resetankar

Lite sommarglans in i denn djupa vinterköld, ey. Så som jag längtar efter våren, efter sommaren... Efter färger, efter mera ljus. Att naturen ska vakna upp igen. Det finns inget att fotografera nu just där ute, allt är grått och vitt. Ska bli så fantastiskt roligt att få fota allt det gröna, för första gången så som jag faktiskt vill göra, så som jag lärt mig att göra sedan i höstas. Med mina älskade objektiv jag inte hade förra sommaren. *längtar*

Idag var jag till tandläkaren, de borrade i mig och petade. Jag kände inte ett skvatt. Bedövningen var den mest effektiva jag någonsin haft, hela vänstra sidan av feiset var känslolöst, t.o.m. örat. En sidoeffekt var att jag hade svårt att hålla upp munnen, det började av någon anledning att krampa i halsmusklerna... Which was interesting. Men nu är jag hålfri, tandstensfri, uppflorerad och efter ett par veckor är jag visdomstandfri också.... Ser inte så framemot det, men han sa att bedövningen blir lika effektiv då som den var idag så det fick mig att slappna av lite. Because that stuff was good! Kände inte ett skvatt.

Jag funderar på att åka till New York i slutet på april... Och isåfall till San Fransisco också... Saken är den att vi har fått pappas bostad såld och jag kommer att få lite pengar därifrån. Inga stora summor, typ 2000€ kanske, men med den summan skulle jag kunna åka på en resa. Andra saker jag kunde göra är att betala bort lite skulder, eller sätta in på konto och spara, men då det lockar inte alls. Om det skulle vara en större summa, så kanske, men då det ändå inte räcker till alla skulder t.ex. Är annars heller ingen sparmänniska, tycker livet är till för att levas och pengar till för att användas. De ska inte mögla på ett konto. (inte för att jag någonsin kommer att ha ens chansen att ha mögliga pengar på kontot... in my dreams.)

Men ja, funderar på att åka till San Fran och New York. Har nämligen två veckor ledigt i slutet på april. Men vet inte... Kan inte bestämma mig.... Saknar också Venedig, det börjas våras och jag kommer ihåg min resa dit med så mycket värme. Men dit åker jag nog inte på nytt denna vår ännu... London? Rom? Mexico City? Buenos Aires? Idéer?

Gospel hela weekend long

Oh....
Oh...

Tala om antiklimax right now. Sitter på arbetet och har tankarna helt någon annastans än där de borde vara. Which is work. Inne i mitt huvud skallar sånger om och om igen, stämmor och toner. Oavbruten älämölö sedan fredag kväll. Också i drömmarna har det sjungits, om och om igen, till den grad att jag blivit lite trött drömmarna mina. Replay is the deal.

Ja... Jag hade ett fantastiskt veckoslut, absolutely fabulous. Det är så underbart att få sjunga fullt ut dagar i sträck, få inspireras och dirigeras av en som verkligen kan. Carl Hall, han e noo bra han. Rama'an kar.
Att sjunga gospel är så fantastiskt roligt... Nu väntar jag bara på Stockholm International Gospelchoir Festival i augusti. Det skall bli så så roligt, :).

Ja veckoslutet gick sjungande fram, för lite sömn, för mycket kaffe (jo, jag också, var tvungen, annars skulle jag inte ha hållits vaken), för lite vatten... Sittande i tåg, i bil, på stolar. Se solen gå upp över Österbottens åkrar. Hitta till Nykarleby på en gång, hitta ut ur Jakobstad efter en tids förvirring. Njuta av solen, så strålande gassande att man tänkte bli snöblind.

Var hade jag nu mina solglasögon... Vara hungrig trots konstant ätande. Uppleva en av de vackraste saker jag någonsin upplevt i en kyrka på lördag kväll. Gloria-mässa. Det var så så fint, så så vackert, så så känslofyllt och talande. Tonerna ljöd som änglarna, harmoni och frid. Underbart. Jag hade tårar i ögonen när den slutade. Dödstrött som jag var efter att ha sovit bara några timmar föregående natt, efter att ha stigit upp kl 7, efter att ha sjungit i 12h. Trodde jag skulle slockna där i kyrkbänken, att A skulle få skuffa i mig när jag började snarka, men näeh. Ingen chans att jag skulle ha somnat där inte. Så fantastiskt fint att jag var klarvaken hela mässan igenom. Det kändes som om man blev renad, förnyad.


Ja ljuset var så underbart under hela veckoslutet. Utomhus och inomhus. Det kändes som att bada i ljus, som om livet började igen, som om vinterns udd var bruten.

Konserten på söndag var så härligt det också. Lite väl lite publik, men inte hade det nån betydelse egentligen. Ei se menoa haitannut. Hörde för första gången The Mrs Bighill Singers, och oh och ah... Hörde och häpnade. Det var något oerhört fint. På riktigt!! Och låten som vi fick vara med och sjunga med dem var nästan den bästa på hela konserten, hela fiilisen, hela maffigheten... "I just can't give up now. Come to far from where I started from. Nobody told me, the road would be easy, but I don't believe, He brought me this far, to leave me...". Man that was powerful stuff..... Jag hade aldrig hört om denna grupp, but I do know them now, oh yes I do. Fantastic stuff, more than fantastic. *sigh*

Det skulle vara roligt att se en video från konsterten, såg att det var flera som filmade. Kanske man får se en snutt i nåt skede. I överlag måste jag ändå säga att det är nästan själva övningarna som är "kivogare" än själva konsterten. Det är helt enkelt något med att bygga upp en sång, lyssna hur den växer fram, tar form, höra de olika stämmorna blandas och passa ihop. Känna glädjen över det fina man är med och skapa.
Väntar faktiskt redan på Stockholm, skall bli så roligt att åka med en blandad trupp, med folk i alla åldrar. Så förstod jag att det kommer att bli, en "öppen inbjudan" för vem som helst att komma med, inte bara en Gospelkören-grej så att säga. Det är ju så gospel skall vara, för alla, inte bara för ungdomar. Det är en sån rikedom att sjunga med folk i olika åldrar.

Gospel är nog min grej det, att få sjunga, röra sig, leva sig in. Det skulle vara så underbart att få vara med i en kör här nånstans, men... Det är lite skralt med ordentliga gospelkörer häromkring. Tyvärr.



http://www.youtube.com/watch?v=a7Kh6rgiGiQ

en vinterfjäril

Morgnar är inte my thing. Not in the least bit my thing. Jag känner mig fysiskt sjuk när jag tvingas stiga upp före kl 10. För att inte tala om före kl 6. Jag kommer aldrig i tid i säng på kvällarna, vakar, ser på tv, surfar på nätet, läser, dricker té, njuter. Jag njuter av att vara vaken när alla andra sover, jag njuter av de mörka, stilla kvällstimmarna som övergår i natt. Då känner jag mig som mest levande, då flödar min inspiration och min fantasi.
Nu känner jag mig som en zombie. Fumlar med orden, med kroppen, med huvudet.

Dessutom så har jag redan två gånger idag, på 1.5h, fått reta upp mig, gräla med anmälare på arbetet, "ei tässä mitään diagnoosia tarvitse tehdä", "minä tiedän, minä olen lääkäri", "minä kirjoitan yleisöosastolle", sa att nå det hjälper ju otroligt mycket, skulle det inte vara fiffigare att ringa polisstationen och reda upp saken istället, men nää, "minä en mihinkään soita, minä kirjoitan yleisöosastolle".

*ARGH*

Detta blir en låååååång dag.

Jag diskade igår. *victory dance*. För första gången sedan julen. Oh yeah. Torkade ytorna i köket också. Men orkade inte ta itu med resten av hushållet, det får bli till nångång senare.
Igår var jag också ute och gå, var tvungen att röra på mig lite efter att min rygg började protestera mot allt liggande. Vad kan man åt det att man har en så bra bok att man inte kan sluta läsa...
Det var en grå dag, som alla dagar på sen senaste tiden, riktigt grå och vit, bra så man såg skillnad på marken och himlen, allting i samma gråvita nyans. Jag längtar så efter solen... Och en smula blå himmel... Jag har inte sett en blå himmel på... ja... flera, flera veckor. Solen såg jag en skymt av i Ruka föregående veckoslut, men bara en skymt, och ingen blå himmel.

Tog med mig en av mina "nya" objektiv, inköpt i början på november, men jag har bara använt min kära nikkor ai-s 50mm f/1.2 på senaste tiden, så dessa andra har snällt fått ligga i lådan. Nu var det dags, tyckte jag, att take this one out for a ride. Det är frågan om en Helios-44 58mm f/2.
Och my, oh my... Vad glatt överraskad jag blev! Skärpan, väldigt bra, t.o.m. wide open, alltså när objektivet är inställt på f/2. Bokeh, ooh ja, den tycker jag verkligen om! :). En härlig känsla att hitta en ny vän, en ny förälskelse, se hur fint objektivet "ritar". Fnissade och oo-ade mig när jag laddade upp bilderna på datorn. Vad glad jag blev. Väntar på att få provköra detta objektiv lite mera, :).

Kan ni gissa vad objektivet kostade?
Det tror jag inte.

34€.

Jep. 34€. Plus 7€ för adaptern.
Det är frågan om ett objektiv i s.k. M42-mount. De gjordes i f.d. Sovjetunionen och Öst-Tyskland, och kan verkligen köpas för en spottstyver om man har tur. Finns många, många olika, endel bättre, andra sämre. Vissa är kopior av de världsberömda Carl Zeiss-objektiven (som kan kosta tusentals euro). Det enda som behövs för att jag ska kunna sätta fast dessa objektiv på min Nikon D90 är en adapter, vilket i detta fall ser ut som en metallring. Sedan är allting manuellt, från fokusering till "metering" (eng.), alltså man ställer in aukkon och sulkijan själv också. Men det är inte svårt alls, när man väl get the hang of it. Jag har tre M42-objektiv, denna Helios plus en Industar-6 L/Z 50mm f/2.8 och en Jupiter-9 85mm f/2. Bilden nedan är tagen med Industar-6:an. Den fungerar nästan som en macro också, vilket är ganska fantastiskt. Vad den kostade? Typ 30€. Dess skärpa är inte lika bra som Helios', men duger. Jupiter-9:an har jag inte lekt med ännu, men den är ett legendariskt porträtt-objektiv, soft and glowing så att säga. Kostade likaledes lite mera, hela 70€.
http://en.wikipedia.org/wiki/M42_lens_mount



Dessa gamla objektiv har en känsla som inte de nya har. De är så att säga lite vinksahtaneita, inte rena och perfekta. Vimsiga och originella. Lite retro. Nu talar jag inte om objektivets fysiska utseende, utom om hur den "piirtär", hur världen ser ut genom den.
Jag tycker om den speciella "look" som de har, ja det gör jag.

Ser ni, jag hittade en fjäril i skogen. En röd fjäril i vinterskogen. Där satt den, fladdrade sakta med vingarna, poserade snällt för mig. Ja, jag tror t.o.m. att den sjöng en liten sång. En blandning av opera och nånslags barnsång tror jag det var... En hymn i grådasket.
Mera sådant.

a moment in one life

Idag såg mitt vardagsrum ut så här. Eller i varje fall ett hörn av det... Min lägenhet är upp och ner, har inte rört ett finger eller städat sedan före julen. Kanske jag snart borde ta itu med saken. Kanske.
Ser ni ljusen till höger? Det är min julgran. Jo, den står där framme ännu. Hade helt enkelt glömt bort att den fanns där, undangömd bland skuggorna. Idag tände jag ljusen ännu en gång och imorgon skall den röjas bort. Mina ornaments kommer att bli glada över att få vila lite, de är utmattade. De turkosa bollarna blev riktigt otrevliga och skrek att de kommer att kontakta sin liitto. Usch. Och sådant språk de använde. Den storyn hittas ifall ni klickar på fotot, då kommer ni till flickr.

Diana Gabaldon ja, min absoluta favoritförfattarinna. Det finns inget bättre, inget. Älskar hennes böcker. Punkt. Hennes nyaste, som ni ser på bilden, kom just ut och jag har snart läst den. Sedan får jag vänta till år 2013 för nästa bok... Snyft.
Hennes böcker är fyllda med historia, relationer, kärlek, svårigheter, humor, sorg, spänning, äventyr etc etc etc. Jag gråter och jag skrattar, mitt hjärta bankar av spänning och jag kan inte sätta ner böckerna. Dialogerna är fantastiska, de ömma scenerna mellan karaktärerna så fyllda med känslor, så vackra. Det är det som Gabaldon gör så bra, beskriver känslor, stora sådana, svåra sådana, hon räds inget. Hennes förmåga att gå in på detaljer är fenomenal, hon forskar enormt inför sina böcker och allt är top notch, rätt och riktigt. Jag lär mig så mycket när jag läser hennes böcker.
De ska vara på engelska, för hon använder den skotska dialekten när hon skriver (alltså inte uniformt, bara när någon som är skotsk talar i en dialog), och den kommer inte fram i en översättning, många nyanser förloras.

Yeah... Fick en ny tand idag. Ser lite jännä ut. Men nu har jag åtminstone ingen glugg kvar i tandraden, which is nice.


Mar sin leibh an dràsda!
(skotsk gaeliska för typ ta ta for now) (de borde jag förresten göra, åka till Skottland och lära mig gaeliska.. hm...)

en trip norrut

Jag var uppe i Kuusamo för ett förlängt veckoslut. Firade mammas 50-årsdag. Jag har inte varit i Ruka på.... över tio år, så det var väl på tiden. Underligt hur litet allting verkade, hur backarna var så korta, hur hela stället hade minskat i storlek sedan sist. Jag kom ihåg hur vi med Johan åkte längs olika metsäreittejä, krockade med träd och hade kul.

Denna gång var jag nog uppe i backen, men... vädret gjorde åkandet till allt annat än något roligt. Temperaturer på -20'C och vindar på 20 m/s gjorde att jag nästan blev av med mina fingrar då jag försökte fota lite. Ja, jag var nära en panikattack när vi försökte skuffa oss fram till en annan pist, med vinden ylande om öronen, det var nästan så att man skuttade en längd framåt, två bakåt. Det kändes som att vara inne i en vindtunnel, och jag måste bara bort, fort bort. Ner till kämpän, av med de tusen lagren av kläder och sedan kunde jag andas fritt igen.

Jag och mamma skrattade till när vi satt nere i Pessari (vilket namn...) på bistrot där. Satt och värmde fingrarna runt en mugg med het kakao och förberedde oss för att ta oss ut i kylan igen. Vad i hela friden gjorde vi här?! Detta var ingen fridfull semester, där det var en njutning att komma nerför backarna, graciöst, mjukt och i perfekta linjer. Nej, detta var en fight for survival, att komma ner så fort som möjligt, och hoppas på att näsan fanns kvar väl där nere. Att täcka ansiktet så bra som möjligt och känna hur allt tyg frös till is runt munnen och kinderna.
Det hela var så absurt där vi satt inomhus, med tysk pop ringande i öronen och en brittisk familj bredvid oss. Vi skrattade lite till och tog oss sedan ut igen, uppför backen, fort ner, uppför backen, fort ner. Detta är vad man kallar finländs sisu.



Jag flög till Kuusamo. Kommer inte ihåg när jag sist skulle ha flygit inrikesflyg... känns så onödigt helt enkelt, och dessutom är det bekvämare med tåg. Men nu fanns det inget annat val, även om jag med samma summa pengar kunde ha tagit mig fram och tillbaka till Miami med Finnair... Vad allt gör man inte för sin mor.
Men se, det var riktigt trevligt ändå. Jag har sagt tidigare att jag fascineras oerhört av flygplan och flygfält, och de bästa stunderna är när man väntar på att gå ombord, när planet taxar iväg och lyfter, samt när planet landar och man går ut i samlad tropp till baggagebandet. Allt emellan kunde jag leva utan. Att sitta där uppe med tryck i öronen, dålig luft och trånghet á la Tokyo-rusning, ja det ogillar jag skarpt. Så på det sättet var flygtiden på en timme perfekt. And? Bra flygplan. En ordentlig Airbus, ingen liten sardinburk där varenda liten guppa i luften känns. Det kändes som att flyga till Paris, till London, till Europa. Inte till Kuusamo.
Sedan var kaptenen på hemresan så rolig, fick hela matkustamo att brista ut i skratt när han introducerade sig själv förrän we took off. "Polkaistaan kohta moottorit käyntiin" etc. Var inget torrt utlägg, utan ett fint målat språk som man gärna hade lyssnat längre på. Han fick applåder till slut.

Hemma i Lojo var jag efter två timmar. How surreal.