Några stunder av vila

Villa är för mig det allra heligaste. En plats av vila och fullständig avslappning. Att helt kunna kasta civilisationens mantel av sig och fröjda sig i den avlagda kjolen, den hemska randiga blusen och låta ansiktet och håret leva sitt eget fria liv, ja det är livet. Det är berusande underbart. Vägen in till stan är inte lång i kilometer mätt, men mentalt är det en svindlande, slingrande serpentin-stig som du helst inte beträder... Man hinner med mycket på två dagar, två dagar av sleep deprivation efter nattskiftet. Man hinner umgås med kära släkten, med alla kusinerna, m

ed mostrarna, med moffa. Man hinner skratta högt och vara irriterad, fnissa och diskutera finnskogarna och förhållandena i Nya Sverige på 1600-talet. Man hinner läsa Tieteen kuvalehti och National Geographic och tillsammans betrakta kartor och gamla gränslinjer.

Man hinner hoppa på strandstenarna i solnedgången, känna själen vila där vid havets svall. Man hinner rena sitt inre, låta doften av havet spola runt.

Man hinner baka sommarpepparkakor med kaninformar och tycka att de smakar godare än på julen.

Man hinner baka bostonkaka med dubbelsats bulladeg. Och såklart börja bakandet klockan halv tio på kvällen, när inspirationen är som intensivast.

Man hinner åka på utflykt med put-put-båten och sjunga "stor våg-liten våg". Man hinner gräla. Man hinner kramas och njuta av beröring och av att höra ihop.

Man hinner diska ute i det fria och njuta av den första varma dagen, när skuggan inte känns kall.
Man hinner lyssna på fåglarna och leva mitt i naturen, slippa vara fången mellan fyra väggar.

Man hinner blåsa såpbubblor och se vinden föra dem med sig och hunden Blondie försöka fånga dem.

Man hinner sova trångt i bastukammaren och njuta av kaoset. Man hinner dricka olika slags té ur olika sorters muggar. Man hinner gräla vem som ska ha vilken mugg.

Man hinner bada bastu tre gånger och njuta något ofantligt av att torka sig torr ute i friska luften på terrassen. Man hinner tvätta sina händer i en balja medan man tittar ut mot havet och Trullögrund. Man hinner bli biten av bromsar och annat otyg, men inte bry sig.

Man hinner sköta om blommorna och bara sitta och titta på dem.

Man hinner bre jordgubbskvarg på läpparna och tycka att det är det somrigaste som finns.

Man hinner låta kjolen flyga fritt, se de vita benen exponeras och skratta högt. Man hinner hitta kläder som man inte sett på flera år.

Man hinner bara vara.

Man hinner leva, obehindrat, fritt. I mitt elemente. Vid havet. Med släkten.

På villa.