And then there was a little light

I'm back in 'tha hole', hemma efter en trevlig veneziad med nära och kära på kära villa. Hemma har jag en lägenhet som inte städats ordentligt på ett halvt år, en disk som är odiskad sedan en månad, saker överallt, ouppackade resväskor, räkningar, skit. Och ett fullständigt knäckt självförtroende pga ett antal orsaker.

Och så började jag nästan gråta då jag läste en artikel i Kauneus&Terveys inatt. En sådan smashing aha-upplevelse, en major epiphany angående mitt liv. Enlightment.

'Tunnista epätyypillinen masennus' var rubriken, och jag såg mitt liv.

"Melankolisesti masentunut on usein ruokahaluton ja uneton. Hänen mielialansa pysyy matalalla, vaikka elämässä tapahtuisi miten hyviä asioita tahansa. Epätyypillisesti masentunut kärsii päinvastaisista oireista. Sairauden yhtenä piirteenä on reaktiivinen mieliala. Välillä voi tuntua hetkellisesti paremmalta, kun tekee jotain mukavaa tai tapaa hyvän ystävän, mutta mieliala romahtaa nopeasti. Paino voi nousta merkittävästi, koska ruokahalu lisääntyy ja mieliteot kohdistuvat etenkin makeisiin ja hiilihydraattipitoisiin ruokiin. Seurana on myös jatkuva väsymys. Epätyypillisesti masentunut saattaa nukkua 12 tuntia putkeen, mutta sekään ei virkistä häntä."

"Epätyypillisesti masentunut stressijärjestelmä on aliaktiivinen, eli hän käy hidastetuilla kierroksilla."

"Sairauteen liittyy usein myös bulimiaa, ahmimishäiriöitä, ahdistuneisuutta, paniikkihäiriötä ja sosiaalisten tilanteiden pelkoa."

"Etenkin nuorehkojen naisten sairaus."

Detta passar perfekt in på mig, på mitt liv de senaste fem åren. Upp och ner hela tiden, falla ner i hålet om och om igen, piggna till inför något trevligt för en stund, komma hem och falla tillbaka. Drunkna på nytt och på nytt. Känna ångest inför telefonen, inför att hålla kontakten med människor man vill hålla kontakt med. Inte klara av att svara i telefonen, på meddelanden. Inte förstå varför. Crave everything sweet, inte klara av att stanna vid en kakbit ifall hela kakan är på bordet, känna mig en fånge inför suget.

Jag bara sover när jag är hemma, stiger upp kl 18 på kvällen, surfar på nätet och tittar på tv till kl 2 och far i säng, bara för att upprepa allt följande dag.

Jag har nu och då fått frågan att är jag deprimerad och alltid vill jag säga "ja", men sen så är allt plötsligt bra igen för en liten tid och jag glömmer, tänker att jag inte kan vara deprimerad eftersom allt känns fint. Upp och ner. I fem år. Fem år då mitt liv känts stagnerat, fastfryst.

Plötsligt får jag höra att det inte behöver vara så här, att jag på riktigt kan få hjälp för allt detta, kan kanske komma vidare i mitt liv, känna att jag kan vara något, nån. Känna mig som om jag vore mitt i livet istället för att vara iakttagaren vid sidan om.

Nu borde jag bara hitta någon att fara och tala med. Easier said than done...

But this is a start, att förstå att någonting är fel. Det har jag ju gjort i flera år redan, men att få bekräftelse på det, läsa om sig själv, det är så fruktansvärt befriande. Att kanske jag också kan få känna att livet är värt att leva, att det finns något här också för mig.

Epiphany.