ett paket på posten

Fick ett härligt paket häromdagen. Det gjorde mig så glad så. Fint inpackat i silkespapper och med en liten överraskning som grädde på moset. Fabulous.


En fantastisk 50-tals klänning, oanvänd, med Sears-lappen kvar. Kan något göra en flicka gladare? Nääe.


Och så ett litet paket bland alla tygvecken, en ask med en underbart skir sjal och en gullig brosch. En fyrklöver att sätta fast på min cardigan. Perfekt.

Klänningen kom från http://www.vintagefashion.dk/. En farlig butik, mycket farlig. Ifall priserna skulle vara alls något lägre, skulle jag säkert tömma sidan på dess innehåll. Nästan i varje fall. Det är något så extra med vintage, varje köp är ett fynd i sig, varje klänning, kjol, blus, bälte, väska, är en raritet och unik. Det har en historia, ett förflutet. Det är inte massproducerat. Min vintage-aha-upplevelse kom ifjol, i Stockholm. I en butik som heter Beyond Retro upplevde jag en sådan shopping-high att det var nära att jag svimmade. Som ett jehu sprang jag ut och in i provrummen, svettades som en gris och kunde knappt se eller tala sammanhängande. Sedan dess är jag frälst. Fullständigt frälst.

Det är bara synd att det knappt finns några trevliga vintage-butiker i Finland, det är bara kirpputori på kirpputori, där det största fyndet ofta kan karaktäriseras med ylletröja á la 80-tal... Mindre trevligt. Kanske man själv borde ta itu med saken, grunda ett företag, en butik... Härligt skulle det definitivt vara.

Paris, oh Paris... fantastiska vintage-butiker, där jag och Annina löpte amock. Dessutom till en viss del billigt. De fynden måste jag ju också visa er nån dag.
Nu är min räddning internet, och också mitt fall förmodar jag... Det finns otroliga vintage-sidor varifrån man kan beställa den ena underbara klänningen efter den andra. I USA finns det mesta, där har många finheter klarat sig, helt enkelt pga större kvantiteter.

Det är härligt att på sätt och vis ha hittat sin stil, för det har jag gjort under de två senaste åren. Klänningar, böljande kjolar, färger, det är jag. Jag har knappt använt några byxor på länge, länge. I höst kommer min garderob att städas, uppdateras, gås igenom och jag hoppas att det som jag ratar kan bli ett fynd för någon annan.

Några stunder av vila

Villa är för mig det allra heligaste. En plats av vila och fullständig avslappning. Att helt kunna kasta civilisationens mantel av sig och fröjda sig i den avlagda kjolen, den hemska randiga blusen och låta ansiktet och håret leva sitt eget fria liv, ja det är livet. Det är berusande underbart. Vägen in till stan är inte lång i kilometer mätt, men mentalt är det en svindlande, slingrande serpentin-stig som du helst inte beträder... Man hinner med mycket på två dagar, två dagar av sleep deprivation efter nattskiftet. Man hinner umgås med kära släkten, med alla kusinerna, m

ed mostrarna, med moffa. Man hinner skratta högt och vara irriterad, fnissa och diskutera finnskogarna och förhållandena i Nya Sverige på 1600-talet. Man hinner läsa Tieteen kuvalehti och National Geographic och tillsammans betrakta kartor och gamla gränslinjer.

Man hinner hoppa på strandstenarna i solnedgången, känna själen vila där vid havets svall. Man hinner rena sitt inre, låta doften av havet spola runt.

Man hinner baka sommarpepparkakor med kaninformar och tycka att de smakar godare än på julen.

Man hinner baka bostonkaka med dubbelsats bulladeg. Och såklart börja bakandet klockan halv tio på kvällen, när inspirationen är som intensivast.

Man hinner åka på utflykt med put-put-båten och sjunga "stor våg-liten våg". Man hinner gräla. Man hinner kramas och njuta av beröring och av att höra ihop.

Man hinner diska ute i det fria och njuta av den första varma dagen, när skuggan inte känns kall.
Man hinner lyssna på fåglarna och leva mitt i naturen, slippa vara fången mellan fyra väggar.

Man hinner blåsa såpbubblor och se vinden föra dem med sig och hunden Blondie försöka fånga dem.

Man hinner sova trångt i bastukammaren och njuta av kaoset. Man hinner dricka olika slags té ur olika sorters muggar. Man hinner gräla vem som ska ha vilken mugg.

Man hinner bada bastu tre gånger och njuta något ofantligt av att torka sig torr ute i friska luften på terrassen. Man hinner tvätta sina händer i en balja medan man tittar ut mot havet och Trullögrund. Man hinner bli biten av bromsar och annat otyg, men inte bry sig.

Man hinner sköta om blommorna och bara sitta och titta på dem.

Man hinner bre jordgubbskvarg på läpparna och tycka att det är det somrigaste som finns.

Man hinner låta kjolen flyga fritt, se de vita benen exponeras och skratta högt. Man hinner hitta kläder som man inte sett på flera år.

Man hinner bara vara.

Man hinner leva, obehindrat, fritt. I mitt elemente. Vid havet. Med släkten.

På villa.

spring awakening, on many levels

Idag är det 97 år sedan Titanic sjönk. Funderade på att dagen till ära se på den legendariska filmen med samma namn, men nu är det för sent. Jag har inte sett mästerverket på åratal, köpte den just på dvd. Har köpt tiotals med filmer de senaste månaderna... Försjunkit i fantasiernas värld, dragits med i intriger, romantik och musik. Gråtit och skrattat. Tyckt om, inte tyckt om. Jag har egentligen åsidosatt den riktiga världen under denna första del av året, kapat av nästan all kontakt med yttervärlden, begravt mig i min lägenhet. Grävt ner mig själv.

Tills jag förstod hur lågt jag kommit, hur jag nästan fick panikattacker av att telefonen ringde och jag inte klarade av att svara. Inte ens åt mamma. Då vaknade jag upp, började gråta på riktigt, såg mig själv och min situation, steg ut ur drömmarnas värld, där allt är fint, där allt är annorlunda, där allt är allt annat än mitt liv.

Men jag vaknade upp, sparkade upp mig mot ytan. Började andas igen. Började lösa upp knutar. Sakta men säkert.

Våren är en svår tid för mig, det har jag fått lära mig, jag glider sakta in i en flegmatisk dvala, så sakta, att jag inte märker det, innan det är för sent. Samma sak hände ifjol. Jag glider in i en depression.

Men, livet ler allt mer, vardagens nattsvarta mörker har förbytts i de vanliga grå nyanserna med ett inslag av färg ibland. Back to normal.

Jag har en oförmåga att se det fina i mitt eget liv, jämför mig själv med andra, ser allt det jag inte har, det jag skulle vilja ha. Istället för att se på styrkan i mina egna andetag, mina egna möjligheter. Jag har aldrig sällskapat, aldrig upplevt en ömsesidig kärlek, so what. Jag har ett knappt socialt liv här i Lojo, so what. Jag har inga rutiner, so what. Jag slösar bort alla mina pengar, so what.

Problem? Jo. Drömmar? Jo, men jag kommer ingen vart genom att fokusera på allt det som jag inte har. Tvärtom. Jag njuter av att läsa, av att fotografera, av att lyssna på musik, av naturen. Det är det jag skall koncentrera mig på. Försöka duger. Fast jag kan inte låta bli att längta efter nån att hålla om, nån att hålla kär. Nån som håller om mig. Men både mummu och pappa har sagt att jag troligtvis förblir vanhapiika, och det är fullt möjligt... Kan jag nån dag få känna mig älskad...

-------------------------------

Våren är definitivt här, snön försvann fullständigt nångång i början av förra veckan, blåsipporna blommar och lärkan sjunger. Vägarna är sopade och det doftar mull. Det känns underbart, jag önskar att våren kunde stanna för evigt, inte rinna ut i sommarn, försvinna i det överdådiga gröna, se det fräscha försvinna. Att se världen i förändring, det är det som är fantastiskt.

Tiden går så fort nuförtiden, jag hänger inte alls med, och det oroar mig emellanåt. Att tiden rinner iväg. Att jag kunde ha utnyttjat min tid så mycket bättre. I ett större perspektiv: jag slösar bort mitt liv.

De sista veckorna har varit mycket händelserika, ja, mer händelserika än hela mitt liv de senaste två åren. Roligt, hektiskt, människor, skratt. Härligt. Jag har rumlat med arbetskamrater på seminarium, dansat hela natten lång, vaknat upp med sjuka höfter och lår. Jag har träffat vänner jag inte sett på flera år, tagit upp trådarna precis som om det inte fanns någon tid emellan, sett världens sämsta film på bio (Confessions of a shopaholic), gått på snöfyllda, knäpptysta gator mitt i natten, festat tillsammans med lammkött, fått kyssa någon för första gången på fyra år, kännt det där lilla suget i magen, väntat på att telefonen skall pipa, förstått att den inte kommer att göra det. Jag har gråtit av saknad efter pappa, suttit och stirrat på krokusar, skrattat på arbetet så att min mage krampat. Städat för första gången sedan mitten på december. Ätit sushi på restaurang, sett det tillagas, till efterrätt citrus creme brûle och glass med smak av grönt te. Ett grönt fat klätt med hemmagjord sirap och en intensivt röd jorgubb. Gått på Helsingfors gator och än en gång konstaterat att jag inte känner vår huvudstad ett dugg. Att jag behöver ta ut kameran på Hesas gator i vår, fånga det sköna som finns överallt. Stått utanför en r-kioski med mina kusiner och blivit tilltalad av en äldre man: "harvoin näkee noin tyylikkäitä västäräkkejä." Skratt. Känt en otrolig sorg när mamma och moffa körde iväg efter att ha tillbringat några minuter hos mig.

Känt mig mer levande än jag gjort på flera, flera månader.

-

-

-

Visste ni förresten att låten som avslutade sista avsnittet av Sex and the City egentligen är en gospelsång som handlar om Guds kärlek? Inte jag heller, innan jag laddade ner den. Ganska ironiskt egentligen, och opassande, men ack vad den passar musikaliskt, sanoista viis!

-----

You got the love by Candi Staton (New Voyager Mix)

Sometimes I feel like

Throwing my hands up in the air

I know I can count on you

Sometimes I feel like saying

Lord I just don't care

But you've got the love I need

To see me through.

-

Sometimes it seems that

The going is just too rough

And things go wrong

No matter what I do

Now and then I feel

That life is just too much

But you've got the love

I need to see me through.

-

When food is gone

You are my daily meal

When friends are gone I know

My saviour's love is real

Your love is real.

-

Every once in a while

I say Lord I can't go on

Every once in a while

I get to feeling blue

Every once in a while

it seems like I am all alone

But you got the love

I need to see me through.

-

Occasionally

my thoughts are brave and friends are few

Occasionally

I cry out Lord what must I do

Occasionally

I call up Master make me new.

-

You've got the love

I need to see me through

Sometimes I feel like

Throwing my hands up in the air

I know I can count on you

Sometimes I feel like saying

Lord I just don't care

But you've got the love I need

To see me through

Disney

Plötsligt kom den. Som en blixt från en klar himmel. Minnet av Disney, om filmerna, sångerna, musiken, berättelserna. Såg på YouTube olika clips från Lejonkungen, Skönheten och Odjuret, och kände rysningar inför skönheten, inför storheten. Hur fantastiska är inte filmerna som gjordes under den s.k. Disney-renässansen... (den började med Ariel och slutade med Tarzan). Animation skall vara 2-D, jag tycker inte alls om den nuvarande 3-D-stilen, för all del, WALL-e och vissa andra är ok i sin genre, men de kan int mäta sig med de mustiga tonerna och djupet i de klassiska Disney-filmerna. De handritade. I och med 3-D så försvann så många dimensioner, även om de egentligen, visuellt, blev fler. Men en viss mysticism, en trolskhet, var borta. Likaså fattas de stora storyn, de fina helheterna, där man också får gråta en skvätt (Musafas död anyone...), nuförtiden ska allt vara piss och bajs-humor. Allvar behövs också, en ond del. I de nya filmerna är det så polerat, glättigt och grällt, minns ni de första scenerna med Odjuret, hur mörkt och skrämmande det var? Scar i Lejonkungen (mörkret kring hans håla med hyenorna), för att inte tala om drottningen i Snövit! Det ska vara gott och ont, det får skrämma, inte led jag av det som barn inte.

Och musiken då... Alan Menken som en av mästarna (gjorde Den lilla sjöjungfrun, Skönheten och Odjuret, Aladdin, Pocahontas, Notre Dame...). 1990-talets hits. Powerballaderna. In i själen... När har en Disney-låt senast väckt uppmärksamhet, klivit charters...? Jag vet inte...

Visste ni förresten att Beauty and the Beast faktiskt var Oscars-nominerad som Best Picture 1991? Som den ende animerade film hittills. Och att The Lion King fortfarande är den mest sedda och mest pengaindragande? Och vem är överraskad. Inte jag åtminstone. (Shockad är jag däremot över att det faktiskt är 18 år sedan B&B utkom...)

Nu har jag Disney på hjärnan och vill se dessa pärlor igen efter en paus på flera, flera år. Ja, det är säkert tio år sedan jag senast sett en enda av dem. Men. Jag visste inte att det inte går att få tag på DVD-versioner utav de flesta.... Disney releasar DVD-Blue-ray osv-versioner av sina filmer i ca sju års cyklar, och enbart i limited edition, vilket betyder, att en film som utkom ifjol, som du kanske inte hann köpa innan den var slutsåld, utkommer nästa gång tidigast om sju år! Nå, Lejonkungen har utkommit en gång på DVD, 2003 eller 2004 och man kan få punga ut med nästan 100€ om man vill köpa en begagnad, så åtrådda är de. Samma med Skönheten och Odjuret, som nu har fått ett nytt release-datum > oktober 2010, på engelska... Lejonkungen finns det ingen info om, så det blir att vänta ett antal år ännu. Ifjol kom Törnrosa och den ska man tydligen skynda sig att köpa ifall man vill ha den, annars får man vänta i ovan nämnda minst 7 år. Pinocchio kom precis just denna månad.

Det är ju så att man tvingas börja samla på sig alla filmer fort om man ska ha nåt att visa sina möjliga framtida barn!

Jag svamlar en smula, kl är 4 och jag ska om en timme iväg till arbetet, har alltså inte sovit alls och kommer inte att göra det. Sitter här på nätet och nostalgiserar över Disney, över låtar, över musik. Och hittade något häftigt.... Det är nämligen så att Disney har premiär för sin första handritade animation på ca 10 år, i slutet på detta år! Kan ni tro det! Den heter The Princess and the Frog och utspelar sig i 1920-talets New Orleans. Här är några bilder:

Det ser fantastiskt ut, verkligen! Back to the good old days. Det är ju så att Disney sparkade alla sin 2-D-animatörer för ett antal år sedan, och de som blev kvar omskolades till datatekniken. Nu har Disney fått samlat ihop ett antal av de gamla mästarna, och tack och lov för det. Det finns fler bilder och t.o.m. en teaser på nätet angående denna nya film, och nu hoppas jag bara att storyn också är bra, animationens klass är redan säkrad i.o.m. dessa bilder och namnen på animatörerna. Premiären i USA runt julen, hoppas att det blir en finsk sådan inte långt efter, jag kommer åtminstone att vara i biosalongen.

Kolla in linkarna nedan and feel those chills and those memories.....

http://www.youtube.com/watch?v=2IVmAcWI6so The Lion King-trailer
( http://www.youtube.com/watch?v=vX07j9SDFcc Circle of Life )

http://www.youtube.com/watch?v=LctAfx5Qyuw Beauty and the Beast-trailer
( http://www.youtube.com/watch?v=5yJnvv_R2rk Tale as old as time )


http://www.youtube.com/watch?v=o0j7EactM9s Official TEASER for The Princess and the Frog!!
http://www.youtube.com/watch?v=lZGtH_0oLCk lite mer bilder och looks för den som är intresserad, det ser verkligen ut att bli en hejdundrande comeback för Disney, :).



And while I'm at it:
http://www.youtube.com/watch?v=_CnL5UJgsrM Aladdin
http://www.youtube.com/watch?v=HXvABFfXwU0 The Little Mermaid
http://www.youtube.com/watch?v=unTSCkrS9FE The Hunchback of Notre Dame
http://www.youtube.com/watch?v=4FaQdU8eKuM Pocahontas

the movies of the 70's

Jag har funnit en ny kärlek, upptäckt den i all dess mångbottnighet. Filmerna, som gjordes på 1970-talet. Förra natten på arbetet såg vi på Midnight Express och det fick mig att inse så många saker, ifråga om dessa filmer. Musiken, den orkesterbaserade, stråkarna, djupet, den spelar på känslor, rör vid ditt inre, låter dig höljas i handlingen på ett sätt som ingen modern pop kan få till stånd. Det är inte bara en bakgrund för the setting, det är ett verktyg för att försätta åskådaren i ett visst känslotillstånd. Och oh vad det lyckas.

Jag njuter av brutaliteten i filmerna, sättet att visa livet på avskyvärda sätt, go right to the core, så att säga, att visa, berätta, om verkligheten på ett verkligt sätt, inga krusiduller, det är blod, slag, bara bröst, men det görs ingen dramatik om det, det finns ingen heroiskhet i slagen, ingen pompös musik som berättar att detta är fint, utan man knycker till, känner själv slaget i ansiktet, vill stänga ögonen. Det är mer verkligt, det är brutalt. Ett huvud spräcks av att slås i cementen. Våldet glorifieras inte.

Det är vackra filmer, ärliga på något sätt. De får en att tänka, tvingar en att tänka, de känns verkliga, människorna är verkliga, känslorna, det människor gör är verkligt. Färgerna är vackra, subdued, mörka, jordnära. Musiken är hänförande. Det är faktiskt en viss aura av naivitet och jungfrulighet över människorna, som är en så stor konstrast mot handlingarna, mot den rättframma uppspelningen.

Dessa filmer berör på ett sätt som inga andra, på gott och ont, får en att känna avsky, shockerar. Love Story i all sin simpelhet, rena kärlek, ger dig utrymme att känna, förstå, och gråta floder. The Deer Hunter är en så ärlig porträttering av kriget i Vietnam, går in på vanliga människor, visar allt det destruktiva, får en att i flera dagar efteråt fundera, reflektera. Midnight Express... så lite ord, så mycket kroppsspråk och stämningar och en av de för mig mest shockerande, och därmed bästa, scener jag har sett. När Billy har suttit flera år i fängelse och nu är på mentalsjukhuset, träffar han sin flickvän för första gången sedan han blev fängslad. De har ett glas emellan sig och mannen är ett vrak. Det enda han kan tänka på när han får se henne är hennes bröst, ber henne ta av blusen, börjar masturbera, gråter samtidigt, pratar rotvälska. Hänförande brutalitet, ärlighet i ordets fulla bemärkelse. Fullständigt, härligt ocensurerat. Jag stirrade och kände en triumf, jag förstod plötsligt ett uns av vad mannen måste känna, hur hans inre såg ut. Mycket störande, sjukt, men samtidigt så förkrossande verkligt och mänskligt... Så äkta att det blev rörande. Så ärligt att det vände upp och ner på ditt eget inre för en stund.

The Godfather, det behövs inga ord... Star Wars, den första Alien, the Taxi Driver, Papillon, Jaws, One flew over the cuckoo's nest....

Det är någonting så speciellt över denna tids filmer. De har inget av den pretentiösa stämpel som flera nutidens filmer har, pastellvärlden av perfekta kvinnor och män är inte lika framträdande, de kommer in på skinnet, tvingar sig att tänka, att tänka efter, att känna, vare sig du vill det eller ej. Människan ter sig mer mänsklig, hon tillåts känna och göra saker som moderna filmer inte tillåter henne, och samtidigt har saker en följ, dina handlingar leder till någonting och människan tvingas konfrontera dessa följder. Det saknas i många nutidens filmer.

Jag helt enkelt diggar dessa filmer. Fullt ut. Beundrar dem. Deras ärlighet. De tillåter dig inte att slappna av, du tvingas med, tvingas känna. *sigh*

skor, objektiv

Usch vad jag är trött. Börjar vara innerligt led denna rubbning i dygnsrytmen, att känna att man först börjar vakna när klockan slår 22 och utöva personlig tortyr på sig själv när man skall till kl 7 till arbetet och går iväg i mörkret 5:30. Hela dagen är hjärnan som intpackad i bomull och man ser ut som något barnförbjudet, ansiktet röd-vit-fläckigt med infall av svart, som kommit dit i och med att man gnuggat sina maskaraprydda ögon. Gnid, gnid, gnid. Man ser helt enkelt risig ut. Men kvällarna är så trevliga, början på natten också och det finns nån viss trygghet i att kl 3 höra hur morgontidningen kommer, se postiljonbilens lyktor kasta skuggor på sovrumsväggarna och sedan kl 4 höra hur luftkonditioneringen, whatever det heter, går igång. Det är sånt som man aldrig upplever på dagen. Saker som blivit en del av min rutin.

Vad har jag på hjärnan för tillfället, på den senaste tiden...? Hm. Det är trevligt att det är ljusare, att känna att dagen inte är slut kl 15 när man vaknar i skumrasket. Att se en liten skymt av solen. Det gjorde jag faktiskt, ett par dagar sedan, en flyktig blänk av blå himmel och så var den borta. Men ändå, bättre det än inget. Snö skulle det få vara mer av, trivs inte med denna sort som knappt täcker marken och isen under och som får till stånd att man förlorar all kontroll över sina kroppsdelar när man studsar mot arbetet. Plötsligt är händerna som rotorer på den mest effektiva helikopter och benen böjs i ett antal fantastiska balettställningar. Steady. Och där står man, bligar försiktigt runtomkring, såg någon... och så masar man sig sakta ur den makabra ställningen, sträcker på klagande muskler och värkande senor och fortsätter masningen mot arbetet, handen på ryggen, stönande en smula. Och med ett mycket knäckt självförtroende.

************************************************

Jag har fått pippi på linser, glas, objektiv, vad vem nu vill kalla det. För mig är det linser, genom engelskans lenses. Jag läser alldeles för mycket engelsk litteratur, märker hur alltmer engelska kryper in i mina texter, mina tankar... Nå, objektiv. "Behöver" ett nytt, vill ha ett nytt. Kräver att få ett ordentligt macro-objektiv! Nu. Kruxet? Det som jag tittar på kostar en sisådär 700€. *suck*. Mitt hjärta blöder... Jag vill komma närmare mina objekt, mina blommor, mina snöflingor, jag vill komma in dem på skinnet. Det gör jag inte nu.

Sigmas 150mm/2.8 macro eller Nikkors 60mm/2.8 micro...? Vill, vill, vill ha. Nu. Visste ni att priserna på objektiv steg för ett par veckor sedan? Vissa med över 100€. Allt beror på ekonomikrisen, whatever, yen är hög gentemot dollar, punden har devalverats. Alltså måste japanskt tillverkad elektronik prishöjas. Vilket betyder att de flesta kameror, objektiv, tillbehör, blir alltmer oemotkomliga. Varför kan vi inte i Finland ha en egen kameramotsvarighet till Nokia? Så att man kunde fota finländskt. Nikon/Nokia, det rimmar nästan redan, eller hur.

---------------------------------------------------------------------------------

Så behöver jag hjälp. Jag har beställt två par skor från den fina http://www.brandos.fi/ och funderar nu på att to keep or not to keep. Båda är vår/höstskor, ypperliga till både kjol och byxa (vilka jag inte längre använder iofs). Så, säg er åsikt. In or out?

Nilkkurina gillar jag skarpt, det är något så fritt och flängande över dem, även om färgen är en aning obestämd, brun i viss belysning, smutsgrön i en annan. Men ger ju en fördel ifråga om kombinering, eller hur? Nya ballerinor behöver jag också eftersom jag tvingades kasta bort mina gamla trotjänare. Tycker om den gröna färgen, den är fräsch, men undrar om kanten vid jalkapöytä, eller vad det nu heter, skall börja skava när sommaren är hög och fötterna mina sväller som heliuminfekterade ballonger. Svåra frågor. Nilkkurit kan jag redan se mig flänga fram i på Venedigs gator i april, med min NYC skinnjacka knarrande på överkroppen och en pink kjolfåll svepande längs med knäna. Sukta mitt hjärta. (Och jo, de är båda av äkta läder, prima kvalitet.)

I hate money

Det är så svårt med pengar. Med räkningar. Att ordna saker som man inte förstår sig på. Att försöka sköta om pappas saker, bostaden, bilen. Att se räkningarna hopa sig och inte kunna göra något åt saken. Må illa på nätterna. Räntor, vastikkeita, försäkringar, allt ska betalas. Med vad? Det finns inga pengar.
Men det måste skötas, jag måste sköta om det. Och jag vet inte hur jag ska klara av det. Ingen aning. Har redan satt ut nästan alla mina besparingar, det finns inga pengar kvar helt enkelt. Vi borde få bostaden uthyrd, men det finns inget jag kan göra härifrån Lojo, jag kan inte hjälpa till att tömma, att städa. Och det är väldigt frustrerande. Johan klarar inte av att göra någonting, so it's me, only me, and I can't handle it.

*pain*

Mitt liv är väldigt upp-och-net för tillfället, har tappat bort all grepp om vardagen efter julen, har inga rutiner, sover alla dagar, får inget gjort härhemma. Jag har inte städat sedan början på december, and it shows... Men jag klarar inte bara av det för tillfället, klarar inte av att ta itu med något. Vill bara dyka ner under täcket och glömma verkligheten, få drömma mig bort, fly.
Min bil måste också lagas i skick inom några veckor, för sen måste den besiktas. I Kokkola. Och jag är här i södra Finland.

För tillfället så är det helt enkelt för mycket av allt, för många krav, för mycket att tänka på.

Min hjärna har stängt av sig.

bildkavalkad

Annina hade en trevlig idé på sin blogg och jag fick lov att kopiera den. Så, jag ska försöka samla mitt 2008 i bilder. Not an easy thing to do, räkna att ja har lite över 4000 bilder från det föregående året.... But here it goes.

Och så sa det stopp, gick inte att ladda upp fler. No can do. Här är alltför många redan. Resten hittas på picasa: heulwen.pixbox.se
Så många bilder... Så lite rum. *sigh*

2009

Helgerna är över. Skönt. Denna jul och detta nyår har varit ett enda stort... problem, ett tvång, något att helt enkelt pulsa igenom och känna sig lättad över att man kom igenom. Jag fick inte frammanat någon julstämning i år, hittade inte friden, lugnet. Kände mig detached och oroad helt enkelt. Jag vet inte varför, hela december for som ett huj förbi och jag hann inte med. Kanske det var det. Jag bara hann inte med.

Jag är på sätt och vis rädd inför det nya året, rädd för att det skall gå lika fort som de fem senaste, rädd för att igen bli ett år äldre, rädd för att känna mig gå emot ålderdom allt fortare. "Silly wench", tänker ni, men det är så jag känner, hur löjligt det än låter. Jag ser åren rusa förbi mig, jag ser människor åldras, jag ser människor dö. Jag har plötsligt blivit rädd för livets flyktighet, för dess unikhet, för dess undanflyenhet. För att det plötsligt är över och följande generationer tar över, för att bli dust again.

Jag har alltid haft svårt att leva i nuet, I dwell in the past, genom böcker, historia, genom drömmar och saknad. Jag lever i framtiden, genom drömmar, planer, bilder som jag målar upp. Men jag lever inte i nuet, i dessa minuter som snart blir my past. Jag bränner mig från båda ändorna, söker mig utåt, men glömmer nuet. Här. Just nu.

Detta nya år för med sig olika saker. Jag måste bl.a. aktivera mig, göra något för mig själv, sluta vara så passiv, sluta att enbart se inåt. Ta mig ut bland människor. Nyåret tillbringade jag hemma på soffan, sovande, var alldeles slut efter arbetsskiftet, släpade mig i säng en tid före tolvslaget. Låg i mörkret och lyssnade på raketernas ljud. Kom ihåg en fin nyårsfest som spenderades i Fållan då vi steg in i detta nya millenium. Jag har avsagt mig nästan allt mänskligt sällskap.
En arbetskompis frågade mig och en annan singel kollega vid skiftesbytet vad vi tänkte göra på nyårsafton, båda mumlade något om att vara hemma. Kolleegan, en mor-lik skapelse på 50+, svarade, reprimerande, höttande med fingret: "Tror ni faktiskt att den där prinsen ska komma ridande på den vita hästen och ringa på er dörr?! Ni måste ta er ut i svängen!"
Hon har så rätt. Men hur ska man göra för att ta sig ut i svängen...? Jag menar, det är så länge sedan jag har varit ute, att jag inte ens vet hur jag ska bete mig längre, vart jag skulle fara ens. Jag har varit ute och haft roligt senast.... sommaren 2007. Jep. Bortsett en kväll på puben i New York. Jag skulle så gärna träffa nya människor, utan alkohol, men vart skall man gå för att träffa folk...? Det är det som är problemet.

Nu talar jag inte som en kärlekskrank spinster, men det känns som att jag aldrig givit mig själv en chans för något annat än det liv jag nu lever. Som att jag aldrig ens försökt. Och det är det som jag skulle vilja ge mig in på, att ens försöka, ge en annan livsstil en chans. Jag känner mig redo för att ge mig in i elden, är inte ens rädd för att bränna mig själv för tillfället. Det min kollega sa var sant, och det har jag alltid vetat, men något fick mig att vakna till denna gång. Något inom mig förstod, med allvar, att det faktiskt är så. Jag har saken i mina egna händer, och ifall jag inte gör något, så kommer inget att hända. Jag har valet i mina egna händer. Det är bara jag själv som kan ens försöka göra något åt saken. Det finns ingen handsome knight on a white horse. Och även om jag alltid vetat detta, så är det en skrämmande tanke.

Något jag också funderar på är en resa. Jag har 11 dagar ledigt i slutet på april och vill åka någonstans. Men vart? Först tänkte jag Venedig och Rom, men... Italien lockar inte. Ingen annan plats heller egentligen. Så vad göra? Hemma tänker jag inte stanna, inte i så många dagar, det blir bara att sova dagarna, vaka nätterna framför datorn och tvn, nej, jag måste komma bort från mina skadliga rutiner.

Det har varit väldigt kallt de senaste dagarna, riktigt kallt. Har inte känt en sån kyla på ett par år tror jag, som vi minns så var inte kyla förra vinterns varumärke direkt. Jag njuter av kylan, av att gå i mörkret till arbetet och se hur världen gnistrar av tusen iskristaller omkring dig, hur allt det gnistrande flyter ihop framför ögonen och svävar överallt i luften. Hur snön knastrar under skorna och får stegen att bli mer konkreta, samtidigt som diamanterna omkring dig förflyttar dig in i en värld av fantasi. Det enda som håller dig kvar är fötternas ljudliga kamp med snökristallerna. Ja, och Pet Shop Boys' Go West skallande i öronen.

Jag önskar att det skulle vara kallt en tid till, en kyla mellan -5 och -8'C, jag vill inte veta av de ljumma stunderna runt 0'C, att svettas i vinterrocken, se världen förändras till en grådaskig massa, se kristallerna och ispärlorna försvinna som i dimma, se magin fly. Ge mig kylan, för då känner jag mig som mest levande.

striptease

Igår var det arbetets lillajul.
Jag hade sett framemot det redan en tid, för jag plus några andra hade planerat ett litet program... Tyvärr så blev det inga bilder igår, väldigt tyvärr faktiskt, för vi såg fantastiska ut, verkligen fantastiska. Vi har våra virka-kläder, och till dem hör en ytterjacka som dejourerna egentligen aldrig behöver. Den står bara i skåpet och skräpar. En lång, mörkblå jacka skuren i militärstil. Nå, vi brukar tala om jackan som vilauttelija-takki, för så ser den ut, speciellt på männen, och härifrån fick vi idéen.
Vi planerade ett striptease-nummer. Iklädda flotta peruker, våra virka-hattar, alla hade olika, svarta stövlar, lösögonfransar och dessa jackor skred vi in och drog vårt nummer inför våra arbetskamrater. Succé!
Vi var så klart inte nakna under jackorna, men det ville vi ge sken av och lyckades ganska så bra. Istället hade vi på oss vidriga saker som blommiga cykelbyxor med svarta strings utanpå, gamla mummu-behån med uppstoppning osv. Tadaa, så kastade vi jackorna och avslöjade allt.

Jag passar verkligen i min peruk, det är nästan så att jag skulle ha lust att dra till närmaste frissa och be dem färga, klippa och sätta in tillägg för att få mitt hår att se ut så. Likaså tyckte flera av männen... :).
Men vi ska troligtvis dra vårt nummer på henkilöstöseminariet i vår i Tammerfors, så då kanske vi får bilder också, hoppas det blir av, för roligt hade vi!

the snow is back

Idag (igår) (just) gick jag hem med snön fallande tyst överallt omkring mig. Trädens konturer var mjuka av det vita. Vackert. Skönt. Dessa par veckor av mörker, svärta, regn, har varit som pesten. Snö för med sig liv.
Har på den senaste tiden varit upptagen med att skriva en annan blogg, och tänk, den bloggen har nästan haft 20 000 besök redan! Känner mig så hedrad och så arma stolt, :).
Igår klädde jag min julgran. Bestämde mig för att det är dags att föra hem julen. I år har jag fortfarande ingen julstämning, jag, som normalt går på för fullt redan i mitten på oktober, lyssnar på julmusik, köper julklappar. I år är jag fullständigt död inför allt tingel tangel. Jag vet inte varför. Hoppas bara att jag får alla julklappar paketerade och köpta innan julafton. Mamma kommer nu till veckoslutet för att hälsa på och det ska bli roligt. Jag har inte haft gäster här sedan.... hm.... nångång på våren kanske...?

En iPod är så bra så. Att kunna ladda ner ett visst musikstycke som man hör på tv, att gå till arbetet med de bästa låtarna skallande i öronen, ja det är så trevligt så.

Crack the shutters - Snowpatrol

This is your life - Killers

Like a rock - Sam Morrison & Turn the Page (a tribute to the music by Bob Seger)

Whatever you like - T.I.

Slide Show - T.I. featuring John Legend

Rauhan aika - Sara

Romeo & Juliet - Smokie