människans val

Snart är det fullmåne, och det märks som vanligt på arbetet inatt. Alla galningar ringer, om alla möjliga underliga saker. Gårdagen var fin på arbetet. Har aldrig varit med om något sådant faktiskt, att inte kunna annat än skratta inför arbetsbördan, att se hur stapeln som indikerar hur många samtal som är på kö bara växer och växer, tills den visar ett tal över 50. Man känner sig ganska liten inför en sådan siffra. Över 200 uppdrag för brandkårerna på området under ca fyra timmar, alla sk. myrskyvaurioita, mest fallna träd. Och så mitt i denna fantastiskt långa telefonkö kommer så dessa: "meillä ei ole sähköä, fortumissa on hirveä jono". Och? Tyvärr så förstår dessa människor inte ironi, inte ens då man säger att nu är det storm, go figure att ni är utan ström och smäller luren i örat på dem.
Ja, gårdagen var en annorlunda arbetsdag ifråga om arbetsbörda.

En av mina arbetskamrater har skickat en arbetsansökan, hon vill bort härifrån, är helt enkelt led och frustrerad över att inte för det mesta ha nåt vettigt att göra på arbetet. Det är inte så trevligt i längden att veta att man är egentligen här enbart för att prata med fyllhundar, dårar och andra samhälls-outkaster. Hennes beslut får mig att fundera, fundera över mina valmöjligheter, över min framtid. Min arbetskamrat har en utväg, hon har ett annat yrke hon kan få arbeta med, den lyxen har inte jag, det finns ingen annan möjlighet för mig. En evighetsfråga för mig, det är det, att studera eller inte studera osv, men det blir en ännu svårare fråga när saken är den att jag tycker om mitt arbete. Det finns inget annat jag skulle vilja göra just nu, inget. Vad är då problemet egentligen...?
Det handlar mycket om prestige, om egenvärde, om en känsla av att ha uppnått någonting inför andra människor. Det handlar om att jag ser ner på mig själv för att jag inte har en högskoleutbildning. Det är just det som det handlar om. Hos mig framkallar detta ångest, en känsla av att vara mindre värd, en känsla av att jag inte har uppnått det jag borde ha i livet. Jag ser på mina vänner, deras studier, deras magister papper, och våndas än mer. Över att jag också borde, för att jag inte har det som de har ifråga om utbildning. Jag känner att folk inte förstår mitt val (som ju är ett medvetet val) att slå in på detta yrke, att de ser ner på mig och tycker att jag slösar bort mina färdigheter på en B-arbetsplats, försummar det jag egentligen borde bli. Jag lider väldigt mycket av detta, det gör jag, främst av allt för att jag inte vill sätta fem år av mitt liv på heltidsstudier... det finns inget som jag är så passionerat intresserad av att jag skulle ge upp ett arbete som jag tycker om. Men ändå fortsätter jag att våndas. Känna mig tvungen att skaffa en högre utbildning för att folk ska ta mig på allvar.
Jag lider av att alla har så höga förväntningar på mig, av att folk tycker att jag är på fel plats, och för att det får mig själv att tro att jag är det...

Det enda som jag har klart för mig är att jag tycker om mitt arbete, allt annat i mitt liv är en enda röra, en röra av intet, en röra av tomhet. Arbetet ger mitt liv ett innehåll. (men så säger den där lilla rösten: "du är ingenting om du inte har en högskoleutbildning, ingenting...")