rödhetens lov

För en stund sedan steppade jag omkring på gården och såg ut så här. Som en blob, en diffus klump bestående av... något. Jag hade just spenderat hela förmiddagen (och en bit av eftermiddagen också) under sköna täcken, inborrad i madrassen, mjukt snarkande, omringad av alla möjliga drömmar och en telefon som snoozade var tionde minut. Himmelriket.
Sen när man äntligen stiger upp så är man virrig som en hög tax i bollen. Allt är suddigt, allt är upp och ner.

Kylan är trist på det sättet att allt som innebär bilen måste planeras.
Bilen måste ju värmas upp innan den kan startas. Dessutom så är stolparna på bara vissa klockslag.
Which is not nice.
Nu brummar värmen ändå på, i väntan på min avresa till gymmet.

Idag är jag stolt över mig själv.
Oh ja. Jag har nämligen agerat rörmokare alldeles på egen hand.
De ni.
Badrummets lavoar har varit stockad en tid, så jag tog tag i metalldelen där under, skruvade lös den och drog ut en stor toppa med hår och sånt.
Ja, det gjorde jag, under våldsamma kväljningsattacker.
Det är nämligen det absolut värsta jag vet.... att plocka upp luktande hårrester ur avloppen.
På riktigt. Jag har en gång kastat upp i samband med ett sådant förvärv.

Kalla mig vek, men I can't help it.

Efteråt steppade jag då på gården en stund, och märkte att min klädsel hade ett visst färgtema.
Rödluvan kanske? Eller nåt. Lyste gjorde jag i varje fall, där jag trippade fram.