En midsommarnatts dröm

Midsommaren spenderades i Kokkola på kära villan tillsammans med Sonja, mamma och moffa. Det känns som om jag varit borta i en vecka istället för två dagar. That's the villa-effect. Villan är mitt paradis, det ställe jag fullständigt kan koppla av på, där allt är bekant och tryggt, där vi använt de samma handukarna sedan jag var liten, där roddbåten är densamme som jag lärde mig att ro på när jag var 4 år gammal, där måsarnas rop vaggar en till sömns, där dofterna är de samma som de alltid varit, där ljuden av fötter på de knarrande golven är så bekanta. Där allting är konstant och oföränderligt.

Det var första gången vi var ute i år, så mycket att göra. Städa, klippa gräs, damma och skura.

Mamma hade skaffat en ny grill som hon var så stolt över. Jag och Sonja tyckte att den skulle ha passat bäst som en blomkruka. Terrassen invigdes för i år och jag fyllde krukorna med blommor. Bara nu moffa minns vattna dem...

Jag plockade sju olika slags blommor, i fullständig tystnad. På morgonen när jag vaknade kom jag ihåg vad jag drömt om. Prins Carl-Philip av Sverige. No kidding... Mamma har redan börjat planera hurudan klänning hon ha ska på det kungliga bröllopet.

Nytt liv?

Idag vaknade jag av att någon ringde på dörren. Jag brukar aldrig öppna, vem skulle nu ringa på min dörrklocka med viktigt ärende?
Men jag var så sömnsnurrig att jag bara rusade upp och öppnade dörren. Bakom stod en man i postens kläder med ett paket. "Olis paketti", säger han, "aha", säger jag medan jag ruskar på huvudet. I samma stund kommer en granne förbi, "hei", säger han, jag besvarar häslningen. Står och stirrar dumt på blanketten jag ska skriva mitt namn på, ler lite generat och säger: "mä on vielä niin unenpöppörössä...", postmannen svarar: "niin, sitä voi vähän olla tähän aikaan aamusta". Får mitt paket och stänger dörren. Fattar att mitt nattlinne är upp och nervänt och att håret står på ända. Dessutom är kl 11:58. Fattar att postmannen säkert var ironisk.

Love it.

Jag funderar på studier, helt konkret, vad jag skall göra med bilen, med arbetet, med bostaden osv. Leker med tanken, reagerar och funderar på mina reaktioner. Det skulle vara nästa höst, då skulle jag ha råd att betala bort skulder, eller nästföljande höst, då skulle jag ha tid att spara lite pengar också. Kulturantropologi, och lingvistik vid sidan om. Amerikas indiankulturer och vår egen finska kultur intresserar mig. Helsingfors universitet, det har varit min första tanke, men såg nu att Oulun yliopisto också har kulturantropologi, och vet ni vad, en av deras huvudinriktningar är just "Amerikan alkuperäiskansat". Woah!

Oulu näst för mig? Få nu se.

Fick också ett annat "tecken" på att det är dags att ta steget ut i studievärlden när jag kollade på universitetens hemsidor. Några år sedan kände jag nästan ett sting av sorg när jag fattade att jag aldrig skulle komma att ha nån nytta av mina studentexamensvitsord. Då fick man nämligen bara poäng av de vitsord som man hade fått för typ högst 3 år sedan. Vet inte när detta har ändrats, men den gränsen finns inte mer. Nu står det "yo 1995 tai ennen" och "yo 1996 ja jälkeen". Woah!

My papers count once again! Jag får poäng för mina L! Det var inte i onödan jag tenttade och läste, skrev och klarade mig, oh the joy! Det känns som om alla dörrarna är öppna igen, att jag inte behöver börja om helt från början på nåt sätt.

Jag vet inte ännu vad jag kommer att göra, men förbereder mig inför tanken att överge det liv jag nu lever, ge mig in i något nytt. Varannan dag blir jag tveksam, vill ju resa, vill ju shoppa, men sedan klarar jag också av att tänka på hur liten del av mitt liv resorna är, och hur stor del min vardag har, en vardag som skulle kunna bli mycket bättre än vad den är nu. Kanske.

Vi ska nu se. I'm in the process of doing something, så långt är allt klart.


Just nu är jag förtjust i denna låt, texten, nåt i rytmen och musiken. Det är en salig blandning som jag blir glad av. Och musikvideon (ja, den är den officiella) är så hemsk att den är bra, hah. Jag har läst en del som Olavi Uusivirta har skrivit och han är underbar, använder ett härligt språk, fräscht och uppfinnigsrikt. Varenda mening var som en "fiest for the soul". Jag diggar honom. Dessutom är han född år 1983.

lycka är....

Lycka är.... att göra överraskningsbesök hos släkten, äta kardemummakaka och leka med hundvalpar.

Lycka är.... att cykla så hårt på smala gräsvägar att myggorna inte hinner ifatt dig.

Lycka är...... att låta blicken vila uppe i trädkronornas grönska och ljusets spel bland bladen.

Lycka är....... att klättra på fallna trädstammar.


Lycka är.... att se ut över vida vidder, låta blicken följa kurvor och spår.

Lycka är...... att blåsa maskrosfrön ut i till vindarna.

Lycka är..... att se insekterna flyga omkring bland blommorna.

Lycka är...... att komma hem en morgon och hitta världen översållad med små gnistrande diamanter.

Lycka är..... att gå längs med en kilometerlång sandstrand med ett spegelblankt hav bredvid och barnen lekande i vattnet.



Lycka är så mycket.

Jag känner mig alltid klarast, mest vaken, mest i kontakt med mig själv och mina känslor, när jag kommer hem från arbete mitt på natten eller tidigt på morgonen. Då känns det som om jag var kapabel till vad som helst, som om jag var mitt uppe i livet, redo att ta itu med saker och ting. Bestämd. Känslosam. På gott och ont. När jag sovit, försatt mig i dvala, är jag inrullad i bomull. Känner ingenting. Vill ingenting. Klarar inte av någonting.

Natten ger mig styrka. Att känna sig ensam där ute, lyssna på fåglarnas sång, på ljudet av de egna fotstegen, det är livet. Att bara stå stilla och känna sig ett med luften, med alltet. Då känns det som om jag hade styrkan för vad som helst. När jag är där ute. När samhällets ljud är som mest dämpade. När det alltid närvarande bruset av liv nästan tystnar. När det är ro.

Då kan jag tänka. Då kan jag känna att jag hör till, att jag är jag, att allt är möjligt.

tankar en tidig morgon

Jag grät när jag körde hem från arbetet på morgonnatten. Kände ångest och en oförklarlig känsla av förlust. Vanmakt.

Över språk som försvinner, över kulturer som dör. Över den västerländska livsstilens dominans.

Jag håller på att läsa en bok om indianerna i New York-regionen, om hur deras värld såg ut innan holländarna kom, innan de blev utkörda ur sina hemtrakter. Idag bor de i Kanada, på ett reservat. Deras språk, Munsee, är så gott som utdött.

Jag blir så förtvivlad när jag läser om Amerikas ursprungsbefolkning, över deras förlorade livssyn, över hur många språk som har försvunnit och hela tiden försvinner.

Har lite svårt att formulera mig.... men känner så starkt inför detta. Avskyr kylan och slösaktigheten i dagens livsstil, över "mig,mig,mig" och "ha,ha,ha". Över den fullkomliga avsaknaden av djup och kontemplitet.

Jag för min del tror att allt är länkat ihop, vi människor, naturen, luften, allting. Vi är en del av en oavbruten cirkel som rullat på i tusentals år. Men vad gör människorna nu? Förstör, söndrar och sprider ondska. Våldtar naturen, våldtar varandra.

Jag behöver mer kontakt, mera... lyssnande. På varandra, på naturen. På världsalltet, if you may. Att hitta heligheten, i oss själva och i världen runtomkring oss.

Harmoni. Hur negativ-bohemt det än låter.

Jag är så innerligt led på all destruktivitet som pågår.

Så undrar jag också var och när allt detta började. Var startade roten till allt det onda? Var det i de överbefolkade delarna av Central-Europa någon gång före medeltiden? Var det Romarriket? Vad fick människorna i nuvarande Amerika att så långt inpå det förra årtusendet leva i harmoni med sin omgivning, på ett sätt som inte belastade naturen? Där "att äga" inte kunde översättas eller förstås, eller ordet "skräp" inte existerade? När blev vi i Europa warped och missfoster ifråga om detta? När klev begäret fram, när började vi exploatera allting omkring oss?

Vi finnar är på sätt och vis lite närmare Amerikas ursprungsbefolkning i vissa avseenden. Vi är nära naturen, känner ett behov av att vara nära, i naturen. Vi har vår bastu, som i många avseenden fortfarande har en aura av helighet i vår kultur, ett ställe för inte enbart kroppslig, men också själslig rening.

Vår kultur har blivit stads-inriktad först efter andra världskriget, vi har varit isolerade från resten av Europa.

Men också hos oss har allt ändrats, och ändras hela tiden till det sämre. Och jag våndas. Över bristen på empati, på förståelse, på en vilja att förstå och leva tillsammans. Över bristen att försöka spela en gemesam melodi.

Att inte bry sig, sätta jaget framför allt annat. Det är vårt samhälles cancer. Och också jag är smittad.

Om jag trodde på återfödelse et al så skulle jag med säkerhet kunna säga att jag varit en indian i ett tidigare liv. Så intensivt brinnande är mitt intresse, min vilja, min längtan, min sorg och bedrövelse inför allt som har med dessa människor att göra. Emellanåt är det en fysisk smärta, en känsla av att världen omkring mig rämnar och faller ihop. En så intensiv sorg inför deras öde att jag gråter. Skönheten i deras kulturer, deras livsåskådning, deras språk, det är något oerhört.

Och jag vill vara en del av det. Jag vill lära mig, forska, förstå. Jag vill lära mig deras språk (hah, not happening, fortfarande finns det dussintals med olika), kunna hjälpa till att hålla dem levande, få människor att förstå att engelska inte är gud, "that every language has a soul of its own", ett sätt att se på världen och med varje språk som dör ut, dör också en del av mänskligheten, av all den visdom som vi samlat på oss under tusentals år. Vår värld är en sil som läcker, läcker på allt det viktiga. All djuphet och visdom, de djupa resonanserna som vi så lätthänt kastar åt sidan idag. Förbiser. Och det är just de sakerna som utgör grunderna till vår värld, våra kulturer, våra samhällen. Vi håller på att förstöra oss själva inifrån ut.

Världen idag är sjuk. På så många plan. Den får mig att må illa. Världen i mig får mig att må illa. Vi bara förstör, drar ner och skövlar när vi kunde åstadkomma så mycket vackert. Och det gör vi ju också, skapar skönhet, men alla de stora stygga vargarna med habegäret och makthungern i spetsen ser till att det som borde vara vår livsuppgift, att upprätthålla harmoni mellan människor, natur och vårt innersta, blir till sidospår på denna klot.

Kanske jag ändå borde börja studera kulturantropologi och lingvistik... Eller kanske det skulle göra mig ännu mer förtvivlad... Vem vet.

Fotosession

Igår fotade jag Elinas studentbild(er). Solen sken och hagen nära dem lyste gul av smörblommor. Havet glittrade nära intill och en böljande sjö av gräs ledde ner till stranden. Det var ett så fantastiskt underbart ställe. Höll på i ett par timmar, fick fina resultat och nu gäller det vara att börja editera allting.

De vackra omgivningarna och en vacker flicka, inte var det underligt att det kändes så bra. Här är några smakprov på vad vi fick till stånd, ingen av dessa är sådana som hon kommer att använda och de flesta har henne "utblurrad" (på flit). Men jag var så nöjd och glad att jag vill dela med mig en skymt av finheten, hih.

Studenten

Vi firade min kära kusin Elinas studentmössa i lördags. Jag bakade som en dåre dagarna innan och på lördagseftermiddagen var jag så trött att jag såg ut och betedde mig som ett spöke. Men roligt var det!

Jag bakade tre fyllkakor, sex ostkakor (hallon-jordgubb-choklad, mango, bailey's-choklad), en torrkaka, två plåtar med saltpiirakka, fyra rulltårtor...

Nedan några bilder på alstren.

(Marsipanen blev inte så fin här, med det var den sista jag gjorde, mitt på natten... och chokladen ser inte trevlig ut heller, måste öva mig mera... Blommorna till alla kakorna knypplade jag ihop de sena kvällarna i början på veckan, av sockermassa... roligt är det, men ack så arbetsamt. Håkade förresten att jag har satt kakorna i matchande kupor, hah, det var inte planerat.)

Det var också första gången på ungefär tio år som alla barnbarnen var på samma ställe, så ett foto var ett måste. (De flesta barnbarn är på samma ställe flera gånger i året, det är bara min lillebror som envisas med att hållas borta från de ställen släkten samlas på... Nu kom han dock, efter att Elina övertalade honom. Tåget från Kokkola var framme vid halva dagen och hem for han 17-tiden. En pika-käynti to say the least.... Men härligt att han kom, vi var alla så glada över det!). Och ser ni förresten att vi alla matchar? Det var inte planerat, :).