ett farväl (sort of)

Hör ni. Hör ni. Hör ni.
Jag hopped sides.

Dissade blogspot.
Flydde fältet.
Langade åt fienden.
Osv.

Jaa, jag for dit pepparn växer.

http://paulina.peppar.fi/blog/

Har funderat på det en längre tid och häromdagen tittade jag på allvar in.

Och liikade det jag såg.

På Peppar kan jag göra allt som jag kan här, plus the handlingen med bilder är enklare och jag får möjlighet att använda understreck och *gasp* genomstreck.
Och så känns det ärligt sagt lite bra att understöda det finlandssvenska, även om jag hatar just det ordet och aldrig, aldrig, ALDRIG, skulle kalla mig själv det.
Nej, svenskspråkig finländare är vad jag är, ifall man är tvungen att definiera det.
I de flesta fall associerar jag mig allra mest med the plain and simple: finne.

Anyway.

Följ länken, följ mig, *slår ut med händerna* följ mig mina lärjungar!

Paulina? Äh, vet ni, det var nåt jag kastade in... vet inte riktigt om jag tycker om det eller ej... Men kanske det är bra att mitt andra namn får sig en bit ära emellanåt, eller hur.

Egentligen borde vi alla göra det emellanåt, lufta våra andra namn en smula.

Reilu meininki, ey.

Nåja, såja.

End of story. End of an era.
Goodbye blogspot.

*tår*

06 My day

Ladies and Gentlemen, brace yourselves, this is going to knock your socks off.
Idag har varit en absolute bitterfitta dag. All around.
När den närmar sig sitt slut sitter jag här framför datorn i min pyjamas (fortfarande), med svidande ögon och en liten känsla av ångest som får mig att vilja dra ner väggarna omkring mig medan köttet omkring mina ben sakta smälter bort.

Men, let's take it from the top, shall we.

Jag vaknade klockan 13:30 och låg en stund i sängen och stirrade på det vita innertaket.
Sedan steg jag upp, satte på datorn och scrollade igenom nyhetsutbudet, plus alla de där andra sidorna jag metodiskt avverkar varje dag.
Tid? Cirka 1.5 timmar.
Sedan blev jag led internet och stängde av skärmen.

Efter att ha tittat mig omkring i vardagsrummet en liten stund, så bestämde jag mig för att dalla tillbaka i säng.
Så det gjorde jag, kröp ner under täcket och myste av välbehag.
Tog tag i boken jag höll på att läsa (pictured här under) och spenderade ett par timmar med de sista 1/3 av sidorna.
Medan jag läste lyssnade jag på en granne som tydligen renoverar sitt hem. På basen av mängden borrljud så ser väggarna där någonstans ut som en schweizerost vid det här laget.

Sedan grät jag så jag skakade för en stund. Snyftade ända ner från magbottnen.
Ibland blir man arg på böcker för att de spelar så starkt på dina känslor, oftast är man glad över just det. Denna gång var jag bara ledsen, över bokens händelser menar jag.
Dessutom fick boken mig att tänka på mitt eget liv, på mina egna val och efter att ha varit fullständigt nöjd i cirka fyra månader så kände jag plötsligt allting falla ihop omkring mig.
Så till slut grät jag lite av självömkan också.

Sedan lugnande jag ner mig och stirrade på det vita innertaket en liten stund igen.
Tills jag steg upp och satte mig framför datorn, igen. Och poppade lite popcorn för att dämpa den lilla hungern som sakta hade börjat bita i min magsäcks väggar.
En tid senare pratade jag med en god vän i telefon i 57 minuter, i sängen, under täcket, för där är hörbarheten bäst. På riktigt. Det var trevligt. Att prata menar jag.

Sedan steg jag upp, satte på datorn igen, svor för att klockan var 20:14 och Friends hade börjat kl 20.

Resten av kvällen kommer att gå i samma bana, förutom att jag borde få färdigt en fotobok som moffa skall få till julklapp och den ska vara inskickad senast kl 23:59 för att få den hemskickad innan julen.
Dessutom känner jag mig lite febrig igen så det blir väl att ringa arbetet och säga att jag inte syns på arbetsplatsen imorgon.
Det är ett samtal jag inte vill ringa.
Varför ska man känna sig som århundradets bov när man ärligt är sjuk och således borta från 112-trådarna?
Kanske jag istället bara blir frisk under natten.
Vem vet.

the strike is off!

Flygstrejken är förbi och jag sitter här och gråter.
How sad is that.
Det är något med flygplan som får mig att bli väldigt emotionell.
Så har det alltid varit, ända sen jag var liten och stod bakom stålstaketet på Kronoby flygfält och väntade på att mamma eller pappa skulle stiga ur planet.
Något inom mig flyger med när jag ser ett flygplan, något inom mig soar, vaknar till, sprittar.
Kanske jag behöver terapi.
Eller kanske det bara är en helt vanlig fetisch.
En tycker om fötter, en annan om gummistövlar, jag om flygplan.

Nu svämmar det i varje fall bara över.
Snart glider Finnairs A343:or igen över himlavalven, snart flyger A333:orna igen över Grönland mot New York.
Och jag blir så känslosam.

På bilden ser ni Nordamerikas östkust i skymningen och vingspetsen på en Airbus 330-300, med mig ombord. (Doh.)

*tystnad*

Kanske det faktiskt är dags att fara i säng.
(Jag försökte faktiskt, här tidigare. Men det funkade inte. Sängen var obekväm och sunkig. Istället har jag suttit här och författat tre blogginlägg på lika många timmar. Which is also sad.)

05 My definition of love

Jag sitter här och försöker plita ner nåt som låter ens lite fiffigt, men det ända som snurrar runt i tomheten som är min hjärna är Haddaway's "What is love". Iofs så gör det inte så farligt mycket, det är en medryckande sång, för en stund i varje fall.

(Jo, vågar säga det högt, erkänna min nördighet.)

Kärlek?
Jag har aldrig gett en personlig definition en enda tanke.
Den har alltid funnits där, som en bärande kraft i livet. Kärleken alltså.
Kärlek är för mig inte ord, det är gärningar, det är närvaro och framför allt trygghet.
Trygghet i att kunna vara 128% sig själv. Mig själv.
Och att ibland känna hjärtat flöda över av värme och glädje.

Kärlek är en kusins kram, en kär väns pöllå påhitt, en brors fyllesamtal, en liten fågels sång, en solstråle. Kärlek är en orolig mamma, att känna sig hemma, en moster som skickar vykort, en bekant doft, en visslande moffa.

Kärlek är ödmjukhet, öppenhet. En förmåga att se godhet. Kärlek är att tro

och att våga.

It's what makes the world go around.

Något sådant. I överlag tycker jag att kärleken får fortsätta att vara något delvis odefinierbart. Något lite mystiskt, något man inte riktigt kan sätta fingret på.

Kärleken är egentligen för stor och för djup för att en människa ska kunna ge den en definition. Och så ska det vara.
För kärleken är större och mäktigare än var och en av oss.

ty-ty-tykyilyä

Dagen min var riktigt trevlig, även om den började med the night from hell.

Mitt skifte från arbetet hade tyky-päivä och eftersom ingen av oss kom på nåt bättre så for vi och bowla.
Bowling är kul, speciellt då man lyckas få ihop några strike och spares.
Ja, då gör det ingenting fast alla naglarna går av ens.
För det gjorde de. Gick av alltså, naglarna.
Jag var bra på att bowla, och det kändes skönt. Att inte känna sig som en fullkomlig looser.
Och att få tuulettaa fritt och glatt.
(Hur säger man tuulettaa på svenska....? Ordboken säger "lufta, vädra, ventilera", men det går ju liksom inte att använda de orden i det här sammanhanget. "Jag ventilerade glatt" låter ju inte riktigt klokt.)

Sedan åkte vi 100m under markytan, djupt under Lojo körde vi. Till en gruva. En kalkstens sådan. Fick höra om gruvdriftens historia i Lojo (pågått ända sedan 1500-talet) och känna den fuktiga och råa luften där nere. Häftiga saker.

Ingen tyky-päivä är komplett utan en god måltid, eller hur.
Jag tyngde i mig en inrefilébiff.
Bara det dyraste duger när man själv inte behöver betala.
Det var ganska gott.

Sedan rullade vi hem.


Aj natten? Varför den var så hemsk?
Well, jag sov väldigt rastlöst, slängde mig hit och dit konstant, lyckades till och med få underlakanet över mig i nåt skede.
Huller om buller.

Och drömmarna då, såna intensiva drömmar. Som om man satt på en video i snabbläge. Det bara svischade bilder hit och dit.
Sedan fick jag så kallt så jag skakade, för att drypa av svett i nästa stund.

Jag tog fram febertermometern.
Den visade 38.4'C.
Oj.

Jag hoppas att jag överglänste den jäveln, för feber och jag går helt enkelt inte så bra ihop.
Nej du.
Här ska det brottas.

Nu drar jag mig iväg till drömmarnas land. Där solen alltid skiner och blommorna blommar.
(Eller så är den fylld med flygplan och Finnair logon, precis som mina drömmar förra natten. Eller en känsla av att kvävas, av fullständig ångest.
När jag tänker efter så.... tror jag det är nästan bäst att jag bara hålls vaken en stund till.)


******
(jag har ingen inspis med de där 30 dagarna just nu... eller orkar helt enkelt inte fundera på hur jag definierar kärlek, återkommer när jag fått nån slags lightbulbmoment)

springa i dimma

Idag vill jag bara springa in i dimman, gömma mig för mig själv och andra. Gräva ner mig i snön för en stund. Glömma världen, glömma mig själv.
Stanna tiden en smula.
It's just one of those days. With cramps.

Natten på arbetet var händelserik och intressant. Skottsår, knivsår, bränder, vapenhot, en död kändis, ja allt möjligt hände. Så sitter man där och kollar på kvällstidningarnas internetsidor, när får de veta, hur länge tar det innan blodhundarna sniffat upp saken och löpsidorna skriker ut nyheten med tjocka bokstäver i kattstorlek.
Det hände så mycket på en gång att jag bara väntade på flygkraschen eller ett tåg som kört ut.
It was one of those nights.

När jag steg ut i den riktiga världen igen såg allting ut som från en fantasivärld. Dimman höljde byggnader och träd, överallt var det en vithet, en blåhet. Snön på marken i höga drivor. Tystnad. Och lampornas spöklika sken.

Det känns befriande att fara ut med tripoden och kameran en tidig morgon efter nattarbete. Man renas. Andas ut. Och in.
Lugnar ner sig.
Alla sinnen på sin spets, alla känslor på ytan.
Som en förlängd dröm, en känsla av att långsamt domna bort.
Hyperaktivitet.

04 What I ate today

Jag har spenderat största delen av denna dag i sängen min, under mjuka täcken, inborrad i madrassen. Ätandet har haft en mindre roll.
Har ändå lyckats stjälpa i mig en skål med kvarg och naturell youghurt, toppad med linfrökross, vetekli och jordgubbssylt.
Innan jag for till arbetet hällde jag i mig ett glas med vatten tillsammans med en b-vitamintablett och två kapslar med fiskleverolja.

På arbetet har maten hittills bestått av några köttbullar, några nypor Raffel-chips och en hel del utsökt goda mandariner.
När morgonen gryr (gryr och gryr, det kommer fortfarande att vara mörkt när jag åker hem), så kommer jag att ha konsumerat ca 2l olika sorters grönt té, plus några fler mandariner.

Dessutom känner jag mig otroligt dum när jag berättar detta för er.

03 My parents

Jag skriver och skriver, och kommer ingen vart. Det blir för långrandigt, för djupt, för... allting. Så let's just take the short version, okay? För jag slår vad om att allas våra relationer till våra föräldrar emellanåt varit svåra och komplicerade, och kan fortfarande vara det. No need to dig into that ey.

Min mamma heter Seija. Hon lever.
Min pappa heter Pekka. Han är död.

Jag är skilsmässobarn, med allt vad det kan innebära.
(Kommer bl.a. inte ihåg att jag någonsin sett mina föräldrar ens krama varandra och då var jag ändå 16 när de slutgiltigt skilde sig.)

Men världen är full av skilsmässobarn och att min mamma och pappa funkade dåligt tillsammans gör dem långt ifrån någonting unikt.

Men unika är de, på många sätt.
Ta mamma till exempel, hon är knasig, lite pöllå rent ut sagt. Älskar att dansa nätterna igenom när hon får chansen, sjunger för fullt med i fartfyllda låtar (och gör det helt fel), drömmer om att få uppträda med någonting, skulle alltid gå klädd i tyllkjolar och böljande fållar ifall hon kunde, kunde sitta i timtal och gå igenom mina smycken och mitt klädskåp (visst få ja lån dähä, ooh, aah, du ha så myki kiva juttuna, ja vill o ha!), har fruktansvärt låg humor och kiknar av skratt emellanåt, klarar av att prata om precis allting (bravuren brukar vara kvalitén på innehållet i ändtarmen, i matbordet), hon gör fjärtandet till en show och samlar vykort och tavlor, ja och tyger och garn, och kippor och glas, och kristallkronor och böcker, och... hon är en hamster. Dessutom tycker hon inte om att städa och har alltid svårt att komma i tid.

(Okej... ni som känner mig mera än bra, bättre än ni kanske skulle vilja, nu vet ni vem ni kan skylla på för mina mindre... hm... trevliga drag.)

Mamma är alltid där, och vi rings ofta. Hon är inte en mamma som bakar bulla och delar ut hushållsråd blandat med visdomar på livets väg, nej, det har hon aldrig varit. Ibland har jag haft svårt med just det, att hon kan vara så vimsig, så känslosam när det gäller mina problem t.ex. Att när jag gråter så gråter hon, när jag skriker och ropar så skriker och ropar hon. När jag har ångest så har hon. Ibland har jag önskat att hon i de stunderna kunde klara av att vara den vuxna (eller mer vuxna), ruska om mig, kunna ta ett steg åt sidan och se situationen lite mer objektivt.
Men mamma är mamma, och perfekt precis så som hon är. Hon är färggrann, har energi och en lyster.
(Plus hon arbetar på banken, så hon har nog också en helt annan sida än vad jag just målade upp. Men egentligen tycker jag om just den knasiga sidan av mamma allra bäst.)

Pappa då.
Han var den som for till arbetet klädd i skjorta och slips med en svart salkku i högsta hugg. Varenda år skulle bilden bytas ut till en ny och alltid var hemmets skåp fyllda med Goldwell-produkter och Jyväs Hyvä-kex. Pappa var nämligen myyntimies och fick produkter av de andra myyntimiehet.
Han njöt av att köra och var alltid den som kuskade mig och min bror omkring. Dessutom berättade han Pepe-sagor åt oss när vi var små och dansade och sjöng Dirlandaa när han kom från bastun, naken ("on sulla muodot veenuksen, dadirlandirlandaa...."). Jag och min bror tjöt av skratt. Det är en av mina bästa minnen av pappa faktiskt. Egentligen var han väl lite pöllå han också, men det kom bara fram emellanåt.
Pappa var pedant ifråga om städning och kom alltid i tid och det var åt honom jag alltid ringde när det gällde något med bilen. Sällan hade han ett svar (pappa kammade hem noll poäng i händighetsanlagen), men det hörde alltid till. Till och med nu kan min första spontana tanke när det gäller nåt med bilen vara: "ja ringer åt pappa", för att i nästa sekund fatta att det inte går.
Pappa var alltid rakt på sak och tålde inga extra krusiduller och trix. Man visste alltid vilken åsikt han hade. Samtidigt gömde han mycket av det djupaste inom sig.

Jag har svårt att definiera min relation till pappa, på många sätt tyckte jag att vi först höll på att igen bygga upp en närmare, mer naturlig relation, när han tog och dog. Men jag visste alltid att jag och min bror var det allra viktigaste i världen för honom. Och det är det som är det viktigaste. Plus att jag känner att jag har frid med pappa, även om han dog alltför fort och alltför oförberett.

Och jo, detta var den korta versionen i all sin hiskelighet. Ta det lugnt, jag lider lika mycket som ni när/om ni läser detta. Vi får bara lida tillsammans.


Slänger till slut in några bilder. Random saker som fanns inskannade på min dator. Tydligen bara riktigt gamla saker, men so what fnatt.

Mycket lilla jag. Nyfödd. Och jo, det är en tomteluva som sitter på mitt huve. En gång tomte, alltid tomte.

Lillabrors dop.

Min första rinkkareissu i Saaripelto, vaaris hemgård i Vuolle, Kälviä.




Och så vigselfotot förstås.

stadsturen

Det finns få saker jag ogillar mer än shopping på lördagar. En av dem är att shoppa på decemberlördagar. En annan att shoppa på dagar då Stockmann har special-juttun på gång.
Då kan man ju tycka att det var en aning slött att vi lyckades pricka alla tre sakerna på samma gång.
Människomängden var bekvävande. Även om det ordet väl inte existerar.

Jag hittade delar till två julklappar, vilket ju var bra. Annars var resan mer en fight for survival än produktiv in i det minsta.

När vi kördes ut från Stockmannens butik kl 18 så skallade sydamerikanska toner på Kolmen Sepän aukio. Tre peruanska typer spelade upp smittsam musik med rytmer som fick mina fötter att stampa takten.
Dock förstår jag ej varför de tagit till sig de nordamerikanska stäppindianernas klädsel... Fjäderbonader galore.
Det klaschar liksom lite med panpiporna.
Som om sisilianska folkmusiker plötsligt bestämde sig för att uppträda iförda samernas nationaldräkt. Eller lite ditåt.
Peppande var det ändå.

*****
(Dessutom provade jag ett "nytt" objektiv, en Nikkor AI 105mm f2.5. Produktionsåret är 1980. Fyndade den för 150€ i en Nikon butik på Runebergsgatan. Det är frågan om ett av Nikons mest legendariska objektiv som tidigare fanns i varje trovärdig fotografs väska. Skarp som han där nere är den, t.o.m. vid f2.5. Dig it I do. Nu kan jag sälja min Micro-Nikkor 105mm f2.8, vilket betyder att jag på detta köp vinner ca 450€. Not bad.)

arjen romantiikkaa

Glamour i frukostbordet.

"Då man har dem så måste de ju användas", sa mor min. Hon har så rätt. Dessutom är det nåt fascinerande med kombinationen hushållspapper och en servettring av kristall.

Nu ska jag fortsätta hålla koll på vad morsan ställer till hemma hos mig, saker flyger och far, det ordnas och fejas. När hon försvunnit kommer jag att spendera följande månad med att lokalisera mina saker. Det är grejt.

(Mina 30 days är på hold tills jag igen har mitt liv för mig själv, hinner helt enkelt inte nu. Återkommer med den topicen senast på måndag.)

02 My first love

Jaa-a. Jag börjar med att berätta för er att förra natten hade jag Jake Gyllenhaal i min säng. I min dröm alltså. Vi kysstes. Det var trevligt. Mera sådant. Drömmar alltså. Eller varför inte in real life också.

My first love. Vem, var, hur? Kanske jag är lite abnormal, för jag har inga minnen av att ha varit förtjust i en enda människa innan högstadiet. Inga dagis-crush, inga lågstadie "vill du va me mig?"-lekar. Kommer ihåg att jag på lågstadie-discornas snurra flaskan-lekar när man skulle nämna de tre gulligaste/härligaste etc pojkarna, alltid rabblade upp den vanligaste ramsan: Jussi, David, Mikael. Det var the tune på de högre årskurserna i Chydenius skola. Men förtjust var jag inte, inget pirr i magen, inga känslor för nån. Fattade noll då de andra flickorna fnissade och hade sig om pojkar hit och dit.

Som jag sade i mitt tidigare inlägg, så tog jag till mina dagböcker för att luska ut min första tonårsförälskelse. Found it I did.

Så här skriver jag i dagboken:
"Det känns som om jag sprängs i bitar känslomässigt. Jag vet ju att han inte tycker om mig, jag tror att han tycker om ******, men ibland verkar det som om han tittade på mig, men det är inbillning tror jag. Han är så härlig, hans leende lyser upp allt och de vita tänderna är så jämna och fina, för att inte tala om ögonen, vilken färg de har är jag inte säker på, jag har aldrig kunnat komma så nära. Hans klädstil är ju inte världens bästa, men det är ju inte viktigt."

Och:

"Det här är inte någon tonårsförälskelse, utan någonting mer, det vet jag, för t.ex. Pia K har tyckt om ****** ända sedan sjuan, men inte har hon sagt ett ord till honom och inte blir hon alldeles knäsvag när han går förbi eller bara av att se honom."

Och ursäkta mig, men jag finner dessa quotes så "förtjusande":
"Det enda jag gör är att drömma om olika saker som skulle kunna hända, med det menar jag att han t.ex. kommer hit till oss och vill träffa mig och det ena med det andra, men allt är såå verkligt på nåt sätt. Jag vet ju att chansen är, om han nu skulle tycka om mig, mycket liten att vi skulle få växla ringar, men jag skulle får vara glad för ens en liten tid tillsammans. Det där med att man inte har nån aptit då man är kär är faktiskt sant, för jag har ingen aptit, och har inte haft det på ett par dagar heller."

Hur länge denna fas tog? En månad ungefär. Men det kändes ju som en evighet för en högstadie-elev.
Jag måste medge att denna typ hade jag helt glömt bort. Min andra förtjusning var av det grövre slaget och inföll sig på nian. Jag har en hel blå parfymerad dagbok dedikerad till det evinnerliga tjattrandet om han hit och han dit. Den boken vägrar jag fortfarande att öppna, det är helt enkelt för pinsamt. Det är denna andra förtjusning som jag alltid räknat som min första riktiga.

Efter det då? Inte så mycket att berätta. Några lama förtjusningar på gymnasiet, och... tja, låtom oss inte gå in på Pelastusopisto-tiden...

Har fortfarande inte upplevt ett ömsesidigt "tycker-om-dig"-fas, eller en sådan fas där allt varit äkta, tryggt och snyggt. Har varit naiv och blåögd. Är det ej mer.
Numera är det ca 6 år sedan en karl fått mitt hjärta att smäkta. Jag hoppas att jag inte behöver vänta lika länge till.

*säger hon som sitter hemma och väntar på att prinsen på den vita hästen ska galoppera in på gården*

introducing: me, the teenager

Nu, nu blir det nåt smaskigt. Jag håller på med en del research för mitt följande inlägg i 30-dagars resan, den om "my first love", och gör det genom att läsa mina gamla dagböcker (minnet är vad det är...). Jag kan berätta att det är ganska otrevligt. Något med mitt tonårs-jag och den personens juttuna känns lite... pinsamt. Hur många år ska det gå innan man kan skratta åt precis allting? Kan man någonsin?
Nå, i väntan på dag 02, så får ni här bekanta er med en 14-årig Hannahs betraktelser om sin familj. Jag bjuder på det. (Men, be warned, this is some rough shit.)

"Det är långfredag -98 och imorgon skulle jag vara trulli för sista gången (sic). Men tror nån att jag får det, va?! Knappast. Mamma ids inte söka fram min duk åt mig, och litar och tror inte alls på mig då jag säger att hon hade den sist, utan bara kommer in i mitt rum och börjar rota i mina lådor. Jag får väl ringa åt Johanna och säga att jag inte kan komma. Första gången jag måste svika en vän, och ännu pga en kärring som kallas Seija. Gubben är inte ett dugg bättre. Ropar och gormar dagarna i ända. Inget får man göra.

Nu har han förstört min påsk också. Han bryr sig bara om Johans välbefinnande och skiter i min. Så håller han ännu på med sin evinnerliga hamster-ramsa, som betyder att han går omkring och befaller mig att mata den och sånt. Som om jag inte skulle kunna göra det själv!!

Så mycket som jag glatt mig inför denhär påsken och så är allt förstört. De tvingar mig också att komma med på deras förbannade utflykter nånstans.

Och så är det vara Johan hit och Johan dit, aldrig ett ont ord om honom. Jag är alltid en "murkku" då jag alltid (understreckat två gånger....) ropar och gnäller. Han försöker inte ens förstå mig och t.o.m. Hilve sa att mamma ropar åt mig väldigt mycket.

Allt skall ses i deras perspektiv och aldrig i mitt. De kan inte aldrig ens förstå en enkel sak som tradition. Det känns som om de försöker riva upp mig med rötterna.

Jag är full upp till halsen med deras rop och irritation.

Aldrig en lugn stund.

Mamma vill sätta mig hos en psykolog för att jag ofta sitter i mitt rum med dörren stängd.

Alltid förstår hon bäst för att "hon är äldre". Det skulle vara hög tid för henne att få veta att det nu inte alltid är så. Och hon behöver inte upprepa allt som om jag vore döv. Ibland undrar jag om det finns ett enda ställe i hennes hjärna som inte fallit sönder. Allt är bra så länge jag är dem till lags, men direkt om man lite ens tycker annorlunda och dessutom att hon vet att den andra har rätt, så blir hon fly förbannad.

Ibland blir jag avundsjuk på Johanna och hennes familj. De har det så bra och aldrig som jag hört höjer de rösten. Rena himmelriket jämfört med vår "familj". Ordet "familj" betyder hos oss Seija, Pekka och Johan. Jag är utanför och kommer såklart alltid att vara det.

Hur många är de kvällar jag gråtit mig till sömns och hur många gånger har jag fått höra förskräckliga tilltalsord som fårr självaste Hin Håle att blekna. Det går inte att räkna. Alltid hårda ord.

Jag komemr antagligen aldrig att gifta mig. Efter att ha sett hur familjeliv är under min förbannade uppväxt orkar och vågar jag mig inte in på nåt sånt. Det är alldeles för sent för mig nu.

MITT LIV ÄR ETT ENDA HELVETE!" (understreckat typ fem gånger och skrivet så hårt att pappret nästan gått sönder)

*****

Charmerande eller hur. Martyr much.... Jag njöt speciellt mycket av hur jag fått höra "förskräckliga tilltalsord som fått självaste Hin Håle att blekna" och den fantastiska slutklämmen: "Det är alldeles för sent för mig nu."

*gapflabb*

01 Introduce yourself

Det är ju fint att ta dag nr 1 den första december, eller hur. Så där passande.

EDITEDITEDIT och RÖDPENNA

Nej vet ni vad, nu gör vi om det här. Hela texten kändes så präktig och ointressant. Fast kanske det är just det som jag är: ointressant alltså. Helt hur man tar det.

Till saken, vem denna fröken som knäpper på tangentborders knappar är. Hannah heter jag, och får därför alltid stava mitt namn för främmande människor. "Hannah, H-A-N-N-A-H". "Siis mitä....?" Och så tar man det igen. Tack mamma. Fyller någonting om precis 22 dagar (tror jag). Är inte säker på om det är 27 eller 28 tavlan kommer att visa. Hoppas på den lägre siffran.
Har alltid varit yngst överallt, men priset tog nog det faktum att jag var yngst i Finland i min yrkeskår när jag började mitt arbete som nödcentralsoperatör. Då kände jag mig teeny tiny.

Är i allmänhet en betraktare, tittar på folk, lyssnar på diskussioner, gillar att stå på sidan om så mycket mer än att tvingas ta en plats i the spotlight. Vill INTE ha uppmärksamhet, nej atte mig, det ska smältas in.

Är en visuell människa som hittar skönhet och allmän gullighet lite överallt. Det är ganska trevligt. Naturen är mer än pop, det är ett ställe där man kan andas.
Har hållit på med mitt yrke i snart nio år, hujedamej, och för tillfället smakar det riktigt bra. Det ger mig pengar att resa, vilket jag lever för. Världens städer lockar, allehanda äventyr. Språk och kulturer i massor. Give it to me and I shall rejoice.
Tillbringar allt för mycket tid hemma och träffar knappt några andra människor än Pjotr. Vem det är? Han är min personliga fésoldat. Tror jag. Åtminstone ser han ut så.
Jag vandrar i olika dimensioner, smakar på känslor och ord, viskar ut i alltet.
Har lätt till skratt och tårar plus en bokhylla överfylld med böcker.

Spontanitet är en dygd som framädlats till finess av mig. Inget tålamod, inga långsiktiga planer här inte. Spara pengar? "Vad betyder det...?" Vänta till nästa månad? "Att som va...?"

*tom frågande blick*

Och så tycker jag inte om spenatsoppa. Nej du. Plus, den som försöker få mig att äta russin och torkade plommon utsätter sig för en rak höger.

(ens lite na liiti bättre...?)