06 My day

Ladies and Gentlemen, brace yourselves, this is going to knock your socks off.
Idag har varit en absolute bitterfitta dag. All around.
När den närmar sig sitt slut sitter jag här framför datorn i min pyjamas (fortfarande), med svidande ögon och en liten känsla av ångest som får mig att vilja dra ner väggarna omkring mig medan köttet omkring mina ben sakta smälter bort.

Men, let's take it from the top, shall we.

Jag vaknade klockan 13:30 och låg en stund i sängen och stirrade på det vita innertaket.
Sedan steg jag upp, satte på datorn och scrollade igenom nyhetsutbudet, plus alla de där andra sidorna jag metodiskt avverkar varje dag.
Tid? Cirka 1.5 timmar.
Sedan blev jag led internet och stängde av skärmen.

Efter att ha tittat mig omkring i vardagsrummet en liten stund, så bestämde jag mig för att dalla tillbaka i säng.
Så det gjorde jag, kröp ner under täcket och myste av välbehag.
Tog tag i boken jag höll på att läsa (pictured här under) och spenderade ett par timmar med de sista 1/3 av sidorna.
Medan jag läste lyssnade jag på en granne som tydligen renoverar sitt hem. På basen av mängden borrljud så ser väggarna där någonstans ut som en schweizerost vid det här laget.

Sedan grät jag så jag skakade för en stund. Snyftade ända ner från magbottnen.
Ibland blir man arg på böcker för att de spelar så starkt på dina känslor, oftast är man glad över just det. Denna gång var jag bara ledsen, över bokens händelser menar jag.
Dessutom fick boken mig att tänka på mitt eget liv, på mina egna val och efter att ha varit fullständigt nöjd i cirka fyra månader så kände jag plötsligt allting falla ihop omkring mig.
Så till slut grät jag lite av självömkan också.

Sedan lugnande jag ner mig och stirrade på det vita innertaket en liten stund igen.
Tills jag steg upp och satte mig framför datorn, igen. Och poppade lite popcorn för att dämpa den lilla hungern som sakta hade börjat bita i min magsäcks väggar.
En tid senare pratade jag med en god vän i telefon i 57 minuter, i sängen, under täcket, för där är hörbarheten bäst. På riktigt. Det var trevligt. Att prata menar jag.

Sedan steg jag upp, satte på datorn igen, svor för att klockan var 20:14 och Friends hade börjat kl 20.

Resten av kvällen kommer att gå i samma bana, förutom att jag borde få färdigt en fotobok som moffa skall få till julklapp och den ska vara inskickad senast kl 23:59 för att få den hemskickad innan julen.
Dessutom känner jag mig lite febrig igen så det blir väl att ringa arbetet och säga att jag inte syns på arbetsplatsen imorgon.
Det är ett samtal jag inte vill ringa.
Varför ska man känna sig som århundradets bov när man ärligt är sjuk och således borta från 112-trådarna?
Kanske jag istället bara blir frisk under natten.
Vem vet.