig också att komma ihåg mitt intresse för olika kulturer, speciellt indianernas. Det hade jag nästan glömt under de senaste åren, i min dvala. Likaså blev jag påmind hur viktigt naturen är för mig, hur starkt jag känner inför den och dess skövling.
Jaajaa, för att gå inpå Avatar som en film, eftersom jag nu redan tog upp den, så har ingen film gjort ett så starkt intryck på mig sedan.... Titanic kanske? Inte ens Sagan om ringen-trilogin fick mig att känna så som jag gjorde när jag gick ut ur biosalongen.
I och med fotograferingen och nu Avatar har jag börjat förstå hur visuell jag är som människa, hur starkt visuella intryck påverkar mig. Faktiskt så kommer jag ihåg att när jag läste till proven i skolan, så kom jag ihåg sidan, inte texten egentligen. Jag kunde se sidan i mitt sinne och scrolla till det ställe jag visste svaret fanns.
Avatar gav mig en visuell orgasm, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till när den var slut. Världen var plötsligt så grå och ödslig.
En annan sak som Avatar gjorde bra, var att föda mitt behov för escapism, få bli indragen i en annan värld, glömma den riktiga världen för en stund. Det är jag väldigt bra på, jag fantiserar mycket, läser mycket, allt för att få komma bort från den trista realitet jag själv lever i. Att få uppleva något helt annat. Jag klarar av att leva mig in i filmer, andra människors liv, olika händelser, väldigt intensivt, till den grad, att ifall jag levde mig in i mitt eget liv på samma sätt, så skulle jag säkert vara någon helt annanstans nu än var jag är.
Inte ens en riktigt dålig dialog, überamerikanska motivationstal och hopp i storyn fick mig att dra mig ur den värld som målades upp för mig, så stark var upplevelsen i sig. Det var som att sitta på en berg-och-dalbana, upp och ner, ooh och aah.
Min första 3D var det också, men det handlade inte om att slänga saker i ansiktet på åskådaren, som jag trodde. Nej, det handlade om att ge ett djup åt scenerna, ibland var det så subtilt att man inte ens märkte det. Det handlade om att förtydliga och göra mera levande.
Det vackraste jag någonsin har sett på en bioduk, en av de största upplevelserna jag haft i en biosalong, en omskakande omvälvning inne i mig. Jag ska se den på nytt, inte bara en, utan flera gånger, för detta är en film som ska ses på en så stor duk som möjligt, och absolut i 3D. Tror inte det är någon vits att ens tänka på dvd här.
Många kritiska röster har höjts om Avatar, med de positiva är flerfalt mera, och jag tror att det beror på hur man ser på filmen. Går man in för att se kritiskt på den dyraste filmen genom tiderna, eller går man in med öppna ögon, för att se, och låta sig ledas igenom den. Detta är ingen adaption av ett Pulitzer-Prize vinnande manuskript, detta är Pocahontas, Dansar med vargar o Star Wars, vi har sett allt detta förut, men pointen är den, att vi har inte sett det på det sätt som Avatar berättar den för oss. Ett nytt sett att se, titta, uppleva. Detta är inte en thriller där man ska ha hjärnan på helspänn hela tiden, detta är en enkel "saga", som tar upp stora frågor på ett enkelt sätt.
Och musiken då. Ja, ni minns alla Horners och Camerons senaste collaboration, som var Titanic. Mannen som skrev My Heart Will Go On. Det var lite Adiemus över the score, och me likey that. Lyssnar på soundtracket på repeat på datorn.
Avatar fick mig att känna som aldrig förut, jag allvarligt talat grät över hur vackert det var, jag kände gensvar i mig som jag sällan känner.
Anyway. Om ni vill läsa vad jag skrev direkt efter att jag hade sett den så ta och klicka på fotot härunder, då kommer ni till fotot på flickr. Mighty high I was indeed. Oh yeah. Det är sällan jag blir hög på det sättet, kunde faktiskt inte ens sova den natten, så upp i varv var kroppen. Och jag darrade rent fysiskt, så mycket känslor, så omvälvande. Men så är jag också en som jagar upp mig väldigt enkelt, känner stora känslor i musik, i vackra bilder, i olika människoöden, gråter och skrattar över alltmöjligt. Lever in mig till 539% i allehanda saker.
Det är lite bittersweet att kunna leva in i ett fenomen på detta sätt.... härligt att få föda för behovet av att fly osv, men samtidigt så gör det det dagliga livet så mycket mer outhärdligt, grått och trist.
Grått är nåt som världen inte är för tillfället. Nej, nu är det vitt som gäller. I alla former. Det ser verkligen underbart ut, som en magisk värld. Jag var alldeles förundrad när denna vithet plötsligt infann sig häromkvällen. En halvtimme tog det, fukten anlände och allt kondenserades. Fantastiskt att gå ut i naturen, vara under träden. Jag fotade och fotade, tills min röv verkligen krävde att komma inomhus. Känseln försvann nämligen. Jag var nästan rädd för att förlora den för en stund.
Jag tror att jag inte skall skriva mera, det blir så oerhört långt då, och knappast har någon orkat läsa ända hit anyway, så vi tar resten en annan gång.
Psst... som ett tips kan jag säga att ifall ni klickar på bilderna, så kommer ni till min flickr-sida, och där skriver jag egentligen en viss slags dagbok under varje bild. Så om ni vill veta hur mina dagar varit, gå till flickr, up-loadar nästan dagligen någonting. Det är också en orsak till varför jag knappt bloggar här mera, jag får ut allt skriveri på flickr. Så dit med er allihopa, bli medlemmar, börja fota och skriva, kommentera och diskutera. It's a lot of fun! :)
Vilken underbar dag! Solen gassar, snön är borta, fåglarna sjunger och dammet yr. Och detta även om jag har sovit största delen av dagen pga nattskifte. Krokusarna har blommat redan i nästan en vecka längs med huskanten, så också snödropparna, skillorna, pärlhyacinterna och några andra vårblommor. Tulpanernas knoppar skymtar redan långt nere i stjälkarna. Det är en euforisk känsla, detta med våren, med värme, men framförallt detta med att igen kunna fota obehindrat nästan vad som helst. Ingen 1.5m höga snödrivor i vägen, ingen köld och frustration. Välkommen vår!
Jag funderar på att åka till New York i slutet på april... Och isåfall till San Fransisco också... Saken är den att vi har fått pappas bostad såld och jag kommer att få lite pengar därifrån. Inga stora summor, typ 2000€ kanske, men med den summan skulle jag kunna åka på en resa. Andra saker jag kunde göra är att betala bort lite skulder, eller sätta in på konto och spara, men då det lockar inte alls. Om det skulle vara en större summa, så kanske, men då det ändå inte räcker till alla skulder t.ex. Är annars heller ingen sparmänniska, tycker livet är till för att levas och pengar till för att användas. De ska inte mögla på ett konto. (inte för att jag någonsin kommer att ha ens chansen att ha mögliga pengar på kontot... in my dreams.)
Var hade jag nu mina solglasögon... Vara hungrig trots konstant ätande. Uppleva en av de vackraste saker jag någonsin upplevt i en kyrka på lördag kväll. Gloria-mässa. Det var så så fint, så så vackert, så så känslofyllt och talande. Tonerna ljöd som änglarna, harmoni och frid. Underbart. Jag hade tårar i ögonen när den slutade. Dödstrött som jag var efter att ha sovit bara några timmar föregående natt, efter att ha stigit upp kl 7, efter att ha sjungit i 12h. Trodde jag skulle slockna där i kyrkbänken, att A skulle få skuffa i mig när jag började snarka, men näeh. Ingen chans att jag skulle ha somnat där inte. Så fantastiskt fint att jag var klarvaken hela mässan igenom. Det kändes som om man blev renad, förnyad.
