Flygstrejken är förbi och jag sitter här och gråter.How sad is that.
Det är något med flygplan som får mig att bli väldigt emotionell.
Så har det alltid varit, ända sen jag var liten och stod bakom stålstaketet på Kronoby flygfält och väntade på att mamma eller pappa skulle stiga ur planet.
Något inom mig flyger med när jag ser ett flygplan, något inom mig soar, vaknar till, sprittar.
Kanske jag behöver terapi.
Eller kanske det bara är en helt vanlig fetisch.
En tycker om fötter, en annan om gummistövlar, jag om flygplan.
Nu svämmar det i varje fall bara över.
Snart glider Finnairs A343:or igen över himlavalven, snart flyger A333:orna igen över Grönland mot New York.
Och jag blir så känslosam.
På bilden ser ni Nordamerikas östkust i skymningen och vingspetsen på en Airbus 330-300, med mig ombord. (Doh.)
*tystnad*
Kanske det faktiskt är dags att fara i säng.
(Jag försökte faktiskt, här tidigare. Men det funkade inte. Sängen var obekväm och sunkig. Istället har jag suttit här och författat tre blogginlägg på lika många timmar. Which is also sad.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar