U2

Så har man sett och upplevt U2 på Olympiastadion. That's a first for me, on both accounts. Första stadionkeikkan, första U2-keikkan. Att överhuvudtaget gå var ju alldeles ex tempore för mig, köpte biljetterna via huuto.net på onsdag. Var det värt det då? Åh jo, det var det nog. Jag har aldrig varit något större U2 fan, visst, tycker mycket om flera av deras klassiker (With or Without You, I Still Haven't Found... etc.), men de har som band aldrig riktigt värmt mig in i hjärterötterna som vissa band kan göra. Detta ändrades inte nu heller, men jag njöt nog av kvällen, av stämningen på stadion, av att vara där tillsammans med över 50 000 andra, höra och se vad bändet ville att vi skulle se och höra.

Folket omkring mig var lite trist, alla bara satt lugnt i sina stolar och klappade i händerna, kanske det egentligen skulle vara finare att vara ute på fältet och få sätta sprätt på benen, känna av fiilisen på ett helt annat sätt.

Finaste stunder? "Miss Sarajevo" (bilden ovan), "MLK", ljushavet av kännykkä-ljus i den annars fullständigt mörklagda stadion, videosnutten om Ang San Suu Kyi (gjorde ett stort arbete om Burma i geografin i gymnasiet, läste en hel del om henne och hennes öde...), att gå in på läktaren i takt med Michael Jacksons "I Can Feel It", :) (Annina fattar).



Det är egentligen jännä, keikkan "is growing on me", tittar på youtube på videor från stadion, läser lite om keikkan osv, och tar in saker på nytt, det smälter in så att säga. På stadion var allt så stort, så högljutt, så kaotiskt. Allt gick dessutom så fort. Nu hinner jag fundera och fatta vad allt jag såg och upplevde.

Men vet ni vad som stör mig nu? Jo, det att jag blev så förtjust i en av låtarna som spelades ur stadions högtalare innan bändet började spela, men har ingen aning om vad det var för låt. Försökte lyssna på orden, men det var bara fragment här och där som jag hörde. Så det suckar mucho. Nå, kanske jag överlever, :).

Förresten, första gången på typ två år jag använde min pockare-kamera. Kände mig som en invalid och huu vad bildkvaliteten är crappy, men bättre än ingenting, eller hur (systemkameror var förbjudna).

Här, en videosnutt med "I Still Haven't Found.." och "Northern Star", dessutom berättar Bono om varför irländare gillar finländare. Vad tyckte månne alla svenskar bland publiken... (av vilka det var en hel massa av), :).

Före keikkan var jag på förfest hos Pias o Jonathans. Trevligt att träffa lite folk och att mingla lite, ladda upp inför keikkan. Efter keikkan for jag också dit, satt en stund, språkade, träffade bl.a. Mia som jag inte sett på åratal.
Vandrade mot tågstationen ca kl 1:20, längs med Mannerheimvägen. Njöt, allt kändes så smooth, så fint och harmoniskt. Mycket folk i farten, karnevalstämning nästan. Vid Storyville var utelyktorna på o massvis med människor satt och trivdes under lamporna. Flera äldre par kom emot mig hand i hand. Mina steg var lätta och sprittiga.