att flytande vila

Gårdagen var underbart annorlunda och trevlig. Det var mitt skiftes tyky-päivä och vi åkte ut till "vildmarken", satt i kåta, badade rökbastu, stavgång, åt älgkött som var så mört att det smalt i munnen. De flesta åkte hem runt kl 20, men jag och två andra bestämde oss för att stanna, bada lite mer rökbastu och vältra oss i paljun som stod ute. En uppvärmd liten bassäng vid sjöstranden. Där låg vi, filosoferande, med filthattar på huvudet, snöflingor och ånga dansande omkring oss, en livbojanordning för vinflaskor och ljudet av den sprakande kaminen i bakgrunden. Ovanför oss hade vi himlen, runtomkring oss skog och fullständig mörker och tystnad. Emellanåt sprang vi upp för att gå på wc, hämta mer dricka, nakna fötter på snön, halkande än hit, än dit, iskalla handdukar, känslolösa tår. Och sen tillbaka in i det härliga värmande vattnet.
Vi talade om döden, om människan, framtiden. Gungade i vattnet och drack vin. I över sex timmar... Det kallas att verkligen lillua...
Vi var långt borta från samhället, ute i vischan och hem skulle vi, så vi drog i några trådar, och fick en polispatrull att komma och hämta oss och kuska oss hem. Tala om service. Som en sista ode till vår kväll dansade vi tillsammans en tryckare till tonerna av Juice Leskinen, kramade om varandra och gav ett löfte om att det som sades i paljun, förblir i paljun.

Det bar iväg hemåt i baksätet på en maija, med en kusk som körde 140km/h på små vindlande landsortsvägar, och Hannah började må illa. Fick stanna vid vägkanten för att kasta upp lite. Ett ärevördigt slut på en underbar natt kan man kanske säga. Men konstapeln körde lite saktare efter det, och mitt huvud hölls med.

Det var en kväll och natt av lugn, frid, av centrering, som att ligga i världens mittpunkt, tyngdlös med alla världens hemligheter framför dig. Som att vara tillbaka i moderns sköte.

snow is in the air

Idag när jag vaknade var världen vit. Halvlåg förvånad i sängen och stirrade ut genom fönstret på det mystiska. Jag tänkte väl att jag hade hört ljudet av plogar inatt, där ser man.

Snö är vackert, speciellt vid ca -2'C, gnistrande, ren, jungfrulig. Täcker över all skräp, gömmer undan de egna bekymren i sinnens skrymslen. Man blir så glad, upprymd, fylld med nytt hopp, tron på allt det sköna uppstår från sin dvala. Luften är så frisk, väcker alla små celler som krympt ihop inför mörkret, inför de där fruktansvärda ljumma dagarna runt +5'C. Jag tycker om kyla, om naturens diamanter skimrande omkring mig.

Jag har ett uppdrag inför de kommande veckorna: att skaffa lampor. Nu när det blir mörkt redan kl 16 så märker jag hur min livsgnista falnar. Jag sover dagarna i ända, har ingen ork, ingen energi. Saker och ting skulle säkert vara bra mycket bättre ifall jag hade ordentlig belysning i min lägenhet, nu har jag inga taklampor, bara små mysiga ljuskällor här och där. Mysigt, jo, men inte så ändamålsenligt just nu. Men var finna fina lampor att belysa såväl mitt fysiska liv som mitt mörka inre...? Det är ingen lätt fråga, för vad som helst duger inte. Sökte idag igenom Lojo-utbudet och kom hem tomhänt. Esbo näst.

jeffrey dean morgan

Och så länge jag nu håller på så måste jag nämna ett annat namn... It's something in the eyes, någånting hos dessa par av ögon som får mina knän att vikas, får mig att se stjärnor och himmel... Sådana ögon som dessa herrar har, skulle jag kunna se in i resten av mitt liv... Oh that charm, that presence... En inneboende glädje, värme. En frihet.

Är det inte bara patetiskt att göra sig vild och svag inför några skådespelare... Är det inte det Hannah dear? But I just can't help it can I... Kanske man nu kan förstå mitt tidigare inlägg om skeptisism inför kärlek och förväntningar en aning bättre... Det är inte så att jag är van vid att crusha inför actors, jag minns min förskräckliga Leo diCaprio-crush när jag var 13 (my first love) (Titanic anyone...) och min fascination med Viggo Mortensen i Sagan om ringen-trilogin, och, ooh, för att inte glömma Edward Furlong i American History X, men dessa är de enda. Nu, i sk. vuxen ålder, tänder jag verkligen på dessa män som jag länkat bild till. Jag vet inte varför, och det är inte egentligen frågan om just dessa personer, men de båda har något av något som jag längtar efter i en man... That special magic ingredient. Oh how I wish I would some day find that magic in real life...

*suckar en gång till*

*fortsätter att drömma*

gerard butler

This is a man I would not hesitate to take to my bed.... Var hittar man sådana... Berätta ni som vet.

(bättre bilder finns, men lyckas inte ladda upp dem, t.ex. http://www.gbgalsgallery.com/v/shoots/fraser07/4.jpg.html, oh my....)

*suck* and *swoon*

"Käre Gud,..."

drömmar

Finns det något sådant som äkta kärlek? Finns det något sådant som har förmågan att överstiga dagens informationstekniska samhälle? En äldre känsla av gemenskap, en känsla av trygghet som inte tvingar till daglig kontakt? Finns det något som överlever i nutiden...?

Jag längtar efter att se skönhet mellan två människor, en känsla av att höra två själar spela samma musik, två hjärtan slå i samma takt... En värme av förståelse, av naken sanning. Hemma.

Finns det något sådant, förmår vårt samhälle att upprätthålla något sådant eller drunknar all skönhet i informationsflödet, i brådskan, i förväntningarna...?

Jag hoppas innerligt att jag en dag skulle finna denna högre känsla, denna känsla högre än alla andra. Jag hoppas att jag inte längtar efter något som inte finns att få... Är all denna längtan i själva verket en reflektion av samhällets falska informationsflöde, som planterar felaktiga förväntningar hos människan? Är det i själva verket informationsflödet som skapat det som vi tror är en känsla äldre än människan...?

Kan det vara så att den brådska, ytlighet och själviskhet jag föraktar i informationsflödet, har gett upphov till att jag kan längta efter en känsla så stor att den inte kan innefattas i ord? Har fört mig till snaran så att säga.

Jag hoppas att mitt cyniska inre har fel, jag hoppas att det verkligen existerar en gemenskap som ligger i stjärnorna. Jag hoppas att jag en dag kan finna den...

Jag trivs ensam, hos mig själv, inne i mina tankar... men inom mig finns en längtan om att dela en del av dessa tankar med någon, någon som passar mig, någon som jag kan känna mig hemma med. Jag är rädd att allt är en fåfäng dröm, något som jag kokar ihop i min stundvis ensamma hjärna, en dröm som förstärks av en viss film, en viss känsla. En dröm, som aldrig kommer att ha någon förankring i verkligheten.

Jag har aldrig träffat en människa som jag kännt igenkännandets vibrationer ifrån, som har dragit mig till sig med något jag inte kunnat förklara. Kanske han helt enkelt inte finns. Kanske jag går omkring och fantiserar om något jag aldrig kan uppnå, aldrig kan hitta. Ändå vill jag inte sluta drömma...

Vad är det som gör mig mindre lockande för män, vad är det som gör att jag är den som sitter bredvid och ler när andra skrattar...? Vad är det som gör mig till en person av ointresse...? Jag har frågat mig denna fråga flera gånger.

Kanske det är mina förväntningar som gör att jag inte ser det jag har framför mig, inte ser vardagens under. Kanske min dröm i själva verket alltid kommer att gå mig förbi på grund av att jag letar efter fel tecken...

självmordskandidater

Så ska man inte göra:

Leka att allt är som vanligt och meddetsamma när frun går ut genom dörren, ta fram ett vapen med högt kaliber och skjuta sig själv i huvudet i vardagsrummet. Vilket får till stånd att frun och sonen rusar in och hittar maken/pappan, halvdöd.
Den jäveln tog livet av sig själv i det gemensamma hemmet genom att göra det på det mest klottiga sättet och genom detta lämnade han efter sig en trevlig oreda med hjärnsubstans överallt, golvet, väggarna, taket. What a nice way to go. När ska dessa människor lära sig att ifall de tänker ta skjuta sig själva, så gå och gör det någon annanstans. Förstör inte livet på familjen genom att göra det i hemmet och meddetsamma göra hemmet obeboligt.

Jag är så innerligt led alla dessa själviska människor. Ta livet av er, varsågoda bara, men försök ens göra det snyggt och prydligt. Jag förstår att livet kan vara svårt and all, men kan inte dessa människor alls tänka på sina nära och kära? Är de så patetiskt indränkta i sina egna problem av självömkan att de glömmer allt det finns att leva för och alla dem som blir kvar när de själva har valt att fara?

Tacka vet jag avskedsbrev och en snygg avfärd i skogen, eller nåt liknande. Där hittar man åtminstone en gnutta medmänsklighet, omtanke, i självmordens annars kalla livsvillkor.

Och inte ett enda samtal orkar jag med mera som börjar i stilen med: "mää tapan itteni... mä söin noita pillereitä... en jaksa enää". Och så när man frågar var de befinner sig så är svaret: "en kerro". Då säger jag bara kallt att ifall denne person vill ha hjälp så får han/hon så vänligen meddela mig var man kan hitta dem, annars så finns det inget jag kan göra. Det är sådant huomionhakuisuutta att jag vet inte vad!
Jag har ingen som helst medömkan för dessa personer längre, jag kan räkna på ena handens fingrar de människor som har velat göra självmord och ringt efter hjälp, som verkligen velat ha hjälp och varit förtvivlade över sin situation, resten är bara skitrumpor som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet av sina föräldrar när de var små. That's it.

mikrofoner

Jag satt idag och fnissade i bilen på väg till arbetet. Lyssnar oftast på Nova i bilen och nu hade toimittajan (vad heter det på svenska...?) glömt på sin mikrofon medan musiken spelade. Hela vägen (hela de långa 5 minuterna) till arbetet så harklade han sig, övade på nyheterna (upprepade samma nyhet flera gånger) och kommenterade själv nyheterna. Jag riktigt skrattade högt emellanåt. Det sista jag hörde innan jag var tvungen att stiga ur bilen var att han övade in den sista repliken: "ja uutiset toimitti **** Kakko". Perfekt avslut, först gör han en narr av sig själv och så till slut så presenterar han sig ännu inför alla lyssnare.
Men gjorde säkert många tidigt uppstigna på glatt humör, :).

(Jag hoppas att jag inte råkar ut för samma sak på arbetet, ibland nämligen så "fastnar" radions tangent av nån anledning och din "lähetys" lämnar på. Oftast då detta händer så märker du det inte själv, eftersom du har huvudet vänt mot keikkalappen och väntar på att enheten skall svara, du sitter inte och stirrar på radioskärmen. Tack och lov så har jag själv märkt när detta har hänt, UTAN att jag har suttit och kommenterar någonting angående enheten ("idiootit", "vois nyt vastata", "ja ei ne taaskaan kuuntele" och annat mindre snällt)... Det skulle vara så oerhört pinsamt ifall mina sköna tongångar skulle oanmält sväva ut i bittivärlden och till alla enheterna som lyssnar.)

människans val

Snart är det fullmåne, och det märks som vanligt på arbetet inatt. Alla galningar ringer, om alla möjliga underliga saker. Gårdagen var fin på arbetet. Har aldrig varit med om något sådant faktiskt, att inte kunna annat än skratta inför arbetsbördan, att se hur stapeln som indikerar hur många samtal som är på kö bara växer och växer, tills den visar ett tal över 50. Man känner sig ganska liten inför en sådan siffra. Över 200 uppdrag för brandkårerna på området under ca fyra timmar, alla sk. myrskyvaurioita, mest fallna träd. Och så mitt i denna fantastiskt långa telefonkö kommer så dessa: "meillä ei ole sähköä, fortumissa on hirveä jono". Och? Tyvärr så förstår dessa människor inte ironi, inte ens då man säger att nu är det storm, go figure att ni är utan ström och smäller luren i örat på dem.
Ja, gårdagen var en annorlunda arbetsdag ifråga om arbetsbörda.

En av mina arbetskamrater har skickat en arbetsansökan, hon vill bort härifrån, är helt enkelt led och frustrerad över att inte för det mesta ha nåt vettigt att göra på arbetet. Det är inte så trevligt i längden att veta att man är egentligen här enbart för att prata med fyllhundar, dårar och andra samhälls-outkaster. Hennes beslut får mig att fundera, fundera över mina valmöjligheter, över min framtid. Min arbetskamrat har en utväg, hon har ett annat yrke hon kan få arbeta med, den lyxen har inte jag, det finns ingen annan möjlighet för mig. En evighetsfråga för mig, det är det, att studera eller inte studera osv, men det blir en ännu svårare fråga när saken är den att jag tycker om mitt arbete. Det finns inget annat jag skulle vilja göra just nu, inget. Vad är då problemet egentligen...?
Det handlar mycket om prestige, om egenvärde, om en känsla av att ha uppnått någonting inför andra människor. Det handlar om att jag ser ner på mig själv för att jag inte har en högskoleutbildning. Det är just det som det handlar om. Hos mig framkallar detta ångest, en känsla av att vara mindre värd, en känsla av att jag inte har uppnått det jag borde ha i livet. Jag ser på mina vänner, deras studier, deras magister papper, och våndas än mer. Över att jag också borde, för att jag inte har det som de har ifråga om utbildning. Jag känner att folk inte förstår mitt val (som ju är ett medvetet val) att slå in på detta yrke, att de ser ner på mig och tycker att jag slösar bort mina färdigheter på en B-arbetsplats, försummar det jag egentligen borde bli. Jag lider väldigt mycket av detta, det gör jag, främst av allt för att jag inte vill sätta fem år av mitt liv på heltidsstudier... det finns inget som jag är så passionerat intresserad av att jag skulle ge upp ett arbete som jag tycker om. Men ändå fortsätter jag att våndas. Känna mig tvungen att skaffa en högre utbildning för att folk ska ta mig på allvar.
Jag lider av att alla har så höga förväntningar på mig, av att folk tycker att jag är på fel plats, och för att det får mig själv att tro att jag är det...

Det enda som jag har klart för mig är att jag tycker om mitt arbete, allt annat i mitt liv är en enda röra, en röra av intet, en röra av tomhet. Arbetet ger mitt liv ett innehåll. (men så säger den där lilla rösten: "du är ingenting om du inte har en högskoleutbildning, ingenting...")

home again

Jag är tillbaka hemma. Hemma? Vad är hemma nuförtiden egentligen? New York är delvis hemma, Lojo är hemma för att mitt fysiska hem finns där, Kokkola är delvis hem för alla minnen som lever kvar. Vad är definitionen på hemma? Är det stället där man är lyckligast, bekvämast, lugnast etc.? Var är jag hemma...?

Jag vet inte säkert...

Har en svår släng av resekrapula, ni vet, den där känslan då man kommer hem efter en vecka fylld av liv, något fint att göra från morgon till kväll, något nytt bakom varje hörn, och så plötsligt springer man in i väggen som är ens eget liv här i Finland. Och allt tar slut. Då dag efter dag följer på varandra i samma oavbrutna cirkel. Lika tomma allihopa. Då kroppen vill fara, vara på väg, men möjligheterna inte plötsligt finns längre. En sådan krapula.

Det får man bara ta efter en underbar resa, se det som ett till tecken på att den journey man haft på alla sätt var lyckad.

För dem som är intresserade så kan ni läsa min reseberättelse genom att klicka på nedanstående link. Jag är "brightdawns" och skrev en dag som ett inlägg. Alla finns under samma huvudpost. Enjoy, it's long and it's in English.

http://www.tripadvisor.com/ShowTopic-g60763-i5-k2349226-TR_Walking_the_streets_of_NYC_25_10_2_11-New_York_City_New_York.html