morgonstund har guld i mund!

Early morning. Very early morning. Och jag har sovit ca 4 timmar. Men, hör och häpna, jag är pigg, jag är glad, jag t.o.m. log då jag kom till arbetet. It's a freaking miracle, it truly is. Kanske jag äntligen gått och blivit tokig.

Eller kanske det är pga att det är svalare, bara 19'C. Det kändes så fräscht att gå ut till bilen, det gick att andas och jag fick en lust att ta några danssteg. Hip hej! Så kanske jag helt enkelt har sovit så mycket bättre, även om lite. Heck, jag t.o.m. städade en smula innan jag åkte iväg till arbetet! Fick lust att föra ut tidningar och reda upp klädhögen. Yep, sjuk, det är jag.

Jag satte på mig ett par bh:n som jag inte använt på en tid och oj vad trevligt det var. De satt liksom alldeles perfekt. Blev som ett extra skinn och fick mina kära bröst att se fina ut. Jag log belåtet där jag tittade på dem i det klara morgonljuset. Hahaa, :). Länge leve H&M!

(Om gårdagen, jag åkte iväg till slut, och hade riktigt roligt faktiskt. Satt i en del bastun och svettades som en gris i min frotéebadrock. Det känns underligt att ha badrock på sig, har aldrig ägt en, eller använt en... Anyway. Hela spa-upplevelsen var på sätt och vis eye-opening för mig, det var lite som debriefing och kanske jag faktiskt en dag klarar av att ta steget fullt ut och spatserar på ett sådant ställe i simppare. It gave me strength and courage. Oh yes. Kanske jag helt enkelt inte ser så j*vlig ut som jag tror mig göra (även om jag inte är den smalaste flickan in the bunch).)

trötteri

Jag är så fruktansvärt trött... Kan inte tänka klart, glömmer ord, har ingen koll. Det känns som om världen faller ihop runtomkring mig. Nattskift, hettan, att sitta inne i stan efter att ha varit på villa, allt detta tillsammans gör nog att min hjärna slår slint. Och nu borde jag vara på väg till en födelsedag i Flamingo. Simma omkring i en kylpylä. Icke sa nicke. Jag har inte varit i en simhall eller på en strand iklädd simppare sedan jag var 13 år gammal. Kommer inte att vara det nu heller.
Har haft sådan ångest över saken i flera veckor nu, försökt övertala mig själv etc. Men nej. Det känns helt enkelt så fel... Men samtidigt är det inte alls nå kivat att så att säga let the birthday girl down...

En vecka till semestern, väntar så!

confused

Jag kom hem från villa på onsdagen, körde neråt och satt direkt ner på arbetsstolen. Tala om att vara trött på morgonen efter att ha vakat 24 timmar... Fick vara nästan en vecka på villan. U-N-D-E-R-B-A-R-T. Hade så fint, var stundvis så lycklig att jag inte visste hur jag skulle vara. Fotade med mina kära kusiner (Aino, Ellen, Erika o Emmi) på berge, fick varmt och slängde av oss kläderna och went skinny-dipping hela bunten. Guppade i vågorna och skrattade. Kära brodern kom till villa sent en kväll, pratade och umgicks. Mitt hjärta tänkte stocka sig av glädje. Av att sitta där på strandstenarna och se honom simma tillsammans med några av kusinerna. Att sista morgonen vakna tidigare än de andra och steka våfflor åt dem. Att kikna av skratt då man ligger tätt intill varandra i bastukammaren och skall sova och någon säger något fruktansvärt lustigt, eller hujedamej, släpper en fjärt. Så ligger man där, mostrar, barn och kusiner, de äldsta över 50, de yngsta under 10, och frustar en stund, överröstar myggornas sång. Att se blommorna man planterat i krukor frodas och trivas, sträcka sig mot himlen.
Av att äta en ordentlig tallrik med gröt varje morgon. Av att gå barfota. Att känna sig fullständigt fri och ledig, fri från alla kedjor angående utseende, fri från klockor, telefoner. Fullständigt avslappnad och mig själv.

Nu är jag tillbaka i södern och lider av värmen. Det finns ingen fräschhet i luften, ingen gnista som ingiver liv. Bara en avdankad känsla av att befinna sig i ett vakuum som inte rör på sig. Det känns som att kvävas. Nej, sommaren skall man inte tillbringa i en stad, min hjärna är inte gjord för det, den dör en smula.

Annars då...? Känner mig frustrerad och.... avmätt. Som om jag inte har nån kontroll mera, eller mer som om jag helt sitter vid sidan om saker. En ny slags känsla... en känsla av att permanent vara utanför... Vara en utböling. En excentriker som går sin egen väg. Vilket iofs inte behöver vara en dålig sak, och jag har egentligen valt det och är egentligen nöjd så. Men, i sommar har jag fattat just det, att jag vill vara den jag är, men att pga det så är jag annorlunda... Låter kufiskt, I know. Ibland skulle det vara lättare att vara mer som andra, vara i ett förhållande, träffa vänner, gå till stranden, laga mat och, ja... ni fattar. Jag tror inte att jag någonsin kommer att inleda en relation med en man, hela samspelet mellan könen är ett stort mysterium för mig och något jag nästan är rädd för, förstår det inte och vet inte hur jag skall vara.

Jag är en enstöring. Trivs allra bäst för mig själv, då kräver ingen något av mig, då är jag fullständigt lugn. Jag kan inte tänka mig att dela på mig själv, låta någon annan komma in i min sfär helt enkelt. Låta någon komma nära.
Jag har svårt att vara på tumanhand med folk, känner en sån press på vad jag skall säga eller göra, undviker bekanta i butiken. Kontakt är svårt.

Det känns i mycket som om jag följde med de andra från sidan om, från en annan dimension, ofta förstår inte min dimension den andra, ofta förstår den andra inte min. Alltmer känner jag mig annorlunda... Och jag vet inte ännu om jag tycker om den känslan eller inte... Kanske jag bara borde bli van, acceptera... Vet inte.

Problemet kanske är den att jag vill delvis nog vara den jag är, tror inte det går att ändra på, men jag vill kanske inte vara annorlunda. Jag vill inte känna mig utanför och vid sidan om. Eller nåt.

Peace out.

Onsdagar är nästan torsdagar

Heliumtank och ballonger, lavendelplantor från Ikea, en stadig tripod, sura jordgubbar, söta ärter, Ben&Jerry's cookies-glass med lila omslagspapper (min absolut favoritglass, vet inte hur många jag ätit i år...menar de där småglassen, enskilda), en folkdräktskjol för 25€ från Keskus-Kirppis (kommer att se fint ut med läderjackan i höst, härligt att använda en del av en folkdräkt till vardags!), kakfat på fot och med glaskupa från Ikea, Snapple från Citymarket (drack den i ett huj), Elovena-välipalajuoma (my mellanmål nr 1)....

Sådana saker införskaffades igår. Körde runt halva Nyland medan jag sjöng tillsammans med Sons of Sylvia låten Song of Solomon. Den passar min röst så bra så.

(Ursäkta om ni blev bländade av min gröna bild, den är ganska... neon. Sellanen se Soomen kese on.)

för varmt

Ah, det är så varmt. Så varmt att jag inte varit ute på några dagar, blir så förslöad när det är så här varmt, hjärnan stängs delvis av och jag bara sover. Nu om någonsin vill jag till villa! Tänk att bara få vara ute hela tiden, inte behöva ställa sig ut så att säga, så som man måste göra om man bor i höghus. Jag vill inte vara ute bland folk, utan ligga någonstans och njuta, helt för mig själv... Bara tanken på en sandstrand får mig att rysa, huu. Jag är säkert abnorm, men jag tycker inte alls om känslan av sand under fötterna och inte heller om att vara på en allmän strand med allt skrik och stoj. Tacka vet jag en bra liggplats i skuggan under några träd, fast på gräset, som är skönt och mjukt och som inte reser med dig hem.

Åker iväg till Kokkola på torsdag, kan knappt vänta... Ska bli härligt att bara få njuta några dagar. Vara tillsammans med familjen.

drömmar

Klockan är över elva på kvällen och jag sitter och äter makaronilåda som jag just tagit ur ugnen. Nam.
Jag vaknade en stund sedan efter att ha sovit en alltför lång tupplur. Eller vaknade och vaknade, det tog en bra stund innan min hjärna kunde fullständigt omforma sig till verkligheten, jag känner mig fortfarande lite olustig...
Varför? Nå, jag vaknade flämtande i fullständig ångest. Trodde jag hade dödat två människor och gömt undan deras lik. Nu låter det ju fullständigt sjukt och skrattretande, men det var SÅ verkligt. Och även om jag var vaken så kunde jag inte ruska av mig vissheten om att tankarna var en del av verkligheten. Jag kunde söka i mitt minne och hitta orsakerna till varför jag gjorde som jag gjorde och hur allt gick till. Det var som om minnen vällde upp. Riktiga minnen.

Usch.

Det är hemskt när hjärnan spelar en ett spratt, när man är vaken men fortfarande kvar i drömmen.

Jag är ganska säker på att jag inte har låtit en gammal kvinna dö i sin säng och sedan gömt hennes kropp eller slagit nån till döds och släpat på kroppen först i bilen och sedan gömt den under ett stenröse.
Låter inte det hemskt... Hur i all vida världen kan man drömma något sådant? Eller jag drömde egentligen inte om när jag gjorde det, utan det handlade om min ångest över att nån skulle få reda på det och sen började jag minnas det som hände.

Det är nästan så att jag inte vågar gå och sova alls inatt, för att förminska risken att slinka in i samma dröm igen.

Now isn't this what one would call an uplifting blogginlägg? *skrattar*

För att få nåt annat att tänka på så tittade jag på Wicked-clips på youtube. Broadway musikalen that is. Såg den i i maj i New York. Musiken är fantastisk.
Helsingin kaupunginteatteri gör en egen version av den med premiär i augusti, ska bli så intressant att se hur de gör den. Tydligen så är det den första produktionen av Wicked i hela världen som inte är en kopia av originalet. Hoppas att jag inte blir besviken.

En midsommarnatts dröm

Midsommaren spenderades i Kokkola på kära villan tillsammans med Sonja, mamma och moffa. Det känns som om jag varit borta i en vecka istället för två dagar. That's the villa-effect. Villan är mitt paradis, det ställe jag fullständigt kan koppla av på, där allt är bekant och tryggt, där vi använt de samma handukarna sedan jag var liten, där roddbåten är densamme som jag lärde mig att ro på när jag var 4 år gammal, där måsarnas rop vaggar en till sömns, där dofterna är de samma som de alltid varit, där ljuden av fötter på de knarrande golven är så bekanta. Där allting är konstant och oföränderligt.

Det var första gången vi var ute i år, så mycket att göra. Städa, klippa gräs, damma och skura.

Mamma hade skaffat en ny grill som hon var så stolt över. Jag och Sonja tyckte att den skulle ha passat bäst som en blomkruka. Terrassen invigdes för i år och jag fyllde krukorna med blommor. Bara nu moffa minns vattna dem...

Jag plockade sju olika slags blommor, i fullständig tystnad. På morgonen när jag vaknade kom jag ihåg vad jag drömt om. Prins Carl-Philip av Sverige. No kidding... Mamma har redan börjat planera hurudan klänning hon ha ska på det kungliga bröllopet.

Nytt liv?

Idag vaknade jag av att någon ringde på dörren. Jag brukar aldrig öppna, vem skulle nu ringa på min dörrklocka med viktigt ärende?
Men jag var så sömnsnurrig att jag bara rusade upp och öppnade dörren. Bakom stod en man i postens kläder med ett paket. "Olis paketti", säger han, "aha", säger jag medan jag ruskar på huvudet. I samma stund kommer en granne förbi, "hei", säger han, jag besvarar häslningen. Står och stirrar dumt på blanketten jag ska skriva mitt namn på, ler lite generat och säger: "mä on vielä niin unenpöppörössä...", postmannen svarar: "niin, sitä voi vähän olla tähän aikaan aamusta". Får mitt paket och stänger dörren. Fattar att mitt nattlinne är upp och nervänt och att håret står på ända. Dessutom är kl 11:58. Fattar att postmannen säkert var ironisk.

Love it.

Jag funderar på studier, helt konkret, vad jag skall göra med bilen, med arbetet, med bostaden osv. Leker med tanken, reagerar och funderar på mina reaktioner. Det skulle vara nästa höst, då skulle jag ha råd att betala bort skulder, eller nästföljande höst, då skulle jag ha tid att spara lite pengar också. Kulturantropologi, och lingvistik vid sidan om. Amerikas indiankulturer och vår egen finska kultur intresserar mig. Helsingfors universitet, det har varit min första tanke, men såg nu att Oulun yliopisto också har kulturantropologi, och vet ni vad, en av deras huvudinriktningar är just "Amerikan alkuperäiskansat". Woah!

Oulu näst för mig? Få nu se.

Fick också ett annat "tecken" på att det är dags att ta steget ut i studievärlden när jag kollade på universitetens hemsidor. Några år sedan kände jag nästan ett sting av sorg när jag fattade att jag aldrig skulle komma att ha nån nytta av mina studentexamensvitsord. Då fick man nämligen bara poäng av de vitsord som man hade fått för typ högst 3 år sedan. Vet inte när detta har ändrats, men den gränsen finns inte mer. Nu står det "yo 1995 tai ennen" och "yo 1996 ja jälkeen". Woah!

My papers count once again! Jag får poäng för mina L! Det var inte i onödan jag tenttade och läste, skrev och klarade mig, oh the joy! Det känns som om alla dörrarna är öppna igen, att jag inte behöver börja om helt från början på nåt sätt.

Jag vet inte ännu vad jag kommer att göra, men förbereder mig inför tanken att överge det liv jag nu lever, ge mig in i något nytt. Varannan dag blir jag tveksam, vill ju resa, vill ju shoppa, men sedan klarar jag också av att tänka på hur liten del av mitt liv resorna är, och hur stor del min vardag har, en vardag som skulle kunna bli mycket bättre än vad den är nu. Kanske.

Vi ska nu se. I'm in the process of doing something, så långt är allt klart.


Just nu är jag förtjust i denna låt, texten, nåt i rytmen och musiken. Det är en salig blandning som jag blir glad av. Och musikvideon (ja, den är den officiella) är så hemsk att den är bra, hah. Jag har läst en del som Olavi Uusivirta har skrivit och han är underbar, använder ett härligt språk, fräscht och uppfinnigsrikt. Varenda mening var som en "fiest for the soul". Jag diggar honom. Dessutom är han född år 1983.

lycka är....

Lycka är.... att göra överraskningsbesök hos släkten, äta kardemummakaka och leka med hundvalpar.

Lycka är.... att cykla så hårt på smala gräsvägar att myggorna inte hinner ifatt dig.

Lycka är...... att låta blicken vila uppe i trädkronornas grönska och ljusets spel bland bladen.

Lycka är....... att klättra på fallna trädstammar.


Lycka är.... att se ut över vida vidder, låta blicken följa kurvor och spår.

Lycka är...... att blåsa maskrosfrön ut i till vindarna.

Lycka är..... att se insekterna flyga omkring bland blommorna.

Lycka är...... att komma hem en morgon och hitta världen översållad med små gnistrande diamanter.

Lycka är..... att gå längs med en kilometerlång sandstrand med ett spegelblankt hav bredvid och barnen lekande i vattnet.



Lycka är så mycket.

Jag känner mig alltid klarast, mest vaken, mest i kontakt med mig själv och mina känslor, när jag kommer hem från arbete mitt på natten eller tidigt på morgonen. Då känns det som om jag var kapabel till vad som helst, som om jag var mitt uppe i livet, redo att ta itu med saker och ting. Bestämd. Känslosam. På gott och ont. När jag sovit, försatt mig i dvala, är jag inrullad i bomull. Känner ingenting. Vill ingenting. Klarar inte av någonting.

Natten ger mig styrka. Att känna sig ensam där ute, lyssna på fåglarnas sång, på ljudet av de egna fotstegen, det är livet. Att bara stå stilla och känna sig ett med luften, med alltet. Då känns det som om jag hade styrkan för vad som helst. När jag är där ute. När samhällets ljud är som mest dämpade. När det alltid närvarande bruset av liv nästan tystnar. När det är ro.

Då kan jag tänka. Då kan jag känna att jag hör till, att jag är jag, att allt är möjligt.

tankar en tidig morgon

Jag grät när jag körde hem från arbetet på morgonnatten. Kände ångest och en oförklarlig känsla av förlust. Vanmakt.

Över språk som försvinner, över kulturer som dör. Över den västerländska livsstilens dominans.

Jag håller på att läsa en bok om indianerna i New York-regionen, om hur deras värld såg ut innan holländarna kom, innan de blev utkörda ur sina hemtrakter. Idag bor de i Kanada, på ett reservat. Deras språk, Munsee, är så gott som utdött.

Jag blir så förtvivlad när jag läser om Amerikas ursprungsbefolkning, över deras förlorade livssyn, över hur många språk som har försvunnit och hela tiden försvinner.

Har lite svårt att formulera mig.... men känner så starkt inför detta. Avskyr kylan och slösaktigheten i dagens livsstil, över "mig,mig,mig" och "ha,ha,ha". Över den fullkomliga avsaknaden av djup och kontemplitet.

Jag för min del tror att allt är länkat ihop, vi människor, naturen, luften, allting. Vi är en del av en oavbruten cirkel som rullat på i tusentals år. Men vad gör människorna nu? Förstör, söndrar och sprider ondska. Våldtar naturen, våldtar varandra.

Jag behöver mer kontakt, mera... lyssnande. På varandra, på naturen. På världsalltet, if you may. Att hitta heligheten, i oss själva och i världen runtomkring oss.

Harmoni. Hur negativ-bohemt det än låter.

Jag är så innerligt led på all destruktivitet som pågår.

Så undrar jag också var och när allt detta började. Var startade roten till allt det onda? Var det i de överbefolkade delarna av Central-Europa någon gång före medeltiden? Var det Romarriket? Vad fick människorna i nuvarande Amerika att så långt inpå det förra årtusendet leva i harmoni med sin omgivning, på ett sätt som inte belastade naturen? Där "att äga" inte kunde översättas eller förstås, eller ordet "skräp" inte existerade? När blev vi i Europa warped och missfoster ifråga om detta? När klev begäret fram, när började vi exploatera allting omkring oss?

Vi finnar är på sätt och vis lite närmare Amerikas ursprungsbefolkning i vissa avseenden. Vi är nära naturen, känner ett behov av att vara nära, i naturen. Vi har vår bastu, som i många avseenden fortfarande har en aura av helighet i vår kultur, ett ställe för inte enbart kroppslig, men också själslig rening.

Vår kultur har blivit stads-inriktad först efter andra världskriget, vi har varit isolerade från resten av Europa.

Men också hos oss har allt ändrats, och ändras hela tiden till det sämre. Och jag våndas. Över bristen på empati, på förståelse, på en vilja att förstå och leva tillsammans. Över bristen att försöka spela en gemesam melodi.

Att inte bry sig, sätta jaget framför allt annat. Det är vårt samhälles cancer. Och också jag är smittad.

Om jag trodde på återfödelse et al så skulle jag med säkerhet kunna säga att jag varit en indian i ett tidigare liv. Så intensivt brinnande är mitt intresse, min vilja, min längtan, min sorg och bedrövelse inför allt som har med dessa människor att göra. Emellanåt är det en fysisk smärta, en känsla av att världen omkring mig rämnar och faller ihop. En så intensiv sorg inför deras öde att jag gråter. Skönheten i deras kulturer, deras livsåskådning, deras språk, det är något oerhört.

Och jag vill vara en del av det. Jag vill lära mig, forska, förstå. Jag vill lära mig deras språk (hah, not happening, fortfarande finns det dussintals med olika), kunna hjälpa till att hålla dem levande, få människor att förstå att engelska inte är gud, "that every language has a soul of its own", ett sätt att se på världen och med varje språk som dör ut, dör också en del av mänskligheten, av all den visdom som vi samlat på oss under tusentals år. Vår värld är en sil som läcker, läcker på allt det viktiga. All djuphet och visdom, de djupa resonanserna som vi så lätthänt kastar åt sidan idag. Förbiser. Och det är just de sakerna som utgör grunderna till vår värld, våra kulturer, våra samhällen. Vi håller på att förstöra oss själva inifrån ut.

Världen idag är sjuk. På så många plan. Den får mig att må illa. Världen i mig får mig att må illa. Vi bara förstör, drar ner och skövlar när vi kunde åstadkomma så mycket vackert. Och det gör vi ju också, skapar skönhet, men alla de stora stygga vargarna med habegäret och makthungern i spetsen ser till att det som borde vara vår livsuppgift, att upprätthålla harmoni mellan människor, natur och vårt innersta, blir till sidospår på denna klot.

Kanske jag ändå borde börja studera kulturantropologi och lingvistik... Eller kanske det skulle göra mig ännu mer förtvivlad... Vem vet.

Fotosession

Igår fotade jag Elinas studentbild(er). Solen sken och hagen nära dem lyste gul av smörblommor. Havet glittrade nära intill och en böljande sjö av gräs ledde ner till stranden. Det var ett så fantastiskt underbart ställe. Höll på i ett par timmar, fick fina resultat och nu gäller det vara att börja editera allting.

De vackra omgivningarna och en vacker flicka, inte var det underligt att det kändes så bra. Här är några smakprov på vad vi fick till stånd, ingen av dessa är sådana som hon kommer att använda och de flesta har henne "utblurrad" (på flit). Men jag var så nöjd och glad att jag vill dela med mig en skymt av finheten, hih.

Studenten

Vi firade min kära kusin Elinas studentmössa i lördags. Jag bakade som en dåre dagarna innan och på lördagseftermiddagen var jag så trött att jag såg ut och betedde mig som ett spöke. Men roligt var det!

Jag bakade tre fyllkakor, sex ostkakor (hallon-jordgubb-choklad, mango, bailey's-choklad), en torrkaka, två plåtar med saltpiirakka, fyra rulltårtor...

Nedan några bilder på alstren.

(Marsipanen blev inte så fin här, med det var den sista jag gjorde, mitt på natten... och chokladen ser inte trevlig ut heller, måste öva mig mera... Blommorna till alla kakorna knypplade jag ihop de sena kvällarna i början på veckan, av sockermassa... roligt är det, men ack så arbetsamt. Håkade förresten att jag har satt kakorna i matchande kupor, hah, det var inte planerat.)

Det var också första gången på ungefär tio år som alla barnbarnen var på samma ställe, så ett foto var ett måste. (De flesta barnbarn är på samma ställe flera gånger i året, det är bara min lillebror som envisas med att hållas borta från de ställen släkten samlas på... Nu kom han dock, efter att Elina övertalade honom. Tåget från Kokkola var framme vid halva dagen och hem for han 17-tiden. En pika-käynti to say the least.... Men härligt att han kom, vi var alla så glada över det!). Och ser ni förresten att vi alla matchar? Det var inte planerat, :).

spridda tankar i maj

* Detta måste vara en av de värsta eurovisions semifinalerna nånsin... Helt otroligt dålig kvalitet på sångerna, ja, också Finlands humppa-skit. Estland och Grekland, vad i hela friden tänkte ni på?! Kanske vi t.o.m. kommer vidare till final, det skulle jag aldrig ha trott... Men i sin grupp är ju Kuunkuiskaajat nästan en av de bättre, which is saying something.

* Jag tvättade balkongfönstren häromveckan, de blev skinande rena och var så nöjd så. Idag tittade jag ut och såg att allt var förgäves. Efter ett antal regnskurar så är glasen täckta av regdnroppsprickar. Lesson learned: tvätta inte balkongglasen.

* Har ett mega-bakprojekt på kommande. Min kära kusin Elina blir student och då ska det bakas så in i sjutton. Var idag fram Confetti i Esbo, en bakningsbutik, och köpte en del grejer, likaså köpte jag några till formar och kupor. Nu när jag ser igenom mina skåp så fattas typ hälften av mina grejer. Två kakkupor, 3 irtopohjavuoka. Som bortblåsta. Jag har iofs schleppat dem lite hit och dit allt emellanåt, men... fattar inte var de kan vara, fattar inte... Hm.
Nu borde jag bara förbereda mig redan, baka bottnar och göra koristeet till kakorna, och städa här hemma, allt för att avbelasta nästa vecka. Kommer att ha så otroligt mycket att göra... Pust!

Tja, har inte annars så mycket att säga nu just.

The National

Satt och läste Me Naiset på balkongen ikväll, drickande en kopp grönt té. Solen färgade allt gyllene genom de nytvättade balkongfönstren. Och så såg jag cd-tipset. The National's nya skiva High Violet. Never heard of them.
Texten sade så här: "Brooklynilaisen The Nationalin uutta High Violet-levyä on ehditty jo kehua monessa musiikkimediassa viiden tähden tuotokseksi, ja kritiikit ovat varsin perusteltuja. Muun muassa Barack Obaman vaalivideoon napatusta Fake Empire-kappaleesta tuttu bändi on tehnyt tummansävyisen, mietteliään ja vastustamattomasti tajunnan sopukoissa leijuvan albumin, joka kannattaa noukkia omaan levyhyllyyn, kun pää hajoaa vaikeista ajatuksista."

Lät intressant, kollade skivan på iTunes och blev såld. Underbar melodiös pop, eller hur man nu ska kategorisera det. Älskar detta! Och videon, underbar, :D. Härligt opretentiös, den bara... är. Quirky och laid back. Åh.

Sons of Sylvia

Hittade ett nytt härligt band, och gillar dessutom deras namn. Sons of Sylvia. Det är åtminstone andra, om inte tredje bändet jag upptäckt via American Idol (!).

Lyssna (och spola till 00:50):




Förresten har jag inte yttrat ett ord angående min underbara resa... Tja, det kommer, har fullt upp med att skriva en trip report efter att ha gått igenom bilderna. Men det kan jag säga, att jag fortfarande inte riktigt klarar av den normala, urtrista vardagen. Har inte hittat någon balans. Ingen glöd eller iver. Kanske den kommer tillbaka så småningom. Vi ska se.

försök nr 2

Att flyga över Grönland har sina fördelar....

Så fick jag en liten respit. Natten mot söndag medan jag satt på arbetet så kom det definitiva beslutet om att alla flyg också på måndag ställs in, så alltså också mitt flyg. När den infon kom var det som en tyngd föll av mig. Jag blev lugn, efter att ha suttit och kämpat med tårarna på arbetet i flera timmar och tagit några pauser medan jag storgrät och pratade i telefonen med mamma.
När beslutet kom, så blev jag lugn. That was it. Dessutom bestämde jag mig för att direkt ringa upp bookit.com (genom vilken jag hade min hotellreservering) och lo and behold, de svarade omedelbart! Provade ringa dagen innan och då var det 20min kö, och det är inte direkt nåt man vill vara med om då man ringer till USA. Jag får alltså en nästan total refund för hotellet. *major relief*. Betalar bara $19.95 för the cancellation. Huh.
Samtidigt bestämde jag mig för att ringa upp Finnair, sitta i kön tills någon svarade, jag hade ju all tid i världen där på arbetet, mitt i natten. Lyssnade på allehanda klassiska musikstycken innan en mansröst svarade en timme senare. Frågade om det fanns plats på NYC-flyg i slutet på veckan och svaret var att jo, fr.o.m torsdag finns det några platser. Yeah! Bokade in på fredags-flyget, för att komma hem söndagen den 2.5 istället. Hur trevlig man som helst, snabb och effektiv, vänlig. Jag blev glad, så mycket skit som folk talar om Finnair så hade jag väntat mig nåt annat.
Så hittade jag också ett hotell för nästan lika billigt som hotellet jag skulle ha bott på, 100€ dyrare och en natt mindre, men so what, på så här kort varsel är det fantastiskt bra! Hotellet kan annuleras gratis upp till 24h före reserveringen börjar.

Så, nu, fingers crossed att den där arma vulkanen skall lugna ner sig, sluta spruta ut aska mot Europa och jag skall kunna åka iväg.
Det ser dock inte så bra ut, tyvärr....

goodbye New York....

New York, New York.... en dröm som inte uppfylls i vår.

Jag kan inte beskriva den angst och frustration jag känner just nu... Det att jag inte kommer till New York är inte det värsta, utan det att jag inte kommer någonstans. Ingenstans utanför Finlands gränser ifall jag inte tar och kör upp till norra Finland och därifrån över till Sverige eller Norge. Alla båtar till Tallinn och Stockholm är proppfulla för den kommande veckan. Till Ryssland behövs det visum.

Jag kommer ingenstans. Två veckors semester. Inget att göra. Jag har lust att riva ner byggnader med mina bara händer nu just, ropa och skrika, vråla. Så som jag har väntat på en respit från min vardag, få komma bort, till grönare trakter, till... liv. Jag dör inombords nu då jag tvingas stanna hemma. Väggarna kommer att falla över mig. Så som jag väntat på att få resa bort...

Ännu trevligare blir det att inte få tillbaka 960€ jag betalat för hotellet. Har skickat mail, har frågat, svaret? Högst osannolikt. Pengarna för flygbiljetten får jag tillbaka som tur, det är alltid nåt. Ringde också Telecharge, via vilken jag beställt biljetter till några pjäser på Broadway, 100€/ styck. "No refunds", säger biljetten, men ringde i varje fall. Där var de mer överseende, sade att det är mycket troligt att jag kan få pengarna tillbaka ifall min resa blir annullerad. Alltid något. Skulle också se musikalen Wicked, också 100€, och där blir det inga tillbakabetalningar. Man kunde ha köpt en insurance när man beställde biljetterna, då skulle man ha fått sina pengar. Utan insurance, nada. Som om jag skulle ha kunna tänka mig att det skulle ha varit värt att betala 20$ för någon arma biljettförsäkring...

Kollade båtarna till Tyskland. Finns några hyttplatser kvar, men bara några. För de två kommande veckorna alltså. Knappast finns de platserna kvar om en dag eller två. Om jag skulle ha kunnat fara ens ditåt. Men nej.


Klart man kunde tänka längre och vidare, försöka strunta i den egna lilla skruttiga resan, koncentrera sig på att man är vid liv, inga plan har störtat, att detta kan få långående konsekvenser för både ekonomi och klimat, men... Nu just klarar jag inte av det. Jag vill bara vara någon annastans än här i jävla Lojo, jävla Finland. Jag vill komma bort, få njuta för några dagar. Få känna mig fri. På ett sätt som jag inte gör härhemma.
Nu just klarar jag inte av att göra någonting, sitter och smattrar med fingrarna på bord, går omkring som en tiger i bur, kan inte tänka klart. Håller på att explodera av frustration. Kommer säkert att sova i två veckor nu, ingen vits att vara vaken. Vad skulle jag göra? Diska? Dammsuga?

Jag har inget som helst hopp om att jag kommer iväg på måndag. None whatsoever.

Blåsippan ute i backarna står...

Vilken underbar dag! Solen gassar, snön är borta, fåglarna sjunger och dammet yr. Och detta även om jag har sovit största delen av dagen pga nattskifte. Krokusarna har blommat redan i nästan en vecka längs med huskanten, så också snödropparna, skillorna, pärlhyacinterna och några andra vårblommor. Tulpanernas knoppar skymtar redan långt nere i stjälkarna. Det är en euforisk känsla, detta med våren, med värme, men framförallt detta med att igen kunna fota obehindrat nästan vad som helst. Ingen 1.5m höga snödrivor i vägen, ingen köld och frustration. Välkommen vår!

När jag vaknade idag bestämde jag mig för att föra min cykel på reparation. Skulle vara så dags så, har inte cyklat på... tja.... 5-6 år egentligen. Istället har jag gått sträckor på upp till 4 kilometer och kört de längre sträckorna. (Eller rättare sagt kört alla sträckor). Nu skulle cykeln i skick, så skulle jag kunna bl.a. cykla till nattarbete och orka cykla hem på morgonen (gå orkar jag inte då mera, inte 3.5km).
Vad hände? Jag kom hem med en ny cykel! Jee! :)
Jag har funderat länge på det, och bestämde mig medan jag gick mot Virkby Sportsaffär, ledande cykeln med söndriga hjul.

De gånger jag har cyklat de senaste åren har varit rent ut sagt förfärliga. Det har känts som om jag trampat och trampat och trampat på, utan att komma någonstans, velat ropa och skrika och gråta av absolut trötthet och as-dålig kondition.
Jag fick provköra en cykel. Cyklade 10 meter. Var såld. Varför har jag inte köpt en ny cykel tidigare?! Underbar känsla och ergonomi, ingen kamp om vägen, lätt att trampa. Jag flög fram. Jag och min nya cykel. It was to be mine..
.
Så, nu har jag en ny brun Crescent som jag skall bruka flitigt fr.o.m. nu. På riktigt. Och en hjälm! Man ska inte cykla utan hjälm, det är inte trevligt att lyssna på de ljud som hörs från en människa som fallit med cykeln och slagit huvudet i asfalten. Utan hjälm. Näp, det är inga trevliga ljud alls. Cykelhjälm är egentligen samma sak som en brandvarnare. Båda lika viktiga.


Tog en jungfrufärd ner till stranden och gick genom lunden. Pötsligt såg jag blått överallt. Blåsippor! En hel backe fylld med dem. Där satt jag bland blommorna, såg några humlor flyga omkring, värmde mig i solen, kände doften av torr mark, av gräs och strån. Hörde fiskmåsar ropa ute på sjön.
Gick ner till bryggan, la mig ner på det varma träet, såg flygplan flyga över långt däruppe. Bara andades och njöt. Log brett.

Härliga tider.

Let's dance!

Detta är en av orsakerna till att jag verkligen älskar New York. Detta händer, folk dansar i subwayn, sjunger, ställer till med saker och ting och andra hoppar med, utan hämningar, folk i alla åldrar.
En av de bästa minnena jag har därifrån är att sent på kvällen sitta på en parkbänk vid Strawberry Fields och följa med hur några unga män börjar spela Beatles-låtar på sina gitarrer och hur människor börjar samlas omkring dem, sjunga texterna och dansa. Jamma på. Sådär bara.
That's the spirit of New York, that's the energy. 24h.

Kan ni tänka er att något sånt här kunde hända i Finland? Nähä.

Detta händer på Times Square's subway station en vanlig kväll.

Steve McCurry

Mamma bad mig googla Steve McCurry här en dag, "jaa jaa" sa jag i brådska. Hon påminde mig om och om igen om saken och alltid glömde jag, lyssnade väl inte riktigt när hon pratade om någon utställning i Salo etc. Tills jag googlade honom och fattade vad hon talade om.


Steve McCurry är en av de främsta fotograferna i världen. Alla känner säkert igen nedanstående bild:

(source: http://en.wikipedia.org/wiki/Afghan_Girl)

"The Afghan Girl", eller Sharbat Gula som hon heter på riktigt. Pärmen på National Geographics juni-nummer 1985.

Oj...
Steve McCurry's bilder är utställda på Salon taidemuseo...! Ända till 2.5.2010. Dit ska jag, absolut. Detta kan nästan räknas som en once-in-a-lifetime-upplevelse.
Jag har alltid fascinerats oerhört av Sharbat Gulas historia, av det underbara fotografiet med de mest fantastiska ögonen, och har läst om hur fotografen hittade henne på nytt ett par år sedan, mot all odds etc, men jag har av nån anledning inte lagt fotografens namn på minnet eller tagit del av hans andra foton.
Nu gjorde jag det, och wow... He's a light painter, målar med ljus, drar fokusen till ögonen, får ansiktet att skina. Hans kompositioner, hans sätt att fånga ögonblick. Underbart. Verkligen underbart.
Jag hittade också hans blogg och medan jag läste den blev jag rörd, bedrövad, hänförd. Lärde mig något, fick insikter, nickade i samförstånd. Han varier sina fantastiska bilder med ord, med berättelser om de människor han träffat, med bakgrundsinfo om Afghanistan, om barn i krig, om seder och bruk som håller på att försvinna. Om hur det numera i de områden han ofta fotar är vanligare att se ett barn gå klädd i en Red Sox-tröja och lippis än i traditionella kläder. Läs hans blogg.
http://stevemccurry.wordpress.com/

http://www.salontaidemuseo.fi/taidemuseo/taidemuseo/index.html
Kolla också upp nätsidan för utställningen ifall du har möjlighet att sticka till Salo framotibaka.

om kommande vår o sånt

Våren är här. Asfalten är torr och glittrig. Jag fick lust att lägga mig ner på den tomma, torra vägen och bara andas in doften av vår.

Jag satt en lång stund på en bit torr och varm brygga. Dinglade med benen över kanten. Vände ansiktet med slutna ögon mot solen. En ensam svan flög över, dess dova rop ljöd över sjön. Bryggan var varm och jag kände en fläkt av sommaren.

Jag bakade en hel massa inför kusinens födelsedag förra lördagen. Gjorde två fullkakor, ostkakor, bulla... Färgade sockermassa och marsipan. Klottrade ihop krusidullerna och koristeet på mindre än en halvtimme med panikartade känslor. Marsipanen blev fin, mörk mörk lila.

Seminaariet då. Tja. Det var roligt. Tyvärr finns det knappt några bilder därifrån, eftersom jag gav min kamera åt ett par arbetskamrater och helt tydligt så ska man inte ge en systemkamera åt en människa som inte vet hur man ska använda en sådan... Alltså nästan alla bilder är skakiga och oanvändliga. Pah. Men här är några smakprov, om än suddiga. Kan ni gissa vad vi gestaltar? Och ja, dessa är våra arbetsuniformer. På riktigt. Vi har nog andra också (som t.ex. de vi använder nattetid på arbetet, byxor, filthatt, ytterrock, väst etc.).

Säkertsföreskrifter skulle såklart ges.

Ett snäp från kvällen, efter vår show. Nuf said.

Sådana saker.

Jag borde ta och läsa Sofi Oksanens "Puhdistus". Den har vunnit alla pris man kan vinna i Finland och dessutom nu det nordiska litteraturpriset. Boken skall också ges ut i USA (vilket i sig är en bravur) och den har där fått rave reviews. Och jag har inte läst den. Fy skam Hannah. Skall skaffa boken så fort som möjligt. Tyvärr hade den lokala Prisman den inte. Kanske finns det nån bokhandel i Lojo.... jag vet inte.

dig a little deeper

Jag sitter framför datorn i batman-boxers och svarta stövlar. Yeah!
Oh, varför? Well, de e så att jag plus några arbetskamrater ska skämma ut oss imorgon inför bl.a. inrikesministern. Yeah!
Det är seminarie för nödcentralsanställda och i år är det vår central som ordnar det, vilket betyder att det blir en hel del... annorlunda humor. Jag kan inte berätta mera, annat än att det involverar våra uniformer (som går att associera till många olika saker). Få se om jag får ihop några bilder av spektaklet.
Nu kan man bara hoppas att de andra har likadan sjuk humor som vi Louhi-bor.
Börjar vara lite nervös faktiskt... så där bra nervös, som man var då man var liten och skulle uppträda, :). Ska stiga upp kl 5:30, limma på lösögonfransar och peruk och så bär det iväg. Hiphurrej!

Förresten, detta lyssnar jag på nu just:




Mäkta feel-good-biisi. Blir på festligt humör, dansar runt i vardagsrummet i sån där "knäna böjda-jam". Lyssna och förstå. (Texten är dessutom så helrätt.)
Jag var och se på filmen ett par veckor sedan tillsammans med kusinerna. Helt okej, finsk dubbning sög oerhört (eftersom en av filmens pointer är att de använder de sydliga dialekterna), dessutom hade jag sovit exakt 3 timmar efter nattskiftet, så försökte att inte somna. Men en film i ren Disney-anda, i klass med klassikerna, absolut. Men på engelska alltså.

Köpte förresten igår Dumbo. Det har kommit ut en jubileumsutgåva av den filmen, jag såg en reklamsnutt och blev fullkomligt såld. Jag tror att jag har sett den sist när jag var typ 5, men kom plötsligt ihåg att det var min favoritfilm! Kom ihåg olika scener, och speciellt olika intryck jag fick av scenerna, olika fiilisar uppväcktes. Så såklart måste jag köpa den, för att återuppleva en del av min barndom, :).

Nu ska jag fara och göra some carrot cake, ta ta.

att sluta se bakåt

Läs detta:

You Cannot Drive Forward Looking in the Rearview Mirror
Posted by: Darren Hardy in: SUCCESS

I saw a horrific scene recently. A passenger car smashed itself half way into the back of a school bus. Thankfully, there were no children on board, but the driver of the car was severely injured. When the driver was interviewed, she was asked what happened and she replied, “I was looking in the rearview mirror.” Doh!

I also see people doing this on the road of their life…

At a dinner party last week, a woman was telling stories of how her former husband had treated her, details about things he said, did or never did. Eventually I asked, “How long have you been divorced?” She replied, “Thirty-six years.” Before this series of tragic stories (she thought to be amusing) she was complaining about not finding ‘Mr. Right’ and being single for 36 years. Doh!

At the same dinner party, another guy told blow-by-blow stories about his high school football glory days and how popular and cool he was ‘back in the day.’ Yet, just earlier that evening he explained he was going to splurge in spite of his doctor’s urgent orders concerning his Type 2 Diabetes (from obesity). He once again was turned down for a job and he hasn’t made a child support payment in six months. (His former wife was the high school head cheerleader). Doh!

Look, there is nothing more damaging to your future potential than spending your present dwelling on the past. Whatever has happened is over. Glory or defeat, once the clock struck midnight, the day was done. You are reborn each morning, and who you are each day is defined by what you do that day and that day only. You are not your past. You are only your present and your present actions will determine your future.

Now, let the past instruct you so you can be wiser marching forward, but don’t let it continue to suck you backwards. Jim Rohn teaches to have your past be “a school master, not a club.” Let it instruct you, not continue to beat you down. Look back for lessons, not excuses.

Oh, and by the way, that degree you have hanging on your wall was deemed irrelevant within 18 months after graduation. What you have learned lately is what’s important. The dusty trophy on your shelf won’t pay your mortgage, time to get into today’s playing field of life and play with intensity. There is a great line I heard that says, “You can never obtain success, you can only rent it and the rent is due every day.”

It’s great to achieve, celebrate your victories and be proud of your accomplishments, just keep your eyes on the road ahead and not fixated on your review mirror or you too, might find your life accidentally smashed into an object you didn’t see just in front of you.

How do you keep from constantly looking in your rearview mirror of life?


http://darrenhardy.success.com/2009/10/rearview/

----------------------------------------------------------------------------------------------

Så sant att det gör ont. Det är det jag gör, konstant, hela tiden. Tänker på opisto-tiden, speglar mig själv mot den jag var då, psykiskt och fysiskt. Tar inte hand om mig själv eftersom jag protesterar mot nuet, mot hur saker och ting ser ut nuförtiden. Vägrar se saker så som de är, lever i det förgångna och får attacker av ångest när verkligheten tränger igenom den fasad jag byggt upp.
Detta är något jag borde läsa varje dag, varje morgon, för att förstå, för att orka ta mig igenom dagen på rätt sätt. För att förstå att varje dag är ny, en ny chans, en ny start.
Jag har så svårt med långsiktiga saker, känner mig fullständigt kraftlös inför ord som tålamod, ihärdigt etc. Jag brakar ihop av själva tanken. Blir för stort, för mycket, "jag klarar aldrig av det". Istället borde jag ta en dag i taget, börja om från början varje dag, inte tänka framåt på veckor, månader...
Som att gå ner i vikt. Omöjligt. Bara tanken på att vara utan sötsaker en längre tid ger mig en ångestattack vilken i sin tur får mig att frossa i glass, karkki etc. För det är ju ingen vits, jag klarar det ändå inte. Så tänker jag. Sedan går jag därhemma och speglar mig själv och vill bara gråta och skrika och riva skinnet av mig i vanmakt över situationen.
Jag är "Hannah som var bra i skolan", "Hannah som skrev flera L i studentexamen", "Hannah som var populär bland pojkarna under opisto-tiden", "Hannah som var smal under opisto-tiden", "Hannah som visste mycket", "Hannah som vågade och kastade sig in i nya saker".... Jag är inte ens säker att jag vet vem jag nu just är, hela min självbild består av små bitar av det förgångna. Mitt nuvarande jag är ett mysterium för mig själv, en skugga, ett spöke i ögonvrån. Allt som betyder så mycket för mig själv i min självsbild, ligger i det förgångna. Det finns ingen kraft mera i de sakerna, hur jag än skulle vilja att det gjorde det. Jag har misslyckats i att bilda en ny identitet för mig efter skoltiderna, fullständigt misslyckats. Eftersom jag lever i det förgångna så ser jag inte den Hannah jag är idag och därför kan jag inte göra några förändringar. Det är också därför tiden efter opisto känns som en dimma för mig. 6 år har snart gått, och vad har hänt? Vad har jag fått till stånd? Ingenting. Jag har bara fortsatt att leva kvar med de fasader jag byggt upp under de tidigare åren. Jag har inte kommit någon vart.

Jag känner mig som en fånge i mig själv. En fånge i mina tankar, mina patos. Jag har en bild av mig själv i mitt inre och oftast är det den bilden jag projiserar inne i min hjärna. Tyvärr stämmer inte den bilden överens med verkligheten...

Ångest. Vanmakt. Ilska. Frustration. All of them my friends. Kanske jag nån dag kunde klara av att tänka på ett annat sätt. Jag hoppas det, för innan mina tankebanor ändras, så kan inget annat heller ändras.

filmer

Så är det snart dags för Oscar-galan. Ja, jag tänker se på den. Det är något så intressant och roligt med att följa med hur det går, hur stjärnorna är klädda, hurudana tal de har, ja o vem som vinner såklart. Jag hade tänkt kolla igenom alla nomineringar som finns till handa, men glömde bort det och när jag for in till Makuuni i fredags kom jag ut med tre filmer... men inga som hade något med några nomineringar att göra. Det blev A Time-travellers Wife, The Soloist och Young Victoria.

A Time-Travellers Wife: Jag tycker SÅ mycket om boken, läste den första gången och grät så jag skakade i slutet, det var nästan hemskt. Men filmen... näp, har nästan glömt den redan, gjorde inget som helst intryck på mig, hoppade hit och dit, man blev inte involverad.
The Soloist: Den här har jag velat se länge, såg trailern för den på bio i New York på hösten 2008, men den kom aldrig hit på bio. Nu hade den precis nyss kommit ut på dvd istället. Robert Downey Jr och Jamie Foxx. Ploten går så här:
"A Los Angeles journalist befriends a homeless Julliard-trained musician, while looking for a new article for the paper", och baserar sig på en verklig historia. Tyckte om den, om skådespelarnas insatser, om musiken (Esa-Pekka Salonen gör ett kort framträdande), om storyn i sig. Inget att hänga i julgranen, men sevärd nog.
Young Victoria: Emily Blunt är en av mina absoluta favoritskådespelerskor, så bara pga det så tyckte jag om denna. Så har jag också länge varit fascinerad av berättelsen om Victoria och Albert, deras kärlek, deras förhållande. Egentligen berättade inte denna film så mycket, den var som en kort inblick in i den tid då de träffades och gifte sig. Den hade egentligen ingen början och inget slut. Vilket iofs är helt förståeligt i detta fall. Men tyckte alltså om den, pga Emily Blunt, pga det historiska, pga den lilla inblicken i relationen mellan en av de mest berömda kungliga paren.

Det vad jag hade tänkt hyra var The Hurt Locker( nominerad för bl.a. bästa film, bästa regi och bästa manliga skådespelare), Julie&Julia (Meryl Streep nominerad), District 9 (bl.a. bästa film) och Inglorious Bastards (noup, har inte sett den ännu, nominerad för bl.a. bästa film och bästa manliga biroll). Julie&Julia var utlånad, The Hurt Locker orkade jag helt enkelt inte se, är ingen vän av krigsfilmer... Och ja, de andra kom på andra plats efter att jag hittade de tre som jag sedan hyrde.

Faktiskt, så har jag inte sett en enda av de filmer från vilka skådespelarnominationerna kommer. Iofs så har de flesta inte ännu haft finsk premiär.
Vad jag har sett är Avatar, Up och The Princess and The Frog.

Men. Jag hoppas att Sandra Bullock vinner en staty, likaså Jeff Bridges. Mo'Nique och Christopher Waltz kommer att ta hem birollsstatyetterna, enligt alla prognoser.

Se förresten Sandra Bullock kamma hem årets Razzie-award för årets sämsta skådespelerska (en annan film än den som hon är Oscars-nominerad för såklart). Det är mycket sällsynt att en Hollywood-stjärna tar emot sin Razzie, och se hur fantastisk Sandra är! Vilken humor hon har, så down-to-earth och inte alls uppe på sina high-horses. Hon verkar alltid vara så genuin och vanlig. Fick så mycket mer respekt för henne efter att ha sett detta clip, :).



Få se hur det går med Avatar... Jag tyckte ju om den, som ni kanske minns, men jag tycker inte att den ska vinna bästa film... Den var ingen sådan film. Sjutton, nu önskar jag att jag sett The Hurt Locker, som är Avatars största konkurrent, så kanske jag hade en bättre vy på saken... Men jag kommer inte att bli alls förvånad ifall Avatar förlorar alla de stora kategorierna, alltså bästa film och bästa regissör.
Nåja. Anyway. Vi ska se hur det går, hurudan showen blir. Hoppas Steve Martin och Alec Baldwin får ihop något roligt. Jag kommer säkert att somna i nåt skede, har sovit 3h sedan mitt nattskifte förra natten. Wohoo.

Då var resan bestämd

Så var det bestämt. New York i april, 19-28.4 för att vara exakt. *suck*
Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig, velade fram och tillbaka, hit och dit, angstade och hade mig. Men idag beställde jag flygbiljetterna, no going back mera. Det skall nog bli trevligt, jo. Blommande körsbärsträd, vårblommor i Central Park, ja det skall nog smaka. Har ju de två senaste gångerna sett höstfärger i The Big Apple.

Så har jag också beställt biljetter till Wicked och till A Behanding in Spokane, med bl.a. Christopher Walken. Wow. Det ska bli fint. Och Wicked också, den ser jag också framemot.

Tror att jag denna gång skall spendera mera tid i Brooklyn och investigera Queens. Och Upper West Side och Harlem har jag ännu inte bekantat mig med närmare. So those are def on the list. Och Miz Mooz-skor. Och lots and lots of photography. Äta Ben&Jerry's smaker som inte fås i Finland, helst sittande på en bänk i Central Park eller Union Square. Kolla in Henri Cartier-Bresson utställningen på MoMa. Kanske hälsa på Isabella Rossellini som talar om sin nya bok på Barnes&Noble i Tribeca en förmiddag. Sitta på Brooklyn-sidan av floden och blicka ut över Manhattans vyer. Äta amerikanska pannkakor till frukost med färskpressad apelsinjuice ur ett enormt glas. Surfa runt i Lower East Sides vintage-butiker. Gå bland de blommande körsbärsträden i Brooklyn Botanical Garden med japansk musik spelande i bakgrunden.
Så skall jag också reservera dinner tables till några restauranger, tidigare har jag nästan enbart ätit on the go, så skulle vara fint och verkligen sitta ner och äta ordentlig mat. Men bestämde mig för att dissa Karita Mattila i titelrollen i Tosca på Metropolitan Opera.... Det kunde ha varit för bra för att vara sant, men... till slut så lockade det inte SÅ mycket.
Jep. Ska noo bli bra tror ja.

De va väl de. Annars är jag bara trött, så där lagom trött. Ingen inspis på någonting riktigt. Så e de bara.