wintrighet

Idag lät jag min halsduk flyga fritt. Långt ute på en brygga. Vinden ven i tystnaden. Det var vackert.
Och lite kallt.
Världen är vit, snön täckte allting på torsdag morgon, dränkte in hus och stuga, skog och mark.
Det blev vinter på en gång.


Jag provade också på hur varmt vattnet var, med strumpbyxorna på mig.

Ganska kallt måste jag nog säga.
Isen small och brakade när jag pilade i. Ekade i tystnaden.

Resultet blev inte det bästa, men jag hade ingen lust att gå i igen.
Kände mig en aning nedkyld liksom.
Tur så har man vinterstövlar med ullfoder.
Sådant tycker nämligen kalla fötter om.

To go the distance har varit dagens melodi.
En sådan här bild får man när man står på kanten av en livligt trafikerad ex-riks etta.
Försöker att inte slinta ut i vattnet med sina hala skor.
Pilar över vägen som en vessla när jag är färdig.
Ser sådär nonchalant ut när folk tittar undrande på mig.
Som om det var fullständigt naturligt att trippa med högklackade stövlar i diket in the middle of nowhere.
Med kameran slängd över axeln.
And that quirky swagger.

En stor kopp med het té passar perfekt just här och nu.