att flytande vila

Gårdagen var underbart annorlunda och trevlig. Det var mitt skiftes tyky-päivä och vi åkte ut till "vildmarken", satt i kåta, badade rökbastu, stavgång, åt älgkött som var så mört att det smalt i munnen. De flesta åkte hem runt kl 20, men jag och två andra bestämde oss för att stanna, bada lite mer rökbastu och vältra oss i paljun som stod ute. En uppvärmd liten bassäng vid sjöstranden. Där låg vi, filosoferande, med filthattar på huvudet, snöflingor och ånga dansande omkring oss, en livbojanordning för vinflaskor och ljudet av den sprakande kaminen i bakgrunden. Ovanför oss hade vi himlen, runtomkring oss skog och fullständig mörker och tystnad. Emellanåt sprang vi upp för att gå på wc, hämta mer dricka, nakna fötter på snön, halkande än hit, än dit, iskalla handdukar, känslolösa tår. Och sen tillbaka in i det härliga värmande vattnet.
Vi talade om döden, om människan, framtiden. Gungade i vattnet och drack vin. I över sex timmar... Det kallas att verkligen lillua...
Vi var långt borta från samhället, ute i vischan och hem skulle vi, så vi drog i några trådar, och fick en polispatrull att komma och hämta oss och kuska oss hem. Tala om service. Som en sista ode till vår kväll dansade vi tillsammans en tryckare till tonerna av Juice Leskinen, kramade om varandra och gav ett löfte om att det som sades i paljun, förblir i paljun.

Det bar iväg hemåt i baksätet på en maija, med en kusk som körde 140km/h på små vindlande landsortsvägar, och Hannah började må illa. Fick stanna vid vägkanten för att kasta upp lite. Ett ärevördigt slut på en underbar natt kan man kanske säga. Men konstapeln körde lite saktare efter det, och mitt huvud hölls med.

Det var en kväll och natt av lugn, frid, av centrering, som att ligga i världens mittpunkt, tyngdlös med alla världens hemligheter framför dig. Som att vara tillbaka i moderns sköte.