om kommande vår o sånt

Våren är här. Asfalten är torr och glittrig. Jag fick lust att lägga mig ner på den tomma, torra vägen och bara andas in doften av vår.

Jag satt en lång stund på en bit torr och varm brygga. Dinglade med benen över kanten. Vände ansiktet med slutna ögon mot solen. En ensam svan flög över, dess dova rop ljöd över sjön. Bryggan var varm och jag kände en fläkt av sommaren.

Jag bakade en hel massa inför kusinens födelsedag förra lördagen. Gjorde två fullkakor, ostkakor, bulla... Färgade sockermassa och marsipan. Klottrade ihop krusidullerna och koristeet på mindre än en halvtimme med panikartade känslor. Marsipanen blev fin, mörk mörk lila.

Seminaariet då. Tja. Det var roligt. Tyvärr finns det knappt några bilder därifrån, eftersom jag gav min kamera åt ett par arbetskamrater och helt tydligt så ska man inte ge en systemkamera åt en människa som inte vet hur man ska använda en sådan... Alltså nästan alla bilder är skakiga och oanvändliga. Pah. Men här är några smakprov, om än suddiga. Kan ni gissa vad vi gestaltar? Och ja, dessa är våra arbetsuniformer. På riktigt. Vi har nog andra också (som t.ex. de vi använder nattetid på arbetet, byxor, filthatt, ytterrock, väst etc.).

Säkertsföreskrifter skulle såklart ges.

Ett snäp från kvällen, efter vår show. Nuf said.

Sådana saker.

Jag borde ta och läsa Sofi Oksanens "Puhdistus". Den har vunnit alla pris man kan vinna i Finland och dessutom nu det nordiska litteraturpriset. Boken skall också ges ut i USA (vilket i sig är en bravur) och den har där fått rave reviews. Och jag har inte läst den. Fy skam Hannah. Skall skaffa boken så fort som möjligt. Tyvärr hade den lokala Prisman den inte. Kanske finns det nån bokhandel i Lojo.... jag vet inte.

dig a little deeper

Jag sitter framför datorn i batman-boxers och svarta stövlar. Yeah!
Oh, varför? Well, de e så att jag plus några arbetskamrater ska skämma ut oss imorgon inför bl.a. inrikesministern. Yeah!
Det är seminarie för nödcentralsanställda och i år är det vår central som ordnar det, vilket betyder att det blir en hel del... annorlunda humor. Jag kan inte berätta mera, annat än att det involverar våra uniformer (som går att associera till många olika saker). Få se om jag får ihop några bilder av spektaklet.
Nu kan man bara hoppas att de andra har likadan sjuk humor som vi Louhi-bor.
Börjar vara lite nervös faktiskt... så där bra nervös, som man var då man var liten och skulle uppträda, :). Ska stiga upp kl 5:30, limma på lösögonfransar och peruk och så bär det iväg. Hiphurrej!

Förresten, detta lyssnar jag på nu just:




Mäkta feel-good-biisi. Blir på festligt humör, dansar runt i vardagsrummet i sån där "knäna böjda-jam". Lyssna och förstå. (Texten är dessutom så helrätt.)
Jag var och se på filmen ett par veckor sedan tillsammans med kusinerna. Helt okej, finsk dubbning sög oerhört (eftersom en av filmens pointer är att de använder de sydliga dialekterna), dessutom hade jag sovit exakt 3 timmar efter nattskiftet, så försökte att inte somna. Men en film i ren Disney-anda, i klass med klassikerna, absolut. Men på engelska alltså.

Köpte förresten igår Dumbo. Det har kommit ut en jubileumsutgåva av den filmen, jag såg en reklamsnutt och blev fullkomligt såld. Jag tror att jag har sett den sist när jag var typ 5, men kom plötsligt ihåg att det var min favoritfilm! Kom ihåg olika scener, och speciellt olika intryck jag fick av scenerna, olika fiilisar uppväcktes. Så såklart måste jag köpa den, för att återuppleva en del av min barndom, :).

Nu ska jag fara och göra some carrot cake, ta ta.

att sluta se bakåt

Läs detta:

You Cannot Drive Forward Looking in the Rearview Mirror
Posted by: Darren Hardy in: SUCCESS

I saw a horrific scene recently. A passenger car smashed itself half way into the back of a school bus. Thankfully, there were no children on board, but the driver of the car was severely injured. When the driver was interviewed, she was asked what happened and she replied, “I was looking in the rearview mirror.” Doh!

I also see people doing this on the road of their life…

At a dinner party last week, a woman was telling stories of how her former husband had treated her, details about things he said, did or never did. Eventually I asked, “How long have you been divorced?” She replied, “Thirty-six years.” Before this series of tragic stories (she thought to be amusing) she was complaining about not finding ‘Mr. Right’ and being single for 36 years. Doh!

At the same dinner party, another guy told blow-by-blow stories about his high school football glory days and how popular and cool he was ‘back in the day.’ Yet, just earlier that evening he explained he was going to splurge in spite of his doctor’s urgent orders concerning his Type 2 Diabetes (from obesity). He once again was turned down for a job and he hasn’t made a child support payment in six months. (His former wife was the high school head cheerleader). Doh!

Look, there is nothing more damaging to your future potential than spending your present dwelling on the past. Whatever has happened is over. Glory or defeat, once the clock struck midnight, the day was done. You are reborn each morning, and who you are each day is defined by what you do that day and that day only. You are not your past. You are only your present and your present actions will determine your future.

Now, let the past instruct you so you can be wiser marching forward, but don’t let it continue to suck you backwards. Jim Rohn teaches to have your past be “a school master, not a club.” Let it instruct you, not continue to beat you down. Look back for lessons, not excuses.

Oh, and by the way, that degree you have hanging on your wall was deemed irrelevant within 18 months after graduation. What you have learned lately is what’s important. The dusty trophy on your shelf won’t pay your mortgage, time to get into today’s playing field of life and play with intensity. There is a great line I heard that says, “You can never obtain success, you can only rent it and the rent is due every day.”

It’s great to achieve, celebrate your victories and be proud of your accomplishments, just keep your eyes on the road ahead and not fixated on your review mirror or you too, might find your life accidentally smashed into an object you didn’t see just in front of you.

How do you keep from constantly looking in your rearview mirror of life?


http://darrenhardy.success.com/2009/10/rearview/

----------------------------------------------------------------------------------------------

Så sant att det gör ont. Det är det jag gör, konstant, hela tiden. Tänker på opisto-tiden, speglar mig själv mot den jag var då, psykiskt och fysiskt. Tar inte hand om mig själv eftersom jag protesterar mot nuet, mot hur saker och ting ser ut nuförtiden. Vägrar se saker så som de är, lever i det förgångna och får attacker av ångest när verkligheten tränger igenom den fasad jag byggt upp.
Detta är något jag borde läsa varje dag, varje morgon, för att förstå, för att orka ta mig igenom dagen på rätt sätt. För att förstå att varje dag är ny, en ny chans, en ny start.
Jag har så svårt med långsiktiga saker, känner mig fullständigt kraftlös inför ord som tålamod, ihärdigt etc. Jag brakar ihop av själva tanken. Blir för stort, för mycket, "jag klarar aldrig av det". Istället borde jag ta en dag i taget, börja om från början varje dag, inte tänka framåt på veckor, månader...
Som att gå ner i vikt. Omöjligt. Bara tanken på att vara utan sötsaker en längre tid ger mig en ångestattack vilken i sin tur får mig att frossa i glass, karkki etc. För det är ju ingen vits, jag klarar det ändå inte. Så tänker jag. Sedan går jag därhemma och speglar mig själv och vill bara gråta och skrika och riva skinnet av mig i vanmakt över situationen.
Jag är "Hannah som var bra i skolan", "Hannah som skrev flera L i studentexamen", "Hannah som var populär bland pojkarna under opisto-tiden", "Hannah som var smal under opisto-tiden", "Hannah som visste mycket", "Hannah som vågade och kastade sig in i nya saker".... Jag är inte ens säker att jag vet vem jag nu just är, hela min självbild består av små bitar av det förgångna. Mitt nuvarande jag är ett mysterium för mig själv, en skugga, ett spöke i ögonvrån. Allt som betyder så mycket för mig själv i min självsbild, ligger i det förgångna. Det finns ingen kraft mera i de sakerna, hur jag än skulle vilja att det gjorde det. Jag har misslyckats i att bilda en ny identitet för mig efter skoltiderna, fullständigt misslyckats. Eftersom jag lever i det förgångna så ser jag inte den Hannah jag är idag och därför kan jag inte göra några förändringar. Det är också därför tiden efter opisto känns som en dimma för mig. 6 år har snart gått, och vad har hänt? Vad har jag fått till stånd? Ingenting. Jag har bara fortsatt att leva kvar med de fasader jag byggt upp under de tidigare åren. Jag har inte kommit någon vart.

Jag känner mig som en fånge i mig själv. En fånge i mina tankar, mina patos. Jag har en bild av mig själv i mitt inre och oftast är det den bilden jag projiserar inne i min hjärna. Tyvärr stämmer inte den bilden överens med verkligheten...

Ångest. Vanmakt. Ilska. Frustration. All of them my friends. Kanske jag nån dag kunde klara av att tänka på ett annat sätt. Jag hoppas det, för innan mina tankebanor ändras, så kan inget annat heller ändras.

filmer

Så är det snart dags för Oscar-galan. Ja, jag tänker se på den. Det är något så intressant och roligt med att följa med hur det går, hur stjärnorna är klädda, hurudana tal de har, ja o vem som vinner såklart. Jag hade tänkt kolla igenom alla nomineringar som finns till handa, men glömde bort det och när jag for in till Makuuni i fredags kom jag ut med tre filmer... men inga som hade något med några nomineringar att göra. Det blev A Time-travellers Wife, The Soloist och Young Victoria.

A Time-Travellers Wife: Jag tycker SÅ mycket om boken, läste den första gången och grät så jag skakade i slutet, det var nästan hemskt. Men filmen... näp, har nästan glömt den redan, gjorde inget som helst intryck på mig, hoppade hit och dit, man blev inte involverad.
The Soloist: Den här har jag velat se länge, såg trailern för den på bio i New York på hösten 2008, men den kom aldrig hit på bio. Nu hade den precis nyss kommit ut på dvd istället. Robert Downey Jr och Jamie Foxx. Ploten går så här:
"A Los Angeles journalist befriends a homeless Julliard-trained musician, while looking for a new article for the paper", och baserar sig på en verklig historia. Tyckte om den, om skådespelarnas insatser, om musiken (Esa-Pekka Salonen gör ett kort framträdande), om storyn i sig. Inget att hänga i julgranen, men sevärd nog.
Young Victoria: Emily Blunt är en av mina absoluta favoritskådespelerskor, så bara pga det så tyckte jag om denna. Så har jag också länge varit fascinerad av berättelsen om Victoria och Albert, deras kärlek, deras förhållande. Egentligen berättade inte denna film så mycket, den var som en kort inblick in i den tid då de träffades och gifte sig. Den hade egentligen ingen början och inget slut. Vilket iofs är helt förståeligt i detta fall. Men tyckte alltså om den, pga Emily Blunt, pga det historiska, pga den lilla inblicken i relationen mellan en av de mest berömda kungliga paren.

Det vad jag hade tänkt hyra var The Hurt Locker( nominerad för bl.a. bästa film, bästa regi och bästa manliga skådespelare), Julie&Julia (Meryl Streep nominerad), District 9 (bl.a. bästa film) och Inglorious Bastards (noup, har inte sett den ännu, nominerad för bl.a. bästa film och bästa manliga biroll). Julie&Julia var utlånad, The Hurt Locker orkade jag helt enkelt inte se, är ingen vän av krigsfilmer... Och ja, de andra kom på andra plats efter att jag hittade de tre som jag sedan hyrde.

Faktiskt, så har jag inte sett en enda av de filmer från vilka skådespelarnominationerna kommer. Iofs så har de flesta inte ännu haft finsk premiär.
Vad jag har sett är Avatar, Up och The Princess and The Frog.

Men. Jag hoppas att Sandra Bullock vinner en staty, likaså Jeff Bridges. Mo'Nique och Christopher Waltz kommer att ta hem birollsstatyetterna, enligt alla prognoser.

Se förresten Sandra Bullock kamma hem årets Razzie-award för årets sämsta skådespelerska (en annan film än den som hon är Oscars-nominerad för såklart). Det är mycket sällsynt att en Hollywood-stjärna tar emot sin Razzie, och se hur fantastisk Sandra är! Vilken humor hon har, så down-to-earth och inte alls uppe på sina high-horses. Hon verkar alltid vara så genuin och vanlig. Fick så mycket mer respekt för henne efter att ha sett detta clip, :).



Få se hur det går med Avatar... Jag tyckte ju om den, som ni kanske minns, men jag tycker inte att den ska vinna bästa film... Den var ingen sådan film. Sjutton, nu önskar jag att jag sett The Hurt Locker, som är Avatars största konkurrent, så kanske jag hade en bättre vy på saken... Men jag kommer inte att bli alls förvånad ifall Avatar förlorar alla de stora kategorierna, alltså bästa film och bästa regissör.
Nåja. Anyway. Vi ska se hur det går, hurudan showen blir. Hoppas Steve Martin och Alec Baldwin får ihop något roligt. Jag kommer säkert att somna i nåt skede, har sovit 3h sedan mitt nattskifte förra natten. Wohoo.

Då var resan bestämd

Så var det bestämt. New York i april, 19-28.4 för att vara exakt. *suck*
Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig, velade fram och tillbaka, hit och dit, angstade och hade mig. Men idag beställde jag flygbiljetterna, no going back mera. Det skall nog bli trevligt, jo. Blommande körsbärsträd, vårblommor i Central Park, ja det skall nog smaka. Har ju de två senaste gångerna sett höstfärger i The Big Apple.

Så har jag också beställt biljetter till Wicked och till A Behanding in Spokane, med bl.a. Christopher Walken. Wow. Det ska bli fint. Och Wicked också, den ser jag också framemot.

Tror att jag denna gång skall spendera mera tid i Brooklyn och investigera Queens. Och Upper West Side och Harlem har jag ännu inte bekantat mig med närmare. So those are def on the list. Och Miz Mooz-skor. Och lots and lots of photography. Äta Ben&Jerry's smaker som inte fås i Finland, helst sittande på en bänk i Central Park eller Union Square. Kolla in Henri Cartier-Bresson utställningen på MoMa. Kanske hälsa på Isabella Rossellini som talar om sin nya bok på Barnes&Noble i Tribeca en förmiddag. Sitta på Brooklyn-sidan av floden och blicka ut över Manhattans vyer. Äta amerikanska pannkakor till frukost med färskpressad apelsinjuice ur ett enormt glas. Surfa runt i Lower East Sides vintage-butiker. Gå bland de blommande körsbärsträden i Brooklyn Botanical Garden med japansk musik spelande i bakgrunden.
Så skall jag också reservera dinner tables till några restauranger, tidigare har jag nästan enbart ätit on the go, så skulle vara fint och verkligen sitta ner och äta ordentlig mat. Men bestämde mig för att dissa Karita Mattila i titelrollen i Tosca på Metropolitan Opera.... Det kunde ha varit för bra för att vara sant, men... till slut så lockade det inte SÅ mycket.
Jep. Ska noo bli bra tror ja.

De va väl de. Annars är jag bara trött, så där lagom trött. Ingen inspis på någonting riktigt. Så e de bara.

resetankar

Lite sommarglans in i denn djupa vinterköld, ey. Så som jag längtar efter våren, efter sommaren... Efter färger, efter mera ljus. Att naturen ska vakna upp igen. Det finns inget att fotografera nu just där ute, allt är grått och vitt. Ska bli så fantastiskt roligt att få fota allt det gröna, för första gången så som jag faktiskt vill göra, så som jag lärt mig att göra sedan i höstas. Med mina älskade objektiv jag inte hade förra sommaren. *längtar*

Idag var jag till tandläkaren, de borrade i mig och petade. Jag kände inte ett skvatt. Bedövningen var den mest effektiva jag någonsin haft, hela vänstra sidan av feiset var känslolöst, t.o.m. örat. En sidoeffekt var att jag hade svårt att hålla upp munnen, det började av någon anledning att krampa i halsmusklerna... Which was interesting. Men nu är jag hålfri, tandstensfri, uppflorerad och efter ett par veckor är jag visdomstandfri också.... Ser inte så framemot det, men han sa att bedövningen blir lika effektiv då som den var idag så det fick mig att slappna av lite. Because that stuff was good! Kände inte ett skvatt.

Jag funderar på att åka till New York i slutet på april... Och isåfall till San Fransisco också... Saken är den att vi har fått pappas bostad såld och jag kommer att få lite pengar därifrån. Inga stora summor, typ 2000€ kanske, men med den summan skulle jag kunna åka på en resa. Andra saker jag kunde göra är att betala bort lite skulder, eller sätta in på konto och spara, men då det lockar inte alls. Om det skulle vara en större summa, så kanske, men då det ändå inte räcker till alla skulder t.ex. Är annars heller ingen sparmänniska, tycker livet är till för att levas och pengar till för att användas. De ska inte mögla på ett konto. (inte för att jag någonsin kommer att ha ens chansen att ha mögliga pengar på kontot... in my dreams.)

Men ja, funderar på att åka till San Fran och New York. Har nämligen två veckor ledigt i slutet på april. Men vet inte... Kan inte bestämma mig.... Saknar också Venedig, det börjas våras och jag kommer ihåg min resa dit med så mycket värme. Men dit åker jag nog inte på nytt denna vår ännu... London? Rom? Mexico City? Buenos Aires? Idéer?

Gospel hela weekend long

Oh....
Oh...

Tala om antiklimax right now. Sitter på arbetet och har tankarna helt någon annastans än där de borde vara. Which is work. Inne i mitt huvud skallar sånger om och om igen, stämmor och toner. Oavbruten älämölö sedan fredag kväll. Också i drömmarna har det sjungits, om och om igen, till den grad att jag blivit lite trött drömmarna mina. Replay is the deal.

Ja... Jag hade ett fantastiskt veckoslut, absolutely fabulous. Det är så underbart att få sjunga fullt ut dagar i sträck, få inspireras och dirigeras av en som verkligen kan. Carl Hall, han e noo bra han. Rama'an kar.
Att sjunga gospel är så fantastiskt roligt... Nu väntar jag bara på Stockholm International Gospelchoir Festival i augusti. Det skall bli så så roligt, :).

Ja veckoslutet gick sjungande fram, för lite sömn, för mycket kaffe (jo, jag också, var tvungen, annars skulle jag inte ha hållits vaken), för lite vatten... Sittande i tåg, i bil, på stolar. Se solen gå upp över Österbottens åkrar. Hitta till Nykarleby på en gång, hitta ut ur Jakobstad efter en tids förvirring. Njuta av solen, så strålande gassande att man tänkte bli snöblind.

Var hade jag nu mina solglasögon... Vara hungrig trots konstant ätande. Uppleva en av de vackraste saker jag någonsin upplevt i en kyrka på lördag kväll. Gloria-mässa. Det var så så fint, så så vackert, så så känslofyllt och talande. Tonerna ljöd som änglarna, harmoni och frid. Underbart. Jag hade tårar i ögonen när den slutade. Dödstrött som jag var efter att ha sovit bara några timmar föregående natt, efter att ha stigit upp kl 7, efter att ha sjungit i 12h. Trodde jag skulle slockna där i kyrkbänken, att A skulle få skuffa i mig när jag började snarka, men näeh. Ingen chans att jag skulle ha somnat där inte. Så fantastiskt fint att jag var klarvaken hela mässan igenom. Det kändes som om man blev renad, förnyad.


Ja ljuset var så underbart under hela veckoslutet. Utomhus och inomhus. Det kändes som att bada i ljus, som om livet började igen, som om vinterns udd var bruten.

Konserten på söndag var så härligt det också. Lite väl lite publik, men inte hade det nån betydelse egentligen. Ei se menoa haitannut. Hörde för första gången The Mrs Bighill Singers, och oh och ah... Hörde och häpnade. Det var något oerhört fint. På riktigt!! Och låten som vi fick vara med och sjunga med dem var nästan den bästa på hela konserten, hela fiilisen, hela maffigheten... "I just can't give up now. Come to far from where I started from. Nobody told me, the road would be easy, but I don't believe, He brought me this far, to leave me...". Man that was powerful stuff..... Jag hade aldrig hört om denna grupp, but I do know them now, oh yes I do. Fantastic stuff, more than fantastic. *sigh*

Det skulle vara roligt att se en video från konsterten, såg att det var flera som filmade. Kanske man får se en snutt i nåt skede. I överlag måste jag ändå säga att det är nästan själva övningarna som är "kivogare" än själva konsterten. Det är helt enkelt något med att bygga upp en sång, lyssna hur den växer fram, tar form, höra de olika stämmorna blandas och passa ihop. Känna glädjen över det fina man är med och skapa.
Väntar faktiskt redan på Stockholm, skall bli så roligt att åka med en blandad trupp, med folk i alla åldrar. Så förstod jag att det kommer att bli, en "öppen inbjudan" för vem som helst att komma med, inte bara en Gospelkören-grej så att säga. Det är ju så gospel skall vara, för alla, inte bara för ungdomar. Det är en sån rikedom att sjunga med folk i olika åldrar.

Gospel är nog min grej det, att få sjunga, röra sig, leva sig in. Det skulle vara så underbart att få vara med i en kör här nånstans, men... Det är lite skralt med ordentliga gospelkörer häromkring. Tyvärr.



http://www.youtube.com/watch?v=a7Kh6rgiGiQ

en vinterfjäril

Morgnar är inte my thing. Not in the least bit my thing. Jag känner mig fysiskt sjuk när jag tvingas stiga upp före kl 10. För att inte tala om före kl 6. Jag kommer aldrig i tid i säng på kvällarna, vakar, ser på tv, surfar på nätet, läser, dricker té, njuter. Jag njuter av att vara vaken när alla andra sover, jag njuter av de mörka, stilla kvällstimmarna som övergår i natt. Då känner jag mig som mest levande, då flödar min inspiration och min fantasi.
Nu känner jag mig som en zombie. Fumlar med orden, med kroppen, med huvudet.

Dessutom så har jag redan två gånger idag, på 1.5h, fått reta upp mig, gräla med anmälare på arbetet, "ei tässä mitään diagnoosia tarvitse tehdä", "minä tiedän, minä olen lääkäri", "minä kirjoitan yleisöosastolle", sa att nå det hjälper ju otroligt mycket, skulle det inte vara fiffigare att ringa polisstationen och reda upp saken istället, men nää, "minä en mihinkään soita, minä kirjoitan yleisöosastolle".

*ARGH*

Detta blir en låååååång dag.

Jag diskade igår. *victory dance*. För första gången sedan julen. Oh yeah. Torkade ytorna i köket också. Men orkade inte ta itu med resten av hushållet, det får bli till nångång senare.
Igår var jag också ute och gå, var tvungen att röra på mig lite efter att min rygg började protestera mot allt liggande. Vad kan man åt det att man har en så bra bok att man inte kan sluta läsa...
Det var en grå dag, som alla dagar på sen senaste tiden, riktigt grå och vit, bra så man såg skillnad på marken och himlen, allting i samma gråvita nyans. Jag längtar så efter solen... Och en smula blå himmel... Jag har inte sett en blå himmel på... ja... flera, flera veckor. Solen såg jag en skymt av i Ruka föregående veckoslut, men bara en skymt, och ingen blå himmel.

Tog med mig en av mina "nya" objektiv, inköpt i början på november, men jag har bara använt min kära nikkor ai-s 50mm f/1.2 på senaste tiden, så dessa andra har snällt fått ligga i lådan. Nu var det dags, tyckte jag, att take this one out for a ride. Det är frågan om en Helios-44 58mm f/2.
Och my, oh my... Vad glatt överraskad jag blev! Skärpan, väldigt bra, t.o.m. wide open, alltså när objektivet är inställt på f/2. Bokeh, ooh ja, den tycker jag verkligen om! :). En härlig känsla att hitta en ny vän, en ny förälskelse, se hur fint objektivet "ritar". Fnissade och oo-ade mig när jag laddade upp bilderna på datorn. Vad glad jag blev. Väntar på att få provköra detta objektiv lite mera, :).

Kan ni gissa vad objektivet kostade?
Det tror jag inte.

34€.

Jep. 34€. Plus 7€ för adaptern.
Det är frågan om ett objektiv i s.k. M42-mount. De gjordes i f.d. Sovjetunionen och Öst-Tyskland, och kan verkligen köpas för en spottstyver om man har tur. Finns många, många olika, endel bättre, andra sämre. Vissa är kopior av de världsberömda Carl Zeiss-objektiven (som kan kosta tusentals euro). Det enda som behövs för att jag ska kunna sätta fast dessa objektiv på min Nikon D90 är en adapter, vilket i detta fall ser ut som en metallring. Sedan är allting manuellt, från fokusering till "metering" (eng.), alltså man ställer in aukkon och sulkijan själv också. Men det är inte svårt alls, när man väl get the hang of it. Jag har tre M42-objektiv, denna Helios plus en Industar-6 L/Z 50mm f/2.8 och en Jupiter-9 85mm f/2. Bilden nedan är tagen med Industar-6:an. Den fungerar nästan som en macro också, vilket är ganska fantastiskt. Vad den kostade? Typ 30€. Dess skärpa är inte lika bra som Helios', men duger. Jupiter-9:an har jag inte lekt med ännu, men den är ett legendariskt porträtt-objektiv, soft and glowing så att säga. Kostade likaledes lite mera, hela 70€.
http://en.wikipedia.org/wiki/M42_lens_mount



Dessa gamla objektiv har en känsla som inte de nya har. De är så att säga lite vinksahtaneita, inte rena och perfekta. Vimsiga och originella. Lite retro. Nu talar jag inte om objektivets fysiska utseende, utom om hur den "piirtär", hur världen ser ut genom den.
Jag tycker om den speciella "look" som de har, ja det gör jag.

Ser ni, jag hittade en fjäril i skogen. En röd fjäril i vinterskogen. Där satt den, fladdrade sakta med vingarna, poserade snällt för mig. Ja, jag tror t.o.m. att den sjöng en liten sång. En blandning av opera och nånslags barnsång tror jag det var... En hymn i grådasket.
Mera sådant.

a moment in one life

Idag såg mitt vardagsrum ut så här. Eller i varje fall ett hörn av det... Min lägenhet är upp och ner, har inte rört ett finger eller städat sedan före julen. Kanske jag snart borde ta itu med saken. Kanske.
Ser ni ljusen till höger? Det är min julgran. Jo, den står där framme ännu. Hade helt enkelt glömt bort att den fanns där, undangömd bland skuggorna. Idag tände jag ljusen ännu en gång och imorgon skall den röjas bort. Mina ornaments kommer att bli glada över att få vila lite, de är utmattade. De turkosa bollarna blev riktigt otrevliga och skrek att de kommer att kontakta sin liitto. Usch. Och sådant språk de använde. Den storyn hittas ifall ni klickar på fotot, då kommer ni till flickr.

Diana Gabaldon ja, min absoluta favoritförfattarinna. Det finns inget bättre, inget. Älskar hennes böcker. Punkt. Hennes nyaste, som ni ser på bilden, kom just ut och jag har snart läst den. Sedan får jag vänta till år 2013 för nästa bok... Snyft.
Hennes böcker är fyllda med historia, relationer, kärlek, svårigheter, humor, sorg, spänning, äventyr etc etc etc. Jag gråter och jag skrattar, mitt hjärta bankar av spänning och jag kan inte sätta ner böckerna. Dialogerna är fantastiska, de ömma scenerna mellan karaktärerna så fyllda med känslor, så vackra. Det är det som Gabaldon gör så bra, beskriver känslor, stora sådana, svåra sådana, hon räds inget. Hennes förmåga att gå in på detaljer är fenomenal, hon forskar enormt inför sina böcker och allt är top notch, rätt och riktigt. Jag lär mig så mycket när jag läser hennes böcker.
De ska vara på engelska, för hon använder den skotska dialekten när hon skriver (alltså inte uniformt, bara när någon som är skotsk talar i en dialog), och den kommer inte fram i en översättning, många nyanser förloras.

Yeah... Fick en ny tand idag. Ser lite jännä ut. Men nu har jag åtminstone ingen glugg kvar i tandraden, which is nice.


Mar sin leibh an dràsda!
(skotsk gaeliska för typ ta ta for now) (de borde jag förresten göra, åka till Skottland och lära mig gaeliska.. hm...)

en trip norrut

Jag var uppe i Kuusamo för ett förlängt veckoslut. Firade mammas 50-årsdag. Jag har inte varit i Ruka på.... över tio år, så det var väl på tiden. Underligt hur litet allting verkade, hur backarna var så korta, hur hela stället hade minskat i storlek sedan sist. Jag kom ihåg hur vi med Johan åkte längs olika metsäreittejä, krockade med träd och hade kul.

Denna gång var jag nog uppe i backen, men... vädret gjorde åkandet till allt annat än något roligt. Temperaturer på -20'C och vindar på 20 m/s gjorde att jag nästan blev av med mina fingrar då jag försökte fota lite. Ja, jag var nära en panikattack när vi försökte skuffa oss fram till en annan pist, med vinden ylande om öronen, det var nästan så att man skuttade en längd framåt, två bakåt. Det kändes som att vara inne i en vindtunnel, och jag måste bara bort, fort bort. Ner till kämpän, av med de tusen lagren av kläder och sedan kunde jag andas fritt igen.

Jag och mamma skrattade till när vi satt nere i Pessari (vilket namn...) på bistrot där. Satt och värmde fingrarna runt en mugg med het kakao och förberedde oss för att ta oss ut i kylan igen. Vad i hela friden gjorde vi här?! Detta var ingen fridfull semester, där det var en njutning att komma nerför backarna, graciöst, mjukt och i perfekta linjer. Nej, detta var en fight for survival, att komma ner så fort som möjligt, och hoppas på att näsan fanns kvar väl där nere. Att täcka ansiktet så bra som möjligt och känna hur allt tyg frös till is runt munnen och kinderna.
Det hela var så absurt där vi satt inomhus, med tysk pop ringande i öronen och en brittisk familj bredvid oss. Vi skrattade lite till och tog oss sedan ut igen, uppför backen, fort ner, uppför backen, fort ner. Detta är vad man kallar finländs sisu.



Jag flög till Kuusamo. Kommer inte ihåg när jag sist skulle ha flygit inrikesflyg... känns så onödigt helt enkelt, och dessutom är det bekvämare med tåg. Men nu fanns det inget annat val, även om jag med samma summa pengar kunde ha tagit mig fram och tillbaka till Miami med Finnair... Vad allt gör man inte för sin mor.
Men se, det var riktigt trevligt ändå. Jag har sagt tidigare att jag fascineras oerhört av flygplan och flygfält, och de bästa stunderna är när man väntar på att gå ombord, när planet taxar iväg och lyfter, samt när planet landar och man går ut i samlad tropp till baggagebandet. Allt emellan kunde jag leva utan. Att sitta där uppe med tryck i öronen, dålig luft och trånghet á la Tokyo-rusning, ja det ogillar jag skarpt. Så på det sättet var flygtiden på en timme perfekt. And? Bra flygplan. En ordentlig Airbus, ingen liten sardinburk där varenda liten guppa i luften känns. Det kändes som att flyga till Paris, till London, till Europa. Inte till Kuusamo.
Sedan var kaptenen på hemresan så rolig, fick hela matkustamo att brista ut i skratt när han introducerade sig själv förrän we took off. "Polkaistaan kohta moottorit käyntiin" etc. Var inget torrt utlägg, utan ett fint målat språk som man gärna hade lyssnat längre på. Han fick applåder till slut.

Hemma i Lojo var jag efter två timmar. How surreal.

a slight problem with my tooth

Och så har Avatar gått förbi Titanic som den mest pengaindragande filmen någonsin. Efter bara sex veckor på bio... Otroligt. Såklart inverkar de högre 3D-priserna och överlag dyrare biljetter än 1997, men ändå, attans säger jag. Få se hur långt filmen kommer att gå, med tanke på att Titanic tog in samma summa summa på 38 veckor.... Det är i varje fall klart, att inom kort kommer Avatar att vara den film som dragit in överlägset mest pengar.



Hela Avatar fenomenet har fått mig att vilja gå mera på bio, se filmer på stora screen, inte bara se filmerna, utan också uppleva dem på ett sätt som inte är möjligt där hemma. Jag som länge favoriserat hyrda dvd:n sitter nu där hemma och glor ilsket på min 21" putkitv. Men, i mitt nuvarande hem kan jag nog inte ha en större tv. Tankarna angående mitt drömhem har fått påfyllning, förutom ett litet rum med bokhyllor från golv till tak vill jag nu också ha ett rum med en stor tv-skärm, hela danderungan. För nu anser jag att lika mycket som böckerna är för mig en upplevelse, en möjlighet att fly den egna verkligheten och simma runt i en annan, så kan tittande av film också ge samma slags upplevelse.

Ja.

Jag blev av med en tand häromveckan. Satt och åt egenhändigt poppade (de enda jag äter, micro-varianten är ingenting jämfört med dem) popcorn när ett listigt litet frö blandade sig med de vita mjuka godisarna. Crunch, så bet jag i med full kraft och cranch sa tanden. Sen gick det inte att tugga mera, det kändes som om man skulle ha ätit småsten när man försökte.



Tur så hade jag redan en tandläkartid, för att lappa ett hål, så frågade om de kunde tänka sig att först reparera min arma lilla kindtand. Det gick ju för sig. Och av var den ju. Hela arma tanden, diagonalt av. Tandläkaren vred om lite med tången och så var min tand borta. Hux flux.
Skruv, fyllning etc. Och nästa gång ska tanden byggas om på nytt. Min börs säger halleluja, med tanke på att det är en privat läkarstation. Nästa lediga tid på kommunala sidan skulle ha varit i april. De' ni.
Nu sitter jag och pillar med tungan på min lilla tandstump. Vet ni, det är en ganska säregen känsla egentligen, en känsla jag inte haft sedan jag tappade mjölktänderna och kände hur de nya tänderna började växa ut. Det känns likadant nu. Tala om en slags deja vu.

Och ni som tänker: "hur kan en tand gå av sådär bara pga popcorn...?! Speciellt en kindtand...", så kan jag säga: A) urbra timing och plats, fröet var precis på rätt ställe för maximal förödelse, all den energi som kom av att jag bet ihop ordentligt hade ingenstans att ta vägen, så den blev ledd in i tanden. B) tanden ifråga var redan död, aka. juurihoidettu. Skör as hell så att säga.
Det var 5 år sedan jag gick igenom rotbehandlingen. Tandläkaren sa nu åt mig att jag ska förbereda mig mentalt för att denna "paikkaus" inte kommer att hålla länge, att man blir tvungen att sätta in en protes, eller porslinskrona, vad man nu kallar dem. Det är ju bra att veta, så kan jag redan börja spara ihop pengar till det. Några futtiga tusen euro behövs det för det.

Man borde ha blivit tandläkare....

om internet

Jag blev på något sätt störd av gårdagens Dr Phil avsnitt. Nej, jag brukar inte se på den serien religiöst, bara när den råkar komma och jag sitter vid datorn. Man måste ju ha två rutor på samtidigt, eller hur. Och bara ifall det är ens lite intressant ämne han talar om.
Nå, denna gång gällde det bl.a. en facebook-grupp dit unga kvinnor laddar upp bilder på sig själva när de t.ex. spyr i vessan efter en häftig utekväll, namnet på gruppen var nåt i stil med: when you know you've had enough".
Samtalen handlade om hur folk laddar upp olika bilder på sig själv på nätet och i och med det kan skada sitt rykte.

Det som jag störde mig på i Dr Phil's utlägg och vissa andra som var emot fenomenet, var att en orsak att de anser att man inte skall göra det, är att möjliga framtida arbetsgivare lätt can googla dig och hitta dessa bilder, och därmed inte anställer dig. I programmet fanns en företagare som berättade hur vanligt det är med att man googlar folk som man kallar in till intervju, och att det är självklart, ifall man hittar nåt mindre smickrande, att man inte därför anställer typen. Ingen skillnad om bilden utspelar sig flera år tillbaka i tiden. Denne man sa fnysande att det var en ung man som hade skrivit på sin FB-sida att vad han tycker om att göra är att sitta o röka (marihuana) med sina vänner. Detta fick till orsak att han inte blev anställd. Även om företagaren uppfattade det som menat som ett skämt, men att en sån som kan skriva nåt om sig själv på nätet inte har rätta värden och framstår inte som tillräckligt mogen för arbetet. Detta handlade om en harjoittelu-paikka och det var en college-studerande.



Okej, jag anser inte att det är smart att sätta upp tvetydiga bilder på sig själv, MEN, jag tycker att ens privatliv är ens privatliv och arbete är något helt annat. Jag tycker att det är helt fel att nån kan gå miste om ett arbete för något som denne skrivit på nätet (talar alltså om en mening hit eller dit, inte typ om något öppet kriminellt). Klart man alltid ska ha huvudet med sig när man skriver och rör sig på nätet, men jag tycker också att man ska kunna leva sitt liv och inte 24h behöva tänka på hur man beter sig, bara för att nån kan nångång få reda på att du skämtade om något som din arbetsgivare kunde tycka är fel.
Att någonting på nätet, som ofta säkerligen är helt taget ur sammanhanget kan underminera alla goda betyg, referenser etc. som man kan visa upp. Det är rent ut sagt sjukt.

Som denna story: om hur en barnskötare haft upp ett foto på sig själv med en pipo där det stod "porn star". Och blev avskedad. http://www.iltasanomat.fi/uutiset/ulkomaat/uutinen.asp?id=1884535&pos=hl-ko-3

Är detta pga att de som är i bestämmade position inte förstår sig på internet-världen och på sätt och vis lever i en annan dimension än 20-30-åringarna...?

Jag tycker helt enkelt det är fruktansvärt fel att bedöma en människa utgående från de glimtar man kan hitta på nätet, det om något är ett tecken på dumhet.

Vad tycker ni om saken?

(Googlade mig själv och inom de 20 första sidorna hittade jag tre länkar som gällde mig, den ena mina FB-sida (som är privat), de två andra rörande flickr, där jag har mitt riktiga namn utskrivet.)

"Please check your egos at the door"

I år blir det 25 år sedan We are the World gavs ut. De ska göra en ny version av denna klassiker, det var meningen att de annars också skulle göra det, men iom Haiti-katastrofen så blir det en fund-raising event för den saken.
Ta en titt på videon för sången, kolla in alla superstjärnor som där tillsammans sjunger. Man, jag skulle så gärna vara en del av den där kören.... Det måste ha varit fantastiskt. På Wikipedia-sidan hittas mycket fin information om sången, om inspelningen osv. Rubriken säger vad det stod på skylten som mötte stjärnorna då de var på väg in i studion.

http://en.wikipedia.org/wiki/We_Are_the_World



Förresten, är det nån annan som har funderat på varför just katastrofen i Haiti har blivit så "populär"...? Jag menar, några år sedan var det katastrofen i Bam, med minst lika många döda, och hur många kändisar och fund-raisings var det då...? Jag kommer inte ihåg, men inte var det sån hallå som det är nu med Haiti. Menar inte att det skulle vara något fel med uppståndelsen och det att folk deltar, hjälper, absolut inte, men det är något som stör mig här, med vilken inlevelse speciellt amerikaner, tar till för att sponsra, ge pengar... Är det för att Haiti ligger så nära USA, att det påverkar dem mera på nåt sätt...? Jag vet inte, men kan bara säga att alla katastrofer inte är lika värda, även om lika många människor mist livet eller skadats.
Eller är jag helt inne på villospår? You tell me.
(Edit: kollade upp Bam och ja, det var färre döda. Inte för att det nu har SÅ stor betydelse, men i varje fall.)

------------------------------------------------------------------------------------



Förresten.... I'm with CoCo! So on Team CoCo. Just so you know.
Mycket intressant att följa med all tumult och skratta åt vad han har att säga om NBC under dessa sista inspelningar. Yeah.

2010

Ett nytt år har vi.
Jag vet inte vad exakt det är, men någonting med detta år har ruskat om mig. Plötsligt ser jag saker och ting på ett nytt sätt, tänker på ett annat sätt, visionerar på ett annat sätt. För tillfället är jag urled mitt arbete, och har t.o.m. petat på inträdesförhörsböckerna till kulturantropologin... Anything but this shit är min slogan just nu.
Det har varit en del omvälvningar på min arbetsplats, i mitt skifte. Några, för mig, nyckelfigurer har försvunnit, och nu märker jag hur beroende jag har varit av min arbetsplats för att ge mig den sociala samvaro som jag annars inte fått. Det är det som jag har tyckt om med arbetet, arbetskamraterna, diskussionerna.
Faktiskt så är situationen ganska jobbig, jag är konstant irriterad och har ingen som helst tålamod med dumhet eller trötta vitsar. Har fullständigt förlorat intresset för detta arbete och försöker inte ens göra det på ett bra sätt längre. Det om något fick mig att inse att change has to come.



Om jag bara hade sparat pengar alla dessa år jag arbetat, så skulle jag ha en trevlig kassa nu, och kunna dra varthän jag vill. Nu är det bara skulder som gäller och med dem lockar inte studielivet så värst mycket, men... Något måste jag göra, det är ett faktum nu. I'm done here.

I överlag känns det som om jag börjar vakna upp från en dvala, jag känner plötsligt mera än förut, jag klarar av att handskas med mina tankar och världen omkring mig på ett, ska vi säga i Avatar-anda, tredimensionellt sätt, istället för det slätstrukna 2D och svart-vita jag gjort i så många år. Nu klarar jag av att snurra och vända på steken.
Nu vill jag bara leva ett liv jag blir lycklig av, få diskutera olika ämnen på ett fiffigt sätt, läsa och fördjupa sig i saker.

Även om detta låter förskräckligt, så fick Avatar mig att inse vissa av dessa saker. Att jag vill leva in mig i saker, i nya kulturer, att jag är öppen för nya saker och vill lära mig, iaktta. Människors reaktioner till denna film har varit så talande, som då jag försökte tala om det på arbetet, när de flesta bara sa att sci-fi är inget för dem, och så var diskussionen slut. Jag menar det som ett exempel, att jag vill ha folk omkring mig som kan öppet diskutera olika saker, inte bara det de själva brinner för, eller förstår. Jag vet nu inte om nån förstår vad jag menar.... men tolerans och intresse för saker utanför den egna intressesfären, det är sånt jag behöver. Inte fördomar och putkinäkyä, som nu frodas där jag rör mig.
Avatar fick mig också att komma ihåg mitt intresse för olika kulturer, speciellt indianernas. Det hade jag nästan glömt under de senaste åren, i min dvala. Likaså blev jag påmind hur viktigt naturen är för mig, hur starkt jag känner inför den och dess skövling.



Jaajaa, för att gå inpå Avatar som en film, eftersom jag nu redan tog upp den, så har ingen film gjort ett så starkt intryck på mig sedan.... Titanic kanske? Inte ens Sagan om ringen-trilogin fick mig att känna så som jag gjorde när jag gick ut ur biosalongen.
I och med fotograferingen och nu Avatar har jag börjat förstå hur visuell jag är som människa, hur starkt visuella intryck påverkar mig. Faktiskt så kommer jag ihåg att när jag läste till proven i skolan, så kom jag ihåg sidan, inte texten egentligen. Jag kunde se sidan i mitt sinne och scrolla till det ställe jag visste svaret fanns.
Avatar gav mig en visuell orgasm, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till när den var slut. Världen var plötsligt så grå och ödslig.



En annan sak som Avatar gjorde bra, var att föda mitt behov för escapism, få bli indragen i en annan värld, glömma den riktiga världen för en stund. Det är jag väldigt bra på, jag fantiserar mycket, läser mycket, allt för att få komma bort från den trista realitet jag själv lever i. Att få uppleva något helt annat. Jag klarar av att leva mig in i filmer, andra människors liv, olika händelser, väldigt intensivt, till den grad, att ifall jag levde mig in i mitt eget liv på samma sätt, så skulle jag säkert vara någon helt annanstans nu än var jag är.

Inte ens en riktigt dålig dialog, überamerikanska motivationstal och hopp i storyn fick mig att dra mig ur den värld som målades upp för mig, så stark var upplevelsen i sig. Det var som att sitta på en berg-och-dalbana, upp och ner, ooh och aah.
Min första 3D var det också, men det handlade inte om att slänga saker i ansiktet på åskådaren, som jag trodde. Nej, det handlade om att ge ett djup åt scenerna, ibland var det så subtilt att man inte ens märkte det. Det handlade om att förtydliga och göra mera levande.



Det vackraste jag någonsin har sett på en bioduk, en av de största upplevelserna jag haft i en biosalong, en omskakande omvälvning inne i mig. Jag ska se den på nytt, inte bara en, utan flera gånger, för detta är en film som ska ses på en så stor duk som möjligt, och absolut i 3D. Tror inte det är någon vits att ens tänka på dvd här.
Många kritiska röster har höjts om Avatar, med de positiva är flerfalt mera, och jag tror att det beror på hur man ser på filmen. Går man in för att se kritiskt på den dyraste filmen genom tiderna, eller går man in med öppna ögon, för att se, och låta sig ledas igenom den. Detta är ingen adaption av ett Pulitzer-Prize vinnande manuskript, detta är Pocahontas, Dansar med vargar o Star Wars, vi har sett allt detta förut, men pointen är den, att vi har inte sett det på det sätt som Avatar berättar den för oss. Ett nytt sett att se, titta, uppleva. Detta är inte en thriller där man ska ha hjärnan på helspänn hela tiden, detta är en enkel "saga", som tar upp stora frågor på ett enkelt sätt.

Och musiken då. Ja, ni minns alla Horners och Camerons senaste collaboration, som var Titanic. Mannen som skrev My Heart Will Go On. Det var lite Adiemus över the score, och me likey that. Lyssnar på soundtracket på repeat på datorn.

Avatar fick mig att känna som aldrig förut, jag allvarligt talat grät över hur vackert det var, jag kände gensvar i mig som jag sällan känner.
Anyway. Om ni vill läsa vad jag skrev direkt efter att jag hade sett den så ta och klicka på fotot härunder, då kommer ni till fotot på flickr. Mighty high I was indeed. Oh yeah. Det är sällan jag blir hög på det sättet, kunde faktiskt inte ens sova den natten, så upp i varv var kroppen. Och jag darrade rent fysiskt, så mycket känslor, så omvälvande. Men så är jag också en som jagar upp mig väldigt enkelt, känner stora känslor i musik, i vackra bilder, i olika människoöden, gråter och skrattar över alltmöjligt. Lever in mig till 539% i allehanda saker.



Det är lite bittersweet att kunna leva in i ett fenomen på detta sätt.... härligt att få föda för behovet av att fly osv, men samtidigt så gör det det dagliga livet så mycket mer outhärdligt, grått och trist.

Grått är nåt som världen inte är för tillfället. Nej, nu är det vitt som gäller. I alla former. Det ser verkligen underbart ut, som en magisk värld. Jag var alldeles förundrad när denna vithet plötsligt infann sig häromkvällen. En halvtimme tog det, fukten anlände och allt kondenserades. Fantastiskt att gå ut i naturen, vara under träden. Jag fotade och fotade, tills min röv verkligen krävde att komma inomhus. Känseln försvann nämligen. Jag var nästan rädd för att förlora den för en stund.



Jag tror att jag inte skall skriva mera, det blir så oerhört långt då, och knappast har någon orkat läsa ända hit anyway, så vi tar resten en annan gång.
Psst... som ett tips kan jag säga att ifall ni klickar på bilderna, så kommer ni till min flickr-sida, och där skriver jag egentligen en viss slags dagbok under varje bild. Så om ni vill veta hur mina dagar varit, gå till flickr, up-loadar nästan dagligen någonting. Det är också en orsak till varför jag knappt bloggar här mera, jag får ut allt skriveri på flickr. Så dit med er allihopa, bli medlemmar, börja fota och skriva, kommentera och diskutera. It's a lot of fun! :)

after x-mas känslor

Så var julen förbi. Det går alltid så fort. Man blinkar och så är det vardag igen. För detta har man stressat och stått i i en hel månad!
Julen var trevlig, spring hit och dit, men i varje fall. Mamma, moffa och Sonja kom till mig för att äta på julafton. Det kändes lite speciellt, att sitta hemma i eget hem och fira jul, riktigt skönt faktiskt. Och min första egna skinka har jag också stekt, :). Tyvärr hann jag inte sitta länge och njuta, det var att fara iväg till arbetet mitt i allting till kl 19. Arbetet förstör nog julen så bra så, inte kan man slappna av alls då man vet att snart är det dags att kravla till jobbet, det blir att snegla på klockan, tre timmar har vi på oss okej nog ska vi hinna, oj två timmar, nää.... en timme.

Natten på arbetet var ganska händelselös, som tur, var så otroligt trött att jag tuppade av i nåt skede. Det hade blivit dåligt sovda nätter och tidiga morgnar före julaftonen.
Men det var så roligt att komma hem på morgonen då jag visste att mamma var där, att så att säga komma hem till någon, till ett bebott hus. Hon ringde åt mig kl 2:30 på natten och sa att hon hade hållit på och städat... ordnat alla mina skåp, hittat ställen åt alla de där små svåra sakerna som man inte vet vad man ska göra med. Om hon nu tycker att det är roligt så....

Jag fick sova ett par timmar efter nattskiftet och sedan var det dags att köra ner till Hangö till Lotta&co. Vi åt, öppnade julklappar, sov på soffan och såg på när flickorna spelade Singstar och Guitar Hero. Annandag spenderades igen hos Sonjas, där vi igen åt, öppnade julklappar och slöade på soffan. Jag var så trött att jag knappt pratade.

Idag åkte mamma hem. Och plötsligt var allt så.... tomt. Julen är förbi, vad nu? Vad skall man nu se framemot? Plötsligt känns livet så oerhört tomt på alla sätt och vis. Fick kämpa för att klara av att köra hem till Lojo igen efter att jag fört mamma till tåget.


Efter att ha varit omgiven av kära släkten i 3 dygn så är ensamheten nästan fysiskt outhärdligt. Plötsligt ser jag mitt liv från en annan synvinkel, plötsligt är jag led att jämt vara ensam. Jag saknar mina närmaste så oerhört mycket, de är så långt borta, oppe i Kokkola... Jag skulle så gärna vilja fira jul i Kokkola, besöka pappas, mummus, fammos, vaaris gravar. Gå i kyrkan. Men jag får inte det. Räknade att nästa jul jag kan fira i Kokkola blir om ca 5-6 år. Så det gjorde mig ju så mycket gladare. Tills dess arbetar jag under julen.
Jag är så led mitt arbete nu just, led hur jobbet så fullständigt dikterar mitt liv, led hur jag alltid tvingas vara den som är borta, måste fara eller är på väg.

Imorgon ska jag till arbetet igen. Vardagen tar fullständigt vid. Vilken vardag? Nu just känns det som om livet inte har någon slags grund, någonslags grepp, inget att hålla fast vid. Det blir ju bra igen efter ett par dagar, då man igen vänjer sig vid livets grådask och sparsamhet. Men ibland vill jag inte bli van... Jaajaa... det är alltid så här efter julen, alltid samma känsla av tomhet och ödslighet.

Skulle så gärna åka bort någonstans, men har inte råd... och inte semester heller för den delen, inte förrän i slutet på april. Fyra långa månader av arbete, arbete, arbete....

Så här spenderade jag största delen av min jul:

shopping, lucia, marknad

Today was a day for christmas shopping.

Vanligtvis brukar jag ha allting färdigt redan i början av december, njuta av att paketera och att lyssna på julmusik. Göra egna julkort, pyssla och ha mig.

I år... Har jag knappt någon julkänsla. Har ingen koll på någonting, inget intresse för kort, paket etc. Det känns som om det var vilken tid på året som helst. Ingenting speciellt. Ingen mysfaktor. Jag vet inte varför det är så.

Nå, idag startade jag bilen i det iskalla vädret och körde mot H:fors.

Åt underbart god renskav på Stockmann, hittade dittan och dattan på de andra avdelningarna, på Akademen. När jag kom ut i nåt skede så snöade det. Stora flingor, överallt. Och det kändes så mycket varmare i luften. Underbart vackert, alla julljusen, snön, det var så fint.

Så var det en liten jordbävning... Det kan inte ha varit nåt annat, jorden hävde sig. Jag står helt normalt utanför Louis Vuitton, kuckar i skyltfönstret för skojs skull (tycker egentligen inte om deras väskor med alla logona) och så mittiallt... Led för led, kota för kota, neråt bar det. Och så ena knät i marken. Bam. Och alla påsarna flygande omkring. Wawawoom Hannah. Fort upp, snabb blick omkring, vem såg? Och så började jag skratta för mig själv, och kilade fort iväg, började linka lite efter att ha rundat hörnet. I'm okey.

Folk var på bra humör av nån anledning, jag talade med flera vilt okända människor, i "matkön", vid kassan, vid en schampoohylla, ja och så var det hon som kom och hjälpa mig att putsa bilen när det var dags att åka hem. Helsingfors kändes så vänligt. Hör och häpna.

Jag har fortfarande inte köpt att som skall köpas, klarar inte av att fundera på det nu just, har ingen överblick. Mat borde jag också skaffa, planera bakandet. Usch... I år vill jag bara att julen skall vara förbi redan.

På söndag var jag med Lotta, Ellen, Erika o Emmi till den årliga gammaldags julmarknaden i Lojo. Det har blivit lite av en tradition. Allt händer runt kyrkan, och i kyrkan. Det är smeder som hackar på sina glödheta järn, människor klädda i medeltida kläder, doft av barr och lyktor. Allt är hantverk, inga nya, massproducerade saker får säljas. Det var kallt och jag höll på att frysa tårna av mig, men så ska det vara på julmarknad, det liksom hör till, att man småfryser, tar en stund i taget, dricker ångande varm glögg och får det att lätta för en stund.

Till saken hör också att efter marknaden sjunga De vackraste julsångerna i kyrkan och se Lojonejdens Lucia krönas. Det är alltid lite lustigt på något sätt, sättet allt görs på. Kanske det är pga att det finns så få svenskatalande i Lojo, att det är mer talkoomeininkiä.

St Lars kyrkan är underbart vacker. Det är den tredje största medeltida stenkyrkan i landet (efter Åbo domkyrka och birgittinklostrets kyrka i Nådendal) och en av de största medeltida skatterna när det gäller kyrkomålningar. Alla väggar, tak, pelare, är täckta av kalkmålningar i regnbågens färger. Fantastiskt.

Kyrkan är byggd i slutet på 1400-talet, målningarna är kommissionerade i början på 1500-talet.

Det var det för idag. Hackigt värre.

Självständighet

Trevlig självständighetsdag!
Jag sitter på arbetet och känner mig pigg för första gången på flera dagar. Vilken otrolig känsla! Jag har gjort några 12h långa dagsturer nu, och det har varit en pest och pina, varit som i en dvala, irriterad och fruktansvärt slut. Jag är helt enkelt ingen morgonmänniska och klarar inte av att gå i tid i säng. Nu har jag sovit halva dagen och känner mig som mig själv igen. Frid och fröjd.



Det blev inget större firande för min del idag. Hade tänkt fara till hjältegravarna och tända ett ljus, men hann helt enkelt inte innan det var dags att åka iväg till arbetet. Inte hann jag heller tända två ljus i mitt fönster, eller tja, göra något annat för den delen heller.
När jag körde till arbetet så tittade jag på alla de upplysta fönstren, alla flaggorna som fladdrade i mörkret. Blev nästan en smula emotionell av synen. Oh Finland, du sköna fosterland. Jag är nog patriotisk jag. Hemma lyssnade jag ett par timmar på Finlandia, på nytt och på nytt, förstod hur underbart fin den symfonin är. Verkligen. Jag tror att jag måste bekanta mig med Sibelius' andra verk också, hans stil tilltalar mig så oerhört.



Solen sken i torsdags från en klar himmel, världen var täckt i rimfrost. Det var så oerhört vackert. Allting gnistrade och tindrade, blänkte och kastade prismor omkring sig. Jag försökte fota det jag såg, men som så ofta så är det så svårt att fästa på bild det vackra man ser. Mycket enklare är det att göra något mindre iögonfallande, något som man enkelt skulle förbise, till något vackert. Kanske ribban helt enkelt inte är så hög just då. Men hur skall man fota ett helt fält fyllt med torkade ormbunkar som har ett vitt täcke av rimfrost på sig, blänkande i solskenet? Not happening. Men bra så, inte kan man fota allt, vissa saker ska bara ses med ögonen, inte genom en kameras lins.



Jag börjar känna mig som en människa igen så småningom, mer hel, mer... samlad. Jag börjar förstå och hitta anknytningar, bearbeta. Vägen är påbörjad och jag hoppas jag en dag kommer ända fram. My past shall not dictate who I am, I shall be the person I want to be.