introducing: me, the teenager

Nu, nu blir det nåt smaskigt. Jag håller på med en del research för mitt följande inlägg i 30-dagars resan, den om "my first love", och gör det genom att läsa mina gamla dagböcker (minnet är vad det är...). Jag kan berätta att det är ganska otrevligt. Något med mitt tonårs-jag och den personens juttuna känns lite... pinsamt. Hur många år ska det gå innan man kan skratta åt precis allting? Kan man någonsin?
Nå, i väntan på dag 02, så får ni här bekanta er med en 14-årig Hannahs betraktelser om sin familj. Jag bjuder på det. (Men, be warned, this is some rough shit.)

"Det är långfredag -98 och imorgon skulle jag vara trulli för sista gången (sic). Men tror nån att jag får det, va?! Knappast. Mamma ids inte söka fram min duk åt mig, och litar och tror inte alls på mig då jag säger att hon hade den sist, utan bara kommer in i mitt rum och börjar rota i mina lådor. Jag får väl ringa åt Johanna och säga att jag inte kan komma. Första gången jag måste svika en vän, och ännu pga en kärring som kallas Seija. Gubben är inte ett dugg bättre. Ropar och gormar dagarna i ända. Inget får man göra.

Nu har han förstört min påsk också. Han bryr sig bara om Johans välbefinnande och skiter i min. Så håller han ännu på med sin evinnerliga hamster-ramsa, som betyder att han går omkring och befaller mig att mata den och sånt. Som om jag inte skulle kunna göra det själv!!

Så mycket som jag glatt mig inför denhär påsken och så är allt förstört. De tvingar mig också att komma med på deras förbannade utflykter nånstans.

Och så är det vara Johan hit och Johan dit, aldrig ett ont ord om honom. Jag är alltid en "murkku" då jag alltid (understreckat två gånger....) ropar och gnäller. Han försöker inte ens förstå mig och t.o.m. Hilve sa att mamma ropar åt mig väldigt mycket.

Allt skall ses i deras perspektiv och aldrig i mitt. De kan inte aldrig ens förstå en enkel sak som tradition. Det känns som om de försöker riva upp mig med rötterna.

Jag är full upp till halsen med deras rop och irritation.

Aldrig en lugn stund.

Mamma vill sätta mig hos en psykolog för att jag ofta sitter i mitt rum med dörren stängd.

Alltid förstår hon bäst för att "hon är äldre". Det skulle vara hög tid för henne att få veta att det nu inte alltid är så. Och hon behöver inte upprepa allt som om jag vore döv. Ibland undrar jag om det finns ett enda ställe i hennes hjärna som inte fallit sönder. Allt är bra så länge jag är dem till lags, men direkt om man lite ens tycker annorlunda och dessutom att hon vet att den andra har rätt, så blir hon fly förbannad.

Ibland blir jag avundsjuk på Johanna och hennes familj. De har det så bra och aldrig som jag hört höjer de rösten. Rena himmelriket jämfört med vår "familj". Ordet "familj" betyder hos oss Seija, Pekka och Johan. Jag är utanför och kommer såklart alltid att vara det.

Hur många är de kvällar jag gråtit mig till sömns och hur många gånger har jag fått höra förskräckliga tilltalsord som fårr självaste Hin Håle att blekna. Det går inte att räkna. Alltid hårda ord.

Jag komemr antagligen aldrig att gifta mig. Efter att ha sett hur familjeliv är under min förbannade uppväxt orkar och vågar jag mig inte in på nåt sånt. Det är alldeles för sent för mig nu.

MITT LIV ÄR ETT ENDA HELVETE!" (understreckat typ fem gånger och skrivet så hårt att pappret nästan gått sönder)

*****

Charmerande eller hur. Martyr much.... Jag njöt speciellt mycket av hur jag fått höra "förskräckliga tilltalsord som fått självaste Hin Håle att blekna" och den fantastiska slutklämmen: "Det är alldeles för sent för mig nu."

*gapflabb*