att sluta se bakåt

Läs detta:

You Cannot Drive Forward Looking in the Rearview Mirror
Posted by: Darren Hardy in: SUCCESS

I saw a horrific scene recently. A passenger car smashed itself half way into the back of a school bus. Thankfully, there were no children on board, but the driver of the car was severely injured. When the driver was interviewed, she was asked what happened and she replied, “I was looking in the rearview mirror.” Doh!

I also see people doing this on the road of their life…

At a dinner party last week, a woman was telling stories of how her former husband had treated her, details about things he said, did or never did. Eventually I asked, “How long have you been divorced?” She replied, “Thirty-six years.” Before this series of tragic stories (she thought to be amusing) she was complaining about not finding ‘Mr. Right’ and being single for 36 years. Doh!

At the same dinner party, another guy told blow-by-blow stories about his high school football glory days and how popular and cool he was ‘back in the day.’ Yet, just earlier that evening he explained he was going to splurge in spite of his doctor’s urgent orders concerning his Type 2 Diabetes (from obesity). He once again was turned down for a job and he hasn’t made a child support payment in six months. (His former wife was the high school head cheerleader). Doh!

Look, there is nothing more damaging to your future potential than spending your present dwelling on the past. Whatever has happened is over. Glory or defeat, once the clock struck midnight, the day was done. You are reborn each morning, and who you are each day is defined by what you do that day and that day only. You are not your past. You are only your present and your present actions will determine your future.

Now, let the past instruct you so you can be wiser marching forward, but don’t let it continue to suck you backwards. Jim Rohn teaches to have your past be “a school master, not a club.” Let it instruct you, not continue to beat you down. Look back for lessons, not excuses.

Oh, and by the way, that degree you have hanging on your wall was deemed irrelevant within 18 months after graduation. What you have learned lately is what’s important. The dusty trophy on your shelf won’t pay your mortgage, time to get into today’s playing field of life and play with intensity. There is a great line I heard that says, “You can never obtain success, you can only rent it and the rent is due every day.”

It’s great to achieve, celebrate your victories and be proud of your accomplishments, just keep your eyes on the road ahead and not fixated on your review mirror or you too, might find your life accidentally smashed into an object you didn’t see just in front of you.

How do you keep from constantly looking in your rearview mirror of life?


http://darrenhardy.success.com/2009/10/rearview/

----------------------------------------------------------------------------------------------

Så sant att det gör ont. Det är det jag gör, konstant, hela tiden. Tänker på opisto-tiden, speglar mig själv mot den jag var då, psykiskt och fysiskt. Tar inte hand om mig själv eftersom jag protesterar mot nuet, mot hur saker och ting ser ut nuförtiden. Vägrar se saker så som de är, lever i det förgångna och får attacker av ångest när verkligheten tränger igenom den fasad jag byggt upp.
Detta är något jag borde läsa varje dag, varje morgon, för att förstå, för att orka ta mig igenom dagen på rätt sätt. För att förstå att varje dag är ny, en ny chans, en ny start.
Jag har så svårt med långsiktiga saker, känner mig fullständigt kraftlös inför ord som tålamod, ihärdigt etc. Jag brakar ihop av själva tanken. Blir för stort, för mycket, "jag klarar aldrig av det". Istället borde jag ta en dag i taget, börja om från början varje dag, inte tänka framåt på veckor, månader...
Som att gå ner i vikt. Omöjligt. Bara tanken på att vara utan sötsaker en längre tid ger mig en ångestattack vilken i sin tur får mig att frossa i glass, karkki etc. För det är ju ingen vits, jag klarar det ändå inte. Så tänker jag. Sedan går jag därhemma och speglar mig själv och vill bara gråta och skrika och riva skinnet av mig i vanmakt över situationen.
Jag är "Hannah som var bra i skolan", "Hannah som skrev flera L i studentexamen", "Hannah som var populär bland pojkarna under opisto-tiden", "Hannah som var smal under opisto-tiden", "Hannah som visste mycket", "Hannah som vågade och kastade sig in i nya saker".... Jag är inte ens säker att jag vet vem jag nu just är, hela min självbild består av små bitar av det förgångna. Mitt nuvarande jag är ett mysterium för mig själv, en skugga, ett spöke i ögonvrån. Allt som betyder så mycket för mig själv i min självsbild, ligger i det förgångna. Det finns ingen kraft mera i de sakerna, hur jag än skulle vilja att det gjorde det. Jag har misslyckats i att bilda en ny identitet för mig efter skoltiderna, fullständigt misslyckats. Eftersom jag lever i det förgångna så ser jag inte den Hannah jag är idag och därför kan jag inte göra några förändringar. Det är också därför tiden efter opisto känns som en dimma för mig. 6 år har snart gått, och vad har hänt? Vad har jag fått till stånd? Ingenting. Jag har bara fortsatt att leva kvar med de fasader jag byggt upp under de tidigare åren. Jag har inte kommit någon vart.

Jag känner mig som en fånge i mig själv. En fånge i mina tankar, mina patos. Jag har en bild av mig själv i mitt inre och oftast är det den bilden jag projiserar inne i min hjärna. Tyvärr stämmer inte den bilden överens med verkligheten...

Ångest. Vanmakt. Ilska. Frustration. All of them my friends. Kanske jag nån dag kunde klara av att tänka på ett annat sätt. Jag hoppas det, för innan mina tankebanor ändras, så kan inget annat heller ändras.