Jag kom hem från villa på onsdagen, körde neråt och satt direkt ner på arbetsstolen. Tala om att vara trött på morgonen efter att ha vakat 24 timmar... Fick vara nästan en vecka på villan. U-N-D-E-R-B-A-R-T. Hade så fint, var stundvis så lycklig att jag inte visste hur jag skulle vara. Fotade med mina kära kusiner (Aino, Ellen, Erika o Emmi) på berge, fick varmt och slängde av oss kläderna och went skinny-dipping hela bunten. Guppade i vågorna och skrattade. Kära brodern kom till villa sent en kväll, pratade och umgicks. Mitt hjärta tänkte stocka sig av glädje. Av att sitta där på strandstenarna och se honom simma tillsammans med några av kusinerna. Att sista morgonen vakna tidigare än de andra och steka våfflor åt dem. Att kikna av skratt då man ligger tätt intill varandra i bastukammaren och skall sova och någon säger något fruktansvärt lustigt, eller hujedamej, släpper en fjärt. Så ligger man där, mostrar, barn och kusiner, de äldsta över 50, de yngsta under 10, och frustar en stund, överröstar myggornas sång. Att se blommorna man planterat i krukor frodas och trivas, sträcka sig mot himlen.
Av att äta en ordentlig tallrik med gröt varje morgon. Av att gå barfota. Att känna sig fullständigt fri och ledig, fri från alla kedjor angående utseende, fri från klockor, telefoner. Fullständigt avslappnad och mig själv.
Nu är jag tillbaka i södern och lider av värmen. Det finns ingen fräschhet i luften, ingen gnista som ingiver liv. Bara en avdankad känsla av att befinna sig i ett vakuum som inte rör på sig. Det känns som att kvävas. Nej, sommaren skall man inte tillbringa i en stad, min hjärna är inte gjord för det, den dör en smula.
Annars då...? Känner mig frustrerad och.... avmätt. Som om jag inte har nån kontroll mera, eller mer som om jag helt sitter vid sidan om saker. En ny slags känsla... en känsla av att permanent vara utanför... Vara en utböling. En excentriker som går sin egen väg. Vilket iofs inte behöver vara en dålig sak, och jag har egentligen valt det och är egentligen nöjd så. Men, i sommar har jag fattat just det, att jag vill vara den jag är, men att pga det så är jag annorlunda... Låter kufiskt, I know. Ibland skulle det vara lättare att vara mer som andra, vara i ett förhållande, träffa vänner, gå till stranden, laga mat och, ja... ni fattar. Jag tror inte att jag någonsin kommer att inleda en relation med en man, hela samspelet mellan könen är ett stort mysterium för mig och något jag nästan är rädd för, förstår det inte och vet inte hur jag skall vara.
Jag är en enstöring. Trivs allra bäst för mig själv, då kräver ingen något av mig, då är jag fullständigt lugn. Jag kan inte tänka mig att dela på mig själv, låta någon annan komma in i min sfär helt enkelt. Låta någon komma nära.
Jag har svårt att vara på tumanhand med folk, känner en sån press på vad jag skall säga eller göra, undviker bekanta i butiken. Kontakt är svårt.
Det känns i mycket som om jag följde med de andra från sidan om, från en annan dimension, ofta förstår inte min dimension den andra, ofta förstår den andra inte min. Alltmer känner jag mig annorlunda... Och jag vet inte ännu om jag tycker om den känslan eller inte... Kanske jag bara borde bli van, acceptera... Vet inte.
Problemet kanske är den att jag vill delvis nog vara den jag är, tror inte det går att ändra på, men jag vill kanske inte vara annorlunda. Jag vill inte känna mig utanför och vid sidan om. Eller nåt.
Peace out.
