drömmar

Finns det något sådant som äkta kärlek? Finns det något sådant som har förmågan att överstiga dagens informationstekniska samhälle? En äldre känsla av gemenskap, en känsla av trygghet som inte tvingar till daglig kontakt? Finns det något som överlever i nutiden...?

Jag längtar efter att se skönhet mellan två människor, en känsla av att höra två själar spela samma musik, två hjärtan slå i samma takt... En värme av förståelse, av naken sanning. Hemma.

Finns det något sådant, förmår vårt samhälle att upprätthålla något sådant eller drunknar all skönhet i informationsflödet, i brådskan, i förväntningarna...?

Jag hoppas innerligt att jag en dag skulle finna denna högre känsla, denna känsla högre än alla andra. Jag hoppas att jag inte längtar efter något som inte finns att få... Är all denna längtan i själva verket en reflektion av samhällets falska informationsflöde, som planterar felaktiga förväntningar hos människan? Är det i själva verket informationsflödet som skapat det som vi tror är en känsla äldre än människan...?

Kan det vara så att den brådska, ytlighet och själviskhet jag föraktar i informationsflödet, har gett upphov till att jag kan längta efter en känsla så stor att den inte kan innefattas i ord? Har fört mig till snaran så att säga.

Jag hoppas att mitt cyniska inre har fel, jag hoppas att det verkligen existerar en gemenskap som ligger i stjärnorna. Jag hoppas att jag en dag kan finna den...

Jag trivs ensam, hos mig själv, inne i mina tankar... men inom mig finns en längtan om att dela en del av dessa tankar med någon, någon som passar mig, någon som jag kan känna mig hemma med. Jag är rädd att allt är en fåfäng dröm, något som jag kokar ihop i min stundvis ensamma hjärna, en dröm som förstärks av en viss film, en viss känsla. En dröm, som aldrig kommer att ha någon förankring i verkligheten.

Jag har aldrig träffat en människa som jag kännt igenkännandets vibrationer ifrån, som har dragit mig till sig med något jag inte kunnat förklara. Kanske han helt enkelt inte finns. Kanske jag går omkring och fantiserar om något jag aldrig kan uppnå, aldrig kan hitta. Ändå vill jag inte sluta drömma...

Vad är det som gör mig mindre lockande för män, vad är det som gör att jag är den som sitter bredvid och ler när andra skrattar...? Vad är det som gör mig till en person av ointresse...? Jag har frågat mig denna fråga flera gånger.

Kanske det är mina förväntningar som gör att jag inte ser det jag har framför mig, inte ser vardagens under. Kanske min dröm i själva verket alltid kommer att gå mig förbi på grund av att jag letar efter fel tecken...