filmer

Jag har igen tittat på några filmer under ett par kvällar. Det känns så skönt att försjunka sig in i en annan värld, kanske få gråta lite, skratta lite, tråna lite. Första kvällen: Benjamin Button.

Benjamin Button var en vacker film, fin att titta på, and oh, Brad Pitt med bar överkropp och låga jeans... mmm... Yeah, liked that sight. Annars var filmen kall på något sätt, jag blev inte involverad, det var som att se händelser radas upp efter varandra, likgiltigt och listaktigt. Brad Pitt är, enligt mig, en lousy skådespelare, det har jag alltid tyckt. Han förmedlar ingenting, han är monoton och bara, där. Kanske en annan skådespelare hade kunnat trolla fram mera lager. Maybe. Nominerad till en Oscar för Best Actor? Det var det absolut dummaste, Pitten hade några få repliker och kom egentligen inte med någonting äkta. Sean Penn var en värdig vinnare, Milk är förresten en bra film också, och Penns prestation, lovely. Men Cate Blanchett, hon är the woman, kan aldrig göra något fel, en underbar skådespelerska. Så äkta på något sätt, hängiven, med fötterna på jorden.
Det som var fint i BB var special effekterna. Att få både Brad Pitt och Cate Blanchett att se ut som 20 är fantastiskt! En visuell fest är filmen, men inte så mycket mer. Tyvärr.

Vad blev det den andra kvällen då? Jo, Twilight... Hade aldrig tänkt se den filmen, men såg den i misstag i hyllan och blev nyfiken, why not, ville se what all the fuss is about. Denna nya Titanic. Robert Pattinson och Kristen Stewart etc. Rob som världens sexigaste et al. Vad var det för nåt? Hade jag aldrig förstått. Men nu, ja nu förstår jag... Oh yeah. Hans karaktär i filmen, ja du, den inre faran, den blicken, nonchalansen, oh ja, works for me. Har nu kollat upp några intervjuer med honom på YouTube och är impressed, en charmant engelsman som verkar, än så länge, vara väldigt jordnära och humoristisk angående sin succé. Jag kan absolut förstå att tonårsflickorna dreglar efter honom, skriker och ropar, gråter och vill gifta sig med honom. Jag förstår precis. Jag gör inte det själv, men jag ser the set up, ser vad det är som de ser i deras tonåringsdrömmar.

Och faktiskt, Pattinson... hans ögon är fascinerande, och att se honom spela piano, på riktigt och höra honom sjunga på soundtracket, hela paketet. Oh yeah. I kinda like that guy. Ja, tonårshäxan rises again, in me.

Filmen annars då? Njäeh. Jag har alltid tyckt om vampyr-teman (Buffy etc.), så detta var nog sevärt, men äh, lite för mycket teini-purkka-hömppäpömppää. Allt var så enkelt, straight-forward liksom, i det stora hela inget djup, även om både Pattinson och Stewart gjorde ett fint arbete och kunde trollbinda en i vissa ögonblick. Nej, som film var Twilight nog ganska ruttet, men som ett exemplar på vampyrtema, lite teenage-love och ett fint potrayal av en tortured soul av Pattinson, helt ok. Men jag kan absolut förstå att tjejer är galna i denna film, i skådespelarna, i böckerna, ja i hela fenomenet. Minns själv alltför väl min Titanic mania 1997.... Jag som tapetserade mitt rums väggar med bilder på Leonardo diCaprio, fantiserade och drömde. Jag var helt klart fanatisk, allt som hade med Leo och Titanic att göra, ja det hade jag, det visste jag. Oh that teenage-heart of mine, :).

Apropo, såg Revolutionary Road ett tag sedan, med Leo och Kate, och blev besviken. Inget att komma ihåg, fin filmning, men that's it.

Det är så många filmer jag vill se just nu, Slumdog är fortfarande på de oseddas lista, Frost/Nixon likaså, liksom the Visitor med Richard Jenkins, The Reader (som inte ännu finns på dvd), Doubt, The Wrestler (som kommer snart)... och säkert flera andra som jag inte kommer på just nu.

Synecdoche, New York; den vill jag absolut se på nytt. Såg den på bio i New York förra hösten, men var så trött och filmen är så mångbottnad att jag helt enkelt inte klarade av att följa med i handlingen, som verkligen blir absurd och ordentligt omtvinnad. Vill se den igen i lugn och ro och fascineras av Charlie Kaufmanns genidrag och skådespeleri á la Philip Seamour Hoffmann och Samantha Morton.

Sådant.