duvflocken

Jag bor granne med en duvflock. De tycker om att sitta på telefonlinjerna och kuttra mjukt och stilla. Plötsligt kan de lyfta som en man och flyga bort, vingarnas ljud är öronbedövande för några sekunder. Jag ser dem alltid när jag kommer hem, när jag far någonstans, och på något sätt är de en lugnande syn. Dessa skogsduvor. En varm, vindstilla tidig morgon känns deras småmys som ett varmt täcke omkring en.
Ljudet av deras vingar påminner mig om Paris och Venedig, kuttrandet för mig till Glasgow och Europas parker. En fläkt av Europa, precis här i Virkby. Det är mysigt. Jag har spenderat några tidiga morgon med att fotografera, tagit mitt pick och pack och åkt ut till sjön, till ett sädesfält, tittat hur vattendroppar glimmar av den uppstigande solens strålar, sett hur dimman sakta släpper, drar sig undan. Det är en fantastiskt känsla, att vara uppe klockan fyra, nästan ensam i universum, och bara betrakta allting runtomkring. Det är sällsamt. Nej, jag har inte stigit upp klockan fyra, jag har avslutat arbetet då och varit färdigt vaken. Något bra med skiftesarbete, en liten bra sak.