att gå

Jag sitter på arbetet igen, och är redan upp till halsen full med allt skit som strömmar ut från dessa lurar. Här sitter jag från 17 till 05, vilket betyder att jag egentligen sitter här till kl 06. Varför? För att klockorna förflyttas en timme bakåt kl 4... So this is truly awesome indeed.

Igår skulle jag gå till arbetet på morgonen, för första gången på väldigt länge. Hade packat väskan färdigt och var inställd på att stiga upp lite efter kl 5. Nå, när klockan slog 5:15 hörde jag hur regnet hamrade snällt och sakta på fönsterbläcket.... och jag bestämde mig för att sova en halvtimme till och istället köra till arbetet. Jag har inget emot regn, men jag kan ärligt erkänna, att regn kl 5 på morgonen i slutet på oktober lockar inte riktigt.

Istället gick jag hem från arbetet och lämnade bilen på p-platsen här. Det är skönt att gå i mörkret, vara anonym, lyssna på musik, tralla lite, dansa lite, vara som inne i en liten egen luftboll, helt ensam.



Idag så gick jag då till arbetet, eftersom bilen stod här. Det är praktiskt, man får ingen chans att slinka ur och hoppa in i bilen istället. Där gick jag då med kameran i högsta hugg, fotograferande här och där, njutande. Igår gick jag ett nytt objektiv, det sista för en tid, I'm sure, och jag kan helt enkelt inte annat än älska denna nya älskling. Helmanuell, kameran gör ingenting, allt ska ställas in för hand, and I'm loving it. Tung är den, mitt nya objektiv, en Nikon-klassiker i aluminium. Jag ska visa er vad den kan göra nästa gång jag skriver. It is a gorgeous little thing indeed.

Väl framme på arbetet satte jag mig i bastun, njöt av att känna svetten rinna överallt. Njöt av värmen, av att slappna av och frigöra mig själv mentalt från allt betungande. Finns det nåt bättre än en bastu? Näeh. Tänk vad fint att få vara finne och få vara en del av en sådan fin del av en kultur som bastubadandet.


För övrigt vill jag tipsa om en underbart vacker och "haunting" bok av Ian McEwan. Läste "On Chesil Beach" i Venedig och blev förtrollad, förbryllad, irriterad, sorgsen, förgrymmad, frustrerad, och i slutet... på nåt sätt tom, handfallen, förtvivlad. Det skulle bli en så fin film, kan redan se tonerna, musiken... men det är en bok som man inte kan göra en film av. Boken handlar om människors inre tankar, sätt att se på världen, konflikter, förståelse och the lack of it. Det handlar om missförstånd och att inte säga högt vad det är man tänker och tycker. Det handlar om hur "enkelt" det är att förstöra för sig själv, att förstöra för andra. Det handlar om kommunikationen mellan två människor. Ian McEwan är han som skrev Atonement, som blev film med Keira Knightley.
Läs "On Chesil Beach". Det är inte en tjock bok, mer som en novell. Vet inte om den finns på svenska eller finska, men McEwans engelska är vackert och lättförståeligt.