my vintage-pearls

Jag fick lust att fota alla mina vintage-klänningar idag. En dagen-efter-nattskiftet snilleblixt. Klädde mig i den första, ställde kameran på itselaukaisija och struck my fiercest pose. Njäeeh... det blev okej... Efter nästa klänning bestämde jag mig för att glömma detta att fota mig själv iklädd kläderna. Tyvärr har jag ingen modellkarisma, lyckades visa upp kläderna från deras sämsta sidor.

Så här har ni en kärlekskavalkad featuring mina vintage-fynd. In the words of Gollum: "my precioussss....", i plural.

Ett av mina första fynd, en del av min vintage-väckelse som jag fick ifjol. En 50-tals klänning med härlig vidd i kjolen. Från Beyond Retro i Stockholm. Originalbältet fattas, men det gör inget, finns många härliga bälten och scarfs att välja på. Tyget är härligt "noppigt". Borde hitta en krinolin att sätta under klänningar som dessa, få mer sväng i fållen.

70-tals klänning från Beyond Retro.

Denna är också 70-tal, från Beyond Retro. Lappen säger 100% pure cotton och Made in India by House of Arts. Originalprislappen dinglar från ärmen. 109$ står det... Oh my. Nu betalade jag ca 25€. Den sitter åt väldigt tight vid midjan, måste se till att den verkligen går på mig nästa sommar också. A slimmer body, here I come! (I wish...)

60-tal...? Troligen. En av mina favoriter, har varit med mig till FN i New York och den hade jag på mig när jag nästan krockade med Anna Wintour på flygfältet i Venedig. Inget bra klädval den gången, eftersom mitt ansikte blossade i samma färg som klänningen. Finsk hud och italiensk aprilsol går inte riktigt ihop. Klänningen är stretch, med härliga fickor på sidorna. Jag brukar ha ett bälte med den. The label säger Kevin Stuart Petites. Från Beyond Retro.

FAB New York. Från märkets butik på Lower East Side. Re-made vintage, i detta fall avkapat och en vidgad halslinning, I think. Härlig att använda med strumpbyxor och stövlar.

Här kommer Paris-kläderna. Först ut en ljuvlig 70-tals festklänning, helt tydligt avkapad från originalet, fållen är inte så vackert pärmad. Blomman på ena axeln är som pricken på i:et. Färgen är underbar, modellen... Ärmarna som luftiga, fladdrande fjärilar.

Ja, jag kommer inte ihåg namnen på alla de butiker kläderna är ifrån, Adöm var tror jag den första vi var inne i, Free P Star och Mamz'Elle Swing några andra. Alla i Marais-kvarteren.

Denna klänning luktar svett. Tyvärr. Det märkte jag inte när jag köpte den, möjligen pga att det var hiskeligt varmt och man svettades som en gris i provkoppina annars också. Men skall försöka tvätta upp den och se vad som händer. Lappen säger Profil couture Paris.

Denna blev årets sommarfavorit. 60-tal, maybe, just en sådan min mammas mummu brukade använda med allina hängande, :). Perfekt tillsammans med den övre blåa klänningens skärp virad två gånger runt midjan. I like it alot!

Underbara färger! Denna fick vara med mig på Paris gator en kväll. Fantastisk vidd i kjolen. Kräver underklänning.
Perfekt nu i höst och till våren. Härlig färg, härlig modell, härlifa långa ärmar. Originalbältet fattas. 70-tal. Sulray Paris.

Härliga knappar och en rosett att knyta vid halsen. Bältet fattas här också, men no problem. Skärpen och bälten är de som allra lättast försvinner längs med åren. Creation Jean Charles.

Denna är bara för söt. Härliga prästkragar-gerberor el.dyl, blått och grönt. Härliga knappar uppe vid ena axlen, en rosett och puffärmar. Måste skaffa mig en underklänning till klännigar som denna, major genomskinlighet...

Otroligt mycket tyg! Kostade typ 10€, 100% bomull enligt en lapp. En klänning som man känner sig som ett barn i, man vill bara sparka i alla fållarna, hoppa och skutta omkring, se hur tyget böljar sig runt, runt, :).


This is me swirling with that precious darling...
















Här är en absolute beauty jag beställde från US and A. 50-tal, tung som vad, veck på veck på veck med fantastiskt tyg och mönster, ljuvliga paljetter här och där. I'm in love. Jag ser mig själv skrida på vårfina gator med denna, :). Detta paket fick jag hämta från tullposten på flygfältet, spännande. Hade väntat på paketet länge och oh den iver jag kände när jag öppnade det och grävde fram plagg efter plagg. Och sen besvikelsen... När de flesta helt enkelt inte gick på mig... Så är det ju med vintage, man vet helt enkelt inte om de går på eller inte förrän man provar. Men jag har börjat lära mig lite, som att bara beställa vissa sorters kläder, vissa sorters klänningar och kjolar, sådana som sitter löst vid höfterna, sitter åt vid midjan etc. Och så litar jag inte riktigt på de amerikanska storlekarna mera, nej tacka vet jag något närmare hemma, som http://www.vintagefashion.dk/, som jag nu beställt tre paket ifrån. Den första klänningen visade jag redan upp tidigare i sommar, här kommer de två nyförvärven.

Den blåa (Opening Night) är en 70-tals klänning med ljuvliga prickiga accenter här och där och den gröna (The Spectator) en 50-tals version med härligt vid kjol. Jag bara väntar på att få en orsak att hit the town och sätta på mig en av dessa. Underbara! Och så passar de mig så bra också, storleksmässigt nästan perfekt, färgmässigt, formmässigt. Couldn't be happier, :). Tror att jag ska pare the green dress med ett bälte av en rosa-lila nyans, perfekt färgklick, :).

Funderade också på att beställa denna:

http://www.vintagefashion.dk/catalog/product_info.php?products_id=340 , men är inte säker om den går på mig och kanske vishetens röst för en gångs skull gjorde sig hörd och jag tänkte en gnutta förnuftigt på saker och ting... Jag kan helt enkelt inte beställa allt jag vill ha på internet. *snyft*

De va de. I klännings- och kjolsväg. Nu ska jag titta på en av de bästa serierna i världen, Californication, och dricka en kopp te.

blåbär

Förra söndagen var jag och plockade trattkantareller med Sonja, Aino o Marjut. Hittade en del godsaker att sätta i korgen och det var så trevligt att dunsa omkring i skogen en stund, låta själen vila en smula, andas in den rena luften. Det var riktigt varmt, så man nästan svettades när vi satt och åt evästä.

I skogen fanns det också mycket blåbär, stora monster som lyste lång väg på de kala kvistarna. De var inte så söta längre, men jag proppade i mig för glatta livet ändå. Synd att jag inte hade en hink med mig, skulle ha kunnat plocka tillräckligt till en piirakka åtminstone.



Förresten, jag skall dela med mig ett härligt, enkelt och oh så hälsosamt recept:
2 dl frusna blåbär
1 äggvita
2 msk honung

Mixa alla ingredienser jämnt. Voila! Du har blåbärssorbet/mousse. Och gott som va. Ät det fort, det smältar.


That's all for today. Ta ta.

22.9

Igår kväll var det premiär för mina ljus. Tände dem för första gången sedan nångång i vår, innan det blev ljust på kvällarna. Med en stor mugg te i högsta hugg och benen snärtigt uppslängda på soffan började jag sedan se på två filmer, He's just not that into you (aka Jätä se!) och The Wrestler.
Jätä se var nog en bottennotering, en fullständig sådan... Ja, den var nästan värre än Confessions of a shopaholic, som nog är den sämsta film jag sett hittills. Lösryckta bitar här och där, alltför många skådisar att koncentrera storyn på och en utter löjlighet i potens femtio. Jag tycker inte om att känna skam när jag ser på tv, på film, men det fick jag göra flera gånger. Undrar verkligen hur de fick med alla dessa stjärnskådisar.... Usch nej.
The Wrestler blev jag inte missnöjd med. Den hade den där äktheten som många indie/low budget-filmer har, en straightforward approach utan glamour och plast. Ingen typiskt Hollywood-produktion där allt har slipats till 100%. Jag tyckte verkligen om den. Mickey Rourke gjorde ett fantastiskt arbete, likaså Marisa Tomei (ooh va den kvinnan har en banging kropp!). Det är någonting med att våga visa en slags degenering av människan, av kroppen, av the mind. Att lyfta fram de sämre sidorna hos människan, det kontroversiella inom oss alla. Att en film ser äkta ut, känns äkta, hur otrevligt det än kan vara att upptäcka det. Det är så fräscht.

Då ska jag ännu se The Reader och Slumdog Millionaire så har jag sett alla årets Oscars-vinnare.

Jag tror min tvättmaskin sa upp sig igår... Den började linkoa och jag trodde huset skulle fara i luften, väggarna, golvet, ja allt skakade och vibrerade. Och ljudet... huu så hemskt. Det lät som om tvättrumman var lös inne i maskinen och kastades runt runt. Jag kröp ihop till en boll i sovrummet och bara väntade på smällen. Tur så kom den inte utan ljudet slutade och jag tassade försiktigt in till badrummet och tittade misstänksamt på den nu fredliga besten. Och så upptäckte jag att golvet under maskinen var täckt av någon slags svart grus/damm, som bara har kunnat komma från maskinen... Har ingen aning om vad det är. Jag har tidigare försökt hitta en lucka via vilken man kan rengöra filtret, men har inte lyckats med den föresatsen ännu.
Nu är min maskin i karantän. Vågar inte ens sätta strömmen på.

she says

You go Carrie Fisher! The best back-at-you-rant I've read by any celebrity, :).
http://carriefisher.com/?p=462

(Pssst... for those of you not in the know, Carrie is princess Leia from Star Wars. If you still don't know who I'm talking about, well, then you're not from this planet. Sorry.)

vid arbetsbordet

Idag sitter jag på arbetet och sörplar te. För tillfället har jag Liptons grön te med citron och organisk vit te med pepparmyntssmak i skåpet. Och så springer jag på wc hela tiden. A good and thourough genomflush av kroppen blir det. Det är så trevlig att sitta med sin varma termoskopp vid arbetsbordet, låtsasvärma fingrarna och ha nåt att mumsa på. Bättre te än en påse godis.
Ja, jag tycker om te, om dess olika smaker och de hälsosamma bieffekterna är inte heller fy skam.

Kaffe? Nej tack. Jag får bara rytmstörningar utav det.

Idag skall jag fara och köpa ett par balettossor åt mig. Tänkte investera i ett par ljusröda satin-tåtossor meddetsamma, för att liksom leva på the edge. *fnissar*. Nå nej då. Det skulle vara som att köpa en Ferrari åt en 14-åring som ska få sin första mopo. Om jag tränar hårt och börjar gå på timmar flera gånger i veckan på en riktig dansskola, så KANSKE jag kan få prova på 'pointe'-tekniken efter 2-3 år, men jag suspekterar att mina vrister inte är tillräckligt stabila för den sortens hard-core-balett. Men jo, tanken hägrar lite, att om man en dag... ens lärde sig stå upp med dem. Balett-frälst, javisst!

Nu vill jag iväg till New York... har reserverat en säng åt mig i Williamsburg, Brooklyn till första veckan i maj, men vet inte ännu om det verkligen blir av. Skall till Grekland för att öluffa i slutet på april så det kanske blir lite väl fort inpå. Yeah. Men vill, vill, vill.... till the Big Apple. To the glorious NYC. I need my yearly fix, som dock utebliver i år. Funderar på att åka via Paris, med Air France, för då skulle jag få provflyga världens största flygplan på sträckan CDG-JFK. Airbus A380. That would be way, way cool.

And oh yeah, jag har världens elohiiri i högra ögat, för andra dagen i rad. Den blinkar som ett ledljus på övervarv. I feel kinda ticky. Om man kan säga så.

about dance and the people doing it

Jag har nu suttit i ett par timmar och lipat framför datorn, snyftat och känt tårarna rulla ner längs med kinderna. Varför? För att jag surfat på nätet och läst om Patrick Swayze, om hans förhållande till sin fru, sett på videor när han dansar etc. And it's all so sad... *tår*
Jag dras till män som kan röra sin kropp obehindrat, kan express themselves genom dans, det har jag alltid gjort. Tyvärr har jag aldrig träffat en man live som passat in på denna beskrivning. En man som dansar är något så fascinerande, oerfört erotiskt, oerfört starkt och mäktigt. I swoon, bums. Jag faller för det ögonblickligen och omedelbart. Så manligt, så pumpat i all sin skörhet. Tänk om man nån dag hittade en sådan man, som kunde dansa, som kunde manifestera det som jag trängtar efter i en mans som dansar. Det uttryck för livet som de bär med sig, den styrka.




Att se dem dansa tillsammans är för fantastiskt... and oh so sad...


Jag skulle själv vilja kunna dansa, leva för att dansa, använda min kropp, uttrycka mig fysiskt. Jag skulle vilja vara graciös, leva ut mina känslor med min kropp. Ibland tycker jag att jag lever fel slags liv, I was made for greater things. Jag skulle så gärna vilja vara en av de människor som lever genom sin konst, genom dans, sång, måleri, poesi etc. Jag skulle vilja skapa någonting. Jag skulle vilja dansa, tillsammans med någon och känna harmoni.
Jag gråter när jag ser oerhörda, fina dansmoment på tv, på film, sugs in i känslan, i gemenskapen, i rytmen, I would so like to be a part of that! Att tillsammans skapa någonting, vara en del av en ensemble, det är min dröm, har alltid varit.

Jag vet att det är en mycket romantisk bild jag har av dans, av att leva av sin konst i överlag, jag vet. Men ändå sitter jag fastnaglad inför fantastiska koreografier, rörelser, movements, önskar mig själv vara på plats.

I wasn't made for this fucking Lohja-life! No way. Tyvärr är det lite för sent för att ta sig an ett sådant spår som jag tänker mig, och knappast skulle jag ens ha talangen ifall jag hade börjat dansa som 3-åring. Men ack vad jag önskade att det vore så...
Jag skulle vilja dansa med en man som Lisa Niemi dansade med sin make. Hur snöpligt det än låter.

Börja spela från 3:00. Lisa och Patrick. Oh va ja grät, när hon säger "you're beautiful... I love you". Och sen att tänka att Patrick var 50+ när detta spelades in och Lisa typ 48. Kanske deras ben inte når så högt som när de var yngre, men annars ser man ingen ålder, bara en kontinuerlig manifestation av kärlek.



And the final scene of Dirty Dancing. Time of My Life.

http://www.youtube.com/watch?v=WpmILPAcRQo


RIP Patrick Swayze.

Balett, Arbete, OneRepublic

Idag var jag på mitt livs första balettimme. Akuisbaletti I. Oh vad det var svårt, att kontrollera kroppen samtidigt som man gör små rörelser med benen och fötterna. Vi lärde oss balettens fem grundrörelser (heter det så?), perusasennot på finska, gjorde dem vid barren (tangolla) om och om igen, höger fot sedan vänster fot, lyfta benet, inte låta höftpartiet röra sig, hela tiden vara medveten om hur du håller foten. Låta styrkan komma från golvet, i alla lyften och rörelserna låta foten "sopa" längs med golvet, hela tiden hålla kontakten.

Jag blev alldeles begeistrad.

Det är något med balett som alltid har fascinerat mig och jag har harmast över det att jag inte blev satt på balettlektioner när jag var liten. Jag tror att jag skulle ha tyckt om det. Det är någonting med de svepande, kontrollerande rörelserna som trollbinder mig, styrkan i dansarnas kropp. En slags... ylväys är det enda ord jag nu kommer på.

Fastän jag kände mig mest som en flodhäst där jag försökte hänga med och inte fullständigt butcher the moves så i slutet på lektionen kunde jag triumferande göra en ganska fin demi plié. Oh the joy!

Detta passar för mig, detta kontrollerade, tankekrävande sätt att röra på sig. Det är otroligt hur ett pass på 8 sparkar med ena foten får en att bli alldeles varm, och det är otroligt hur låst man känner sig, i alla leder. För mig speciellt senorna bakom knäna och höfterna som helhet. Sittarbete anyone...

Jag är helt enkelt så glad att jag for, att jag anmälde mig, att ha hittat något fint, något som känns trevligt.

I'm going to be a ballerina, :). (or not, men man kan alltid fantisera, eller hur)

Andra aktuella saker då. Igår kom inrikesministeriet ut med den förväntade nyheten att nödcentralernas antal kommer att minskas. Det som angår mig, är att Nyland skall bli ett område, och med all säkerhet kommer det att finnas en central på detta område, och definitivt inte i Lojo. Det skulle bli Kerava för mig om fem år. Men jag vet helt enkelt inte om jag är intresserad av Kerava... eller att överhuvudtaget arbeta i en sådan massiv central där arbetet kommer att bli så mycket mer olikt mitt nuvarande. Egentligen vill jag nu tänka, att jag har fem år på mig att tänka ut följande livsmönster, följande väg att vandra. Vad skulle det vara? Jag vet inte. Ännu. Studier, något år utomlands...? Jag har nu fem år på mig att spara pengar, planera. Vi ska se hur det går.

OneRepublic kommer ut med en ny cd inom kort, jihuu. Lyssnade på några samples på deras myspace-sida, och blev inte besviken. Tycker om deras musik, det gör jag. De som inte vet vem de är, så har säkert hört deras breakthrough-låt "Apologize" (http://www.youtube.com/watch?v=0d4JF33HPXo).
Bandets frontman, Ryan Tedder, är bl.a. mannen bakom Leona Lewis' sång "Bleeding love". För att inte tala om alla andra stjärnor han skrivit och producerat för. Min favorit är Say (All I Need): http://www.youtube.com/watch?v=SlaRDvzeqBY. Dessutom är videon inspelad i Paris, perfect.

http://www.myspace.com/onerepublic
"Secrets" och "All The Right Moves" låter promising.

En annan Ryan Tedder-sång som är vacker som en dag, Beyonce's Halo:
http://www.youtube.com/watch?v=70AgyIEnBRE

Älskar denna Coldplay-typ av musik, användningen av orkester-instrument, melankoli, crescendos och mäktighet. Ryan Tedder har en viss slags trumrytm i sina låtar som min kropp svarar på, svajar drömskt till. Diggar.

And then there was a little light

I'm back in 'tha hole', hemma efter en trevlig veneziad med nära och kära på kära villa. Hemma har jag en lägenhet som inte städats ordentligt på ett halvt år, en disk som är odiskad sedan en månad, saker överallt, ouppackade resväskor, räkningar, skit. Och ett fullständigt knäckt självförtroende pga ett antal orsaker.

Och så började jag nästan gråta då jag läste en artikel i Kauneus&Terveys inatt. En sådan smashing aha-upplevelse, en major epiphany angående mitt liv. Enlightment.

'Tunnista epätyypillinen masennus' var rubriken, och jag såg mitt liv.

"Melankolisesti masentunut on usein ruokahaluton ja uneton. Hänen mielialansa pysyy matalalla, vaikka elämässä tapahtuisi miten hyviä asioita tahansa. Epätyypillisesti masentunut kärsii päinvastaisista oireista. Sairauden yhtenä piirteenä on reaktiivinen mieliala. Välillä voi tuntua hetkellisesti paremmalta, kun tekee jotain mukavaa tai tapaa hyvän ystävän, mutta mieliala romahtaa nopeasti. Paino voi nousta merkittävästi, koska ruokahalu lisääntyy ja mieliteot kohdistuvat etenkin makeisiin ja hiilihydraattipitoisiin ruokiin. Seurana on myös jatkuva väsymys. Epätyypillisesti masentunut saattaa nukkua 12 tuntia putkeen, mutta sekään ei virkistä häntä."

"Epätyypillisesti masentunut stressijärjestelmä on aliaktiivinen, eli hän käy hidastetuilla kierroksilla."

"Sairauteen liittyy usein myös bulimiaa, ahmimishäiriöitä, ahdistuneisuutta, paniikkihäiriötä ja sosiaalisten tilanteiden pelkoa."

"Etenkin nuorehkojen naisten sairaus."

Detta passar perfekt in på mig, på mitt liv de senaste fem åren. Upp och ner hela tiden, falla ner i hålet om och om igen, piggna till inför något trevligt för en stund, komma hem och falla tillbaka. Drunkna på nytt och på nytt. Känna ångest inför telefonen, inför att hålla kontakten med människor man vill hålla kontakt med. Inte klara av att svara i telefonen, på meddelanden. Inte förstå varför. Crave everything sweet, inte klara av att stanna vid en kakbit ifall hela kakan är på bordet, känna mig en fånge inför suget.

Jag bara sover när jag är hemma, stiger upp kl 18 på kvällen, surfar på nätet och tittar på tv till kl 2 och far i säng, bara för att upprepa allt följande dag.

Jag har nu och då fått frågan att är jag deprimerad och alltid vill jag säga "ja", men sen så är allt plötsligt bra igen för en liten tid och jag glömmer, tänker att jag inte kan vara deprimerad eftersom allt känns fint. Upp och ner. I fem år. Fem år då mitt liv känts stagnerat, fastfryst.

Plötsligt får jag höra att det inte behöver vara så här, att jag på riktigt kan få hjälp för allt detta, kan kanske komma vidare i mitt liv, känna att jag kan vara något, nån. Känna mig som om jag vore mitt i livet istället för att vara iakttagaren vid sidan om.

Nu borde jag bara hitta någon att fara och tala med. Easier said than done...

But this is a start, att förstå att någonting är fel. Det har jag ju gjort i flera år redan, men att få bekräftelse på det, läsa om sig själv, det är så fruktansvärt befriande. Att kanske jag också kan få känna att livet är värt att leva, att det finns något här också för mig.

Epiphany.