Today was the day. Första arbetsdagen. Jag grenslade min stolta hoj och pedade iväg, full av iver och ett leende på läpparna. Så ska man väl säga...? Fastän det inte är riktigt sant...
Nej, för jag cyklade nog, jo, men med ansiktet fastklistrat i en grimas, med låren skrikande av smärta och brist på kondition. Väl framme på arbetet la jag mig ner på gräset för en stund, raklång i morgondaggen, koncentrerade mig på att andas, fast lungorna pep och ven och våndades. Det snurrade i huvudet och jag trodde jag skulle svimma. 3km uppförsbacke, heja heja Hannah!
Det första en arbetskamrat säger åt mig: "sä oot saanu vähän väriä". Hah, i den dämpade belysningen såg det kanske ut så, men sanningen var (fick jag berätta för henne), att mitt ansikte var kräftrött på grund av att ha cyklat till arbetet.
Dagen gick så långsamt att jag tänkte dö halvvägs igenom o min stackars röv tänkte få sittsår av att gnuggas hela dagen i en stol. (Som om den inte skulle ha suttit på semestern också... men det är liksom en annan sak vetja.)
Sen cyklade jag hem, denna gång med mestadels nerförsbacke, med lite bättre slutresultat, men ändå med skrikande lår.
Hemma då? Ja vet ni vad. Jag städade köket, hela köket. Kastade bort alltmöjligt, ordnade o ställde. Sen fortsatte jag med att plocka undan i vardagsrummet, i sovrummet, hängde upp kläder, bytte ordning på gardiner etc etc etc.
Jag tror jag gått och blivit galen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar