Idag (eller igår, det är över midnatt) är det prick två år sedan min pappa dog. Nu skulle det vara skönt att vara i Kokkola, kunna besöka graven, vara nära honom.
Det är svårt att förstå helheten i att han är borta, svårt att greppa det definitiva i saken. För han är inte borta, inte egentligen. När jag sträcker mina tankar efter honom så är han där. Så levande. Och så är jag förvirrad för en stund.... är min pappa död...? För det känns inte så. Jag känner hans närvaro.
We're forever linked.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar