FML

"Today, my boyfriend of a over a year broke up with me. It wouldn't have been so bad if I hadn't written him a long letter about how much I love him, and that I'm so glad we're together and so glad that he promised he would always be there. He'll be getting it in a few days." FML
#12809670 (55)I agree, your life sucks (1397) - you totally deserved it (117)
On 08/29/2010 at 7:41pm - love - by love_letter (woman) - United States (Hawaii)


"Today, I was chosen out of 64 women to model for the catalog of a new clothing store. Just when my self-confidence took a dramatic boost, I looked at the evaluation sheet. I was picked due to attributes such as my "extra large figure and average face" to make below average women feel beautiful." FML
#12805582 (123)I agree, your life sucks (4195) - you totally deserved it (484)
On 08/29/2010 at 1:51pm - misc - by apparentlyugly (woman) - United States


"Today, I had my first job interview and didn't have much of an appetite because of the nerves. So I grabbed a brownie that my roommate had left in the fridge and ate it on the train ride in to the city. About 20 minutes into my interview I was so stoned I couldn't speak." FML
#1550190 (313)I agree, your life sucks (73035) - you totally deserved it (15570)
On 05/02/2009 at 2:28am - work - by Dunzo15 (man) - United States (New York)


"Today, at work, I was reprimanded for not engaging with customers enough. In an effort to be more friendly, I complimented the next customer on her interesting accent. Turns out it was from a stroke she had last year." FML
#12792587 (90)I agree, your life sucks (5199) - you totally deserved it (1044)
On 08/28/2010 at 8:05pm - work - by Flippy - United States (Washington)

"Today, I got a text from my boyfriend whilst on the train home from spending the weekend with him at his Grandparents house. It said 'Gran says to tell you that the bin beside the toilet is actually for storing spare shampoos and tooth brushes, so could you not put your tampons in it next time?" FML
#12725803 (108)I agree, your life sucks (9429) - you totally deserved it (3761)
On 08/24/2010 at 7:46pm - love - by DyingOfShame (woman) - United Kingdom (Glasgow City)

"Today, I was in a public restroom with my 4 year old daughter. I took her in the stall with me, and as I was using the restroom she looked down and loudly asked, "Mommy! Why do you have a beard on your peepee?!!" Then I heard everybody in the stalls next to us laughing." FML
#12677495 (244)I agree, your life sucks (12011) - you totally deserved it (6577)
On 08/22/2010 at 2:58am - kids - by Bailey - United States (Nebraska)


Sådana trevliga real-life stories kan man läsa på http://www.fmylife.com/tops/favorite

Jag sitter på arbetet och frustar.

(Bilden: New York i slutet på april, precis utanför the Public Library. Så härligt med alla paraplyerna och vattendropparna. Det var så trevligt. På riktigt alltså.)

mer än ett halvfyllt glas

Idag känns det som om jag faktiskt plötsligt har koppen full med utsökta blåbär, peppande morötter i bärformat.

* Vi ska på arbetet inleda en kuntoremontti. Det blir testningar (allt från konditions- till fettvärden till jaa, alltmöjligt) och dessutom ett personligt träningsprogram. Nu om någonsin skall det fungera, också för mig! Jag är så hypad. Bikini 2011, here I come! Nåja.... egentligen så ska jag ta det lugnt, en dag i taget, små steg, inte haukka en för stor bit av allt det sköna, vilket skulle leda till att jag ger helt upp.

* LadyLine öppnar en ny filial bredvid mitt arbete, med ett öppningserbjudande på 54€/månad. HotJooga och Zumba. Hör ni, det ska jag nappa på och det basta. Fast jag kommer ihåg med fasa det år då jag betalade 60€ i månaden till en konditionsklubb i Grankulla och använde den exakt i en månad... resten av tiden bara betalade jag... men kanske jag är bättre motiverad nu...? Man kan alltid hoppas.

* Aikuiskoulutustuki har ändrats fr.o.m. 1.8.2010. Nu får man typ 60% av sin inkomst under max 18 månaders tid (hör ni, det blir i tre års tid!). Wow. I mitt fall så skulle jag få över 1000€ i månaden ifall jag skulle fara och studera. Oh my. Och här har jag gått och svettats och tänkt på studiestödet, hur jag skall klara av att leva med den. MEN, det finns en hake. För att få stödet måste man ha arbetat i minst 8 år. Lilla moi kommer inte riktigt upp till det... det fattas hela 3 månader.... Eller en (!) månad ifall sommararbetet under opistotiden räknas. Nice. Så nu går jag och funderar om jag borde skjuta upp studierna med ett år, fram till hösten 2012. Då skulle jag få stödet, och då skulle jag dessutom ha hunnit spara lite pengar och betala bort mina nuvarande skulder, kanske t.o.m. billånet... Det skulle ju vara oerhört perfekt.

* Men jag kunde ändå söka in nästa vår, för att testa hur det går. Kollade på hur många av sökanden som kommit in, hurudan frågor man måste besvara etc häromdagen och kan säga att jag blev lite modstulen. Det var inte många procent (under 20). Så har inget större hopp om att komma in på första försöket, om någonsin. Och detta säger jag inte med en pessimistisk röst et al, utan de facto. Såklart det kan gå, speciellt om jag arbetar för det, och då skulle det också vara lyckat att försöka nu i vår, inte ta någon större stress, se hur det går och samtidigt ha blicken inställt på följande år med glädje ifall det inte lyckas första gången.

All in all, min kopp känns ganska så full just nu.

klarvaken

Idag blev jag våt, för första gången i sommar. Regnet droppade sakta när jag gick till butiken, på väg hem öste det ner. Men där gick jag ändå, utan paraply och med en jordgubbsglass i handen. Regn och glass passar så bra tillsammans.

Jag måste köpa ett nytt paraply åt mig, göra mig av med den gamla, trista beiga. Färg ska det vara, glädje och fröjd. Jag vill ha ett prickigt paraply, eller blommigt... nåt som får mig att le och dansa i regnet. Det skall bli min uppgift i höst, hitta the paraply.

Jag skall starta till arbetet om 4.5 timmar, och här sitter jag framför datorn, med tvn på, med ljusen flämtande i fönstret, med en stor mugg gonatt-té i min hand. Klarvaken och mysande.

Så kan det gå.

(De här tipuna träffade jag i Bryant Park i New York nu i våras. Där trippade de på i duggregnet. När jag sa hej, så flög de iväg. Kanske min accent inte var den rätta.)

(ps. på tal om tipuna, kanske jag ska sjunga mig till sömns, kanske det skulle funka... "tipuna små, svart o grå, trippa på steina me krokå beina....")

rubberboots

"hej jag undrar hur ofta du använder dina gummistövlar jag använder alltid mina gummistövlar kram"
jimmy-29

Kära jimmy-29, jag tycker också om mina gummistövlar, men tror att orsaken till det är nåt helt annat än din.


(bilden är från första New York-resan i oktober 2007 och visar mina och A's fötter efter att ja stampat omkring ett vått Times Square en sen kväll, och jo, kommentaren hade jag fått på just denna bild)

U2

Så har man sett och upplevt U2 på Olympiastadion. That's a first for me, on both accounts. Första stadionkeikkan, första U2-keikkan. Att överhuvudtaget gå var ju alldeles ex tempore för mig, köpte biljetterna via huuto.net på onsdag. Var det värt det då? Åh jo, det var det nog. Jag har aldrig varit något större U2 fan, visst, tycker mycket om flera av deras klassiker (With or Without You, I Still Haven't Found... etc.), men de har som band aldrig riktigt värmt mig in i hjärterötterna som vissa band kan göra. Detta ändrades inte nu heller, men jag njöt nog av kvällen, av stämningen på stadion, av att vara där tillsammans med över 50 000 andra, höra och se vad bändet ville att vi skulle se och höra.

Folket omkring mig var lite trist, alla bara satt lugnt i sina stolar och klappade i händerna, kanske det egentligen skulle vara finare att vara ute på fältet och få sätta sprätt på benen, känna av fiilisen på ett helt annat sätt.

Finaste stunder? "Miss Sarajevo" (bilden ovan), "MLK", ljushavet av kännykkä-ljus i den annars fullständigt mörklagda stadion, videosnutten om Ang San Suu Kyi (gjorde ett stort arbete om Burma i geografin i gymnasiet, läste en hel del om henne och hennes öde...), att gå in på läktaren i takt med Michael Jacksons "I Can Feel It", :) (Annina fattar).



Det är egentligen jännä, keikkan "is growing on me", tittar på youtube på videor från stadion, läser lite om keikkan osv, och tar in saker på nytt, det smälter in så att säga. På stadion var allt så stort, så högljutt, så kaotiskt. Allt gick dessutom så fort. Nu hinner jag fundera och fatta vad allt jag såg och upplevde.

Men vet ni vad som stör mig nu? Jo, det att jag blev så förtjust i en av låtarna som spelades ur stadions högtalare innan bändet började spela, men har ingen aning om vad det var för låt. Försökte lyssna på orden, men det var bara fragment här och där som jag hörde. Så det suckar mucho. Nå, kanske jag överlever, :).

Förresten, första gången på typ två år jag använde min pockare-kamera. Kände mig som en invalid och huu vad bildkvaliteten är crappy, men bättre än ingenting, eller hur (systemkameror var förbjudna).

Här, en videosnutt med "I Still Haven't Found.." och "Northern Star", dessutom berättar Bono om varför irländare gillar finländare. Vad tyckte månne alla svenskar bland publiken... (av vilka det var en hel massa av), :).

Före keikkan var jag på förfest hos Pias o Jonathans. Trevligt att träffa lite folk och att mingla lite, ladda upp inför keikkan. Efter keikkan for jag också dit, satt en stund, språkade, träffade bl.a. Mia som jag inte sett på åratal.
Vandrade mot tågstationen ca kl 1:20, längs med Mannerheimvägen. Njöt, allt kändes så smooth, så fint och harmoniskt. Mycket folk i farten, karnevalstämning nästan. Vid Storyville var utelyktorna på o massvis med människor satt och trivdes under lamporna. Flera äldre par kom emot mig hand i hand. Mina steg var lätta och sprittiga.

en onsdag

Ack, ack, vilken gårdag.... Busy var jag, som en ekorre som samlar in mat till vintern. Rusande än hit än dit. Fram och tillbaka, all over the place. Ekorren får ändå vila ut på natten, det fick inte jag. It was tha shiiz.

Dagen började med en färd till Tölö kl 8:30 och avslutades på torsdag morgon kl 7. Däremellan hann jag med mycket. Vara in till Tölö (parkerade min kära Nissan på förbjudet område, men tänkte att den skulle rymmas en stund med alla U2-långtradare), köra till Ruskeasuo och föra in ett objektiv på service (tog sin lilla tid att hitta rätt), fortsätta mot Sello (inhandlade av massor med fantastisk té från en luomu-butik), köpa några pocketböcker,

äta en furstlig laxsallad på Chico's (ett ställe som bara är så generiskt o trist att man nästan gäspar av tristess), läsa en av böckerna medan jag väntade på maten, ta emot ett samtal om att jag kunde hämta en U2-biljett från Kallio, sticka in mig i Sello bibban och kolla vart det var jag skulle fara på google maps,

sitta på Robert's Coffee i anslutning till bibban (underbart, knäpptyst, läste lite, njöt), hoppade på tåget till Pasila (tänkte verkligen inte köra in till Kallio i rusningstid när jag aldrig gjort det tidigare),

sprang upp o ner i Pasila för att hitta rätt hållplats, hittade rätt hus där biljetten fanns, fick min biljett, åkte tillbaka till Pasila, tillbaka med tåg till Alberga, via matbutiken, in i bilen, ut på Ring I:an, lät en bil köra in i min fil och fick en tackvinkning, körde av Åboleden vid Ikea, sökte efter en viss slags ugnsform, köpte en växt och en kruka, köpte buskblåbär, jordgubbar o ärter vid ett stånd utanför, körde till hem till Lojo, rusade in och bytte kläder, hoppade in i bilen igen och körde till arbetet, satt på arbetet till kl 7 imorse.

Första nattskiftet efter semestern. Rent ut sagt ett helvete. Var så otroligt trött att jag kände mig förlamad. Ändå kunde jag inte sova ordentligt när jag kom hem. Hela denna dag har gått som i en dimma och jag klamrar mig fast vid mitt förstånd.

Nattskift är inget för mig mera, jag vill inte ramla tillbaka i det rutinfria, rytmfria hålet jag befunnit mig i i några år. Vill inte. Det fattar jag nu. Jag mådde så bra på villan med klara rutiner, steg upp på morgonen, lade mig på kvällen, åt regelbundet. Allt med detta arbete motsätter sig det som får mig att må bra.

Beslutet är fortfarande intact och klart. Nästa år nåt annat.

första dagen

Today was the day. Första arbetsdagen. Jag grenslade min stolta hoj och pedade iväg, full av iver och ett leende på läpparna. Så ska man väl säga...? Fastän det inte är riktigt sant...

Nej, för jag cyklade nog, jo, men med ansiktet fastklistrat i en grimas, med låren skrikande av smärta och brist på kondition. Väl framme på arbetet la jag mig ner på gräset för en stund, raklång i morgondaggen, koncentrerade mig på att andas, fast lungorna pep och ven och våndades. Det snurrade i huvudet och jag trodde jag skulle svimma. 3km uppförsbacke, heja heja Hannah!

Det första en arbetskamrat säger åt mig: "sä oot saanu vähän väriä". Hah, i den dämpade belysningen såg det kanske ut så, men sanningen var (fick jag berätta för henne), att mitt ansikte var kräftrött på grund av att ha cyklat till arbetet.

Dagen gick så långsamt att jag tänkte dö halvvägs igenom o min stackars röv tänkte få sittsår av att gnuggas hela dagen i en stol. (Som om den inte skulle ha suttit på semestern också... men det är liksom en annan sak vetja.)

Sen cyklade jag hem, denna gång med mestadels nerförsbacke, med lite bättre slutresultat, men ändå med skrikande lår.

Hemma då? Ja vet ni vad. Jag städade köket, hela köket. Kastade bort alltmöjligt, ordnade o ställde. Sen fortsatte jag med att plocka undan i vardagsrummet, i sovrummet, hängde upp kläder, bytte ordning på gardiner etc etc etc.

Jag tror jag gått och blivit galen.

snip snap snut....

"Ohhoh", säger hon och drar en djup suck.
Hemma.
Kom på natten och kände mig malplacerad så fort jag steg innanför dörren. Tittade stirrigt omkring mig. Is this home...?

Idag känner jag mig som om jag hade major krapula. Gått in i väggar, dörrar och huvudet känns tungt att bära. Bördan av den annalkande vardagen tynger ner mitt inre. Jag får ej vika, jag får ej stumble nu!

Som ett spöke tar jag mig an högen av räkningar medan allt jag kan tänka på är att få sova en stund till. Är det nåt här i luften som gör mig så dåsig, gör mig så passiv? Hur kan jag plötsligt vara så trött och lealös när jag egentligen inte varit det en enda dag på semestern (efter att jag vilat upp mig that is)? Det måste vara något i luften.

Imorgon morn kallar mitt kära arbete. Hörde ni sarkasmen? Häh?
Det känns inte SÅ farligt faktiskt, att börja arbeta igen, vilket ju är fantastiskt med tanke på hur färdig jag var att hänga mig själv de sista dagarna före semestern, men hur skall jag klara av vardagen?

I need to stay strong! Ska försöka fortsätta äta ordentligt, har ju gjort det nu i tre veckor, kan ej försätta denna underbara start. Jo, jag går upp i vikt en aning till, men sen när jag får min ämnesomsättning i gång så borde saker o ting börja hända, kroppen borde börja förbränna. Lagring has kind of varit dess musik i några år. Tyvärr.

Morgonmål, lunch, mellanmål. Bort med glass, karkki o bakelser. (eller inte helt, men bort som ersättning för mat)

I will do this, yes I will. One day at a time. I WILL DO THIS.

Come on autumn, I'm ready for ya! (me thinks...)

Och villa, underbara villa, vi ses igen om två veckor, på veneziaden. Då kommer jag igen land of mine, place of my heart. Vi ses igen min sköna...

Paradis

Ett spegelblankt hav, en sol som bränner näthinnorna och plötsligt värmer så att man nästan svettas. En kanot. Moffa. Fullständig skönhet och eufori. Detta var idag. Igår nästan likadant, idag ännu bättre. Snälla, ge mig en fin kväll imorgon också, min sista kväll här på kära, kära ön.

En sån tystnad, ett sånt lugn. Överjordiskt.

(lärde mig dessutom att aldrig fota fina, klara vyer utan att putsa kamerans sensor... ena kameran lider helt tydligt av dammfläckar, som så trevligt svärtar ner så många bilder... lesson definitely learned)

gårdagens

Morgonen började med en skräll när vi satt och åt morgonmål. BOM sa det och kaos utbröt. Åskan var över oss! Efter att det värsta gått om sprang jag ut till stranden och tittade fascinerat på de otroliga molnen. En åskfågel flög över oss! Så såg det verkligen ut och plötsligt förstod jag den gamla tron på åskfåglar som förmedlare av åska. Det var verkligen som en fågel som svepte över vår vik, men vingarna utspända. Tyvärr hann jag inte få en ordentlig bild på den, eftersom molnen stormade så mycket vidare under tiden jag sprang in efter kameran.

En halvtimme efter att den första fronten passerat vällde nästa in. Och som den vällde! Jag stod på stranden och såg de märka molnen fullkomligt vräka in med racerfart. Det böljade och darrade, som ett monster. Lågt kom det in också, kändes som som det närsomhelst skulle sluka mig hel. Det blev mörkt som på natten. Man blev nästan lite rädd där man stod på stenarna och kvickt sprang jag in på gården igen. Strax innan det började smälla och ha sig. Fantastiskt.

Efter att ha njutit av herr Ukkos eskapader bar det av till stan, hoppande i båten, roande över och bilande in till stan. Träffade tre sötnosar, av vilken den yngsta nog (tyvärr A o J...) nog vann priset. Överträffade av en 1-åring, bummer my friends. Dessutom sjunger hon vackert och bra. Take that! (Inte som i Take That, you know, men som i take that. You know.)

Den här sötnosen här nedan är lite pöllo, men nog trevlig ändå, eller kanske precis just därför. Denna bild är faktiskt tagen av den yngste medlemmen i den Häggblomska familjen, en klar fotograf i utveckling, jajjamen.

Den lille hittade mina bilnycklar och voila! Showen började. Blinkande lampor och en överförtjust liten fröken. Härliga tider.




Kvällen avrundades med en kanottur runt Kobbå, villaholmen, med mamma. Stora dyningar fick vår farkost att välla framåt med avundsvärd fart men efter att vi rundat "berge" blev allt plötsligt stilla. Underbart kvällsljus... Så for vi också över till andra sidan för att kolla om jag har en cykelställning i bilen vilket jag trodde jag hade (då kunde jag kasta mamma o cykeln till stan på morgonen ifall det regnade). En cykelställning hade jag javisst, men fattade att det inte finns någon krok på min racerbil. Fiffgt värre.


Morsan försökte sig på att ta en bild på mig och fick t.o.m. till stånd en där jag är i fokus. Jiihaa. Det att jag ser trött och avdunstad ut i värsta laget har i det skedet ingen betydelse, eller hur...

Efteråt blev det en het bastu och sittande på verandan med handduken runt sig i den mörknande kvällen. Perfekt.

skogsfolksjakt

I förrgår var det regningt väder. Mörkt och ruggigt. Vått och blött. Vi hade det lite trist på villa, lite behov av något inspirerande. Så for ut till skogs, bärande paraplyer och kameror, färdiga att möta alla de skogsfolk vi möjligtvis kunde få en skymt av. Men ack och ve, de gömde sig väl för oss... Det var bara att ta skeden i vacker hand och framkalla ett eget skogsrå att fota istället.


Aino gjorde sig bra som rå, även om hon inte hade ett stort hål i ryggen (skogsrån ska ha det har jag hört).

Med sig hade hon någonslags utrymd kanariefågel utstyrd med världens finaste paraply.

Är den inte underbar.... Jag vill ha en sådan tapet.