03 My parents

Jag skriver och skriver, och kommer ingen vart. Det blir för långrandigt, för djupt, för... allting. Så let's just take the short version, okay? För jag slår vad om att allas våra relationer till våra föräldrar emellanåt varit svåra och komplicerade, och kan fortfarande vara det. No need to dig into that ey.

Min mamma heter Seija. Hon lever.
Min pappa heter Pekka. Han är död.

Jag är skilsmässobarn, med allt vad det kan innebära.
(Kommer bl.a. inte ihåg att jag någonsin sett mina föräldrar ens krama varandra och då var jag ändå 16 när de slutgiltigt skilde sig.)

Men världen är full av skilsmässobarn och att min mamma och pappa funkade dåligt tillsammans gör dem långt ifrån någonting unikt.

Men unika är de, på många sätt.
Ta mamma till exempel, hon är knasig, lite pöllå rent ut sagt. Älskar att dansa nätterna igenom när hon får chansen, sjunger för fullt med i fartfyllda låtar (och gör det helt fel), drömmer om att få uppträda med någonting, skulle alltid gå klädd i tyllkjolar och böljande fållar ifall hon kunde, kunde sitta i timtal och gå igenom mina smycken och mitt klädskåp (visst få ja lån dähä, ooh, aah, du ha så myki kiva juttuna, ja vill o ha!), har fruktansvärt låg humor och kiknar av skratt emellanåt, klarar av att prata om precis allting (bravuren brukar vara kvalitén på innehållet i ändtarmen, i matbordet), hon gör fjärtandet till en show och samlar vykort och tavlor, ja och tyger och garn, och kippor och glas, och kristallkronor och böcker, och... hon är en hamster. Dessutom tycker hon inte om att städa och har alltid svårt att komma i tid.

(Okej... ni som känner mig mera än bra, bättre än ni kanske skulle vilja, nu vet ni vem ni kan skylla på för mina mindre... hm... trevliga drag.)

Mamma är alltid där, och vi rings ofta. Hon är inte en mamma som bakar bulla och delar ut hushållsråd blandat med visdomar på livets väg, nej, det har hon aldrig varit. Ibland har jag haft svårt med just det, att hon kan vara så vimsig, så känslosam när det gäller mina problem t.ex. Att när jag gråter så gråter hon, när jag skriker och ropar så skriker och ropar hon. När jag har ångest så har hon. Ibland har jag önskat att hon i de stunderna kunde klara av att vara den vuxna (eller mer vuxna), ruska om mig, kunna ta ett steg åt sidan och se situationen lite mer objektivt.
Men mamma är mamma, och perfekt precis så som hon är. Hon är färggrann, har energi och en lyster.
(Plus hon arbetar på banken, så hon har nog också en helt annan sida än vad jag just målade upp. Men egentligen tycker jag om just den knasiga sidan av mamma allra bäst.)

Pappa då.
Han var den som for till arbetet klädd i skjorta och slips med en svart salkku i högsta hugg. Varenda år skulle bilden bytas ut till en ny och alltid var hemmets skåp fyllda med Goldwell-produkter och Jyväs Hyvä-kex. Pappa var nämligen myyntimies och fick produkter av de andra myyntimiehet.
Han njöt av att köra och var alltid den som kuskade mig och min bror omkring. Dessutom berättade han Pepe-sagor åt oss när vi var små och dansade och sjöng Dirlandaa när han kom från bastun, naken ("on sulla muodot veenuksen, dadirlandirlandaa...."). Jag och min bror tjöt av skratt. Det är en av mina bästa minnen av pappa faktiskt. Egentligen var han väl lite pöllå han också, men det kom bara fram emellanåt.
Pappa var pedant ifråga om städning och kom alltid i tid och det var åt honom jag alltid ringde när det gällde något med bilen. Sällan hade han ett svar (pappa kammade hem noll poäng i händighetsanlagen), men det hörde alltid till. Till och med nu kan min första spontana tanke när det gäller nåt med bilen vara: "ja ringer åt pappa", för att i nästa sekund fatta att det inte går.
Pappa var alltid rakt på sak och tålde inga extra krusiduller och trix. Man visste alltid vilken åsikt han hade. Samtidigt gömde han mycket av det djupaste inom sig.

Jag har svårt att definiera min relation till pappa, på många sätt tyckte jag att vi först höll på att igen bygga upp en närmare, mer naturlig relation, när han tog och dog. Men jag visste alltid att jag och min bror var det allra viktigaste i världen för honom. Och det är det som är det viktigaste. Plus att jag känner att jag har frid med pappa, även om han dog alltför fort och alltför oförberett.

Och jo, detta var den korta versionen i all sin hiskelighet. Ta det lugnt, jag lider lika mycket som ni när/om ni läser detta. Vi får bara lida tillsammans.


Slänger till slut in några bilder. Random saker som fanns inskannade på min dator. Tydligen bara riktigt gamla saker, men so what fnatt.

Mycket lilla jag. Nyfödd. Och jo, det är en tomteluva som sitter på mitt huve. En gång tomte, alltid tomte.

Lillabrors dop.

Min första rinkkareissu i Saaripelto, vaaris hemgård i Vuolle, Kälviä.




Och så vigselfotot förstås.