stadsturen

Det finns få saker jag ogillar mer än shopping på lördagar. En av dem är att shoppa på decemberlördagar. En annan att shoppa på dagar då Stockmann har special-juttun på gång.
Då kan man ju tycka att det var en aning slött att vi lyckades pricka alla tre sakerna på samma gång.
Människomängden var bekvävande. Även om det ordet väl inte existerar.

Jag hittade delar till två julklappar, vilket ju var bra. Annars var resan mer en fight for survival än produktiv in i det minsta.

När vi kördes ut från Stockmannens butik kl 18 så skallade sydamerikanska toner på Kolmen Sepän aukio. Tre peruanska typer spelade upp smittsam musik med rytmer som fick mina fötter att stampa takten.
Dock förstår jag ej varför de tagit till sig de nordamerikanska stäppindianernas klädsel... Fjäderbonader galore.
Det klaschar liksom lite med panpiporna.
Som om sisilianska folkmusiker plötsligt bestämde sig för att uppträda iförda samernas nationaldräkt. Eller lite ditåt.
Peppande var det ändå.

*****
(Dessutom provade jag ett "nytt" objektiv, en Nikkor AI 105mm f2.5. Produktionsåret är 1980. Fyndade den för 150€ i en Nikon butik på Runebergsgatan. Det är frågan om ett av Nikons mest legendariska objektiv som tidigare fanns i varje trovärdig fotografs väska. Skarp som han där nere är den, t.o.m. vid f2.5. Dig it I do. Nu kan jag sälja min Micro-Nikkor 105mm f2.8, vilket betyder att jag på detta köp vinner ca 450€. Not bad.)

arjen romantiikkaa

Glamour i frukostbordet.

"Då man har dem så måste de ju användas", sa mor min. Hon har så rätt. Dessutom är det nåt fascinerande med kombinationen hushållspapper och en servettring av kristall.

Nu ska jag fortsätta hålla koll på vad morsan ställer till hemma hos mig, saker flyger och far, det ordnas och fejas. När hon försvunnit kommer jag att spendera följande månad med att lokalisera mina saker. Det är grejt.

(Mina 30 days är på hold tills jag igen har mitt liv för mig själv, hinner helt enkelt inte nu. Återkommer med den topicen senast på måndag.)

02 My first love

Jaa-a. Jag börjar med att berätta för er att förra natten hade jag Jake Gyllenhaal i min säng. I min dröm alltså. Vi kysstes. Det var trevligt. Mera sådant. Drömmar alltså. Eller varför inte in real life också.

My first love. Vem, var, hur? Kanske jag är lite abnormal, för jag har inga minnen av att ha varit förtjust i en enda människa innan högstadiet. Inga dagis-crush, inga lågstadie "vill du va me mig?"-lekar. Kommer ihåg att jag på lågstadie-discornas snurra flaskan-lekar när man skulle nämna de tre gulligaste/härligaste etc pojkarna, alltid rabblade upp den vanligaste ramsan: Jussi, David, Mikael. Det var the tune på de högre årskurserna i Chydenius skola. Men förtjust var jag inte, inget pirr i magen, inga känslor för nån. Fattade noll då de andra flickorna fnissade och hade sig om pojkar hit och dit.

Som jag sade i mitt tidigare inlägg, så tog jag till mina dagböcker för att luska ut min första tonårsförälskelse. Found it I did.

Så här skriver jag i dagboken:
"Det känns som om jag sprängs i bitar känslomässigt. Jag vet ju att han inte tycker om mig, jag tror att han tycker om ******, men ibland verkar det som om han tittade på mig, men det är inbillning tror jag. Han är så härlig, hans leende lyser upp allt och de vita tänderna är så jämna och fina, för att inte tala om ögonen, vilken färg de har är jag inte säker på, jag har aldrig kunnat komma så nära. Hans klädstil är ju inte världens bästa, men det är ju inte viktigt."

Och:

"Det här är inte någon tonårsförälskelse, utan någonting mer, det vet jag, för t.ex. Pia K har tyckt om ****** ända sedan sjuan, men inte har hon sagt ett ord till honom och inte blir hon alldeles knäsvag när han går förbi eller bara av att se honom."

Och ursäkta mig, men jag finner dessa quotes så "förtjusande":
"Det enda jag gör är att drömma om olika saker som skulle kunna hända, med det menar jag att han t.ex. kommer hit till oss och vill träffa mig och det ena med det andra, men allt är såå verkligt på nåt sätt. Jag vet ju att chansen är, om han nu skulle tycka om mig, mycket liten att vi skulle få växla ringar, men jag skulle får vara glad för ens en liten tid tillsammans. Det där med att man inte har nån aptit då man är kär är faktiskt sant, för jag har ingen aptit, och har inte haft det på ett par dagar heller."

Hur länge denna fas tog? En månad ungefär. Men det kändes ju som en evighet för en högstadie-elev.
Jag måste medge att denna typ hade jag helt glömt bort. Min andra förtjusning var av det grövre slaget och inföll sig på nian. Jag har en hel blå parfymerad dagbok dedikerad till det evinnerliga tjattrandet om han hit och han dit. Den boken vägrar jag fortfarande att öppna, det är helt enkelt för pinsamt. Det är denna andra förtjusning som jag alltid räknat som min första riktiga.

Efter det då? Inte så mycket att berätta. Några lama förtjusningar på gymnasiet, och... tja, låtom oss inte gå in på Pelastusopisto-tiden...

Har fortfarande inte upplevt ett ömsesidigt "tycker-om-dig"-fas, eller en sådan fas där allt varit äkta, tryggt och snyggt. Har varit naiv och blåögd. Är det ej mer.
Numera är det ca 6 år sedan en karl fått mitt hjärta att smäkta. Jag hoppas att jag inte behöver vänta lika länge till.

*säger hon som sitter hemma och väntar på att prinsen på den vita hästen ska galoppera in på gården*

introducing: me, the teenager

Nu, nu blir det nåt smaskigt. Jag håller på med en del research för mitt följande inlägg i 30-dagars resan, den om "my first love", och gör det genom att läsa mina gamla dagböcker (minnet är vad det är...). Jag kan berätta att det är ganska otrevligt. Något med mitt tonårs-jag och den personens juttuna känns lite... pinsamt. Hur många år ska det gå innan man kan skratta åt precis allting? Kan man någonsin?
Nå, i väntan på dag 02, så får ni här bekanta er med en 14-årig Hannahs betraktelser om sin familj. Jag bjuder på det. (Men, be warned, this is some rough shit.)

"Det är långfredag -98 och imorgon skulle jag vara trulli för sista gången (sic). Men tror nån att jag får det, va?! Knappast. Mamma ids inte söka fram min duk åt mig, och litar och tror inte alls på mig då jag säger att hon hade den sist, utan bara kommer in i mitt rum och börjar rota i mina lådor. Jag får väl ringa åt Johanna och säga att jag inte kan komma. Första gången jag måste svika en vän, och ännu pga en kärring som kallas Seija. Gubben är inte ett dugg bättre. Ropar och gormar dagarna i ända. Inget får man göra.

Nu har han förstört min påsk också. Han bryr sig bara om Johans välbefinnande och skiter i min. Så håller han ännu på med sin evinnerliga hamster-ramsa, som betyder att han går omkring och befaller mig att mata den och sånt. Som om jag inte skulle kunna göra det själv!!

Så mycket som jag glatt mig inför denhär påsken och så är allt förstört. De tvingar mig också att komma med på deras förbannade utflykter nånstans.

Och så är det vara Johan hit och Johan dit, aldrig ett ont ord om honom. Jag är alltid en "murkku" då jag alltid (understreckat två gånger....) ropar och gnäller. Han försöker inte ens förstå mig och t.o.m. Hilve sa att mamma ropar åt mig väldigt mycket.

Allt skall ses i deras perspektiv och aldrig i mitt. De kan inte aldrig ens förstå en enkel sak som tradition. Det känns som om de försöker riva upp mig med rötterna.

Jag är full upp till halsen med deras rop och irritation.

Aldrig en lugn stund.

Mamma vill sätta mig hos en psykolog för att jag ofta sitter i mitt rum med dörren stängd.

Alltid förstår hon bäst för att "hon är äldre". Det skulle vara hög tid för henne att få veta att det nu inte alltid är så. Och hon behöver inte upprepa allt som om jag vore döv. Ibland undrar jag om det finns ett enda ställe i hennes hjärna som inte fallit sönder. Allt är bra så länge jag är dem till lags, men direkt om man lite ens tycker annorlunda och dessutom att hon vet att den andra har rätt, så blir hon fly förbannad.

Ibland blir jag avundsjuk på Johanna och hennes familj. De har det så bra och aldrig som jag hört höjer de rösten. Rena himmelriket jämfört med vår "familj". Ordet "familj" betyder hos oss Seija, Pekka och Johan. Jag är utanför och kommer såklart alltid att vara det.

Hur många är de kvällar jag gråtit mig till sömns och hur många gånger har jag fått höra förskräckliga tilltalsord som fårr självaste Hin Håle att blekna. Det går inte att räkna. Alltid hårda ord.

Jag komemr antagligen aldrig att gifta mig. Efter att ha sett hur familjeliv är under min förbannade uppväxt orkar och vågar jag mig inte in på nåt sånt. Det är alldeles för sent för mig nu.

MITT LIV ÄR ETT ENDA HELVETE!" (understreckat typ fem gånger och skrivet så hårt att pappret nästan gått sönder)

*****

Charmerande eller hur. Martyr much.... Jag njöt speciellt mycket av hur jag fått höra "förskräckliga tilltalsord som fått självaste Hin Håle att blekna" och den fantastiska slutklämmen: "Det är alldeles för sent för mig nu."

*gapflabb*

01 Introduce yourself

Det är ju fint att ta dag nr 1 den första december, eller hur. Så där passande.

EDITEDITEDIT och RÖDPENNA

Nej vet ni vad, nu gör vi om det här. Hela texten kändes så präktig och ointressant. Fast kanske det är just det som jag är: ointressant alltså. Helt hur man tar det.

Till saken, vem denna fröken som knäpper på tangentborders knappar är. Hannah heter jag, och får därför alltid stava mitt namn för främmande människor. "Hannah, H-A-N-N-A-H". "Siis mitä....?" Och så tar man det igen. Tack mamma. Fyller någonting om precis 22 dagar (tror jag). Är inte säker på om det är 27 eller 28 tavlan kommer att visa. Hoppas på den lägre siffran.
Har alltid varit yngst överallt, men priset tog nog det faktum att jag var yngst i Finland i min yrkeskår när jag började mitt arbete som nödcentralsoperatör. Då kände jag mig teeny tiny.

Är i allmänhet en betraktare, tittar på folk, lyssnar på diskussioner, gillar att stå på sidan om så mycket mer än att tvingas ta en plats i the spotlight. Vill INTE ha uppmärksamhet, nej atte mig, det ska smältas in.

Är en visuell människa som hittar skönhet och allmän gullighet lite överallt. Det är ganska trevligt. Naturen är mer än pop, det är ett ställe där man kan andas.
Har hållit på med mitt yrke i snart nio år, hujedamej, och för tillfället smakar det riktigt bra. Det ger mig pengar att resa, vilket jag lever för. Världens städer lockar, allehanda äventyr. Språk och kulturer i massor. Give it to me and I shall rejoice.
Tillbringar allt för mycket tid hemma och träffar knappt några andra människor än Pjotr. Vem det är? Han är min personliga fésoldat. Tror jag. Åtminstone ser han ut så.
Jag vandrar i olika dimensioner, smakar på känslor och ord, viskar ut i alltet.
Har lätt till skratt och tårar plus en bokhylla överfylld med böcker.

Spontanitet är en dygd som framädlats till finess av mig. Inget tålamod, inga långsiktiga planer här inte. Spara pengar? "Vad betyder det...?" Vänta till nästa månad? "Att som va...?"

*tom frågande blick*

Och så tycker jag inte om spenatsoppa. Nej du. Plus, den som försöker få mig att äta russin och torkade plommon utsätter sig för en rak höger.

(ens lite na liiti bättre...?)

en kvällshälsning

Och så hade gymcoachen gått och ändrat på mitt gymprogram. Mera kg:n, flera toistona. Tackar, sa hon och gnydde sig igenom programmet. Röven i vad utmattad jag var efter den pärsen. Halsen känns rå och sjuk efter den sista flåsturen på crosstrainern. Men så ska det väl va, he ska kännas så in i norden.

När jag kom hem började jag smått plocka saker här och där. Hänga upp kläder (vad ska man förresten göra när kläderna inte längre ryms i skåpen...?), tömma ur random plastpåsar här och där (som man kan hitta trevliga saker som ruttnade selleristjälkar i) och så plötsligt fann jag mig mitt inne i ett rasande städa-ur-stadie där burkar och buteljer flög överallt omkring. Jag tog mig an mitt badrum.
Slängde bort nästan alltihop som samlats i hyllorna. Gammalt smink, gamla schampoon och hudkrämer. Till slut hade jag två plastpåsar proppfulla. No kidding. Och det gick fort, jag var som ett jehu, lät inget stoppa mig.
Det är ganska hemskt att se hur mycket man samlat på sig under åren, men aldrig använt. Bl.a. Clinics krämer, läppstift av Dior och YSL, inga billiga saker direkt.
Jag hittade ett av de första ögonskuggorna jag köpt, den första sminkgrejen jag köpt på en båt osv. Men stannade inte upp för att bli sentimental, slängde allt.

Jag hade fortfarande kvar alla mina gamla parfymer, det är inte frågan om många (typ fem), men jag har inte tidigare velat slänga bort dem. Too many memories så att säga.
Jag pausade en smula, doftade på dem alla, och alla möjliga minnen flödade plötsligt omkring. Några fina, flera mindre fina.
Sedan slängde jag bort alltihopa.

Jag hittade också alltmöjligt, örhängen, halsband, som jag inte sett på länge, små saker och ting här och där.
Det som fick mig att se rött var att hitta två "rör" med bomullspads. Har precis just köpt ett rör. Nu har jag tre. Nå, det är inte frågan om några dyra saker precis, men vad som verkligen fick mig att vråla för en sekund var att jag hittade alltsomallt 12 oanvända Venus-rakblad. Och, jag har just köpt ett nytt paket. Nå, nu har jag tillräckligt för att klara mig igenom de nästa tio åren.

Nu känner jag mig lätt som en fågel.
Bara att ta mig an de andra rummen näst.
Hiphej.

(Orsaken till min städiver, eller i varje fall en stor bidragande orsak: mamma kommer på besök på torsdag....)

30 days

Så, detta vill kära A att jag ska ta itu med. So be it then. Jag börjar senare idag, eller kanske imorgon. Känner mig redan nervös inför resan.
För att föra kedjan vidare så utmanar jag härmed Mia, Maja och Jusu. Get on with it, you know you want to.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 - Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

rödhetens lov

För en stund sedan steppade jag omkring på gården och såg ut så här. Som en blob, en diffus klump bestående av... något. Jag hade just spenderat hela förmiddagen (och en bit av eftermiddagen också) under sköna täcken, inborrad i madrassen, mjukt snarkande, omringad av alla möjliga drömmar och en telefon som snoozade var tionde minut. Himmelriket.
Sen när man äntligen stiger upp så är man virrig som en hög tax i bollen. Allt är suddigt, allt är upp och ner.

Kylan är trist på det sättet att allt som innebär bilen måste planeras.
Bilen måste ju värmas upp innan den kan startas. Dessutom så är stolparna på bara vissa klockslag.
Which is not nice.
Nu brummar värmen ändå på, i väntan på min avresa till gymmet.

Idag är jag stolt över mig själv.
Oh ja. Jag har nämligen agerat rörmokare alldeles på egen hand.
De ni.
Badrummets lavoar har varit stockad en tid, så jag tog tag i metalldelen där under, skruvade lös den och drog ut en stor toppa med hår och sånt.
Ja, det gjorde jag, under våldsamma kväljningsattacker.
Det är nämligen det absolut värsta jag vet.... att plocka upp luktande hårrester ur avloppen.
På riktigt. Jag har en gång kastat upp i samband med ett sådant förvärv.

Kalla mig vek, men I can't help it.

Efteråt steppade jag då på gården en stund, och märkte att min klädsel hade ett visst färgtema.
Rödluvan kanske? Eller nåt. Lyste gjorde jag i varje fall, där jag trippade fram.

Post-processing

När man fotar med en systemkamera måste man också ha att göra med olika bildredigeringsprogram, speciellt om man fotograferar i RAW-format, som jag gör. Vad är RAW? Det är, som namnet säger, en rå bild. Den andra formen är JPEG. När man öppnar en jpeg bild så ser man en bild som kameran ändrat på, en bild som är kompresserad, och i och med det, så har också en hel del information blivit bortslängt. Bilden är alltså redan till en del processerad och inte mera original. RAW är just det, fullständiga originalet in all its glory, med hela färgfrekvensen kvar, med alla kurvor intakta. Du som fotograf och bildredigerare har fullständig kontroll över vad som händer nu med bilden. Man kan justera ljuset, gräva fram detaljer ur skuggor och highlights, ändra på vitbalansen mm. Du kan göra nästan allt. Which is absolutely wonderful, and necessary. Jag går inte tillbaka till jpeg.
RAW-bilder kräver alltid redigering, en hel del knackande på datorn.

Och det, mina vänner, bryr jag mig inte så mycket om. Jag klarar av att göra basic saker, som kontrast, skärpa osv, men jag orkar inte hålla på o pilla hit och dit med bilderna i all evighet. För mig är ögonblicket när jag tittar genom sökaren det allra heligaste, det som är IT med att fota. Inte att knäppa på datorn i efterhand.
Något som lättar trycket på knäppandet är att det finns en hel del tillfogande som snabbar upp proceduren. Färdiga modeller man kan använda. Till exempel saker som kallas actions. Sådana finns gratis att ladda ner från internet i massor.

Vad jag gjort, är att jag har köpt några färdiga sets som jag ofta använder. De passar inte alla bilder, och slutresultatet kräver en hel del pillande av mig själv innan jag är nöjd. När jag använder en action så är det alltså inte bara att trycka på automaten och bilden är färdig, nej, men jag får en schablon jag kan arbeta med, som jag kan ha som utgångspunkt, och det är det som lättar upp mitt arbete.
Vill ni ha exempel? Det ska ni få. Här ser ni originalbilden och den som jag har redigerat tillsammans med en action. Originalbilden är precis just det, originalet, med låg kontrast, låg skärpa etc. Inte mycket att se på, men det är just så det ska vara.

Original. Ljuset är okej, men kommer inte till sin rätta i färgfotot. Fokuseringen på ögonen är perfekt. Exponeringen är bra. Basic sakerna är alltså som de ska.

Här har ni slutresultatet. Ett av mina favoritporträtt. Actionen heter "BW Mink".

Originalet. Piccadilly Circus i London. En square-crop (gillar sådana) och allt är annars också helt okej.

Men den är ännu bättre såhär. Ett av mina favorit-actions som heter "Waterlily". Gillar tonen den ger bilderna, ljusheten.

Originalet. Min kära kusin och kummityttö Emmi pjasar sig som vanligt.
Grunderna är igen i skick.

Samma bild med en actions som kallas "Heiress". Blir ju lite teko, men det passar ändå in på en del bilder, tycker jag.

Platt, gråaktig, precis som en RAW bild ofta ser ut. Men kompositionen är okej.

Lite crop, lite action med tweak och voila! vi har det här. En action som heter "Mademoiselle".

*******

Så nu vet ni ett av mina bildrecept, eller ett av de sätt jag går tillväga för att få ett slutresultat jag är nöjd med. Alla bilder är olika, vissa kräver mer arbete än andra, vissa är fina med actions vissa bäst så naturliga som möjligt. Det är alltid olika.

De actions som jag använder är från Florabella Collection. Jag har två sets: Luxe och Spring II. Båda innehåller ett tiotal olika actions, men jag använder egentligen bara 3-4 st av dem. http://florabellacollection.com/blog/

Ett annat ställe som jag använt är: http://www.thecoffeeshopblog.com/
Där är allt gratis.

Flera finns, det är bara att googla actions så får man alla möjliga trevliga resultat.

tom hjärna

Jag har en jobbig vecka bakom mig. Arbete, en kryssning och alldeles för lite sömn. Inte så underligt då att jag igår efter nattskiftet sov till kl 18 eller att jag idag på lediga dagen sov till kl 15. Fy.
Lördagsdygnet var tungt. Uppe tidigt, iväg till Glasdalen, därifrån till Tölö, därifrån tillbaka till Glasdalen, därifrån till Kantvik, därifrån köra via Sjundeå hem till Virkby för att meddetsamma fortsätta till arbetet för att vara på alerten ända till kl 7 på morgonen. Jag kan berätta att det är sällan man känner en sådan trötthet som den som infann sig kl 4 på morgonen. Mådde fysiskt illa, hela kroppen darrade och allt kändes oöverkomligt till största grad. Usch.

Vad jag gjorde i Tölö?
Jag var i Kristuskyrkan på adventsbasar. That's svenska metodiskkyrkans högkvarter i huvudstaden. Sonja, min moster, bad mig baka kakor till kaffet och hjälpa till här och där före, under och efter basaren. Det gjorde jag ju så gärna. Tre glögg-ostkakor bakade jag och glädje mig över de höga minusgraderna, allt ut på balkongen bara. Behändiga saker.
Jag har nu och då varit i Kristuskyrkan, på julfester, på andra happenings, och jag tycker om atmosfären där. Det är en verklig liten gemenskap, där allt görs tillsammans, ända från köksduties till planering av gudstjänster.
Man slinker lätt in bland folket.
Där gick jag och hjälpte till vid kaffebordet, minglade bland gamla Tölö-damer klädda i minkpäls och med fingrarna gnistrande av diamanter (söta tanter) och barn som sprang omkring och lekte bland kyrkbänkar som flyttats åt sidan.
Jag tror att jag aldrig tidigare lyckats prata så grann högsvenska som jag gjorde på lördagen. Är nästan stolt.
De svenskspråkiga i Helsingfors är som ur en annan värld, känner mig alltid en aning avvaktande och nästan smått ängslig i sällskap med dem. Vet inte hur jag ska vara eller säga saker och ting. Det är så formellt, så högtravande på nåt sätt. Uppstyltat. Och jag blir en aning rädd att jag ska säga något fel, eller på fel sätt. Något kokkolanskt som de inte helt enkelt fattar.

Trevliga människor är de, men språket... jag har så svårt med högsvenskan. Det är som ett främmande språk för mig, rytmen, klangen, allting.

På tal om språket, så skrollade jag igår igenom tv-kanaler och kom in på FST5. De visade Colorado Avenue, och blev så in i hjärtat glad att höra hemtraktens dialekt på tv. Det var en nästan religiös upplevelse och jag satt som förstenad framför rutan, sög i mig varenda ord. Skrattade förtjust. Klappade nästan händerna i min iver.
Det är mitt språk. Dialekten.
Fast jag inte själv pratar dialekt (mer Kokkola-talspråk) så är dialekten för mig det allra renaste, det allra finaste, den mest äkta svenskan. Den är lika med hem för mig. Den är hemma.
Den är som en varm, mysig filt, som mammas kram, som moffa och hans juttuna, som en fläkt av barndoms lekar. Som lycka och ro. Och den är lika med jag. Min identitet.

He er he.

Språket, det finaste arvet

Denna kvinna är den största orsaken till att mitt modersmål idag är svenska. Min Helli-fammo, och mammas. Moffas mamma. En stark kvinna som ensam uppfostrade sina tvillingar och arbetade bl.a. som sömmerska för att få ihop pengar. Jag minns att hon alltid bakade Tant Hannas-kakor och gjorde kalendrar som julklappar åt släkten. Ett förkläde hade hon alltid kring midjan och håret i en tunn fläta. Hon dog när jag var 11 år gammal. Vi barnbarnsbarn (7 st på den tiden) hade egna blommor som vi fick kasta ner på kistan när den sänktes i marken.

Det är faktiskt så, att alla andra släktgrenar är finska. Helli-fammo och hennes släktled är den enda svenska. Pappas sida är helt finsk, mammas mammas sida är helt finsk, moffas pappas sida är, så vitt jag vet, helfinsk.
Tänk vad en enda människa kan åstadkomma, vilket arv hon gett mig. Det svenska språket. Ganska otroligt faktiskt.
En del av äran går nog också till min Ritva-mummu, mammas mamma. Hon kom från en stenfinsk familj, men hade svenskspråkiga kusiner som inte pratade finska, vilket fick till stånd att hon lärde sig svenska. Dessutom rörde hon sig i en grupp som hade svenska som umgängesspråk när hon var ung. På det viset träffade hon moffa min. Ja, Ritva-mummu pratade faktiskt svenska med sina barn, vilket är ganska otroligt, med tanke på att hon egentligen var väldigt finskspråkig. Moffa var inte mycket hemma under tiden min mamma och mina mostrar var små, så ifall mummu pratat finska, kan det bra hända att det starkare språket blivit finska, och hur hade det då gått med mitt svenska språk? Svårt att säga.

Bilden ovan är tagen 1924 då Helli-fammo var 19 år gammal. Folkdräkten hon har på sig hänger hemma i mitt klädskåp för tillfället. Den är grön och röd och så fin så.

Mitt släkte har många starka kvinnor, långlivade kvinnor, och fick för mig att försöka rabbla upp dem ur minnet när jag sitter här på arbetet. Kom ihåg ganska många av dem faktiskt.


* Eeva-mummu (pappas mamma) heter Tervo i flicknamn och är hem från Sievi, hennes mamma igen var en Niskanen (från Savo-hållet). Mer vet jag inte eftersom mummus föräldrar dog när hon var liten och det finns knappt någon information.

* Veikko-vaaris (pappas pappa) mamma hette Laina Rantala i flicknamn. Henne minns jag, en matriark med 13 barn, många barnbarn och ännu mer barnbarnsbarn. Jag känner ingen av dem. En av pappas kusiner har faktiskt gått i KSH och KSG ett par år före mig, hon är hem från Öja och heter Pia. Kommer inte ihåg efternamnet... Svenskt är det i varje fall, vaaris syster gifte sig med en svenskspråkig man. Men kontakten mellan släktingarna på pappas sida är mycket minimal, vilket är lite underligt. Mammas sida som är helt tvärtom.

* Ritva-mummus (mammas mamma) flicknamn var Rauharinne. Hennes mammas, min Essu-mummus (som dog i början på 2000-talet), flicknamn var Annelin. Hennes mammas, Selmas (alltså min mummus mummus) flicknamn var Tillström. Hon var hem från Saarijärvi, så svenskspråkig var hon inte, men hon kunde svenska, lärde sig det i en fabrik i Jakobstad dit hon kom för att arbeta. På Ritva-mummus pappas sida heter familjen Raasu, och kommer från Summa by nära Fredrikshamn. Sten (min mammas vaari) och hans bröder ändrade efternamnet till Rauharinne. Låter ju en aning bättre, eller hur.
Via Annelin-sidan har jag flera svenskspråkiga släktingar i Kokkola, i samma ålder som jag, med efternamn som Hellsten (Ritva-mummus svenskspråkiga kusins barnbarn) och Kronström (via ingifte i en svensk släkt; Sulos, Essu-mummus brors, barbarnsbarn) . Det är ganska häftigt, att vi alla är ättlingar till Selma från Saarijärvi.

* Moffas sida då. Moffas pappa hette Rinne, så egentligen skulle mammas flicknamn vara det, men så är det inte, eftersom moffas pappa aldrig varit närvarande i moffas liv. (Jag är släkt med Joel och Jalmari Rinne, skådespelarna.) Istället heter de Nygård, som Helli-fammo. Fammos mamma hette Ida Åsmus och längre bakåt byts Nygård ut mot Pelo, från Nedervetil.
Via denna släktgren är jag troligen släkt med de flesta svenskspråkiga i Kokkola med omnejd, i varje fall om man går tillräckligt långt bak i tiden. Fammo har ett släktträd som går till slutet på 1500-talet och där figurerar flera kända Kokkola-namn, bl.a. Kankkonen.

Många namn, många grenar.

Jag baserar min släkt på kvinnor, männen spelar knappt någon roll. Det är kvinnorna som varit de ledande gestalterna, de, som man kommit ihåg. Flera ensamförsörjare, flera matriarker, flera fruar med hett temperament.
Jag känner mig stolt över att vara det nyaste tillskottet i släktträdet och jag hoppas att jag klarar av att förvalta arvet efter alla dessa kvinnor väl. Jag är som ett pussel, byggd utav många bitar av människor som kommit före mig.
Mitt mål är att samla så mycket information som möjligt, intervjua moffa, mummu, vaaris syster, moffas syster, banda in deras berättelser och minnnen. Så att de inte glöms bort. Så att de små bitarna av information bevaras till eftervärlden.

Det börjar bli bråttom.
Det blir att planera inför nästa semestervecka, ta med skrivdon och en bandspelare. Besöka åldringarna.

(Ursäkta det råddiga skriveriet, min hjärna går inte på full gång idag, för många tidiga morgnar bakom mig...)

Reval

Vad jag har gjort det senaste dygnet? Slintat omkring. Big time.
Först på en båt, sedan på andra sidan en större vik i en snötyngd stad.
Bara för att slinta lite till på ännu en båttur.
Hejhopp.

Egentligen är kryssningar till Tallinn ganska onödiga.
Speciellt det att man sitter förankrad vid bryggan hela natten medan alla ombord på båten tävlar vem som är fullast och sliskigast.
Fast man kan nog ha roligt också, som jag hade igår.
Mot all odds.

Dessutom så var pirssin vår fylld med pensionärer som dansade hela natten igenom.
Speciellt en +70-årig tant i sidenklänning som var nästan ner i spagat i samband med en fartfylld twist. Ja, hon t.o.m. kom på jatkot till disco-sidan.
Så beundransvärt.
Jag vill vara som hon när jag är +70.

Den ende av vår grupp som tog sig iland på morgonen?
Eta moi. (paus för ryggdunk och hurrarop)
Sov hela två timmar, icke-oavbrutet, men var ändå klarvaken kl 9.
Ett pissisgäng inhiberade vår lilla hyttgång och höll på med ett hyttgångsparty till kl 7.
Which was nice.
16-åringar som grälar och härjar i fyllan.
Voila!

Vädret var ju också trevligt.
Vågrätt sprutande snö och hårda pustar.
Sket i det och byltade på mig.
Slirade omkring i gamla stan ett par timmar.
Med ett par skor med släta sulor.
På oaurade små vägar.
På isiga kullerstenar.
I oppförsbacke.
Slint, slint, tappa fotfästet, förlora balansen.
På nytt och på nytt.

Nu har jag så sjuka inre lårsmuskler och ljumskar (det är tydligen de delar man använder när man slinter och har sig) att jag inte vet hur jag ska vara.
Dessutom mår jag ännu illa av övergången till Helsinki.
Storm.
Major vind.
Majora vågor.
Förbud att gå ut på däck.
Dörrar låsta.
Krascha in i väggar.

Snurr i huvudet.
En liten spya.

Hemma=Heaven

adresser

Titta vad jag har köpt: en adressbok. Halleluja!
Hör jag mina vänner också andas ut? De som tre gånger i månaden får förfrågelser av mig om deras adresser?
Nu torde det bli en ändring på den kalabaliken.
(Ifall jag alltså inte tappar bort också denna lilla Moleskin...)

Nu är det bara att börja samla ihop alla mina adresser någonstansifrån.
Den gamla kalendern där alla fanns är som sagt försvunnen.
Inte till mycket hjälp just nu direkt.

Dessutom, kommer ni åldringar ihåg hur det fanns allamöjliga adressböcker, mina vänner-böcker etc. etc., i butikerna när vi var små? I alla former och färger, allamöjliga saker att skriva ner allt mellan himmel och jord i.
Swisha fram till today och denna lilla svarta bok var den enda jag hittade. DEN ENDA.
Och då skurrade jag omkring en hel del i min jakt.

Är det bara internet nuförtiden?
Vart har alla fina skrivböcker försvunnit...?
Vart har "skriva för hand" överhuvudtaget gått och gömt sig?
(säger hon som fick skrivkramp i handen när hon försökte skriva upp ett enkelt recept häromdagen....)


(Ps. JB (kodnamn i detta skede), jag har din adress nu, jag lovar, det är den första jag skriver ner i denna lilla svarta bok, cross my heart.)

daddy cool

Visste ni att jag har världens coolaste moffa?
Nu vet ni.
Han använder pilotsolglasögon när han läser Kalle Anka. Inomhus.

today was a today

35mm f2 1/6s ISO3200 (yep, it was pritti dark indeed)

Lördagen spenderades med de här underbara typerna. De får alltid fart på mig. Ankomsten deras betyder alltid att jag får speed-date'a med dammsugaren, trasan och diskborsten. Ni skulle se mig. Idag städade jag hela lägenheten på 1.5 timmar. Från absolut kaos till tomma hörn och kanter, från dammtussar överallt till glans och glimma. Jag får en känsla av att jag sitter i någon annans hem.


We took a walk. Ut till Liessaari. Och möttes av en magisk skog täckt av snö. Fick t.o.m. Lappland-vibbar under grangrenar dignande av snö. Världen var plötsligt självlysande. I luften virvlade snöflingor omkring.
Fullständig vinterbliss.

Det höll på att bli mörkt, mycket mörkt, men jag och Ellen shot away med kamerorna ändå. Uppade ISO'n på nytt och på nytt, tills 3200 var fyllda. Heja grynighet!

Vi träffade också på en sjungande tomte i skogen. Där satt den bara på en stubbe och trallade på. Det var nästan så att jag ville brista ut i några "Hej tomtegubbar..." på bumsen.

Snön knarrade under våra fötter och vi rullade några snöbollar.
(Som ähum... avslutade sina liv i huvuden och ryggar på flera av oss inblandade.)

Vi stopplade hemåt genom en skog så mörk att inga rötter eller hål syntes. Men snön gav luften ett skimmer som ledde oss mot rätt håll. Svartvintern är slut, åtminstone tillfälligt.
På bron över mot fastlandet drog vinden in sina äss. Sprutade isspikar vågrätt mot våra ansikten och fick oss att kura ihop oss som igelkottsungar i vinteridet. Fort, fort över!
Emot oss kom en man bärande på en brödpåse. Säkert på väg till villan.
Vi stannade och tittade efter honom. Mysighet personifierat!

Kvällen avslutades med frusna pizzor (som värmdes i ugn), varm kakao med vinterkryddor och en hel del tända ljus.
Julstämning ohoy.

sommarballonger

Efter alla mina kyliga strapatser idag så grävde jag ner mig i sommarbilder för en stund. Lärde mig att göra diptycher. Härliga tider.
Mindre härligt är det faktum, att jag tänkt göra en fotobok om villasommaren till julklapp åt mostrar och moffa. Den skall vara färdig inom en vecka, eftersom då går rabatten på -20% ut på blurb.com.
Problemet?
Jag har ca 1500 oediterade RAW-bilder från just sommaren.
Med poängtering på oediterade.
Men let us not despair, utan bara njuta en liten stund av en somrig bris, en havslig svalka och en knippe färggranna ballonger.

(Märker ni att något fattas på den nedersta bilden...? Jag ger er en vink: det är frågan om något blått. Just det, den blå ballongen. Den stackarn gav upp leken, exploderade och försvann. Så där bara. Kanske den inte orkade konkurrera med det blåa havet och den blåa himlen.)

wintrighet

Idag lät jag min halsduk flyga fritt. Långt ute på en brygga. Vinden ven i tystnaden. Det var vackert.
Och lite kallt.
Världen är vit, snön täckte allting på torsdag morgon, dränkte in hus och stuga, skog och mark.
Det blev vinter på en gång.


Jag provade också på hur varmt vattnet var, med strumpbyxorna på mig.

Ganska kallt måste jag nog säga.
Isen small och brakade när jag pilade i. Ekade i tystnaden.

Resultet blev inte det bästa, men jag hade ingen lust att gå i igen.
Kände mig en aning nedkyld liksom.
Tur så har man vinterstövlar med ullfoder.
Sådant tycker nämligen kalla fötter om.

To go the distance har varit dagens melodi.
En sådan här bild får man när man står på kanten av en livligt trafikerad ex-riks etta.
Försöker att inte slinta ut i vattnet med sina hala skor.
Pilar över vägen som en vessla när jag är färdig.
Ser sådär nonchalant ut när folk tittar undrande på mig.
Som om det var fullständigt naturligt att trippa med högklackade stövlar i diket in the middle of nowhere.
Med kameran slängd över axeln.
And that quirky swagger.

En stor kopp med het té passar perfekt just här och nu.

Stadstur

Jag tänkte inte komma upp ur sängen imorse. Huvudet var som förstenat, kroppen som cement. Tydligen har spurtar ett pris.
Men hittade mig ändå i Helsingfors centrum sent omsider.
Det blev ett besök hos den mest underbara glasögonbutik man kan tänka sig. En fantastisk plats där gångna tider kan anas, där personlig betjäning är A och O och där man får förtjust gräva efter skatter.
Runebergin Silmälasi heter stället och hittas på Runebergsgatan 61, nära Töölön Kisahalli. Hittas också på Facebook (!).

Ägaren är en ung man med en passion för glasögon. Lite nördig av sig, berättar gärna och mycket. Förklarar och belyser. Och pratar kirjakieltä, vilket låter bedårande i den omgivningen. Han köper upp gamla glasögonskalmar var han än hittar dem. Inte begagnade, utan nygamla, oanvända, från 1950-talet framåt. Det mesta han har är därför unikt. Och ack så härligt... Tänk er, rad på rad med vintage glasögon... Smäkta mitt hjärta.
Han köper in lite nytt också, men föredrar de gamla, säger att de är av så mycket bättre kvalitet (vissa handgjorda, han berättade om hur glasögonframställningen nuförtiden är fullständigt massatuotantoa som är belagd till de billiga länderna), och så är modellerna så mer mångsidiga, de har en historia.

Jag provade och provade, suckade och njöt. Par efter par. Kunde inte bestämma mig. En annan kvinna kom in och började prova, sa att hon aldrig kan gå därifrån utan minst två par nya glasögon... Ägaren drog fram lådor åt oss att titta igenom. Där provade vi och grävde, oh'ade och ah'ade förtjust. Vintage Dior, vintage Lacroix, vintage alltmöjligt. Så utsökt vackra saker. Kvinnan räckte fram skalmar åt mig att prova, "tuo sopis sun ihonväriin", "sovita tuota, mun mieleks" och jag provade. Så kom ägaren fram med en låda med Cazal-glasögon. Gjorda i Väst-Tyskland på 80-talet. Han bar fram dem som skatter, berättade att de är rariteter. Varenda extra peng som han får så far han med till en viss samlare som har en samling på 200 par av Cazal glasögon, och köper några par av honom, till butiken alltså, att sälja vidare.
Och vet ni, jag blev förtjust i just en av dessa. De är quirkiga, de är annorlunda, de är häftiga saker. Och dem får jag sätta på min näsa om bara några dagar. Underbart.

Det var ockå dags att uppdatera min synstatus med ett syntest. Vi gick bakom ett grönt sammetsdraperi och jag satte ner mig på en stol. Ägaren berättade att detta rum har varit syntestrum sedan 1970-talet då butiken öppnades och då var det meningen att det skulle vara tillfälligt, innan man hittade på nåt bättre. Det är ganska många år sedan. Då skruvades också syntestprojektorn från 50-talet fast i väggen och med den gjorde han testet. Det fick mig att mysa. Retro-faktorn gick i höjden liksom.
Testet gick till precis som det går till hos optikerkedjorna, på samma sätt, bara att här så förklarade ägaren åt mig vad det var han sökte efter, vad han såg. Ja, han t .o.m. märkte att jag borde ha mindre styrka än vad jag senast fått. Det fick han fram genom att sätta en lins med mina nuvarande styrkor, plus en lins med +-styrkor och sedan lysa med ficklampa genom dem.
Jag fattade inte så mycket, men han förklarade att han ser på hur reflektionen beter sig och vet utifrån det ifall det är dags att gå uppåt i styrkorna, eller neråt. Det var ganska häftigt, tyckte jag, riktigt hands-on så att säga. Och han såg meddetsamma att jag inte borde ha de styrkor jag har på mina nuvarande glasögon.

Oj, vad jag var nöjd när jag gick ut. En skattkammare, det är vad det stället är. Och där kommer och går så intressanta typer, hela tiden. Plus åldringar som har varit kunder sedan stället öppnades. (Nuvarande ägaren tog över efter att den ursprungliga gick i pension tidigare i år, eller ifjol.) Där går människor som förstår sig på glasögon, vill ha nån personlig touch, fattar idéen med vintage och unikhet. Vill accessoariera sig med just glasögonen och vill gå sin egen väg. Det sa jag åt ägaren, att det måste vara ett roligt arbete, att träffa så många personligheter hela tiden. Han nickade och sade att jo, ibland är det nån som stannar hela dan och går igenom hans förråd, tar av sig jackan och går ut och äta emellanåt, bara för att komma tillbaka efter det.
En riktig neighbourhood-joint så att säga.
Eat that Nissen, Instrumentarium och alla ni andra! Ni har just förlorat en kund.

Jag var vrålhungrig när jag gick ut i novembermörkret, hoppade på spårvagnen till Stockmann och raka vägen upp till restaurangerna. Äter gärna just där, där var man beställer maten och tittar på medan kockarna tillreder den. Lax med tsatsiki och rotfrukter blev det denna gång. Måste sluta ögonen en stund, gudomligt gott.

Sista etappen var Delikatessen. Där säljs (såvitt jag vet som enda plats i Finland) Hari Tea. And I happen to love said tea. Det är organiskt, det är bomullstépåsar, det är otroliga dofter och äkta smaker. Dessutom gillar jag texterna på deras paket, the inspirational touches. Tyvärr finns inte alla sorter som nämns på téfirmans hemsida till salu här, men I'll live med bl.a. nedanstående godsaker. Prova dem ifall ni får en möjlighet till det. Jag rekommenderar.

Tom Jones

Man känner sig som en sexbomb när man kommer från gymmet. Så där att man sätter på en förförisk gång, smeker sig samtidigt lite om höfterna och känner hur de plötsligt blivit 20cm smalare. Ett leende leker på läpparna och man gnolar på nån kiva låt. Det liksom sprutar endorfiner och välbefinnande. Plötsligt är allt möjligt och du är underbar, ursnygg och fantastiskt fin på alla sätt och vis.
Just då ska man helst undvika att titta sig i spegeln. Isåfall kan tyvärr verkligheten slå dig lite på fingrarna. Som att du är lika röd i ansiktet som din tröja, som att ditt hår hänger i stripor, som att den där sömniga sängkammarblicken egentligen är pur trötthet och dina andetag låter mer som en flåsande norshörnings samtidigt som den där gungande gången beror mer på att dina ben är så mjuka och kaputta att de knappt klarar av att bära din kroppshydda.

Men vi glömmer de, va. Ikväll är jag en sexbomb uppe på my high horses. Utstrålar oövervinnerlighet och dekadens.
Njuter av att känna hur blodet firrar runt i kroppen, hur mjuka mina leder känns. Hur duktig jag var idag, hur fint jag spurtade.
För det gjorde jag, oj så jag spurtade. I did not give up!
*tuuletus*

(Så behöver vi inte nämna att nämnda spurt var de sista minuterna av den 10min långa avslutningsspurten på crosstrainern, ele va, det är liksom oväsentligt. Vi säger maraton istället.)

Lite stirrig börjar jag nog bli. Nu en über-stor mugg med härlig örtté, lite tv och sen i säng.
Sounds like a plan, ey.
Imorgon iväg till storstan ett varv, via Stockmann och uppiffa skafferiet med Hari te (världens godaste) och testa nya glasögon i världens finaste lilla independent glasögonbutik som säljer gamla skalmar från 1950 framåt. Hör av mig sen ifall det blir nåt nytt, för det kanske ni vill veta. Eller så inte. Men egentligen så har det ingen betydelse, för här är det jag som bestämmer. Jag, den flåsande röda sexbomben från Kokkola.
Vi säger det en gång till (eftersom det kan ta fem år innan samma ord kommer inom min begränsade hjärnas gränser): sexbomb.

"I'm dreaming of a...."

Jag vet inte vad det är med mig, jag har ett sånt... behov, känner mig som ett gnälligt barn som skriker i butiken efter en nalletikkari. Frustrerad pissis. Varför då? Jo, för jag vill vinna på Lotto. Jep, you heard me. Jag vill ha en hög med pengar, få mina skulder bortbetalda, kunna skaffa en lägenhet som jag tycker om, kunna resa utan att bo i de snuskigaste hotellen. Slippa oroa mig liksom för vardagen.
Klart man alltid skulle vilja ha mer pengar, men aldrig har jag haft ett sånt här... behov. Har lottat i två veckor och suttit där hemma framför tv-rutan, krampaktigt hållande i kupongen och pennan, bara för att få en rätt på två rader, två rätt på en rad och noll rätt på en rad.
Vanmakt.

Gnäll.
Frustration.
WHY?!

Och så får man lust att riva ner lite väggar, gråta en skvätt av ilska och orättvisa.
För det var ju MIN tur att vinna.

*suck*

Barnsligt i potens hundra, men... det går liksom inte att kontrollera just nu.
Jag stampar med foten i golvet och svänger med armarna och gnäller som en dörr som inte oljats på 324 år. Nästa steg är att ligga ner på golver och sparka hälarna sönder medan man hamrar gropar i trägolvet med knytnävarna.
Ser ni scenen framför er?
It is not a pretty sight, no.

*tjurar*

Men då det skulle bara vara så skönt att bli av med sina skulder... Och jag talar inte om lån, för det hör ju lite till att man ska ha bostadslån, billån. Jag talar om bl.a. kreditkort, om alla onödiga små saker här och där. Och man blir lite sur då man fattar att man inte någonsin kommer att ha råd med ett egnahemshus, en radhuslägenhet eller en höghuslägenhet ens nära nåt centrum.
Varför skall allt vara så dyrt...? Varför sitter jag inte på en pengahög som skulle ge mig möjlighet att bo där jag vill, så som jag vill? Inget extravagant, nej, det bryr jag inte inte om, men nåt annat än en neukkuboxi 10km utanför stan som ska ha putkiremontti när som helst (som jag inte har råd att betala). Varför kunde inte min familj ha pengar...?

*suck*

Onödiga saker att tjata om, jag vet, då det inte finns pengar så finns inte det. End of story. Life ain't fair, så e de bara. Och pengar ger inte lycka, det vet jag nog, men jag skulle bara vilja ha så mycket att jag kunde skaffa en lägenhet som är värd mer än 90 000€... Och jag skulle så vilja studera... Men kan inte göra det på åtminstone två år med alla mina skulder. Which is NOT nice.
Men nu skall jag sluta med denna rant, det leder ingenstans. Istället ska jag mumsa på min selleri och min taco-dip och skratta lite. För då blir världen mycket bättre. Eller kanske inte av selleri, men nog av skratt. Och det kan jag. Skratta alltså. Nästan som en hyena.
(om ni lyssnar noga kan ni kanske höra mig)