Jag var uppe i Kuusamo för ett förlängt veckoslut. Firade mammas 50-årsdag. Jag har inte varit i Ruka på.... över tio år, så det var väl på tiden. Underligt hur litet allting verkade, hur backarna var så korta, hur hela stället hade minskat i storlek sedan sist. Jag kom ihåg hur vi med Johan åkte längs olika metsäreittejä, krockade med träd och hade kul.
Denna gång var jag nog uppe i backen, men... vädret gjorde åkandet till allt annat än något roligt. Temperaturer på -20'C och vindar på 20 m/s gjorde att jag nästan blev av med mina fingrar då jag försökte fota lite. Ja, jag var nära en panikattack när vi försökte skuffa oss fram till en annan pist, med vinden ylande om öronen, det var nästan så att man skuttade en längd framåt, två bakåt. Det kändes som att vara inne i en vindtunnel, och jag måste bara bort, fort bort. Ner till kämpän, av med de tusen lagren av kläder och sedan kunde jag andas fritt igen.
Jag och mamma skrattade till när vi satt nere i Pessari (vilket namn...) på bistrot där. Satt och värmde fingrarna runt en mugg med het kakao och förberedde oss för att ta oss ut i kylan igen. Vad i hela friden gjorde vi här?! Detta var ingen fridfull semester, där det var en njutning att komma nerför backarna, graciöst, mjukt och i perfekta linjer. Nej, detta var en fight for survival, att komma ner så fort som möjligt, och hoppas på att näsan fanns kvar väl där nere. Att täcka ansiktet så bra som möjligt och känna hur allt tyg frös till is runt munnen och kinderna.
Det hela var så absurt där vi satt inomhus, med tysk pop ringande i öronen och en brittisk familj bredvid oss. Vi skrattade lite till och tog oss sedan ut igen, uppför backen, fort ner, uppför backen, fort ner. Detta är vad man kallar finländs sisu.
Jag flög till Kuusamo. Kommer inte ihåg när jag sist skulle ha flygit inrikesflyg... känns så onödigt helt enkelt, och dessutom är det bekvämare med tåg. Men nu fanns det inget annat val, även om jag med samma summa pengar kunde ha tagit mig fram och tillbaka till Miami med Finnair... Vad allt gör man inte för sin mor.
Men se, det var riktigt trevligt ändå. Jag har sagt tidigare att jag fascineras oerhört av flygplan och flygfält, och de bästa stunderna är när man väntar på att gå ombord, när planet taxar iväg och lyfter, samt när planet landar och man går ut i samlad tropp till baggagebandet. Allt emellan kunde jag leva utan. Att sitta där uppe med tryck i öronen, dålig luft och trånghet á la Tokyo-rusning, ja det ogillar jag skarpt. Så på det sättet var flygtiden på en timme perfekt. And? Bra flygplan. En ordentlig Airbus, ingen liten sardinburk där varenda liten guppa i luften känns. Det kändes som att flyga till Paris, till London, till Europa. Inte till Kuusamo.
Sedan var kaptenen på hemresan så rolig, fick hela matkustamo att brista ut i skratt när han introducerade sig själv förrän we took off. "Polkaistaan kohta moottorit käyntiin" etc. Var inget torrt utlägg, utan ett fint målat språk som man gärna hade lyssnat längre på. Han fick applåder till slut.
Hemma i Lojo var jag efter två timmar. How surreal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar