tankar en tidig morgon

Jag grät när jag körde hem från arbetet på morgonnatten. Kände ångest och en oförklarlig känsla av förlust. Vanmakt.

Över språk som försvinner, över kulturer som dör. Över den västerländska livsstilens dominans.

Jag håller på att läsa en bok om indianerna i New York-regionen, om hur deras värld såg ut innan holländarna kom, innan de blev utkörda ur sina hemtrakter. Idag bor de i Kanada, på ett reservat. Deras språk, Munsee, är så gott som utdött.

Jag blir så förtvivlad när jag läser om Amerikas ursprungsbefolkning, över deras förlorade livssyn, över hur många språk som har försvunnit och hela tiden försvinner.

Har lite svårt att formulera mig.... men känner så starkt inför detta. Avskyr kylan och slösaktigheten i dagens livsstil, över "mig,mig,mig" och "ha,ha,ha". Över den fullkomliga avsaknaden av djup och kontemplitet.

Jag för min del tror att allt är länkat ihop, vi människor, naturen, luften, allting. Vi är en del av en oavbruten cirkel som rullat på i tusentals år. Men vad gör människorna nu? Förstör, söndrar och sprider ondska. Våldtar naturen, våldtar varandra.

Jag behöver mer kontakt, mera... lyssnande. På varandra, på naturen. På världsalltet, if you may. Att hitta heligheten, i oss själva och i världen runtomkring oss.

Harmoni. Hur negativ-bohemt det än låter.

Jag är så innerligt led på all destruktivitet som pågår.

Så undrar jag också var och när allt detta började. Var startade roten till allt det onda? Var det i de överbefolkade delarna av Central-Europa någon gång före medeltiden? Var det Romarriket? Vad fick människorna i nuvarande Amerika att så långt inpå det förra årtusendet leva i harmoni med sin omgivning, på ett sätt som inte belastade naturen? Där "att äga" inte kunde översättas eller förstås, eller ordet "skräp" inte existerade? När blev vi i Europa warped och missfoster ifråga om detta? När klev begäret fram, när började vi exploatera allting omkring oss?

Vi finnar är på sätt och vis lite närmare Amerikas ursprungsbefolkning i vissa avseenden. Vi är nära naturen, känner ett behov av att vara nära, i naturen. Vi har vår bastu, som i många avseenden fortfarande har en aura av helighet i vår kultur, ett ställe för inte enbart kroppslig, men också själslig rening.

Vår kultur har blivit stads-inriktad först efter andra världskriget, vi har varit isolerade från resten av Europa.

Men också hos oss har allt ändrats, och ändras hela tiden till det sämre. Och jag våndas. Över bristen på empati, på förståelse, på en vilja att förstå och leva tillsammans. Över bristen att försöka spela en gemesam melodi.

Att inte bry sig, sätta jaget framför allt annat. Det är vårt samhälles cancer. Och också jag är smittad.

Om jag trodde på återfödelse et al så skulle jag med säkerhet kunna säga att jag varit en indian i ett tidigare liv. Så intensivt brinnande är mitt intresse, min vilja, min längtan, min sorg och bedrövelse inför allt som har med dessa människor att göra. Emellanåt är det en fysisk smärta, en känsla av att världen omkring mig rämnar och faller ihop. En så intensiv sorg inför deras öde att jag gråter. Skönheten i deras kulturer, deras livsåskådning, deras språk, det är något oerhört.

Och jag vill vara en del av det. Jag vill lära mig, forska, förstå. Jag vill lära mig deras språk (hah, not happening, fortfarande finns det dussintals med olika), kunna hjälpa till att hålla dem levande, få människor att förstå att engelska inte är gud, "that every language has a soul of its own", ett sätt att se på världen och med varje språk som dör ut, dör också en del av mänskligheten, av all den visdom som vi samlat på oss under tusentals år. Vår värld är en sil som läcker, läcker på allt det viktiga. All djuphet och visdom, de djupa resonanserna som vi så lätthänt kastar åt sidan idag. Förbiser. Och det är just de sakerna som utgör grunderna till vår värld, våra kulturer, våra samhällen. Vi håller på att förstöra oss själva inifrån ut.

Världen idag är sjuk. På så många plan. Den får mig att må illa. Världen i mig får mig att må illa. Vi bara förstör, drar ner och skövlar när vi kunde åstadkomma så mycket vackert. Och det gör vi ju också, skapar skönhet, men alla de stora stygga vargarna med habegäret och makthungern i spetsen ser till att det som borde vara vår livsuppgift, att upprätthålla harmoni mellan människor, natur och vårt innersta, blir till sidospår på denna klot.

Kanske jag ändå borde börja studera kulturantropologi och lingvistik... Eller kanske det skulle göra mig ännu mer förtvivlad... Vem vet.