Gospel hela weekend long

Oh....
Oh...

Tala om antiklimax right now. Sitter på arbetet och har tankarna helt någon annastans än där de borde vara. Which is work. Inne i mitt huvud skallar sånger om och om igen, stämmor och toner. Oavbruten älämölö sedan fredag kväll. Också i drömmarna har det sjungits, om och om igen, till den grad att jag blivit lite trött drömmarna mina. Replay is the deal.

Ja... Jag hade ett fantastiskt veckoslut, absolutely fabulous. Det är så underbart att få sjunga fullt ut dagar i sträck, få inspireras och dirigeras av en som verkligen kan. Carl Hall, han e noo bra han. Rama'an kar.
Att sjunga gospel är så fantastiskt roligt... Nu väntar jag bara på Stockholm International Gospelchoir Festival i augusti. Det skall bli så så roligt, :).

Ja veckoslutet gick sjungande fram, för lite sömn, för mycket kaffe (jo, jag också, var tvungen, annars skulle jag inte ha hållits vaken), för lite vatten... Sittande i tåg, i bil, på stolar. Se solen gå upp över Österbottens åkrar. Hitta till Nykarleby på en gång, hitta ut ur Jakobstad efter en tids förvirring. Njuta av solen, så strålande gassande att man tänkte bli snöblind.

Var hade jag nu mina solglasögon... Vara hungrig trots konstant ätande. Uppleva en av de vackraste saker jag någonsin upplevt i en kyrka på lördag kväll. Gloria-mässa. Det var så så fint, så så vackert, så så känslofyllt och talande. Tonerna ljöd som änglarna, harmoni och frid. Underbart. Jag hade tårar i ögonen när den slutade. Dödstrött som jag var efter att ha sovit bara några timmar föregående natt, efter att ha stigit upp kl 7, efter att ha sjungit i 12h. Trodde jag skulle slockna där i kyrkbänken, att A skulle få skuffa i mig när jag började snarka, men näeh. Ingen chans att jag skulle ha somnat där inte. Så fantastiskt fint att jag var klarvaken hela mässan igenom. Det kändes som om man blev renad, förnyad.


Ja ljuset var så underbart under hela veckoslutet. Utomhus och inomhus. Det kändes som att bada i ljus, som om livet började igen, som om vinterns udd var bruten.

Konserten på söndag var så härligt det också. Lite väl lite publik, men inte hade det nån betydelse egentligen. Ei se menoa haitannut. Hörde för första gången The Mrs Bighill Singers, och oh och ah... Hörde och häpnade. Det var något oerhört fint. På riktigt!! Och låten som vi fick vara med och sjunga med dem var nästan den bästa på hela konserten, hela fiilisen, hela maffigheten... "I just can't give up now. Come to far from where I started from. Nobody told me, the road would be easy, but I don't believe, He brought me this far, to leave me...". Man that was powerful stuff..... Jag hade aldrig hört om denna grupp, but I do know them now, oh yes I do. Fantastic stuff, more than fantastic. *sigh*

Det skulle vara roligt att se en video från konsterten, såg att det var flera som filmade. Kanske man får se en snutt i nåt skede. I överlag måste jag ändå säga att det är nästan själva övningarna som är "kivogare" än själva konsterten. Det är helt enkelt något med att bygga upp en sång, lyssna hur den växer fram, tar form, höra de olika stämmorna blandas och passa ihop. Känna glädjen över det fina man är med och skapa.
Väntar faktiskt redan på Stockholm, skall bli så roligt att åka med en blandad trupp, med folk i alla åldrar. Så förstod jag att det kommer att bli, en "öppen inbjudan" för vem som helst att komma med, inte bara en Gospelkören-grej så att säga. Det är ju så gospel skall vara, för alla, inte bara för ungdomar. Det är en sån rikedom att sjunga med folk i olika åldrar.

Gospel är nog min grej det, att få sjunga, röra sig, leva sig in. Det skulle vara så underbart att få vara med i en kör här nånstans, men... Det är lite skralt med ordentliga gospelkörer häromkring. Tyvärr.



http://www.youtube.com/watch?v=a7Kh6rgiGiQ